14 december 2010

Ingivelse:

Jag älskar bibliotek. Jag älskar barnkultur. (Lånade nyss åtta böcker varav fyra är barnböcker) Att umgås med barn känns dessutom ofta, hur ska jag säga... meningsfullt och skitkul på samma gång.

Jag kanske skulle bli barnbibliotekarie?

Jo, det är lite knäppt att tänka så när jag nyss läst tre år på universitetet och samlat på mig studieskulder. Men hur dramatiskt det än låter så har jag anledning att omvärdera mitt liv just nu. Och när den där tanken kristalliserades, när jag stannat till på bibliotekstrappan för att ta på vantarna, kände jag mig entusiastisk på ett sätt som jag inte gjort på väldigt länge. Så jag sparar tanken. Låter den ta plats.

13 december 2010

Terroristbrott enligt lagen:

"För terroristbrott döms den som begår en gärning som anges i 3 §, om gärningen allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation och avsikten med gärningen är att
1. injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp,
2. otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller
3. allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation."

(källa)

Hur uttalat och genomtänkt måste det politiska syftet vara för att något ska räknas som terrorism? Hur fungerar det om gärningsmannen samtidigt är psykiskt sjuk? Om mannen som körde ned ungefär 20 personer med sin bil i Gamla stan, eller om han som urskiljningslöst slog omkring sig med ett järnrör på Åkeshovs tunnelbanestation senare hade sagt sig ha politiska motiv - skulle de ha räknats som terrorister då?

Visst ser lagkraven ganska hårda ut? Det räcker inte att ha ett uttalat syfte att påverka samhället, för att det ska vara terrorism måste man dessutom ha kapaciteten att verkligen göra det. Gärningen måste "allvarligt [kunna] skada en stat eller en mellanstatlig organisation."

Den lugna viken

När jag är skeptisk framstår jag lätt som lite ensidig. Jag hoppar över vissa tankeled och redovisar bara de senaste, så att det ser ut som om jag avfärdar självmordsbombaren som en bagatell. Det gör jag inte. Jag är medveten om att polisen bedömer explosionerna som terrorhändelser. Ändå tycker jag att de etiketter som sätts på detta brott är märkliga. Betydelserna som tillskrivs händelsen haltar.

Per Wirtén skriver det jag tänker: att Sverige inte alls har varit en skyddad vik förut, och om islamisering av terroristbegreppet.
Och Anders Dalsbro på Expo varnar för kollektiv skuld.

12 december 2010

Ordval

Enligt vad jag sett är det TV4 som håller sig sansade med ordval som "sprängdådet" och "självmordsbombare". Och att det kan vara mer än så.

De andra tycks redan ha bestämt sig. DN:s vinjett är "Terrorattacken i Stockholm", SVT kallar det för "terrordåd", Aftonbladet för "terroristattack". Expressen dundrar på med "Här når terrorn Sverige".

Och så kan jag inte låta bli att undra. Alla medier använder samma expertsnubbe för att säga att det ligger en organisation bakom. Men var är alla andra experter som dragit samma slutsats?

Ta det lugnt nu

Lisa Magnusson formulerade precis vad jag tänkte i natt:
Jag säger inte att det här inte skulle kunna vara ett terrorattentat iscensatt av en självmordsbombare på uppdrag av al-Qaida. Jag säger bara att det enda vi helt säkert vet när jag skriver det här är att:

1. Två bilar har förstörts i en explosion.
2. En person har dött i ytterligare en explosion strax därpå.
3. Någon har mejlat religiöst svammel till TT och SÄPO.

I natt insåg jag meningen med twitter #sthlmbomb

För som Mymlan sa:Tar mig friheten att citera givande debatt, kritiskt tänkande och förlösande skämt i en enda röra:

02 december 2010

Gulligt:

I en skvallertråd på flashback (som enligt de oskrivna reglerna följer temat att den uppmärksammade är fet, ful, dum i huvudet och knullat sig till alla jobb) smyger någon in och viskar, helt utan brösttoner* "Är det bara jag som har ett gott intryck av henne? Hon verkar trevlig och påläst."

*Ja förlåt, jag tycks ha hittat ett nytt favoritord.

Om tågen

Den här vintern har jag bestämt mig för att nollställa min inställning till SJ. Min uppfattning om dem baseras härmed bara på hur de beter sig från och med nu. Min ambition är att vara resonlig.

Självklart kan vi inte ha det som förra vintern, med en trög beslutskedja som gör att till exempel extraskottare inte tas in direkt, utan först efter långvariga problem. Eller som i somras, där personalen på plats inte tycktes ha mandat att låta passagerarna lämna tåget när de i timmar stod stilla i värmeböljan från helvetet.

Och visst blir det vinter varje år, visst måste det finnas beredskap att hantera snö och kyla. Visst måste staten investera i järnvägar och tågsätt som klarar svenska förutsättningar.

Men. Som det ser ut nu, med den utrustning som finns och det väder vi har, tycker jag att det är överdrivet att ta till brösttoner när tåg ställs in eller blir försenade. Att det händer borde inte förvåna, hur det hanteras är det essentiella.

Och den försening jag själv råkat ut för i vinter skötte personalen så smidigt att jag aldrig varit med om maken. Vi fick löpande information, uttömmande information,via sms och på perrongen och på tåget. Det fixades ersättningsbussar i förebyggande syfte, de andra anslutningarna väntade in oss, taxibilar ringdes. Det bjöds på fika. Det var kort sagt en uppvisning i strålande service.

Visst är det många som har andra upplevelser, men så ser min ut än så länge. Och därmed hejdar jag gnället tills jag har anledning att gnälla.

28 november 2010

Vi säger "säger"

Hittat en sida vid namn mediespråk. Där finns det här stycket om anföringsverb:
"En artikel som frossar i anföringsverben berättar, konstaterar, befarar, instämmer, frågar, tycker, intygar, resonerar, framhåller, förmodar, förklarar, tror, föreslår, betonar, poängterar, understryker, funderar, tillägger och fortsätter väcker misstänksamhet hos läsaren. Variationen av anföringsverb verkar ansträngd och blir störande. Anföringsverben är inte synonymer. Förklarar är inte synonymt med understryker och menar är inte samma sak som konstaterar. Var uppmärksam på anföringsverbens nyanser!

Undvik småler, skrattar, myser och liknande verb. De kan passa enstaka gånger, om de används stilsäkert där det finns anledning att återge stämningar kring en intervjusituation. Avsluta inte en artikel med 'avslutar hon'. Verbet avslutar återger vanligen bara en omständighet i arbetsgången för reportern. Det är sällan den intervjuade som avslutar.

Var inte rädd för säger. Verbet säger är fritt från emotionella laddningar och passar nästan alltid. Det tål upprepning. Blir det för många säger i en artikel är förmodligen antalet repliker för stort. När det står klart för läsaren vem som citeras behöver pratminus inte avslutas med en anföringssats varje gång."
Och DÄR blev jag en smula kär. I alla som använder säger, och förstår enkelhetens storhet.

Ja, ja, vi fattar

"Terrängritten inom fälttävlan benämns ofta som världens farligaste sport. Internationellt har nästan 30 ryttare avlidit efter att ha förolyckats sedan år 2000."

Lite övertydligt va, Fokus?

26 november 2010

Hoppsan. Nu kliver Fadern upp för att gå till jobbet. Jag borde nog gå och lägga mig...

Ögonblick som är lätta att tycka om

När Brodern dyker upp här hos mig, iklädd plommonstop och med långt paraply på armen, med repliken "Jag kör Charlie Chaplin-mode idag."

23 november 2010

Har rensat bland gamla skolböcker

och hittat en uppgift från sjätte klass, åttonde januari 2001, där vi skulle beskriva "Mitt år 2000". Jag skrev bland annat så här:

"Jag måste faktiskt säga att år 2000 var det värsta året i mitt liv. Fram till slutet av maj var det väl okej, men alla hemska händelser i mitt liv blev samlade på ett ställe - 28 maj till 16 augusti. Om jag fick önska vad jag ville så skulle jag önska att det här året aldrig hade funnits, så det är ju inte ett så bra år att skriva om."


Gumman. Vad sorgsen du var, vad mycket du bar på. Och vad lite du ändå hade upplevt. Nog skulle du få uppleva värre år än år 2000. Men det var kanske lika bra att du inte visste det då.

Texten avslutas med en beskrivning av några roliga saker som trots allt hände det året:

"Den 16 augusti föddes min lillebror! Det var en tillfällig glädjekick tills allt återgick till det normala. Men man blir fortfarande glad så fort han skrattar! Det gör nog att han är den bästa händelsen på hela 2000."

Min älskade bror, vilka förväntningar han hade på sig redan som ofödd och nyfödd. Det var han som skulle göra oss alla glada igen. Och med facit i hand, med Brodern i hand, inte vill jag göra år 2000 ogjort idag.

Den bästa julen

I helgen upprätthöll vi en gammal Sundsvallstradition: att fira för-jul med vänner. I efterhand kan jag se att jag nog var ganska odräglig. När vi pratade om en annan persons eventuella jobbkris sa jag "Sluta, det känns som om vi pratar om min framtid" och när någon beskrev ett teveprogram om trasiga familjer sa jag "Gud, vad det låter som min familj" (fast det egentligen var ganska långsökt). Den deppigas självupptagenhet.

Men grejen är: Det gick ju bra. Jag fick vara odräglig. Vi hade det trevligt ändå, hade en fantastiskt fin jul med hemmagjord Janssons och fikonsnaps och julklappar och sällskapsspel och tramsiga lussefittor. Och det är just vad som alltid slår mig med den här vänskapskretsen: De accepterar mig med mina fula sidor. Det är så jävla fint och det är något jag aldrig vill missbruka.

19 november 2010

Henrik Schyffert.

Ibland har han gjort något jag tyckt var roligt, ibland har han gjort något jag inte tyckt var roligt, ibland har han gjort något jag mest tyckt var konstigt.

Men The 90s - ett försvarstal. När jag ser det känner jag något som är löskopplat från roligt eller inte roligt. Att jag tycker om honom. Inte krångligare än så. Hans sängvätarmonolog är magisk, den täcker in alla dimensioner.

08 november 2010

Att äta, eller inte äta

Dessa dagar tänker jag på vad Grannen (bonde 80+, nu död) sa till Modern en gång apropå gröt: "Det är inte gott, men man måste ju äta det." Och så åt han sin gröt. Han hade aldrig tänkt tanken att man kunde låta bli. Han åt sin gröt för att det är vad man gör.

04 november 2010

Är det något som går?

Hon frågar mig vad det handlar om och jag säger "Det är väl bara det att allting känns tråkigt. Att inget av det som borde vara eller brukade vara roligt är roligt längre."

Och en annan säger "Var det inte nu allt skulle falla på plats?"

En tredje "Ingenting känns meningsfullt."

En fjärde "Det är helt okej, men inget mer."

En femte "Plötsligt vet jag inte vad jag vill, jag som alltid vetat."

Är det något som går? Den där kvartslivskrisen kanske?

09 oktober 2010

Den berömda relationen mellan dikt och verklighet

När jag var femton hade jag läst så många inredningstidningar att jag kunde varje spyfärdig formulering utantill. I ett satirförsök skrev jag det här, som till stor del består av autentiska magasinformuleringar.

Det var min samling av de vidrigaste av vidriga uttryck. Om jag då hade anat... Idag överträffade DN mina vildaste fantasier.

På landet

Magnus Betnér är i Karlstad, och jag ser på hans twitter att detta är landsbygden för honom. Ni vet, den där hålan där folk har märkliga kläder och är bekväma rasister. Och det oroar mig en smula. För vad är då Kil? Hagfors? Åmotfors?

Magnus: Utsätt dig inte för Åmotfors. Det kommer inte att göra dig gott. Alls.

Eller Magnus: Utsätt dig för Åmotfors. Där behövs du som mest.

05 oktober 2010

Istället för avgrundsvrål

Lösa korsord kan man göra. Fylla hjärnan med "Ostmassa på fyra bokstäver"

"Väluppfostrad på fem bokstäver"

Istället för avgrundsvrål och annat som inte passar i möblerade rum.

Jag menar, det är helt enkelt inte särskilt klädsamt med existentiella våndor.

Om man inte är fjorton år och svart och svår.

Och det är man ju inte.

Att kunna trycka på paus

När man inte riktigt orkar vara människa längre. Tänk om det fanns en pausknapp. Att få ligga i en hängmatta medan någon räcker fram glas med lemonad. Och sugrör i olika färger. Eller - sova hoprullad i en raggsocka. Eller - gå i en skog bland röda löv, iklädd pösig tröja. En reklamdröm på repeat.

Oj, jag har varit på väg hit ett tag men SD gav mig den sista knuffen. Och grejen är, om man skulle gå och prata med någon om att man mår skit. Det borde närmast vara ett naturligt tillstånd. Med tanke på hur allt är. Är det verkligen normalt att gå runt och bara må bra?

Modern skrev en gång:
Det är viktigt att prata
om glass och gardiner
om trädgårdsland och rosor
att fånga ögonblicken
som klarnar
och
avtecknas mot den mörka fonden
av ihåligheter

Åh, jag vill bo i ett land av lantisar och poeter. Jag vill prata om glass och gardiner. Jag vill bry mig om glass och gardiner.

23 september 2010

Lena som statsminister, tack

Hann läsa halva "Världens lyckligaste folk" innan valet. Just nu orkar jag inte öppna den. Men jag har införskaffat mitt eget ex som jag kan göra hundöron och understrykningar i, och det är med i väskan när jag nu flyr landet några dagar. Boken har allt: fakta, flyt, personlighet, stil, tuggmotstånd.

Lena Sundström är mitt hopp just nu. Här och här kommenterar hon vårt alldeles egna, vidriga valresultat och vad som händer nu.

De sorglösas provokation

Galet mycket SD här nu, och det är säkert att ge dem oförtjänt uppmärksamhet. Dessutom skriver jag för ingen, eftersom jag knappast tror att några sverigedemokrater hänger just här på min blogg.

Men det är verkligen det enda jag kan tänka på.

Jag blir uppriktigt provocerad varje dag när solen går upp och löven faller och vi köper thaimat och bussarna går enligt tidtabellen. Det känns inte rimligt. Och vapenbrodern säger att det måste bli så, det måste vara så att allt går åter i samma lunk, för alternativet vore att kasta sig från en bro och det är inget bra alternativ.

Även om min sorg inte åstadkommer någonting, snarare tvärtom, så känner jag att det enda ansvarsfulla är att sörja. Det är inte logiskt, men det är så jag funkar.

Och då blir jag fruktansvärt provocerad av de som fortfarande bloggar om inredning, cupcakes och dagens outfit. Det är oresonligt av mig, för om man har valt en inriktning på sin blogg så håller man väl den utan att plötsligt slå över i politik. Ingen tvingar mig heller att läsa. Men jag känner av hela mitt hjärta att det finns stunder då det lämpar sig att blogga om rosa påslakan, och det finns stunder då det inte lämpar sig, och just nu är ett sådant tillfälle.

Önskar att dessa bloggar som inte vill vara politiska kunde ta en tyst vecka. Inga uppdateringar förrän på måndag. För just nu finns ingenting i den här världen som är relevant att prata om, som inte rör politik.

(Mer läsning: Linna Johansson om att skippa amatöranalysen och fokusera på något annat)

Vi och dom och jag

Jag närmar mig ofta SD utifrån att jag tillhör vi:et i "vi och dom". Tänker saker som att "jag som svensk har aldrig känt att min kultur är hotad, hur kan de göra sig till mina språkrör?", "Vi svenskar är inte så inskränkta som SD tror" och så vidare.

Samtidigt blir jag upprörd från den andra sidan. Känner ursinnigt att jag har precis lika stor rätt att beträda den svenska marken som någonsin Jimmie Åkesson. Då är jag "dom" istället.

För det går inte att släppa att jag är ett resultat av en anhöriginvandring som kanske inte hade gått igenom om SD:s skärpta regler hade gällt.

Nu tror jag inte att de är särskilt rädda för att en våg av baguetter, boule och baskrar ska dränka den svenska kulturen. Snälla västeuropeiska invandrare är knappast Hotet. Och det kan onekligen bli lite tramsigt när en massa människor ska definiera sig som invandrare för att deras mormors mor kom från Finland.

Men faktum kvarstår: Jag ser inte hur Fadern skulle ha fått komma hit med deras regler.

Visst, Modern och Fadern hade kunnat vänta tills hon var 24, och gift sig. Eller flyttat ihop i Frankrike istället. Men vem vet vad som hade hänt med förhållandet under de där åren? Jag tänker på the butterfly effect och ser hela mitt liv fladdras bort av Jimmies vingar.

Så när jag förväntas vara resonlig tycker jag att det är mycket begärt. Ska jag ta en trevlig kopp te tillsammans med människor som röstat på SD för att "det är uppiggande när det rörs om i grytan" och småprata om att "Ja, å ena sidan skulle jag kunna finnas och å andra sidan låta bli"?

Nej. Jag är både vi och dom, och därför dubbelt förbannad.

Jag vill hävda invandrares rätt att vara skitstövlar (precis som "vi")

"Vad vore livet utan latinska bokstäver, italiensk pizza, turkisk kebab och yada yada yada?" De här inläggen som dyker upp på facebook känns säkert relevanta nu när SD menar att Vår Fina Svenska Kultur är hotad av Annan Farlig Kultur. (Mer läsning: Helena Sandklef om att vi bör prata kebab)

Och när ett parti pratar om invandrare som enbart en kostnad och glömmer att de jobbar och betalar skatt precis som vi, känns det rimligt att påpeka hur mycket jobb som utförs av invandrare. (Mer läsning: Hanne Kjöller om hur man räknar på människoliv och vad en man kostar)

Ändå känns de här argumenten olustiga. Det första har drag av avskyvärd exotism: "De är så färgstarka och lyser upp Sverige med sköna rytmer och kryddstark mat, visst är det spännande?" Det andra är ett nyttoargument som behåller "vi och dom"-tänket: "Vi behöver ju dem."

Det provocerar eftersom det är argument som håller fast vid att invandrare måste försvara, förtjäna, berättiga sin existens på ett sätt som aldrig avkrävs oss andra.

Och det känns ungefär lika rimligt som att säga "Kvinnor är kanske inte riktigt som vi, men vem skulle laga mat och ta hand om barn och vara så där mjuka och varma om de inte fanns?" Eller "Östgötar lyfter ju en väldig massa bidrag, men jag tror ändå inte att landet skulle klara sig bättre utan dem, för de bidrar också med skattepengar. Och Kolmården."

Vem är kvalificerad att ge andra tillåtelse att existera? Vi finns för att vi finns, punkt.

Hur ska vi rädda fornminnena från muslimerna?

När det diskuteras huruvida man ska "ta debatten" med SD brukar det ena laget hävda att man inte vill legitimera ett främlingsfientligt parti genom att bjuda in dem till debatt och ge dem utrymme. Det andra laget menar att man måste avslöja deras bruna politik och tydligt erbjuda ett alternativ. En skiljelinje går också mellan de som tror att migrationspolitiken är problemet, och de som tror att missnöje med ett svikande samhälle är problemet.

(Mer läsning: Wolfgang Hansson om hur främlingsfientlighet är obotlig, och Magnus Betnér om att vi visst diskuterar integration)

Alldeles oavsett hur man ställer sig i de frågorna har jag svårt att se hur en debatt rent praktiskt skulle ut. Det funkar att debattera med en moderat, för då kan man diskutera hur hög skatten ska vara, hur vi ska skapa jobb, hur stor del av välfärden som bör vara offentligt ägd och så vidare. Även om ens åsikter är skilda så vilar de på en gemensam värdegrund av minsta gemensamma nämnare: vi ska ha skatt, vi ska ha jobb, vi ska ha välfärd.

ALLA sju etablerade riksdagspartier ställer dessutom upp på principen om en skalle - en röst, en fin idé som brukar gå under namnet demokrati.

Men i debatter med SD skulle man plötsligt diskutera med ett parti som inte ställer upp på den grundläggande idén, utan vill skapa grupper utan demokratiska rättigheter.

I SD:s utopi ska de få invandrarna till exempel bo minst tio år i Sverige innan de kanske får bli medborgare (förutsatt att de bland annat betett sig oklanderligt och klarat ett språktest och skrivit på ett kontrakt där de bedyrar sin lojalitet med Sverige och förbinder sig att följa svenska lagar "och övriga samhällsregler"). Till skillnad från idag ska man inte få rösta i några allmänna val om man inte är svensk medborgare.

Det här är bara ett exempel på hur SD vill skapa en samhällets B-grupp, som bor i landet men utan att ha något inflytande och utan att erkännas samma rättigheter som vi andra.

Att föra en debatt med någon som har en så fullständigt annorlunda människosyn blir nog knepigt.

Hur debatterar man problemen som invandringen orsakar, när den ena parten inte tycker att det orsakar några problem?

Hur debatterar man hur stor invandring Sverige ska ha när en tycker att asyl- och anhöriginvandringen bör minskas med 90 %, och invandringen av personer från kulturellt avlägsna länder ska begränsas till ett minimum, medan den andra menar att vi måste ta emot fler än idag?

Hur debatterar man hur den svenska kulturen kan skyddas, när en av parterna inte alls upplever att den är hotad? Jag tror inte det finns något hot mot folkdans, fornminnen och julafton. Dessutom är kultur något ständigt föränderligt, som det inte är sunt att försöka bevara i sin nuvarande form. (Hade vi gjort det hade vi fortfarande suttit i en grotta och ätit bär, som Magnus Betnér säger)

Debatten med SD blir helt enkelt en väldigt märklig debatt att föra.

Demokratins innebörd skrivs om

En nyhet i det här valet är att vi tack vare facebook får höra både vänners och ytligt bekantas politiska funderingar. Valhemligheten är inte längre så hemlig när var och varannan vattenmärker sina profilbilder eller propagerar i sina statusrader.

Därmed ställs jag inför debattinlägg på en nivå jag trodde att vi lämnat sedan länge. Som att det blir uppiggande med SD i riksdagen, de kommer att röra om i grytan, de har behandlats odemokratiskt och blivit utfrysta och nedtystade.

Röster på dessa grunder känns ungefär lika genomtänkta som den röst Folkpartiet fick av en av mina familjemedlemmar förra valet för att "det var så synd om Lars Leijonborg efter dataintrångsskandalen" eller den röst Kristdemokraterna fick av en annan familjemedlem i Europaparlamentsvalet eftersom "de var de enda som skickade valmaterial och det är värt att belöna."

En röst på ett parti som vill inskränka demokratin bör inte ske så lättvindigt.

Argumenten för att SD behandlats odemokratisk är en salig röra av att (företaget) TV4 valde att inte sända deras originalreklam, att andra partier inte vill samarbeta med dem, att de (i likhet med andra partier utanför riksdagen) inte fick delta i slutdebatten och att människor visar sin sorg efter valresultatet.

Att partiet får riksdagsmandat utifrån hur många röster de fått och att de får partistöd och att de får hålla torgmöten tycks inte vara relevant i denna definition av demokrati.

(Däremot är det självklart oacceptabelt och odemokratiskt att hindra deras möten, hänga ut deras sympatisörer och skada dem. Visst är det lätt att känna att "man borde inte få tycka så" - men vilka förhatliga åsikter står i så fall näst i tur att förbjudas? Ett sådant samhälle vill vi inte ha. Därför är det viktigt att poängtera att demonstrationer som den här, som blir föremål för medvetna misstolkningar, som sagt inte är protester mot ett valresultat, utan helt enkelt ett gäng upprörda människor som genom att utnyttja sina demokratiska rättigheter visar att man tror på något annat. Att ett parti sitter i riksdagen har aldrig hindrat protester förut, se till exempel på manifestationerna för flyktingamnesti som var svidande kritik mot riksdagens två största partier.)

22 september 2010

Nu börjar det

Här stod jag idag, svartklädd med ett ljus i handen. För att det kändes som det enda rätta.

Och nej, vi demonstrerade självklart inte mot resultatet av ett demokratiskt val, utan visade helt enkelt att vi står för något annat än de drygt 333 000 svenskar som röstat för ett samhälle där människor är olika mycket värda.

Träffade några lokalpolitiker där, som jag känner sedan tidigare. De var slitna och sorgsna, men sa "Nu börjar valrörelsen". Åh vänner, vad ni har all min beundran.

20 september 2010

Ge mig tillbaka mitt Sverige

Vaknar och förvånas över att himlen är så ljus. Jag trodde att den skulle vara mörk och blixtrande som över Mordor, som ett tecken på vad som komma skall. Vaknar och tänker att jag gör det inte, jag kliver inte upp till den här världen, jag erkänner den inte.

"Ditt land. Ditt val." stod det på flygbladen som SD lade i brevinkastet i valrörelsen. Då tänkte jag att ja, det är mitt land och ja, det är mitt val och det är ju synd för dig Jimmie. Nu när jag vaknar är det inte mitt land längre.

Men det bästa inlägget i debatten är när en vän citerar just Sagan om ringen:
"Always after a defeat and a respite, the Shadow takes another shape and grows again.
'I wish it need not have happened in my time' said Frodo.
'So do I' said Gandalf, 'and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given to us'"

För när jag läser Lena Sundströms "Världens lyckligaste folk", om utvecklingen i Danmark, är det resignationen som skrämmer mig mest. Hur en majoritet av befolkningen känner sig som gisslan åt en extremistisk minoritet. "Det är hemskt, men vad ska man göra?" Rycket på axlarna.

Idag är en sorgedag. Och jag önskar att jag fortsätter må precis lika illa som jag gör idag, så länge SD finns i riksdagen. Vansinnet ska aldrig normaliseras. Men sorgen får inte vara av den förlamande sort som får oss att stanna kvar i sängen. Det har vi inte råd med.

Minns detta: Vi är fler än dem. Drygt 333 000 personer röstade på SD, som det ser ut nu. Vi är fler än dem. Och vi ska vara vittnen till vad som nu sker. Vi ska slå vakt om VÅRT Sverige.
Någon har tagit mitt Sverige ifrån mig. Och det var inte invandrarna.

17 september 2010

Politik och journalistik?

Så kom det något valinlägg ändå och det kan vara på sin plats med en innehållsdeklaration: Jag är inte medlem i något parti. Jag var partimedlem under gymnasieåren, men nu har jag valt att arbeta journalistiskt och det går inte ihop med partitillhörighet. Däremot har jag starka åsikter som jag tycker gör mig 1) mänsklig och 2) till den jag är.

Lätt är det inte när alla ideal, praxis från utbildningen och praxis från verkligheten ska mötas. Utdrag ur en facebookdiskussion om saken:

M: Om man ska vara ortodox: Är det verkligen etiskt försvarbart för journalister att rösta?

Jag: Det måste vara omöjligt att inte HA en åsikt. Det enda vi kan göra är att välja att a) inte låta vår politiska åsikt inkräkta på vårt arbete och b) inte manifestera den eftersom det kan sänka vår trovärdighet. Eftersom vi har valhemlighet borde röstandet inte vara något problem. Så tänker jag, tror jag. Men jag blir fundersam över alla dessa kombinerade journalister/krönikörer/bloggare vars grej till stor del är att lobba. Hur går den yrkesrollen ihop?

M: Så det är okej att ha en politisk åsikt, bara den inte är för stark? Ja... Samtidigt tror jag att en bra journalist måste bry sig och vara engagerad i samhället, inte bara påläst (fast jag tror inte man kan vara något av dem utan att ha ...en åsikt)
Gör valhemligheten en journalist mindre politiskt färgad menar du? Tror du inte att ens politiska åsikter på något vis kan skina igenom i ens arbete, omedvetet? Och hur skulle man kunna skilja ut "seriösa" journalister från dessa åsiktsmaskiner du skriver om?

Jag: Nej, jag är jävligt politiskt färgad och har starka åsikter som jag varken kan eller vill göra något åt. Och jag är övertygad om att de påverkar vilka jobb jag går igång på och säkert också hur jag vinklar. Jag kan ju inte frigöra mig från ...mig själv. Däremot vill jag inte att mina åsikter ska påverka mig så att jag undviker vissa jobb, tonar ned "min" sidas skandaler, eller inte låter alla få sina bästa argument citerade. Och den gränsen känner jag att fixar. Men om jag sitter på redaktionen ena dagen, för att nästa dag stå i en valstuga eller skriva insändare så spelar det ingen roll hur tydlig jag själv tycker att gränsen är - folk kommer att undra vilken roll jag har, vilken agenda jag har. Därför tycker jag inte att röstandet är ett problem, folk vet ATT jag har en åsikt (vilket borde ingå i att vara människa) men inte exakt vilken. Jag menar (efter en del diskussion med IÅ tidigare i år) att det är okej att ha en åsikt, stark eller svag, så länge man inte manifesterar den.
Och åsiktsmaskinerna är inte per definition oseriösa, men det känns som om de egentligen har ett annat yrke.

M: Jag tror ju inte heller att det individuella röstandet påverkar journalistiken i stort - men kanske är det en relevant fråga i debatten om journalistens objektivitet? Vart går och var BÖR gränserna gå liksom?... Sa inte IÅ någon gång att man inte ens bör bli tränare för något lokalt knattelag?? :P

...och ett förtydligande nu: Att man inte ska sitta på redaktionen dagtid och i valstugan kvällstid handlar ju inte bara om hur folk uppfattar ens trovärdighet, utan också om att det BLIR lojalitetsmässigt kladdigt att bevaka politik då.

16 september 2010

Min Muhammed

När Göran Hägglund sa att SD och V var lika illa blev jag uppriktigt förvånad och upprörd på en nivå som är svår att förklara. För även om de borgerliga partierna står så fruktansvärt långt från mina värderingar så trodde jag att vi delade en grundläggande respekt för varandra där vi är överens om att vi är oense, men att vi står på samma sida om en mycket viktig gräns. (En analys som jag själv var alldeles för arg för att göra är att Hägglund härmed öppnar för samarbete med SD, eftersom KD faktiskt har samarbetat med V om till exempel motioner)

Men det är valspurt och även om det är oroande att Hägglund vill plocka billiga poänger så borde det inte vara överraskande. Personligt blev det först senare.

Närmare bestämt när en vän fick Hägglunds uttalande kastat i ansiktet av en bekant. En bekant som sedan tyckte att det bara var lite skoj och inte alls något personligt. Men hur skulle det kunna vara något annat än personligt?

Saken är den att varken jag eller min vän har partitillhörigheten i blodet, vi är inte något litet finger på en stor partikropp. Vi tänker själva och håller självklart inte med något parti till hundra procent. Det finns mycket kritik mot vänstern som jag kan förstå. Som är befogad eller beror på förståeliga missförstånd.

Men. Det betyder inte att politiken är en småskojig fotbollsmatch där man kan hålla på det ena eller andra laget lite hipp som happ. Det är mer än en halsduk som är randig i rätt färger. Vi har en mångårig och stark övertygelse som helt och hållet bygger på en tro på alla människors lika värde. Som bygger på respekt och rättvisa och att vi ska ta ansvar för varandra.

Att då bli hopbuntad med rasister - som bekänner sig till själva motsatsen till vår ideologi - är ingen retsam gliring, inget rått skämt. Det är en grov kränkning. Inte av ett parti, utan av de människor som utgör partiet. Och jag förstår inte hur man inte kan förstå det.

Fördjupning av politiken och bevakningen av densamma

Jag har skrivit om Jesper Strömbäcks bok "Makt och medier" förut. En genomgång av samspelet mellan politiker, medier och medborgare. Ständigt aktuell, men särskilt nu i valtider. Den borde vara obligatorisk läsning i skolan, så att man kan förstå hur det kommer sig att till exempel en bröstpump kan dominera mediaflödet så, när allt Ohly ville säga var: Det ordnar sig.

Strömbäcks "Makt, medier och samhälle" tycks vara en uppdaterad variant på samma tema. Antologin "Väljarna, partierna och medierna" är extra inriktad på just val och valbevakning. Läs och begrunda.

11 september 2010

Är. För. Arg. För. Att. Andas.

Kan inte skriva några valinlägg.

För ur led är tiden, ur led är de politiska frågor som ställs i fokus, ur led är värderingarna som världen kryllar av. Jag är omgiven av puckon som medvetet misstolkar och moralpanikar. Inte bara rasistiska sådana, utan även helt vanliga ärkepuckon som detta (slumpat exempel).

Då är det tur att det finns några röster som fortfarande orkar försvara vettigheten, sansen, det sunda förnuftet.

19 augusti 2010

Hallååå valeeet!

Jag vill bli antastad av ett gäng politiker, få kristdemokratiska flygblad med trams i handen, höra torgtal med obligatorisk rundgång, äta en folkpartietkaramell. Jag vill höra alla partier låtsas att de är feminister och bryr sig om miljön. Jag vill se högern och vänstern bråka om vem som är det riktiga Arbetarepartiet. Jag vill se torg översållade med fula friggebodar och ballonger, massor av ballonger! Jag vill att de unga naiva aktivisternas händer ska täckas av eksem från för mycket tapetklister. Är det för mycket begärt?

Sedan ska jag rösta precis som sist. För som Bridget Jones säger:
"The point is you are meant to vote for the principle of the thing, not the itsy-bitsy detail about this percent and that percent. It's perfectly obvious that Labour stands for the principle of sharing, kindness, gays, singles mothers and Nelson Mandela as opposed to braying bossy men having affairs with everyone shag shag shag left right and centre and going to the Ritz in Paris then telling all the presenters off on the Today programme."

18 augusti 2010

Konstruktiv respons

Apropå medialinjen och allt som var så bra med den. Detta med respons lärde vi oss också där. Jag blev så förvånad när jag kom till Sundsvall och responsen var upplagd lite hursomhelst, "Tycker du något så kan du väl säga det" ungefär. På SÄG var responsen strikt. I perioder klockade vi oss så alla fick exakt lika mycket respons. Vi bestämde innan vad vi skulle ta upp, ofta tre saker som var bra och tre som borde förbättras. Vi läste varandras texter, inte på skärm utan utskrivna och med penna i hand.

På universitetsnivå handlade responsen ofta bara om att räkna dåligheter. På SÄG lärde jag mig säga "Jag älskar den här meningen, det här ordet är perfekt, den här ingressen leder in mig i texten, du har verkligen en röd tråd, du lyckas förmedla känslan här, knorren är fantastisk, snygg återkoppling". Det är viktigt! Skribenten behöver få veta vad h*n ska göra mer av, inte bara vad h*n ska göra mindre av.

Kanske är det också därför jag blir så provocerad när skribenten genast säger "Jag vet att det här är skit". Som att säga "Inget du kan säga är värdefullt för mig, jag har ju redan sågat färdigt själv". Jag är ingen dadda som ska sitta och trösta "Men jo, visst är det bra, visst kan du skriva lilla vän". Respons är allvar för mig. Jag lägger energi på att läsa din text och se styrkor och svagheter, se din stil. Vill du bara bli sågad eller tröstad, gör dig icke besvär.

Att älska det man presenterar

Att presentera ett arbete är allt. Jag förstår inte de som under våra universitetsår visade upp det de gjort och sa "Jag vet att det är skit" eller "Jag är inte så nöjd precis" innan någon annan hade hunnit tycka något. Kanske är det att svära sig fri, slaget gör inte lika ont om man själv är först att slå?

Alla har inte fått en så bra grund som medialinjen på SÄG i Karlstad. Tryggare miljö får man leta efter. Där lärde jag mig att vara stolt över mitt jobb. Glädje och stolthet, utan det blir jobbet meningslöst.

Hur mycket tid jag lagt, om det varit svårt att få tag på folk, om jag haft teknikstrul, om någon dragit sig ur, om jag sovit dåligt, allt är irrelevant i presentationsögonblicket. Just då finns bara mitt arbete, som jag älskar och är nöjd med och lägger all min energi på att förmedla.

Sen måste jag kunna ta respons och vara självkritisk, men det är en annan sak. Jag skulle aldrig orka fortsätta jobba om det var med inställningen "Jag blir ändå sågad".

Jag har suttit på presskonferens, där en ur kampanjgruppen hoppade av tio minuter innan vi skulle börja. Livrädd. Jag har inför självförsvarsgrupper visat slag jag är osäker på. Jag har suttit i möte med kommungubbar och slitit som ett djur med att få dem att inse varför en tankeväckande kampanj är bättre än en moraliserande. Jag har åkt på intervjuer med en röst ringande i huvudet som säger "Du kan ingenting, du kan ingenting". Jag har blivit telefonintervjuad i radio, stående på en busshållplats, plötslig osäker på om pepparkakor innehåller kardemumma eller ej.

Men det är bara teknik. Om jag pratar lugnt och med stadig röst, ser folk i ögonen och sträcker på mig, så hör ingen hur mitt hjärta bultar. Det börjar som teater och blir sen äkta. Första gångerna jag gick själv hem i natten trodde jag att jag skulle dö. Nu njuter jag av tysta nattpromenader.

Märker att jag låter hurtig nu. Det är inte min mening att skriva folk på näsan som en annan självhjälpsbok. Och inte tillämpar jag själv det här jämt. Mycket har jag tappat sedan jag lämnade SÄG:s trygga salar. Jag önskar bara att universitetsfolket skulle älska sitt arbete mer, och våga visa det. Inse hur mycket som handlar om teknik. Våga lura andra tills man lurar sig själv tills man inte behöver luras mer.

17 augusti 2010

En syster spekulerar

Försöker få grepp om den ålder Brodern befinner sig i. Den märkligaste av dem alla. Igår fyllde han tio år, han är stor och liten och kan hålla föredrag för mig om vilka produktionsbolag som ligger bakom vilka animerade filmer eller om varenda jävla superhjältes historia eller om grodor och annat som han kan bättre än jag. Han kan prata livet. Han har en tjej (tror jag) men det har han ju haft länge. Det han upplever nu kommer inte att blekna bort som minnena från när han var ett år eller två. Han börjar fyran och snart måste han ut i det där stora, jobbiga, fantastiska som kallas världen. Jag önskar mer än något annat att han bottnar. Jag önskar att han blir älskad.

När jag var ett år yngre än han är nu så såg jag filmen Sarafina för första gången. Den handlar om apartheid, tortyr, folk som bränns levande och annat i samma stil. Samtidigt lekte jag med barbiedockor. Den märkligaste åldern av dem alla.

16 augusti 2010

Dagen då jag såg någon ha ont

Det var för något år sedan som jag såg en människa ha ont. En människa jag bryr mig mycket om. Ingenting hände, allting gick bra. Men.

Jag såg en människa ha ont och det var som på film, när väggarna kryper närmre. Det var panik. Det var Simba när den skenande hjorden kommer. Jag satt fastfrusen och blank i huvudet. Jag gjorde ingenting.

Jag såg en människa ha ont och jag ville blunda. Min hand för min mun, och blanka ögon som en dålig skådespelare. Vad vore den korrekta repliken?

Jag såg en människa ha ont och kände: Det är inte rättvist. Människor jag tycker om ska inte ha sådär ont. Människor jag tycker om ska må bra och vara friska och lyckliga. Människor jag tycker om FÅR inte andas den där sortens andetag. Andas vanligt. Snälla. Snälla snälla.

Jag såg en människa ha ont och jag tänkte: Nu dör han. Nu dör han ifrån mig. Nu. Jag såg mitt eget liv passera revy. Men det var inte dåtiden som flöt förbi, utan framtiden. Min framtid utan honom. Så egocentrisk är jag att när jag tror att min vän ska dö, då tänker jag "Hur ska jag klara mig?"

Jag såg framför mig hur jag skulle fortsätta leva, gå till jobbet, äta frukost, bada på sommaren och dricka te på vintern. Gå upp på morgonen och andas in, andas ut. Men aldrig utan vetskapen att något fattades mig. Så som den blinda inte glömmer att hon saknar syn.

Framtiden rann genom fingrarna på mig. Sitta och snacka skit över kaffe och kaka, gå på varandras bröllop, ringa varandra vid 93 års ålder och måla upp absurda utopier för varandra. Prata nyheter och politik och gamla diktatorer. Krassa kommentarer. Någon som ser mig nästan bättre än jag själv. Någon som vet om alla mina fel, alla mina sår, men också allt som är vackert med mig. Allt rann bort. En del av mig rann bort.

Så mycket man hinner tänka under några långa sekunder då en människa har ont. Och under dagarna som följer när scenen spelas upp igen, och igen, och igen. Så mycket kärlek som står i vägen för rationella tankar och handlingar. Det lär inte vara sista gången någon jag bryr mig om har ont. Nästa gång ska jag hantera det bättre.

15 augusti 2010

Ett manifest

På den tiden när den där äldre mannen fortfarande var "vän till familjen" så tyckte han om att hålla mig i handen, länge. Eller lägga sin hand högt upp på mitt lår. Eller lägga armen om mina axlar. Och jag sa aldrig ifrån, för jag ville inte ställa till en scen. För det är ju så det funkar, den som blottar problemet är den som är besvärlig och den som blir utstirrad.

Jag har, som bekant, valt att inte ha någon kontakt med min mamma sedan två år tillbaka. Därmed är det jag som är drastisk, jag som skapar drama, jag som är för kall eller för hård. Sanningen är såklart att det dramatiska redan har hänt. Det hårda ligger långt tillbaka i tiden.

Men en mamma är någon man ska vilja ha i sitt liv. Och vill man inte ska man ha det ändå. Visst, du får snäsa åt henne, snacka skit om henne, undvika henne. Men att välja bort henne, det finns inte.

Jag måste vara så arg. Eller förtvivlad. Eller helt enkelt förvirrad. Det kommer att gå över.

Så tror många. Det stämmer inte.

Egentligen är det mycket odramatiskt.

Låt mig förklara. Inte en berättelse om min mamma, utan en berättelse om hur det var för mig.

(Först ett förtydligande: Det handlar inte om alkoholism eller misshandel eller misär eller psykisk sjukdom eller spikar i fötterna. Vi är en av alla dessa familjer som är sådär halvkonstiga, utan att det finns något namn på det. Ni förstår vad jag menar.)

Jag vill aldrig påstå att omständigheter tvingat mig till något. Att mitt livs bana bara är ett resultat av de faktorer som gavs. Jag har ett val, och detta är vad jag har valt. Men ett sådant här beslut är inget man fattar lättvindigt. Om folk kunde känna hur det kändes inuti mig när jag tog beslutet skulle de genast förstå.

Jag har varit arg många gånger, förtvivlad också. Men inte redo. Så en dag la sig stormvågorna och det blev stiltje. Jag var fullkomligt lugn när jag bestämde mig. Det fanns ingen ilska, bara känslan av att det här är rätt. Det var ett beslut på samma sätt som vi beslutar att nu är det dags att andas in, sedan är det dags att andas ut.

Det var inget stort bråk med gråt och skrik. Det var ett telefonsamtal. "Jag vill inte ha någon mer kontakt med dig" sa jag. "Är det sant?" sa hon. "Ja" sa jag. Och så var det över.

Självklart var det en stor sorg. Men så är det i livet. Jag tänker på det som en skilsmässa: Du tror att din relation med den här människan kommer vara för evigt, men inser med tiden att det inte går. Att ni tar fram det värsta i varandra, tvärtemot vad det var tänkt. Då måste du våga bryta upp. Tiden ni fick är fortfarande värdefull, men nu är det dags för nästa fas.

För saken är den, att när du är mitt inne i en dålig relation sysslar du ständigt med strategier för att fixa vardagen. Du kanske lär dig att distansera dig. Kanske bygger upp en mur av hat för att skydda dig. Du intalar dig att till julen blir det bättre, till sommaren blir det bättre. Du flyttar din gräns för vad som är okej. Du kanske tonar ned det hela utåt, vill inte att andra ska veta att relationen strular. Jag tror att ni känner igen er.

När jag sa upp kontakten var jag för första gången på länge fri att sörja den jag förlorat. Men också fri att minnas allt det fina vi hade.

Jag använder ofta mössan jag fick av henne. Jag har kvar alla mina foton av henne. Jag lagar mat som hon lagade. Jag tänker "så här brukade hon säga" och "så här skulle hon ha gjort". Och jag tänker att det är hon som uppfostrat mig till en människa som vet att jag är värd att ha det bra, och som vågar avsluta osunda relationer. När jag får barn vill jag lära dem att de alltid är värda att tas på allvar, precis som hon gjorde. Jag vill läsa samma sagor som hon gjorde. Jag vill säga "Godnatt, min skatt" som hon gjorde.

En arg människa tänker inte så.

Så tro mig när jag säger: Vi som väljer bort en förälder gör det inte av någon drastisk nyck.

Och vi klarar oss fint.

Flykt till barndomen

Nojar en smula över detta:
Jobbet är slut om en vecka och jag har inte sökt några kurser som backup och jag har ingen annanstans att ta vägen än hem till faderns tvåa, där jag riskerar att sugas ned i ett hål av oföretagsamhet.

Kollar därför sena anmälningar till olika halvtidskurser. Kan man vilja annat än att läsa kursen som bland annat har dessa böcker i litteraturlistan:

Bröderna Grimms sagor.
Andersen, H. C. Äventyr.
Carroll, Lewis. Alice i Underlandet. Stockholm: BJ, 1870.
de Brunhoff, J. Sagan om Babar den lille elefanten. Stockholm: R&S, 1944.
de Saint-Exupéry, Antoine. Lille prinsen. Stockholm: R&S, 1952.
Defoe, D. Robinson Crusoe. Stockholm: 1:a svenska upplagan omkring 1745.
Hellsing, L. Krakel spektakel. Stockholm: R&S, 1952.
Janson, Tove. Kometjakten. Stockholm: Norstedt, 1946.
Kipling, R. Djungelboken. Stockholm: 1896.
Lagerlöf, Selma. Nils Holgerssons underbara resa. Stockholm: 1906.
Lindgren, Astrid. Pippi Långstrump. Stockholm: R&S, 1945.
Milne, A. A. Nalle Puh. Stockholm: 1930.
Milne, A. A. Nalle Puhs hörna. Stockholm: 1933.
Scott, W. Ivanhoe. Stockholm: 1821-22.
Stevenson, R. L. Skattkammarön. Stockholm: 1887.
Swift, J. Gullivers resor. Stockholm: 1:a svenska upplagan 1744-1745.
Twain, Mark. Tom Sawyers äventyr. Stockholm: 1877.

Många av dessa har jag faktiskt inte läst. Dessutom ges kursen i Karlstad... Eller kanske en distanskurs om Astrid Lindgrens författarskap, kvartsfart? Eller en kurs som innehåller boken "Flickor, pojkar och pedagoger" en av de bästa böcker jag någonsin läst? Hmm.

14 augusti 2010

Kollektiva principer står över individen

Skulle prostitution vara okej om det ägde rum i en utopisk framtid, i ett jämställt samhälle där detta att sälja sin kropp var ett vanligt serviceyrke frikopplat från alla maktstrukturer? Där det stod bortom allt tvivel att prostitutionen var ett frivilligt val?

Vissa tycker så. Jag är tveksam. Jag tycker att det finns en poäng i att samhället sätter upp vissa gemensamma principer som gäller oavsett individens vilja. Liberaler må få skrämselhicka vid tanken, men för mig är det en fråga om solidaritet.

Om jag säger att jag mår så dåligt att jag tänker gå hem och skära mig i armarna tills jag förblöder, så kommer ni inte att låta mig göra det ifred. Ni kommer att försöka stoppa mig. För vi har en gemensam princip om att människor inte ska få göra sig själva så gruvligt illa.

Kanske är det rimligt att ha en likadan princip om att människor inte får sälja sina kroppar, alldeles oavsett vad de själva önskar. Värt att fundera på.

13 augusti 2010

Personliga märken

Ärren är en genväg till minnena. Ett drag med fingret över pannan så minns jag hur varmt blodet var som forsade fram den där gången jag skulle leka får och stånga Fadern, som hoppade undan. Bakom fanns ett element, inte ett sådant där modernt och slätt, utan ett spetsigare. Ärren är märken som gör mig ännu lite mer till mig, genom att manifestera min historia. Konkret och fysiskt. Och vips, så kanske jag förstått något om att tatuera sig. Så bra att det ännu finns plats för nya insikter.

Bara mitt

- Och så behöver jag ditt namn, säger killen i turistbyråns kassa.
- Okej, jag bokstaverar efternamnet, säger jag och gör så.
- Jaså, ett franskt namn, säger han.

Och det där älskar jag mitt namn för. Redan där, efter de sju sekunder som jag och turistbyråkillen känt till varandras existens, vet han något litet om mig. Han vet aningen mer om mig än jag vet om honom, aningen mer än han vet om Linda Svensson som står bredvid och slipper bokstavera.

Jag har aldrig behövt lägga till siffror eller märkliga bokstavskombinationer för att få en unik mailadress, jag kan registrera mitt efternamn som domännamn imorgon om jag vill, för det är bara jag som är jag. Nåja, i alla fall i Sverige.

De giftaslystna karlar som köar här utanför bör veta detta: Mitt namn stannar. Det är inte förhandlingsbart.

12 augusti 2010

Tack för stenar, tack för jord

Första gången jag såg filmen Dunderklumpen var jag mycket liten. Sedan gäckade den min familj i flera år. Varje gång den gick på teve missade vi att spela in den, eller så tog bandet slut, eller så råkade vi spela över den direkt. Jag mindes bara suddiga fragment från den där första titten – flygande pengar, gälla röster, en cykel. Och en sorts magi som inte gick att ta på. Med åren började filmen framstå som ett oåtkomligt mysterium, en dröm från en värld vi inte längre hade tillträde till. Fråga mig inte varför vi inte bara gick och hyrde den.

När jag fick fatt i den flydda drömmen var jag redan tonåring. Jag kunde se att filmen var lite slarvigt gjord ibland, lite virrig från och till – och alldeles alldeles underbar. Magin var intakt och är så än i dag.

I slutet av filmen, när skattkistan öppnas, finns där varken pengar eller guld. Den innehåller bara en sten, en blomma och en fågelfjäder. Sensmoral: barns skatter är annorlunda än vuxnas, och vill man göra sig en hacka bör man kanske inte stjäla just ett barns skattkista. Utan snarare fundera över vad som egentligen är värdefullt och varför. Filmen är praktiskt taget propaganda för naturens härlighet och vikten av att vara snäll, modig och öppen. Och kanske dansa lite i ett övergivet hus. Varför krångla till det mer än så?

Inte förrän jag mötte jätten Jorm vid Strömsunds hembygdsgård för några dagar sedan insåg jag att jag fått jobb i själva Dunderklumpens län. Ändå hade jag nog anat. Som värmlänning känner jag mig hemma bland skog och mossa, men Jämtland är något mer. Det är ett privilegium att få tillbringa sommaren där skogen är stor, natten är ljus och bergen kan sjunga. Där vattenfallen dånar fram som om de har något viktigt att säga. Och där man kommer ihåg att sätta sig ned på en sten och sjunga "Tack för allt som finns. Jag har det så bra."

Krönika som jag skrev för lokaltidningen Strömsund första veckan på jobbet.

Vanlig hyfs och köttbullar

Överallt är de. Barnfamiljerna som pratar otrevligt med varandra. Föräldrarna som fräser åt barn som inte kan stå blickstilla i en evighetslång Ikeakö. Eller åt barn som visar sin uppskattning över en spännande utflykt, men inte genom att sucka "Åh mamma, vilket ljuvligt äventyr" utan genom att skutta och tjoa. Visst måste det finnas respekt. Visst händer det att man vill kasta gastande barn av tåget. Men när det gäller att välja sina strider, kan jag inte låta bli att tycka att föräldrar ofta väljer ganska slarvigt.

Jag är nog känslig, men det gör faktiskt ont i mig varenda gång. Särskilt den gången på Ikea. När det var färdiggnällt på barnen övergick föräldrarna till varandra.

- Beställ en stor köttbulletallrik åt mig, sa han.
- En sådan som är i mitten på bilden, den som heter "mellan"? sa hon.
Och det var inte orimligt att tänka så, för av de två avbildade köttbulletallrikarna var ju "mellan" den största.
- Ja, för den stora heter säkert "mellan". Nej, det fattar du väl att om det finns liten och en mellan så finns det en stor också, sa han.
Köttbullarna kom och brickor skulle manövreras.
- Jamen ställ brickan här då! sa han.

Och det går inte riktigt att återge i text, märker jag. Visst kan man prata otrevligt med varandra ibland utan att det betyder så mycket, men här tycktes grundinställningen vara att den andra personen var värdelös. Redan innan hon hade sagt något visste han att det skulle vara fullständigt puckat. Redan innan barnen hade gjort något visste hon att det skulle vara något besvärligt. Och jag kan bara inte köpa att en sådan familj sedan åker hem från Ikea och plötsligt pratar snällt med varandra.

Och jag önskar att han satte sina 20 jävla köttbullar i halsen.

11 augusti 2010

Olika utgångspunkter

Slöjor i olika former har varit hett den senaste tiden. När kollegan säger "Jovisst finns det säkert NÅGRA som själva valt att bära slöja, MEN..." så säger jag "Jovisst finns det säkert NÅGRA som tvingas bära slöja, MEN..."

Svårt att veta vem av oss som har rätt. I övrigt har Linus Fremin sagt allt som behöver sägas i frågan.

10 augusti 2010

Polisiska

När jag som helg- eller kvällsreporter har hand om polisnyheterna är det en utmaning att tvätta rent språket från "polisiska". Risken är att det svårsmälta språket i polisens händelserapporter och vakthavandes muntliga redogörelser smittar av sig. Här tycker jag att kollegan gjort ett fantastiskt jobb med att göra texten levande:

Polisens händelserapport:
Trafikbrott, Östersund
Bil som kör vårdslöst
Flera samtal kommer in till LKC angående en bil som kör vårdslöst. Bilen har vid flera tillfällen nästan krockat med mötande trafik. Flera polispatruller letar efter bilen men utan resultat.

Blev den här notisen:
Polisen jagade bildåre
Polisen jagade en bilburen vettvilling. Flera vittnen uppmärksammade bilisten.
En av anmälarna följde efter och rapporterade in till polisen.
- Bilen har varit nära att krocka ett par gånger uppger anmälaren, säger Micke Abrahamssom, vakthavande polisbefäl.
Larmet kom in till polisen vid halv tvåtiden. Polisen satte in flera patruller för att leta efter bilen, men utan resultat.

Jag menar, vettvilling OCH bildåre, wow.

09 augusti 2010

Persiennerna

I början av sommaren drog jag ned persiennerna för att låtsas att det var mörkt där ute, så jag kunde sova. Nu drar jag ned persiennerna för att låtsas att det är ljust där ute, och att sommaren fortfarande sprudlar.

Svettig sadel med inslag av vinbärsgelé

I aprilnumret av tidningen Vi finns en kort intervju med Arvid Rosengren, nordisk mästare i sommellerie, och bilden på honom är en av de snyggast ljussatta jag någonsin sett (tack vare Jeffery Richt). Arvid säger att "mycket som skrivs om vin står i vägen för själva upplevelsen."

Han exemplifierar: "Ja, att vinet doftar cigarrlåda och svettig sadel med inslag av mormors vinbärsgelé. Smakminnen är subjektiva och jag gillar inte när man insinuerar att det finns smaker som alla bör känna."

Oavsett vad man tycker om vin får man erkänna att den här Arvid är både rolig och skarp.

Vidare

När kollegan intervjuade den här fascinerande tjejen kom vi att prata om att ta sig vidare respektive att bli kvar. Vi pratade om rastlöshet och upptäckarlust, om det märkliga i att nöja sig med det man har utan att ens undersöka resten av utbudet. Mitt leende måste ha stelnat, för här hejdade han sig och frågade om han trampat i klaveret.

Jag är inte rastlös. Känner ingen längtan efter att se hela hela världen. Trivs i det lilla. Men jag har pluggat för att kunna jobba med det jag verkligen älskar. Jag har inte levt ett år i Australien, däremot bott i Sundsvall, Göteborg och Östersund. Så visst har jag kommit vidare.

Kanske tänker alla så? Barndomsvännen jag möter på tåget skräder inte orden om "de där hemma" som "både ser ut och beter sig som när de var tolv". Själv bor han fyra, fem mil från hålan där vi växte upp. Och jag förstår honom, han har ju tagit sig vidare. Bytt vänskapskrets och frisyr och säkert en hel bukett med värderingar.

Det är nog så att vi alla tar oss vidare. Ibland är det bara svårare för de utomstående att se att det hänt.

08 augusti 2010

Att stanna

Det kan hända att jag greppade något litet fragment idag. Om varför man stannar hos den som slår, till och med när h*n ger sig på ens barn. Allt teorisnack om normalisering, visst, men nu pratar jag om själva känslan. När relationen är så huggen i sten att det inte ens är ett alternativ att avsluta den. När det bara handlar om att mildra, parera. Då vore kamp och försvar en katastrof, för det skulle bara göra raseriet värre. När utgångspunkten är att man ska dela vardagen med den här människan, då kan man bara försöka göra den vardagen så smidig som möjligt. Är det så det känns?

Det kan väl aldrig stämma?

Namnet Storsjön betyder "den stora sjön"

...skriver Wikipedia. Hihi.

Lantishjärtat klappar än

Vi pratar om hur Kungsbacka- och Partillebor är noga med att säga att de "är från Göteborg", hur jag tycker att Gnestaborna "är från Stockholm", hur jag själv alltid säger att jag "är från Karlstad". För att ingen känner till den lilla håla jag verkligen kommer från, såklart. Men herregud vad jag inte är från Karlstad.

Egentligen vill vi lantisar inte alls förknippas med residensstaden. För vad är Karlstad? Med en mellanstad med grandiosa lillebrorskomplex. En Bengt Alsterlind-dialekt som får talaren att låta smått efterbliven och som tas för värmländska trots att den har ganska lite gemensamt med resten av Värmlands dialekter. Den ständigt prioriterade staden, den som ska ha Värmlands fungerande infrastruktur, vård och så vidare.

Jag menar, Karlstadborna kan prata om potthål men jag tvivlar på att de sett ett verkligt sådant. Eller snarare den ansamling av potthål som utgör våra vägar om våren. Vet de hur man avmaskar ett får eller hur man övertygar en tacka att ta hand om ett lamm hon ignorerar? Vet de hur det går till när bygden samlas för att gå skallgång i skogen efter en förrymd ko? Vet de hur det är när vattenledningarna fryser om vintern? Kan de reglera spjällen till en vedpanna? Vet de hur mycket man kan älska en skog, hur det svider när den avverkas? Vet de hur man ser vilken propp som gick eller hur man avgör om det kanske bara var en fas? Vet de hur verkligt mörkt det blir på vintern? Vet de hur charmigt det är att titta på fladdermössen vid midnatt? Vet de hur bra bin trivs i varma sågspån, hur viktigt det är att fåren får i sig tillräckligt med selen, hur ofta ett flasklamm måste ha mat?

Trots att jag kommit ganska långt från den världen och gärna ser mig som friare än lantisarna, så lever den där känslan kvar. Känslan av att människor som aldrig avmaskat ett får är det liksom inte lönt att prata med.

07 augusti 2010

Det där med vinkel

Ibland känns det orättvist. Vi besökte SM i akrobatik för skärmflygare, hängde där rätt länge och pratade om hur tävlingen går till, om olika trick man kan göra, om tjusningen med skärmflygning, om folks resultat hittills. Och så pratade vi om olyckan som inträffade dagen innan.

Tillbaka på redaktionen hade förutsättningarna för artikeln förändrats, den skulle gå ihop med en fallskärmsolycka och därför bara vinklas på olyckan. Så jag vände båten, och de vi intervjuat kan inte ha känt igen sig i det som publicerades. Max en fjärdedel av varje intervju, säkert långt ifrån, hade handlat om olyckan. Men hela texten gjorde det.

Jag hoppas att skärmflygarna hittar till webben och vårt tv-inslag som handlar om den andra delen av SM: Friheten, adrenalinet och den sköna stämningen.

30 juli 2010

Kil

...och idag stoppades en bilförare som var:
17 år,
full,
i Kil.

Vilken överraskning. Jag blir så trött. Minns ni ingenting?

17 juli 2010

Första döden

Hon dog idag. Jag kände henne inte, men dog gjorde hon. Och skrev gjorde jag. Satt och sa "fan fan fan" men lade duktigt ut grejen på webben innan konkurrenten. Min första död på jobbet. Reportern som ändå var ute och åkte tog olycksplatsen och pratade med vittnen. Jag ringde, ringde, ringde. Sökte ålder och orsak och förlopp. Och vi pratade inte om det, för på något sätt var det ändå en vanlig dag på jobbet. Han sa "Vad vet du mer?" och jag sa "Vad bra din text blev" och det var det. Att döden är vidrig behöver liksom inte sägas. Inre befälet och jag småpratade och han berömde mig för att min text var korrekt. Så var med den saken, och imorgon är det en artonåring som inte slår upp ögonen till ännu en semesterdag. För att hon hade lust att bada.

14 juli 2010

Känslostorm för en moderats skull

Inget finns att säga om Littorin, som inte redan sagts. Jag känner mig personligt lurad. För jag såg presskonferensen, med en hand vilande på bröstkorgen som alltid när jag är riktigt berörd. Jag kände att här finns något vi måste tala om, något vi måste minnas. Att bakom vårt jobb, våra 2500 tecken, finns alltid en människa. Det är förbannat viktigt att tänka på, oavsett om man är en journalist som telefontrakasserar barn eller en alldeles vanlig landsortsmurvel.
Association:
När jag var engagerad i kampen för flyktingamnesti uppmanades vi att mass-sms:a riksdagsledamöterna kvällen innan omröstning. Jag kunde inte. Trots att de här människorna satt med andra människors liv i sina händer, ville jag skilja på sak och person. Det var i deras yrkesroll jag ville nå dem. Inte ens då ville jag tränga mig in hos dem när de satt vid middagsbordet med familjen.

På samma sätt bör vi respektera Littorins och andra middagsbord, så länge det som händer där inte är relevant för yrket. Littorins barn förtjänar fortfarande, eller snarare nu mer än någonsin, att lämnas ifred.

Men.

Jag avfärdade aftonbladets trams om att de "sökt honom för ett brott". Tyckte det var övermaga att de kunde fortsätta efter en sådan presskonferens. Min journalistvän var på fredagskvällen övertygad om att Littorin köpt sex. Hon kom med logiska argument: aftonbladet skulle inte fortsätta om de inte hade något på fötterna, mycket kan man säga om dem men korkade är de inte. Littorin skulle ha dementerat om det bara var en skitsak. Och jag sa fortfarande nej: "Man kan inte fejka sådana känslor."

Och så blev det lördag.

Och nu är Littorin en man som utnyttjat vår medkänsla. Som använt barnen som sköld. Som en dag känt "Om man skulle ta och köpa sex", kanske stannat upp för att reflektera över att han trots allt är en offentlig person, men prioriterat sexet så högt att han ändå gjorde det. Eller ännu värre: En man som tyckte att det var så naturligt att köpa sex att han inte räknade med att kölhalas för det.

Känslorna var inte fejkade. De handlade bara om något annat. En plötslig insikt: Nu rasar det.

Det millimetertunna stråket av tvivel finns fortfarande där. Tänk om. Mest som önsketänkande.

Men mest är det bara besvikelse. För att den cyniska och beräknande delen av världen vann över den naiva och medmänskliga. Och jag höll som fan på det andra laget.

13 juli 2010

Yoga ute

Yoga. Inget jag saknar när jag inte gör det, men varje gång jag börjar igen känner jag: Det här är så rätt.

Det handlar om kroppen, andetaget och sinnet. Rörelser fogas samman med andetag, andetagen styr och ger logik åt rörelserna. Hela tiden ska fokus finnas där. Sinnet ska vara fullständigt närvarande, inte glida iväg till matlådor och väder.

