Jag har inte mycket till övers för dieter. Mat har alltid varit lustfyllt och bör så förbli. Inte omgärdas av kaloriräknande eller ägg-och-grapefrukt-regler.
Men när systern hoppade på LCHF och fick frossa i allt som är gott och ändå gå ned i vikt väcktes mitt intresse. Det kan ju inte kännas som en diet att äta lax, fetaost, halloumi, keso, tonfisk, omelett, broccoligratäng, mera ost, mera lax och så vidare.
Så jag gjorde som jag brukar. Läste på. Lärde mig saker om blomkålsmos, 20 gram kolhydrater om dagen, grädde, fullfeta produkter, grejer med mindre än 5 gram kolhydrater per 100 gram, grönsaker som växer ovan jord och hittan dittan dej. När jag visste allt så körde jag.
Ett och ett halvt dygn senare åt jag fem smörgåsar, och det var det godaste jag ätit i hela mitt liv. De där få timmarna med LCHF fick mig att känna en helt ny sorts trötthet, som genomsyrade hela mig, från tanke till kropp. Jag har varit trött förut, men det här var något nytt. Jag fungerade inte, mina celler ropade "The system is shutting down. Please save all your work."
LCHF är säkert en bra diet när man kommit ut på andra sidan trötthetsträsket. Det är inte poängen. Jag fick istället en stark motreaktion mot allt vad dieter heter. Nu är allt tillåtet. Jag äter precis vad jag vill, när jag vill, och allt är till det bästa. Igen.
Insåg därmed något om min kropp. Den rusar inte iväg till 348 kilo bara för att jag lever loppan. Det finns en gräns som jag aldrig går över. Det finns en vikt där kroppen alltid lägger sig tillrätta igen efter utflykter nedåt. Där trivs den och där trivs jag. Jag skulle säkert kunna banta ned mig om jag ville det. Men här är poängen: Jag vill ju inte. Så enkelt kan det vara. Om man tillåter det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar