31 oktober 2014

Kiss på Världskulturmuseet. Bravo!

Här skiter de i vad du har i brallan. Om du har bralla. Eller kjol. Och frågar bara om du vill sitta eller stå. Enkelt och bra!

27 oktober 2014

Långt om yogan gympan skräcken kroppen

På mitt jobb, yogastället, har vi helt slut på tajts och t-shirtar i storlek S och M. Det finns massa L och XL kvar.

Bra! Många som tränar hos oss är jävligt atletiska. (Obs vet att smal ej är = atletisk. Men häng med i min association ändå.) De håller på med styrketräning och dans. De springer Göteborgsvarvet. De kommer hit för att utmana sig och få träningsvärk. Yogan fördjupar och förbättrar deras prestationer i andra sporter. Bilden av yoga har rört sig så långt från några flummisar som tänder rökelse och sitter i lotusställning och hummar. Yoga är för fler.

Och dåligt! För varför kommer inte de andra hit? Var ryms yogarna som är som mig? Så här:

Först var det bara ett ointresse för tävling och fysiska prestationer. Men i slutet av lågstadiet var jag rädd för gympa. På lektionen: känslan av att väggarna kryper närmre. En simba-inzoomning. Före och efter lektionen, ett vagt magont och oro. Och dagen före gympalektionen förstås. Och på söndagen, inför en ny skolvecka med tre gympalektioner. Ryser fortfarande varje gång någon föreslår skolgymnastik varje dag. För barnens skull.

Bland alla småskolor på landsbygden var det så jävla många turneringar. I fotboll, bandy, basket. Fastfrusna fötter och föräldrar som vrålar uppmuntrande att Kom igen nu då! Och alla.måste.vara.med. Jag minns att en tjej i klassen, vi var inte ens bra vänner, förde min talan en gång: Varför kan hon inte få slippa? Det var aldrig någon som var dum. Jag fick min rädsla ändå.

I femman började jag gråta hemma och mina föräldrar hjälpte till att ordna en deal att jag kunde gå ifrån vissa lektioner, för en promenad eller situps istället. Läraren var visserligen motsträvig, jag skulle ju missa all den fina gemenskapen som gymnastiken innebär. Paniken mildrades men rädslan försvann inte. Det skulle ju fortfarande förhandlas varje lektion: Kan hon vara med på det här? Varför inte? Det är ju bara på lek! Med varje gymnastiklärare sedan dess har jag förklarat och förhandlat på nytt. Sommaren innan högstadiet bytte jag från den klass jag skulle ha börjat i, för att min blivande gympalärare inte förstod när jag försökte förklara varför jag måste ha mitt undantag. Om jag hade varit en mindre duktig tjej hade jag väl bara skolkat. Nu fick jag ändå mina förbannade G:n.

Det har funnits några bra stunder också. Från och med högstadiet fick vi chansen att styrketräna och det var kul. Någon orienteringslektion där jag sprang ensam i skogen och var alldeles varm inuti, men regnkall utanpå. Ett tag hade jag specialundervisning i gympa. En liten grupp tjejer utan motorik som gjorde grundläggande bollövningar. På gymnasiet fick vi simma ibland.

Självklart blev det så här: Jag kan ingenting. Inget bollsinne, ingen kroppskännedom. Kan inte ens vara med och spela skojfotboll i vuxen ålder. I somras skulle vi prova lite badminton och mina ögon tårades, som automatiskt. Barnen som jag är barnvakt åt fyller snart sex år och är bättre än mig nu. De vill fortfarande att jag ska vara med på fotboll och jag kan låtsas för dem. Men jag är dödligt trött på att bowling alltid är på förslag när en grupp ska umgås.

I slutet av gymnasiet mailade jag tusen frågor till en yogaskola. För jag ville ju hitta något att använda min kropp till, som inte gav mig ångest. Det var jag och en massa utbrända 45-åringar som gjorde yoga i ett rum med värmeljus och instruktörens mjuka röst. Kravlöst och lugnande. Det var underbart, och gav egentligen mer behållning för sinnet än för kroppen.