I yoga ska vi vara helt och fullt medvetna om vår kropp. För en oinvigd kan det låta flummigt, kroppen är vi ju alltid i. Nja. Du spenderar mycket tid i ditt hus men hur ofta har du närstuderat halltaket i en ficklampas skarpa ljus?

I sommar bjuder Yogaskolan på yoga i Badhusparken en gång i veckan. Märkligt nog känns det lättare än vanligt att yoga där, omgiven av kittlande gräs och pratande människor och musik och flugor och vind och vandrare. Kanske för att man redan från början är inställd på att det kommer krävas en ansträngning för att behålla fokus. Inte som i ett nedtonat rum med dämpad belysning. I parken kommer andningen och rytmen mer naturligt.

Jag hoppas att spöregnet fortsätter imorgon. Jag vill prova hur jag reagerar när ännu ett intryck pockar på uppmärksamhet. Och eftersom jag älskar regn på huden borde det lyfta hela upplevelsen ett snäpp. Inte bara fokus på kroppen - utan fokus på en regnig kropp.

På promenad genom stan.

Medvetet klädd i lätta bomullskläder medan "sommarens värsta åskväder" rullar över landet. Två känslor.

Ett) Vädrets oomkullrunkeliga makt. Vi kan bli hur tekniskt avancerade som helst, vi kan vara hur intellektuellt bevandrade som helst, regnet skiter i vilket. Sedan askmolnet kan jag inte sluta fascineras av naturens nonchalans.

Två) Lyxen i att få gå ut i vansinnet, vara mitt i de forsande massorna, se Frösön försvinna i vattenånga. Bli genomblöt och kall och sedan - gå in igen. För jag har ett varmt och tätt hem, och torra kläder i överflöd. I Badhusparken, när regnet slickar mina ögonlock, känner jag till fullo hur privilegierad jag är. Som att frivilligt jaga rädslan i en otäck film. Lyxen i det.

08 juli 2010

Nämen åh

Hur ofta får reklam så här fina följder? Jag får tamejfan gåshud. (Killen som skrivit och fotat är för övrigt en kollega från förra sommaren.)

07 juli 2010

När stoltheten står i vägen

Tidningarna här har en ömsesidig motvilja att kredda varann, som jag tycker är rätt barnslig. Det är naturligt med konkurrens och att vilja vara först och bäst, jag tror till och med att det är en förutsättning för bra nyhetsförmedling.

Men när man inte hann först finns tre val: Härma, kredda eller avstå. Det vill säga snabbt hinna ikapp med egna vinklar och egna citat. Eller skriva en kortare grej med det essentiella i konkurrentens jobb, och tydligt hänvisa till att det är de som gjort jobbet och det är till dem människor uttalat sig. Eller skita i hela grejen.

Och är konkurrentens grej något djupgående som är resultatet av god journalistik och långvarigt arbete, då är det inte god ton att följa efter och låtsas att man kom på samma sak själv. Det är bara inte det.

Här väljer båda tidningarna att i så fall skita i grejen. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite småaktigt att strunta i att upplysa läsarna om viktiga och intressanta saker, bara för sin egen stolthets skull. Att olika journalister nosar upp olika grejer borde inte vara något märkligt att erkänna. Det är ju snarare bra. Kom igen och kredda!

05 juli 2010

Allehanda om morden i Härnösand

En text att vara kluven inför. Sällsynt fint hantverk. Polistexter brukar vara torra och sakliga, eller kvälltidningskt slafsiga. Den här, den berör på riktigt. Känns. Men är det bra? Jag kan inte bestämma mig.

(Kan inte heller helt glömma att allehanda gick för långt för snabbt när morden nyss begåtts. Den texten plockade de bort sedan, heder åt det.)

Det gör ont, men de börjar väl bli vana

Satan vad smarta de ändå är, moderaterna. Vänsterns (nåja) poäng att välfärden är viktigast och man vill inte leva i det samhälle som skattesänkningar leder till faller plötsligt platt. När inte ens högern vill sänka skatten, vem i hela världen kan man lita på då? Ska vänstern lobba för stora skattehöjningar nu då? Vilken kalasfråga att gå till val på.

Sedan detta med affischen. De vinner inte valet på att sno sossarnas gamla affisch, men de lanserar sin attityd. Öppet fräck, och kanske därmed även pigg, modig? Rent av... humoristisk. Och ivrigare än någonsin att lämna högerspöket bakom sig.

En vanlig väljare bryr sig antagligen inte nämnvärt. Men ont, så ont det måste göra för sossarna. Precis som det gör ont när högern rycker loss fraser ur Internationalen för att propagera för sin sak. De här symbolerna betyder något, står för vissa värden. Tills högern rycker till dem för att spexa med. Åh, de vet vilka knappar de ska trycka på. De är farligt bra.

Reinfeldt måste vara försiktig när han hoppar studsmatta

Världens tråkigaste dag på jobbet igår. Att jobba 12 timmar är inga problem, om man får göra något. Men jag hade inga jobb på lager, inget att förbereda inför veckan, så från två till tio satt jag av tiden. Ringde då och då till vakthavande. Som satt och msn:ade. Pling pling, lät det i bakgrunden.

Därmed hann jag scanna de andra medierna ett antal gånger. Och om jag ser Reinfeldts nuna lova "Det blir inga skattesänkningar" en gång till stoppar jag huvudet i toaletten.

Fylldes plötsligt av ett sådant förakt för det vi håller på med. Det var plågsamt att se hur samma samma samma saker valsade runt i varenda tidning hela kvällen. Samma samma samma saker toppade alla sidor.

Och så kom TT-texten om hur farligt det är att hoppa studsmatta. Samma nyhet som förra sommaren, och sommaren innan dess. Olyckorna ökar, låt inte barnen hoppa för många på en gång och så vidare. Allt det där vi redan vet. Årets tillskott var väl kanske tipset att gräva ner studsmattan så den hamnar i höjd med marken. Hihi.

Och alla alla alla tog in den. Alla alla alla ville berätta att man kan slå sig när man hoppar studsmatta.

Om 36 stycken timmar

Jag har inte mycket till övers för dieter. Mat har alltid varit lustfyllt och bör så förbli. Inte omgärdas av kaloriräknande eller ägg-och-grapefrukt-regler.

Men när systern hoppade på LCHF och fick frossa i allt som är gott och ändå gå ned i vikt väcktes mitt intresse. Det kan ju inte kännas som en diet att äta lax, fetaost, halloumi, keso, tonfisk, omelett, broccoligratäng, mera ost, mera lax och så vidare.

Så jag gjorde som jag brukar. Läste på. Lärde mig saker om blomkålsmos, 20 gram kolhydrater om dagen, grädde, fullfeta produkter, grejer med mindre än 5 gram kolhydrater per 100 gram, grönsaker som växer ovan jord och hittan dittan dej. När jag visste allt så körde jag.

Ett och ett halvt dygn senare åt jag fem smörgåsar, och det var det godaste jag ätit i hela mitt liv. De där få timmarna med LCHF fick mig att känna en helt ny sorts trötthet, som genomsyrade hela mig, från tanke till kropp. Jag har varit trött förut, men det här var något nytt. Jag fungerade inte, mina celler ropade "The system is shutting down. Please save all your work."

LCHF är säkert en bra diet när man kommit ut på andra sidan trötthetsträsket. Det är inte poängen. Jag fick istället en stark motreaktion mot allt vad dieter heter. Nu är allt tillåtet. Jag äter precis vad jag vill, när jag vill, och allt är till det bästa. Igen.

Insåg därmed något om min kropp. Den rusar inte iväg till 348 kilo bara för att jag lever loppan. Det finns en gräns som jag aldrig går över. Det finns en vikt där kroppen alltid lägger sig tillrätta igen efter utflykter nedåt. Där trivs den och där trivs jag. Jag skulle säkert kunna banta ned mig om jag ville det. Men här är poängen: Jag vill ju inte. Så enkelt kan det vara. Om man tillåter det.

Ledig måndag

Så går vi in i den där fasen då man ständigt är mer eller mindre klibbig.

Av svett, av glass, av jordgubbar, av utspilld sommarcider.

Mmm.

23 juni 2010

Skärpning i sikte

Upptäcker att jag knappt svarar på kommentarer längre. För det vill jag säga förlåt. Och samtidigt förklara att varje gång jag låter bli att svara beror det uteslutande på att jag läser kommentaren, tänker "Jag svarar om en liten stund" och sedan går vilse i det eviga internet. Jag läser allt och jag blir glad för allt, för att ni finns och för att ni talar om det. Så var det sagt.

Lyckotrycket

Nu drar vi ut på gatorna allihop med enkätfrågan "Vad gör du på midsommar?" och jag blir lite illa till mods. För hur svarar den som ingenting planerat? Midsommar förväntas leva upp till ideal av sol, sill, nubbe och livsglädje. Det ska vara en Pripps blåreklam där minst femtio glada laxar samlas och bygger midsommarstång, och entusiasmen ska bara spruta ur porerna. En helg omgärdad av spruckna förväntningar.

21 juni 2010

Snuskfia på oväntat besök

Satt för att jobba ihop en artikel utifrån intervjuanteckningar. Följande fraser står plötsligt ut från pappret:

"De andra killarna hjälpte mig att få upp den"

"Min första tanke när den kom upp: HELVETE vad stor den var!"

"Lasse tog upp den i stjärten"

Andas. Minns att du är en seriös yrkeskvinna. Det är en gädda det handlar om, för bövelen.

Hunden har hittat hem

På lunchen idag hände något. Det var som om det klack till - och så var det jag som satt där. Inte fullkomligt bekväm, inte fullkomligt trygg, men det var jag och inte någon parodi på mig själv.

Puh.

På kvällen yoga. Andra gången jag går dit, och därmed är det min yoga nu. Jag hittar dit och känner igen de andra, och rörelserna kan jag sedan tidigare. Min plats.

Ni vet hur hundar som ska lägga sig snurrar runt några varv innan de slår sig till ro? Det var vad som hände idag. Jag har trampat några varv, luktat på kuddarna, och bestämt mig för att här är tryggt nog att sova.

19 juni 2010

Allt de rör vid blir till guld

Jag är inte monarkist. Jag bryr mig inte nämnvärt om bröllopet, mer än att det ockuperat tevetablån alldeles för länge. Men.

Dessa bröllopsprodukter har fullständigt fängslat mig. Jag skulle vilja ha dem alla: Bröllopschoklad! Bröllopsmazariner! Bröllopsvykort! Bröllopsmuggar! Bröllopskaffe!

Den ena delen av fascinationen bygger på utvecklingen. När förlovningen först tillkännagavs kom ett gäng vykort som var alldeles rödblaskiga och fula, och någon mugg som var utsvängd så att Daniels ansikte tycktes uppsvällt. (Flashback till pixiboken om påssjuka och en påse bullar)

Sedan svepte en flodvåg av professionalism, stilrenhet och auktoritet över bröllopsprodukterna. Mönstret som för tankarna till muslimsk mosaik lanserades och förpackningarna pryddes av klassikt vackra porträttbilder på paret. Produkterna gick från encellig organism till schimpans på en minut.

Den andra delen, som fascinerar mig mest, är hur unikt detta är i dagens Sverige. Vi har en hyfsat demokratisk tradition, vi lever inte i någon diktatur, och vi präglas i alla fall på pappret av devisen att inte göra skillnad på folk och folk.

Därför känns det främmande och häpnadsväckande att köpa en chokladask i affären, för att när man öppnar den möta statschefens blick från insidan locket. Blivande statschef om man ska vara petig, men det är inte poängen. Samma retuscherade och mäktiga kvinna kan titta på dig från din kaffemugg. Du kan äta "hennes" mazariner. Hon finns överallt. Jag skulle inte bli mer än en smula förvånad om nästa led är att Vickan och Daniel ler mot mig från en gigantisk fasadmålning på Östersunds rådhus när jag går till jobbet på måndag.

Brudparets behärskat leende ansikten förväntas skänka ett extra värde till produkten. Jag äter inte bara choklad, utan choklad som vidrörts av högheterna. Därmed ligger en air av lyx över det hela. Jag förväntas beundra detta par och likaså deras mazariner.

Att jag vill ha det så är inte min poäng. Men det är som en sårskorpa som måste klias, jag vill äga och spara och dokumentera det här främmande fenomenet. Jag vill stoppa kronprinsessans lingonpralin i munnen för att se om det känns något extra.

Dessutom är ju blåbärsmazarinerna så satans goda...

Sa jag så?

Jag, feminist och självutnämnd framåtsträvare säger:
Stieg Larsson är så sexfixerad, det är otrohet och sexlekar och trekanter och lesbiskt gruppsex i en enda soppa. Finns det ett enda klassiskt hetero/monogamt förhållande i millennium? Man undrar ju vad han vill med det.

Äldre, manlig kollega säger:
Jag tycker det är bra att han bryter mot normen och visar att man kan leva på olika sätt. Dessutom är det trist att när någon bryter mot normen och dessutom får framgång, då ska det alltid ifrågasättas.

Men hoppsan. Se där ett replikskifte jag inte kunde se mig själv i. Har jag blivit Kristdemokrat?

Inser att det nog inte är sexet i sig som stör mig, utan relevansen i Larssons detaljmålande. Jag vill ta del av de fantastiska historierna, de som har allt - mystik, journalistik, kvinnliga superhjältar och konspirationer. Men på vägen tvingas jag hugga mig fram med machete genom karaktärernas EXAKTA sexuella preferenser och deras EXAKTA matvanor och deras EXAKTA innehåll i icakassen. Ändå läser jag vidare. Här finns något för mig.

Och det är inte vetskapen om hur många liter mjölk och hur många Billys panpizzor Salander köper.

11 juni 2010

Oj

Åkte till Östersund, sorglös och redo. Klev av bussen och ungefär fem minuter senare slog verkligheten till. Ensamheten. Det var tre år sedan jag gjorde det här sist - flyttade till en stad jag aldrig besökt och där jag inte kände någon enda människa. Hur gör man?

Vantrivs i min fula lägenhet med standardmöblemang och en ventilation som brusar dygnet runt. Värst är det i kök och badrum, så fort jag kliver in där kan jag inte tänka på annat än att kliva ut igen. Man kan spela musik förstås. Sova med öronproppar kanske. Möblerar om så rummet känns trängre. Hänger upp gardiner så det blir mörkare. Vill ha det trångt och stökigt, liksom kramas av möbler och ägodelar.

Jag gnäller. Sitter i en underbart fin stad med sjö och berg och sol och mysiga butiker och gnäller. Det är så här det känns att vara lite vilsen. Hade glömt det sedan sist bara.

Hittar biblioteket, och minns de första dagarna i Sundsvall när biblioteket var min fasta punkt. Här har bibblan öppet nästan jämt och där finns kartor, fika, trådlöst internet och jämtlänningar. Så bra. Och på måndag får jag yoga, samma yogaskola som i Karlstad finns här i Östersund och jag har tjatat mig in fast terminen är nästan slut.

Klipper mig för av någon anledning känns det viktigt att se bra ut i håret första dagen på jobbet.

Försöker förbereda mig. Läser om politiker och jämtlandsvisan och yran och presidenten i en enda röra. Läser tidningen såklart. Inser: Jag kan inte plugga mig själv till en infödd jämtlänning. Östersund blir inte Karlstad tack vare lite wikipedia.

I borgen samlas gamla sommargänget för att skriva om svampar och bär, gårdsbutiker och byggprojekt. Men jag ville inte det, jag ville vidare. Jag valde norr, vackra norr.

Nu får jag ge det tid. Vänta in måndagen då jag äntligen får börja jobba och kan låta vardagen gripa tag i mig. Ha en karta i väskan och sex ord i hjärnan: Vad, var, vem, när, hur, varför. Inte tänka, bara göra. Hakuna matata, så spännande det ska bli ändå.

07 juni 2010

Teckenknarkarna

"Trilogin har blivit en dundersuccé i flertalet länder världen över och intresset för Stockholm, karaktärernas huvudsakliga uppehållsplats, har visat sig enormt"

Ännu en anledning till att jag försöker undvika buss- och tågtidningar. Denna oförklarliga längtan efter att krångla till saker ger mig klåda. Ju fler tecken desto bättre journalist, är det så man resonerar?

Varför "flertalet länder", när man kan säga "flera" eller "många" eller helst utelämna den biten helt? Och gick det inte att komma på någon klumpigare konstruktion än "karaktärernas huvudsakliga uppehållsplats"?

Det är helt okej att en text ser ut så här. Som första utkast. Men när sådant här går i tryck misstänker jag ren lättja - texten och läsarna var inte viktiga nog för att författaren skulle lägga en stund på att söka rätt ord. Och det är en förolämpning.

Min sanning är inte allas sanning, men det jag sökt efter sedan gymnasiet är ett språk som är enkelt och rakt på. Genom att inte lassa varje mening med tunga och klyschiga beskrivningar kan man lägga krutet på några få målande gestaltningar som får vara riktigt genomtänkta.

Ibland går jag för långt med enkelheten, i alla fall enligt redigerarna. Mina formuleringar om hur "det började blöda" eller om "bajs" brukar gå i tryck i form av "det uppstod blodvite" och "avföring".

01 juni 2010

Männ gu va ri töler

Fadern och jag provar båtbussen från Skoghall till stan, för jag har SOMMARLOV nu. Och de som sitter bakom... Kanske är det så att värmländska uttryck som "Va du töler" och "Va du strir" behövs för att vi gör väldigt mycket av just det: pratar pratar pratar utan innehåll. Och denna besatthet av geografi, kan det också vara en värmländsk specialitet? Sakernas placering och tillstånd tycks vara livsviktiga. Exakt var är vi nu i förhållande till det och det, där är Karins hus, den här marken ägs av fabriken, där framme delar älven sig, titta där flyter en fotboll, hur djupt är vattnet här, titta vilken lång brygga, här åkte jag bil en gång, där har en bäver gnagt, nu är vi nära golfbanan och yada yada yada.

Snälla snälla medmänniskor. Låt oss alla vara tysta en stund och bara se på utsikten. Ni pratar hål i huvudet på en flicka som ville lyssna på vågskvalp.

29 maj 2010

Bekväm med exotiska djur

Ibland undrar jag hur det står till i hjärnan. Var på Ikea och såg i ögonvrån hur något kom glidande längs golvet. Tänkte helt lugnt "Jaha, där kommer en krokodil". Som om det var den naturligaste sak i världen. Kanske är det timmarna på Universeum som spökar. (Och krokodilen var förstås en vagn med platta paket och någon hoprullad matta.)

Pappor på tåg

Och tillsammans med barnen sitter två pappor, som följt med på klassresan. Barnen är mycket naturliga kring dem. Bekväma. De spelar kort och skojar, och männen talar med barnen som jämlikar. Här finns inte den där tonen i rösten, det barnsliga tilltalet av gullegull.

Det här är inga trettioåriga velourpappor med kläder i rättvisemärkt bomull, surdegsbrödet på jäsning och frilansjobb i mediasvängen. De är medelålders invandrarmän.

Och det gör mig glad. Inte för att de är bättre än vilken mamma som helst i samma situation. Utan för att det är ett stycke normbrott som utspelar sig här. Förväntningar som inte infrias.

Jag tillhör de som tycker att normbrott är av godo och ska uppmärksammas - för vad de är. Inte något trams om duktiga män som klarar av att vara pappor eller tuffa tjejer som pallar trycket som brandmän.

När det verkligen är självklart för män (i allmänhet) att vara föräldralediga, slipper vi se rubrikerna "För Krister är det självklart att stanna hemma". På samma sätt som vi idag inte ser några artiklar om hur Johan gjorde valet att börja jobba direkt efter förlossningen eller hur självklart det var för Åsa att stanna hemma.

Jag längtar dit.

28 maj 2010

Folket mittemellan

Tåget befolkas av horder av människor i den där åldern som jag nästan glömt, för att den är liksom mittemellan allt det andra. De blir fortfarande mörkrädda, de uppehålls fortfarande av barns intriger, de kan ännu leka. Men det var mycket länge sedan de tyckte att Pingu var bra teve. Vänskap kan inte längre byggas enbart på det faktum att de alla är barn. Nu, eller snart, krävs kemi och gemensamma intressen.

De är ett kräset släkte, kräver plötsligt mer än förr för att bli imponerade. De nöjer sig inte med de kläder mamma lagt fram, utan vill själva bestämma och shoppa. Kanske har de redan börjat tjata om att få åka in till stan utan föräldrar, kanske har de till och med skickats iväg med mobilen i fickan och en 50-lapp till McDonalds.

De tänker på allvar på livet och döden och kärleken, och de förväntas tömma diskmaskinen hemma. Men ännu rakar de inte benen, och bara någon enstaka har provat smink. Lojalitet är livsviktigt. De börjar bli allmänbildade, och tycker om att spela kort. Reglerna har de benkoll på.

De talar med eftertryck, lite högre och tydligare än vi andra, för de vet att de är värda att lyssnas på. De har insett att fröken inte är allsmäktig, och har både favoriter och antagonister bland lärarna. De försvarar sin heder. Men fortfarande kan de glömma sig och gegga ner ett par snygga jeans i en ovanligt lockande lerpöl.

De är mittemellan, de syns och de hörs men är inte det minsta odrägliga, och de gör mig glad. Allt har de framför sig, fast de redan levt i en evighet, och kanske blir det just de som förändrar världen.