På den tiden när den där äldre mannen fortfarande var "vän till familjen" så tyckte han om att hålla mig i handen, länge. Eller lägga sin hand högt upp på mitt lår. Eller lägga armen om mina axlar. Och jag sa aldrig ifrån, för jag ville inte ställa till en scen. För det är ju så det funkar, den som blottar problemet är den som är besvärlig och den som blir utstirrad.
Jag har, som bekant, valt att inte ha någon kontakt med min mamma sedan två år tillbaka. Därmed är det jag som är drastisk, jag som skapar drama, jag som är för kall eller för hård. Sanningen är såklart att det dramatiska redan har hänt. Det hårda ligger långt tillbaka i tiden.
Men en mamma är någon man ska vilja ha i sitt liv. Och vill man inte ska man ha det ändå. Visst, du får snäsa åt henne, snacka skit om henne, undvika henne. Men att välja bort henne, det finns inte.
Jag måste vara så arg. Eller förtvivlad. Eller helt enkelt förvirrad. Det kommer att gå över.
Så tror många. Det stämmer inte.
Egentligen är det mycket odramatiskt.
Låt mig förklara. Inte en berättelse om min mamma, utan en berättelse om hur det var för mig.
(Först ett förtydligande: Det handlar inte om alkoholism eller misshandel eller misär eller psykisk sjukdom eller spikar i fötterna. Vi är en av alla dessa familjer som är sådär halvkonstiga, utan att det finns något namn på det. Ni förstår vad jag menar.)
Jag vill aldrig påstå att omständigheter tvingat mig till något. Att mitt livs bana bara är ett resultat av de faktorer som gavs. Jag har ett val, och detta är vad jag har valt. Men ett sådant här beslut är inget man fattar lättvindigt. Om folk kunde känna hur det kändes inuti mig när jag tog beslutet skulle de genast förstå.
Jag har varit arg många gånger, förtvivlad också. Men inte redo. Så en dag la sig stormvågorna och det blev stiltje. Jag var fullkomligt lugn när jag bestämde mig. Det fanns ingen ilska, bara känslan av att det här är rätt. Det var ett beslut på samma sätt som vi beslutar att nu är det dags att andas in, sedan är det dags att andas ut.
Det var inget stort bråk med gråt och skrik. Det var ett telefonsamtal. "Jag vill inte ha någon mer kontakt med dig" sa jag. "Är det sant?" sa hon. "Ja" sa jag. Och så var det över.
Självklart var det en stor sorg. Men så är det i livet. Jag tänker på det som en skilsmässa: Du tror att din relation med den här människan kommer vara för evigt, men inser med tiden att det inte går. Att ni tar fram det värsta i varandra, tvärtemot vad det var tänkt. Då måste du våga bryta upp. Tiden ni fick är fortfarande värdefull, men nu är det dags för nästa fas.
För saken är den, att när du är mitt inne i en dålig relation sysslar du ständigt med strategier för att fixa vardagen. Du kanske lär dig att distansera dig. Kanske bygger upp en mur av hat för att skydda dig. Du intalar dig att till julen blir det bättre, till sommaren blir det bättre. Du flyttar din gräns för vad som är okej. Du kanske tonar ned det hela utåt, vill inte att andra ska veta att relationen strular. Jag tror att ni känner igen er.
När jag sa upp kontakten var jag för första gången på länge fri att sörja den jag förlorat. Men också fri att minnas allt det fina vi hade.
Jag använder ofta mössan jag fick av henne. Jag har kvar alla mina foton av henne. Jag lagar mat som hon lagade. Jag tänker "så här brukade hon säga" och "så här skulle hon ha gjort". Och jag tänker att det är hon som uppfostrat mig till en människa som vet att jag är värd att ha det bra, och som vågar avsluta osunda relationer. När jag får barn vill jag lära dem att de alltid är värda att tas på allvar, precis som hon gjorde. Jag vill läsa samma sagor som hon gjorde. Jag vill säga "Godnatt, min skatt" som hon gjorde.
En arg människa tänker inte så.
Så tro mig när jag säger: Vi som väljer bort en förälder gör det inte av någon drastisk nyck.
Och vi klarar oss fint.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar