30 januari 2011

Samtidigt på en annan plats

En Egyptenbild lånad från youtube. Den säger allt.

När oväsentligheter ställer sig i förgrunden

Fest igår. Lyckat. Idag märklig känslostorm över gårdagens urringning. Som ser bra ut när man tar på sig klänningen, men sedan börjar glida omkring. Bröstiga bilder på facebook.

Förvånas över mig själv. Det är väl en värdslig sak. Om det enda man ångrar efter en utekväll är avsaknaden av en säkerhetsnål ligger man i lä.

Kan inte riktigt sätta ord på vad jag nojar över. Att det såg billigt, slampigt, pinsamt, misslyckat, desperat, fult ut? Känslan av att ha gjort bort sig? Förstärkt av den där svajiga dagen-efter-förnimmelsen av att inte ha haft kontroll... Är det någon sorts heder jag oroar mig för?

Men herregud människa. Vilket navelskådande. Misslyckade klädval sker. Bröst finns, bland annat på mig, ibland syns de. Shit happens. Att jag skulle ha så mycket 1800-tal i mig anade jag inte.

29 januari 2011

Där mitt ankare ligger kastat

Herulen är Värmlands Museums vandring genom värmlänningarnas och själva mänsklighetens historia. Men det är inte undervisning, det är poesi.

Jag går där och upplever dem för femtielfte gången, känner dem var och en. Andäktig inför gamla spikar, men ännu mer inför de små små keramiktärningarna. För tärningar är inget man behöver, det är något man skapar för nöjes skull. Och där stannar tiden, med förnimmelsen av att vissa saker är eviga. Det är samma känslor då som nu. Samhällena, etiketten, normerna varierar men känslorna är sig alldeles lika.

Jag står med näsan en centimeter från en kyrkport från 1100-talet, och det är galet bra hantverk. Vid passagen tillbaka till nutiden, till framtiden, är jag rörd.

Stolt. En känsla jag aldrig brukar förstå annars. Det där som jämtarna måste uppleva när de står på ett packat torg och vrålar "Jamtland, Jamtland, jamt och ständut" under Storsjöyran lyser upp mig inifrån nu.

För jag är en del av detta. Mina fötter står djupt i leran och mossan, jag är förankrad i världen. Hör till. Djupet är stort, men jag bottnar.

Mitt Värmland.

Hettan från Egypten

Igår. Kairo brann, twitter brann, och där hittade jag en länk till Al Jazeeras direktsändning. Fastnade, uppkrupen på soffbordet med sändningen på lilldatorn och twitterflödet och andra textuppdateringar på stordatorn.

Jag mindes skildringarna från de som var med när muren föll, den febriga stämningen, kakafonin av knackande när stycken av muren hackades loss. Och hela världen såg på, hoppades och fruktade. Är det här vår mur?

Jag kände i alla fall starkt: Det här vill jag vara vittne till. Stämningen blev rent fysisk, jag satt med tårade ögon medan vågor av rysningar gick genom mig. Historia skrivs väl varje dag, stora världsnyheter passerar obemärkt, och i medievärlden pratar man om hur närheten avgör engagemanget. Närhet i tid, i rum, i kultur.

Det här kom så nära, på ett sätt som aldrig hade varit möjligt förr. På Al Jazeeras Kairoredaktion gick en reporter ut på balkongen och pekade: "Där nere brinner det, och ni hör sirenerna". Det var en av internets högtidsstunder, samtidigt som egyptierna förvägrades just internet.

I en så extrem situation blev journalistiken av den naturliga sorten. Vad händer, vad hoppas ni, vad fruktar ni?

Hela tiden hetsen, hettan. Twitterrapporterna som rasslar in, bilderna som flimrar fram. Egypten sover inte, hur kan jag sova? Kolsyra. Spänd förväntan.

Vad de riskerar, vad de kämpar, vad de vågar. Vilka livsnödvändigheter de tvingas kämpa för. Och mitt i detta skyddar de sitt museum. Den starkaste känslan var barnslig förundran: Detta händer verkligen på samma jordklot som jag lever på.

28 januari 2011

Det gåtfulla folkets böcker

Undrar ju ibland. Är det barn jag vill ha, eller bara någon i allmänhet att läsa undersköna Solägget för? Dela Mamma Mu-glädjen med? Gottar mig i kapitelboken om Mamma Mu och Kråkan nu. Skrattar högt, och tycker verkligen att den rymmer massvis med livsvisdom och livslust. På ett självklart, otillkrånglat sätt. Som bra berättelser kan de väcka så mycket tankar om de stora, och små, frågorna. Istället för att skriva barn på näsan med dåliga berättelser. Det är slappt och respektlöst.

27 januari 2011

Logiska kategorier

Min långa filmer-att-se-lista har i skrivande stund fyra rubriker:

Svenskt,
nordiskt,
doku,
filmer med Stephen Fry.

Lite skevt kanske.

26 januari 2011

Och därför är jag glad åt mina fötter

Kom att tänka på en fråga som dyker upp då och då i min bekantskapskrets: Vilken kroppsdel är du mest nöjd med?

Kan inte komma på vad jag skulle välja. Mina ögon är vackert mönstrade. Jag är tacksam för mitt hår, så tjockt att det går att klippa och fixa på många olika sätt, och dessutom har jag att ta av om det börjar falla av när jag blir gammal. Trots en del tjafs med mig själv så trivs jag i en kropp med tydliga kontraster mellan höfter och midja. Mina fylliga läppar gillar jag skarpt, och mina kindben. Jag är helt enkelt nöjd med en massa saker.

Ha, SÅ förväntas man ju inte känna. Alldeles Mora Träsk-igt:

Mina fötter, så bra att jag kan gå på mina fötter
Sen sätter jag mig ner när jag blir trötter
Och vilar och masserar mina fötter

Mina fötter, dom står på marken men dom saknar rötter
Med tårna kan jag plocka upp små nötter
Och därför är jag glad åt mina fötter

Mina händer, så bra att jag kan ta med mina händer
Dom kastar brödet när jag matar änder
Sen vinkar jag till dig med mina händer

Mina händer, dom håller borsten när jag borstar tänder
Och känner när jag går i mörka gränder
Jag klappar dig på kind med mina händer

Mina öron, så bra jag hör med mina båda öron
Jag hör att någon står och käkar päron
Det smaskar och det hörs i mina öron

Mina ögon, så bra att jag kan se med mina ögon
För blundar jag då kan jag inte se nån
Därför är jag glad åt mina ögon

(Här och här skrev jag också om kroppen)

Jag gillar Börje, men han skulle avsky mig

"Karl hade vanor, i vilka han kände sig fullt berättigad, men som kunde reta gallfeber på Börje. Så till exempel kunde han - med en fysik som en jätte - ligga och sova till klockan elva eller halv tolv på dagen, och Börje kände en till äckel stegrad avsmak vid blotta tanken på en sådan onaturlig lojhet."

Fru Marianne av Victoria Benedictsson
(...som det var ett tag sedan jag läste nu, men under läsningen satt jag med block och antecknade, så jag har Marianne och Börje-material att ösa ur ett litet tag till)

24 januari 2011

Guldgnället

Guldbaggegalan, och på twitter slentriangnäll på svensk film. Som när jag som barn tvingades smaka på maten, hade broccoli i munnen i en halv sekund, för att sedan spotta ut den utan att ens överväga saken.

Kritik kan vara konstruktiv. Sådan kritik brukar till exempel handla om små resurser, om hur filmstöd delas ut, eller om dålig fantasi och filmer som stöps i samma form. Men ikväll lät det mest: Åh, vad löjligt att ha en filmgala i Sverige, jag lider, svensk film blaha blaha. Det var som om klagarna hade fått en släng av sjukan att försöka plocka poäng genom att stämpla allt med Sverige som trist, så där som görs på vissa förfester där festarna helst vill flytta till Indien eller USA, men bara råkar bli kvar i Borås. Som om gnället skedde av princip, och sådant gör mig ärligt förbannad. I sådana lägen känns argument som "Gör det bättre själv då" eller "Låt bara bli att titta på skiten" plötsligt legitima.

Man måste inte gilla allt. Men det är just det: Filmåret 2010 fanns det ju så mycket att välja på. Jag har fortfarande massor av filmer från förra året som jag ser fram emot att se. Att i det läget behandla "svensk film" som EN genre känns ungefär lika balanserat som att säga "Färger är fula" eller "Mat är äckligt".

Tre riktigt bra filmögonblick för mig under 2010: Snabba cash, vars ångest tog tag i mig. För kärleken, stundtals övertydligt moraliserande, men ofta träffande. Himlen är oskyldigt blå, där Bill Skarsgård och Peter Dalle briljerar. Bill har verkligen förmågan att få mig att glömma att jag tittar på film. Så naturlig, okonstlad.

Filmer jag fortfarande ser fram emot: I rymden finns inga känslor, Svinalängorna, Sebbe, Cornelis, Till det som är vackert, Miss Kicki. Och ja, jag tänker se Änglagård och Fyra år till också. Alla kan de ge mig något, på olika sätt.

Fröding och jag

Värmlands Museum visade en massa Frödingporträtt i somras, och kastade mig tillbaka till den där dagen i köket när jag ritade en skäggig gubbe. "Det ser precis ut som Gustaf Fröding" sa modern, och teckningen hamnade på väggen med de andra.

Så var det alltid hemma. Allt var värdefullt och allt barnen gjorde skulle tas på allvar. Ett platt "vad fint" var inte nog. Och aldrig en ton av falskt beröm, uppskattningen var äkta. Den uppfostran är nog det finaste jag fått.

22 januari 2011

Hulliga ord

En spin-off på förra inläggets fokus på det fantastiska ordet hull:

Hull
Kött
Fett på kroppen
Mjukdelar
Fyllighet
Korpulens
Embonpoint
Välmåga
Fetma
Frodighet


Det var bara det jag ville säga.

"Det var omöjligt annat än att ge akt på denna vackra nacke"

Nu är det dags för Fru Marianne igen! När jag pratade i telefon häromdagen lät det ungefär så här:

Jag: Och vet du, en till sak med Börje och Marianne... Eller, det här kanske inte intresserar dig så mycket?
Han: Jag är intresserad av ditt liv, och om det just nu består av Börje och Marianne så är det så.

Fint. Till saken. Fascinerande med Victoria Benedictssons språk är hur hon samtidigt kan vara så sedlig och opryd. Å ena sidan skriver hon aldrig ut svärord. När karaktärerna svär står det "förb." eller "f-n". Även om vi alla är på det klara med vad som sägs så får det inte skrivas.

Å andra sidan. Boken fullkomligt dryper av åtrå, på ett sätt som jag inte föreställde mig att den tidens texter kunde göra. Så här låter det när Börje och Marianne ska gå på bal:

"Ur den vida, mjuka kappa, vars vadderade sidenfoder veks upp en smula vid knät, stack Mariannes ena arm fram: det var den hand hon höll solfjädern med, och ovanför den långa handsken syntes en skymt av armens vita hull."

"Sedan Börje hängt upp teaterhuvan, tog han emot kappan. Marianne vred sig vigt ur den, som en fjäril ur sin puppa, och i det hon gav släpet en hastig sväng med foten, ställde hon sig fullfärdig och triumferande framför honom.
Han blev stående ett ögonblick med den tomma kappan i sina händer, blodröd i ansiktet."

"Hon var klädd i blekblått storblommigt siden, i sammansättning med mörkblått sammet. Livet slöt fast åt figuren och liknade ett harnesk. Över axeln rundade det sig upp mot halsen, men var öppet i en lång snibb ned på ryggen och likaså framme. Av ärm fanns inte ett spår. Tvärtom, det var uppringat så att hela axeln blev blottad och visade sin rundning helt upp över leden. Ringningen var endast kantad med en chenillesnodd, vilken satt så stramt åt, att den nästan skar ned i hullet. Varken vid axeln eller kring halsen syntes en skymt av linne, och man fick ett intryck av att det inte fanns något under klänningen, utan att den vilade på hennes nakna kropp."

"Marianne hade kort hals och något höga skuldror; man kunde genom den snibbformiga ringningen se deras fina form. Det var omöjligt annat än att ge akt på denna vackra nacke, med dess fria hårfäste, därifrån en skuggning av fjunblont hår löpte nedåt halsen och förtunnades - en hals, som i sin varma vithet gav intrycket av att vara belagd med ett stoft av omärkligt frömjöl. Ingenting skulle bättre än sammetens djupa ton framhållit detta. Det hela väckte föreställningen om något på en gång moget och oberört, som hos stora, mjuka penséer."

