28 december 2009

Med nya öron

Visst har jag hört bilar förut. Men det har varit som någon sorts okaraktäristiskt brum-brus-sus. Idag tycktes det mig som om jag hörde hur varje enskild del av däcket greppade marken för att därefter släppa ifrån sig den, samtidigt som motorn vrålade.

Jag har fått mina hörapparater.

En tanke som skrämt mig är att en del av mina hörselproblem beror på min mentalitet. Eftersom jag hör dåligt har jag helt enkelt slutat lyssna, för att slippa ansträngningen. Och för den som slutat lyssna kanske inte ens en hörapparat hjälper.

Med min hörselnedsättning hör jag nämligen bara sådant jag aktivt lyssnar efter. Det är därför jag kan delta i ett samtal men aldrig hör när någon hejar på mig på stan. För jag går inte runt och väntar på att någon ska ropa mitt namn.

Det är för tidigt att dra några slutsatser än. Men ändå. Idag. Oj. Så påträngande och närvarande som ljuden varit så har jag svårt att förstå hur man skulle kunna skärma av sig från dem. Varje bil, varje klirrande mynt och prasslande papper har ropat "Här är jag!".

Det känns som första dagen med glasögon, när hela världen var vackert och smärtsamt klar. Och när man var tvungen ta av sig dem framåt kvällen, för att krypa tillbaka in i den mjuka och luddiga världen för en stunds vila.

Jag är glad.

23 december 2009

En julhälsning för alla

God jul till de stämningsfulla

...och till de andra (klicka så syns texten bättre)

"Vem har instruerat dig att skaffa den?"

Så sa min granne när han såg min verktygslåda. Och jag kunde inte låta bli att känna mig en aning förbannad.

Inte flyttar man till en egen lägenhet utan att inse att man kommer att behöva en hammare, en skruvmejsel, någon tång och en vass kniv. Lite spik och skruv och krokar och klister. Silvertejp och möbeltassar.

Inte ens om man är en tjej.

Exakt vad är det som är så krångligt med att köpa verktygslåda att jag skulle behöva instrueras att köpa en?

22 december 2009

Att ingripa eller inte

Det borde vara lätt, men det är svårt.

För några dagar sedan vaknade jag av att någon väldigt gärna ville komma in i trapphuset. Det knakade och brakade och skreks och gräts, och eftersom jag bor rakt ovanför entrén lät det som om de stod i mitt vardagsrum. Jag vet inte hur det är för alla andra, men när jag hör ungefär sex personer stå och bråka och slita i dörren mitt i natten så är inte min första reflex att gå dit och lägga mig i.

Det kan vara sex fulla vänner som gått en aning över styr. Det kan vara tre mot tre i ett bråk. Det kan vara fem mot en i ett överfall. Hur ska man veta?

När det tystnat gick jag ned. Glaset i dörren var krossat, ingen var kvar. Jag mötte en kille som tycktes ha bråttom nedför trapporna, vi hälsade men jag kom mig inte för att fråga vad som hände och om de hade läget under kontroll.

Ringde trygghetsjouren som kom och tejpade dörren. Men en dörr är bara en dörr, och vad som än hände mellan de sex personerna vid dörren hade redan hänt. Nästa gång önskar jag att jag lägger mig i tidigare. Men det vete fan hur man gör det på rätt sätt.

17 december 2009

En förklaring kanske vore på sin plats...

...till den här bloggsega hösten. Även om jag inte är någon Kissie, Dessie, Missie, Pissie, Mogi, Piff eller Puff med tusentals läsare, så vet jag att det finns några människor som brukar kika in här.

Och det gör mig outsägligt glad. Tro inget annat! Orden är min stora passion, men om ingen läste skulle jag lika gärna kunna skriva dagbok istället. Ni ger mig energi.

Men den här hösten har jag inte haft lust till något särskilt alls. Eftersom jag är lite seg så blir bloggen därefter.

Det löser sig sa han som sket i vasken. Men eftersom det tycks dröja lite så vill jag bara meddela att det blir, inte någon jävla bloggpaus, utan helt enkelt risk för glesa inlägg en stund till. Tills det ljusnar.

Tack för att ni väntar.