Vitt hull, klänningar som vilar direkt på nakna kroppar, varm vithet, stoft av frömjöl, stora mjuka penséer - det är ju fantastiskt!

Sensommarnaivitet


Modern ser en orm när hennes moder matar änder
Brodern kastar stenar så de ploppar en i sänder
Den torra hunden sitter vid min sida, den blöta hunden drar i faderns arm
Höstens första dag är just så: Klar och glad och lagom varm



(En barnslig grej jag skrev för två-tre år sedan)

Men åh

Svindlande höjder. Kanske ska man känna att oavsett vad som händer och oavsett elakingar så går det ganska bra ändå tillslut. Men jag blir så trött på dessa människor, som slänger bort sin egen lycka därför att de aldrig ger någon en andra chans, aldrig sväljer sin stolthet, aldrig släpper tanken på vad folk ska tycka, aldrig utmanar sina fördomar, aldrig försöker se utanför det uppenbara, aldrig förlåter och går vidare, aldrig sträcker ut en hand, aldrig ger någon the benefit of the doubt (Har vi ett sådant uttryck på svenska?). Vilket slöseri med liv.

Bekännelse:

Jag gillar filmen En riddares historia. Inte ironiskt. Vi fick se den någon gång på högstadiet, samtidigt som betygssnack pågick i korridoren. Och jag blev - berörd. Känslan sitter i. Jag tycker den är fin. Och så var det med det.

20 januari 2011

Om jag får nåt att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Har lyssnat på Dansa på min grav fem gånger och även om jag börjar tröttna så ryser jag fortfarande lika mycket. På lågstadiet tog vår lärare upp det där med att få gåshud av musik. Och jag förstod inte alls vad hon menade. Trots att jag hade en massa bra musikupplevelser och musikglädje så hade jag aldrig någonsin blivit rys-berörd. Inte av något annat än musik heller. Det var en dimension jag inte hade än. Undrar om det gäller alla barn eller om det bara var jag som var exceptionellt endimensionell.

Bo Kaspers låt hittade jag via bloggen Heja Abbe. Som också får mig att rysa då och då.

11 januari 2011

Om hur en tramsig kvinna bara kan godkännas genom att utplåna sig själv

Har snöat in på Fru Marianne. Här är mitt förra inlägg om boken. Nu avslöjar jag hela handlingen, så läs gärna boken först.

Börjes kärlek till sin barndomsvän Pål är så innerlig att jag blir mer och mer övertygad om att de skulle ha varit ett par om de levt i en annan tid. Börje berättar om Pål:

"Det var nästan mer än vanlig vänskap, jag tror att det för mig motsvarade vad det första tycket är för andra pojkar. [...] Pål såg inte ut som en bondpojke. Han hade ett utseende som en förklädd flicka. [...] Och jag var stolt över honom. Jag förstod att han var kvickare än de andra pojkarna. [...] Jag tyckte han såg ut som en prins, jag tyckte att han var mycket förnämare än jag, och jag inbillade mig alltid att någon skulle komma och hämta honom, så att han en dag skulle komma till stor härlighet. [...] Ser du, på den tiden var jag ännu inte så förtjust i Pål, som jag sedan blev. Det kom när vi båda var vuxna och han var hemma under ferierna. Han var lång och rank då, det var en mjukhet i hans sätt som om han varit en kvinna, och så var det så märkvärdigt att tala med honom. Han var med liv och själ inne i sina studier, och han hade ett sådant sätt att tala, att man tyckte allting blev klart, bara han talade om det, jag riktigt dyrkade honom."

När Pål kommer för att bo på gården blir han och Marianne förälskade. Kanske är Marianne förtjust i att Pål är som hon, med smak för lyx och litteratur och att uttrycka sig sofistikerat. Kanske är hon förtjust i att han genomskådar henne. Inget av det Börje imponeras av gör intryck på Pål.

Så småningom tappar jag den där glada känslan av att karaktärernas känslor och bevekelsegrunder står klara för mig. Säkert inte för att de tänker ologiskt, utan bara för att den logik de följer är så olik min. Marianne bestämmer sig efter lite (eller rätt mycket) svärmeri för att bli helt hängiven Börje och gottgöra de tankar hon haft om Pål. Hon vänder helt plötsligt, trots att det inte verkar finnas några direkta känslor mellan henne och Börje just då. Trots att hon inte haft något emot att flirta med Pål förut.

Det är inte kärlek som får henne att ändra sig. Men hon är med barn, och jag tänker att det slår en våg av normer och moral över henne. Normen om monogam tvåsamhet, om att vara trogen i sitt äktenskap snarare än att sträva bort från det, har stark makt över henne. Men för att hitta tillbaka till Börje, eller snarare hitta honom överhuvudtaget, måste hon göra sig fri från andra normer. Hon måste se på Börje och livet på gården med klara ögon, utan att döma. Utan den förförståelse hon har som bortskämd borgarflicka. Utan att tänka att hon borde skämmas för honom eftersom han "bara" är bonde. Hon måste titta med intresserade ögon.

Problemet med Marianne var att hon i kärlek och äktenskap använde den enda guidning hon kände till: romanerna. Hon var, som sagt, en fjant. När hon nu ska frigöra sig från fjanteriet blir det alldeles för mycket. Hon går från ointresse till självutplåning. Istället för att de två närmar sig varann, så måste Marianne BLI Börje. Det är som om hon inte vore mer än en behållare, att fylla med vad man vill, sagor eller bondevärderingar. Plötsligt vill hon bara väva och påta i trädgården, och alls inte läsa några förkastliga romaner.

"En dag hade hon, då hon på måfå slog upp en bok [i Börjes arbetsrum], fått tag i en beskrivning om myrornas levnadssätt, och den intresserade henne; hon kunde inte sluta igen. Det var mycket mer spännande än en roman. Och hon satte sig vid skrivbordet med armbågarna på det och fingrarna så vidsträckt som möjligt utbredda över huvudet. Och allt detta om att bladlössen liksom mjölkas av myrorna, och att myrorna har ordentliga slavar och allt sådant där, allt hade Börje säkert vetat länge, men aldrig hade han nämnt något till henne om det. Börje visste allt en hel del, han. O, så lärorikt det var! Sådant ville hon lära sig istället för de otäcka romanerna."

På så sätt lappar Marianne ihop äktenskapet och de lever lyckliga i alla sina dagar, ungefär. Men oj vad den lösningen skaver för mig. Det är inte det att jag tvivlar på deras möjligheter att bli lyckliga tillsammans. Men för att bli godkänd av oss läsare och förlåten av Börje tvingades Marianne ge upp hela sin personlighet. Inte det minsta fjanteri fick finnas kvar. Och det är tamejfan inte rättvist mot henne.

Om Börje och Marianne och hur olika man ser på en ko

"Fröken!
Som långa preludier inte är i min smak, frågar jag er kort och gott: vill ni bli min hustru? Jag förstår nog, att en sådan fråga kan vara svår att besvara, så där på rak arm, i synnerhet som ni ännu känner mig så litet. Jag väntar heller inte att ni ska svara ja med detsamma. Men om ni känner med er själv, att det aldrig kan bli annat än nej, så finns naturligtvis intet skäl för att ej säga det genast. Tror ni däremot på en möjlighet av att ni framdeles kan komma att tycka bättre om mig än nu, så är det bäst att vi blir bekanta, ju förr dess hellre, och jag skall i så fall be att få göra ett besök hos edra föräldrar. Jag ber er, att ni inte stöter er på den torra tonen i detta brev. Den kommer av att jag inte vill yttra ett ord mer än tvunget är, ty ger ni mig ett avslag, så är det bäst för oss båda ju mindre som blivit yttrat i detta ämne.
Med anhållan om snart svar.
Vördsamt Börje Olsson."

Så börjar Fru Marianne, med brevet från Börje. I nästa brev skriver han: "Nej, Marianne, vad ni än tror om mig, så tro inte att jag med ett enda ord vill övertala er att bli min hustru. - Min av fri vilja, eller också alldeles inte!"

Från och med de här breven tycker jag om honom och hans raka sätt. Han är en rejäl bonde som i hemlighet lockas av lyx men vägrar att slösa. Han värderar hederligt arbete. En tänkande människa som lär sig bara för lärandets skull. Hederlig och charmig. Men alldeles för naiv.

Marianne däremot är en fjant. Gång på gång måste jag hejda mig själv och minnas att hon uppfostrats till att vara en fjant. En sextonårig borgarflicka vars liv har varit alldeles skyddat. Hon tycks mestadels ha gått på bal och läst romantiska romaner. Dessutom är hon fullständigt indoktrinerad av de hierarkier som nästan kräver att hon skäms för Börje - han är ju bara en bonde.

Mellan dem skapas en kärlek som påminner om Bonde söker fru eller Ensam mamma söker. När deras känslor svallar trots att de inte känner varandra, kommer jag att tänka på hur deltagarna i dejtingsåpor efter fem minuters bekantskap tvärsäkert beskriver vilken ljuvlig människa deras tilltänkta är. För att de är i en miljö, en sluten värld, där allt kretsar kring kärleken. Där kärleken är det enda som förväntas. Men Marianne är bara kär i kärleken, och Börje är kär i Mariannes värld: "/.../där - så nära att han kunde nå henne med sina händer - satt hon ju, den förkroppsligade elegans, som han dittills endas fått tillbedja på avstånd. Han greps av samma känsla som brukade komma över honom på teatern: ett slags feber i blodet, ett begär efter glans och nöjen, efter eggande njutningar, förfining och lyx".

Vännen Pål är klarsynt när han säger: "Det kommer månget olämpligt äktenskap till stånd, bara därför att man inte vill förstå att flirtation är ett sällskapsnöje likaväl som krocket och pantlekar. Nej, bevars! Härhemma döper man det högtravande till kärlek och gifter sig på det. Dumheter!"

När de ska jämka ihop sig går det som förväntat snett. Där Börje anpassar sig till hennes värld och konverserar Mariannes ibland snobbiga familj och bekantskapskrets så låter hon helt enkelt bli. Allt på Börjes gård är för henne simpelt och tråkigt och menlöst. Ovärdigt: "[Börjes] ögon kunde lysa när han sade: Marianne, se bara på den kon, se, vilken läggning! Vilket fint litet huvud! Och Marianne såg en den grymmaste, dummaste best, som blängde på henne med förfärliga glosögon, så att hon kunnat springa och skrika, om det inte hade varit en skam att bli utskrattad. Men hon kom att avsky Börje, därför att han kunde säga att kor är vackra. Hon vågade knappt ge sig utom en dörr, bara därför att hon fruktade att möta dem."

Men Börje har själv uppmuntrat det här, så naiv han är. I Marianne tycks han vilja ha en lyxig docka att plocka fram och beundra när andan faller på. När hon ska flytta ut till hans gård ger han henne två rum att inreda som hon vill. I dessa rum vill han ha henne, isolerad och oförstörd, obesvärad av det dagliga arbetet på gården, konserverad i flärd och snobberi. Deras världar får under inga omständigheter blandas, smittas av varandra. Han vill hälsa på henne i kokongen av lyx och oskyldighet, bli förtrollad, för att sedan kliva ut i vardagen igen. Utan henne.

Hur gick det sen? I nästa inlägg kan jag inte låta bli att spoila handlingen.

Den första klassikern

Sanningen är att jag aldrig blivit berörd av en klassiker. Visst hade Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd ett oväntat pratigt och drivet språk i min stil. Visst var ämnet i Elin Wägners Pennskaftet intressant. Men historierna passerade utan att lämna några känslor hos mig. Precis som Dickens, Goethes och Jack Londons böcker.

Jag har läst dem som allmänbildning istället. Precis som när jag går på kassa teateruppsättningar och fokuserar på fin scenografi eller kreativ ljusdesign så har jag kunnat glädjas åt någon klassikers oväntat flytande språk och någon annan klassikers bild av sin samtid. Men läslusten har inte funnits där.

Alla klassiker jag läst har haft en gemensam distans. De beskriver händelser och känslor så torrt att det känns som om jag ser karaktärerna genom ett fönster, istället för att vara i deras innersta. De upphör aldrig att vara romankaraktärer, blir inte personer. Jag bryr mig inte om dem.

Tills Victoria Benedictssons Fru Marianne. Den har djupa karaktärer, och Victoria Benedictsson låter mig uppleva deras känsloliv och innersta tankar, visar vilka de är. Här finns så mycket starka känslor att de ibland blir överväldigande. Det är en roman som står för sig själv, och inte bara i egenskap av klassiker. En historia om främmande världar, skapad kärlek och normer. Mer om den i nästa inlägg.