Jag har liksom alltid tänkt att min kropp är en behållare åt min hjärna. Det är hjärnan som är jag. Kroppen är något vi får dras med. Jag har känt mig klumpig och tyckt att kroppen motarbetar mig och bara vill ha och vill ha: sömn, mat, vätska, värme, är det ingen ände på kraven?

När jag först hörde om Iyengaryoga tyckte jag det lät förskräckligt. Torrt. Elitistiskt. Och o-yogigt! Det är en yogaform som är fokuserad på att göra rörelserna rätt - för att få rätt effekt. Säger läraren raka ben så är det raka ben som gäller. Hela tiden blir du korrigerad, med detaljerade instruktioner eller genom att läraren helt enkelt kommer fram och drar i dig. Helt olikt den yoga jag gjort tidigare och en skräck för en sådan som mig. Jag skulle aldrig ha börjat om det inte var för att en bekant utbildade sig till lärare och gav billiga lektioner.

Första passet fattade jag ingenting. Ska vi bara ligga här? Att ligga ner var detsamma som avslappning för mig. Jag missade att kroppen skulle jobba aktivt på golvet. Små saker började hända. Läraren pratade om fyra punkter under fötterna - framsida, baksida, insida, utsida. Att man kan fördela vikten mellan dem. Jag hade aldrig upplevt att de här punkterna fanns. Hon pratade om den nedre revbensbågen och dess riktning. Om att skapa som en svank i övre delen av ryggen, genom att dra in skulderbladen och rulla axlarna bak. Hon sa att vi skulle rotera låren utifrån och in. Att armhålebröstet skulle sträva upp. Att vi skulle dra bort våra skinkor och sitta rakt på sittbenen. Instruktion för instruktion, korrigering för korrigering, upptäckte jag att jag har en kropp. Som går att använda till saker. Som går att samarbeta med. Som är en del av mig.


jävla
stort

Jag blev ingen spännis. Jag kan fortfarande inte stå på huvudet. Jag blev frälst, bara. Och jag önskar alla detsamma. En ny chans att få syn på sin kropp. Och säga ett försiktigt hej.

Hej, vill du leka?

Ett statement som heter duga




26 oktober 2014

Högstadiemetoder

Jag minns inte nu vad han gjorde. Inte en enda grej faktiskt. Men jag minns att jag bestämde att det måste få ett slut. Han gick i åttan, jag i sjuan, och jag kände mig trakasserad. Så en dag gick jag rakt fram till honom i korridoren. Gott om publik. Och sa:

"Alltså det här funkar inte längre, du måste förstå att det är slut mellan oss."

Jag blir fortfarande lite full i skratt när jag tänker på det. En genial plan, och rolig. Ganska modig också. Han besvärade mig inte mer sedan. Men idag kan det också kännas sorgligt; Den listigaste plan jag kunde räkna ut, det absolut pinsammaste som jag kunde komma på att utsätta honom för, det var att påstå att han hade varit tillsammans med mig.

Här finns fler kvinnor som fanns:


Kvinnor som fanns


Här var vi idag och lyssnade på flera föredrag om Kvinnokamp igår och idag, med anledning av Svenska Kvinnors Vänsterförbunds 100-årsjubileum. Några ostrukturerade tankar:

Vi som var där för att få höra om historien, var i minoritet. Där var mest en massa tanter som hummade igenkännande, för de var med. Den äldsta skulle snart fylla 100 år, precis som föreningen. Gullandet med tanter framstår som obegripligare än någonsin. Detta är inga gosekaniner, det är kvinnorna som kämpat för friheter och rättigheter långt före oss! De har varit med om massor och deras öron lär tåla mer än kakrecept och stickbeskrivningar.

Vi känner till ABF-farbröder. Känns gött att det även finns ABF-tanter, som tar micken under frågestunden bara för att de måste lätta sitt hjärta. Om militarismen till exempel. En kvinna idag höll ett brandtal med otrolig patos. Jag kom på mig själv med att småle åt henne och det skäms jag för. (Finns inget värre än att få sitt brinnande förminskat) Här finns en tagg som svider till. Tänker att på 70-talet var detta sättet att dra igång engagemang, men nu får hon några nickningar och sedan blir det kaffe och kaka. Hur ska en sådan här kvinna mobilisera motstånd idag? I all stolthet över det förflutna så fanns också en vilsenhet: Hur fortsätter vi nu?

Jag är med i Rättviseförmedlingen som jobbar med att ropa Vi finns visst! om till exempel kvinnliga DJ:s och manliga cupcake-kreatörer. Ändå går jag på det gång på gång: att de inte fanns förr. Att historieskrivningen ser ut som den gör för att det inte finns fler kvinnor att berätta om. Ulrika Knutson talade idag, och hennes bok om Fogelstadkvinnorna var en dängande ögonöppnare för mig för några år sedan. Men hallå? De fanns ju! Varför har ingen sagt nåt?! Ada Nilsson. Elisabeth Tamm. Honorine Hermelin. Kerstin Hesselgren. Elin Wägner. Nu när jag läser om Svenska hem dyker samma hjältar upp på nytt, och fler därtill. De som pumpar in tid, pengar och inflytande i det de tror på. Anna Whitlock. Emilia Broomé. Ezaline Boheman. Ina Almén. Självständiga, smarta, modiga, idealistiska kvinnor som bara går på: arbetar och debatterar och startar grupper och utbildar och lever efter sina egna principer trots ett väldigt begränsande samhälle. De bara gör det. Det är en tröst och tacksamhet i det enkla, och stora: De fanns. Låt oss för tusan komma ihåg det!

23 oktober 2014

19 oktober 2014

Ska du äta så där mycket smör?


En är på brunch. Med andra tjejer. Och när en smakat på kanske en tredjedel av alla godsaker blir de mätta. Inte nödvändigtvis för att de är tjejer - utan för att de blir mätta bara.

Det är då den slår till. Tjejfällan. Inte kan allt det här goda rymmas i min spröda lilla tjejkropp. Och så låter en bli att äta fler hallongrottor.

Men jag har något att erkänna: hela mitt liv har jag älskat mat. Nyttig mat: avocado och champinjoner och gurka och morot och mango och nötter. Fin mat: boeuf bourguignon och skaldjursrisotto. Ful mat: sylta och burkravioli. Skräpmat: pizza och hamburgare. Surdegsbröd. Vitt-vitt bröd med jättemycket smör. Godis! Kakor! Ost! Allt från raw food till e-nummer-party, jag kommer att äta det och jag kommer att njuta.

Så denna gång fattade jag ett principbeslut och gick ett varv till för att mätta min rymliga kakmage. Och det är klart att det kommenterades. Hur får du plats med allt?

Ja inte vet jag. Hur många manstallrikar, fyllda till brädden och mer därtill, har passerat obemärkta och okommenterade? Ja det förstås, grabbarna behöver äta ordentligt.

Ska du äta så där mycket smör? frågade min systers sambo förbryllat vid frukostbordet. På det svarar jag:

Japp.


12 oktober 2014

Kulturkrock

Det där med flagg-etikett och heder. Lite svårt att greppa?

10 oktober 2014

Berättelser från blåbärsskogen

De cyklade ut hela familjen och plockade. Var borta över dagen, matsäck med. Brorsan satt på en stubbe och surade, ville inte hjälpa till men slapp nog skäll för det. En sommar var de ute tre gånger och fick ihop åttio liter. Nej åttio kan det väl inte ha varit, men det var så där otroligt mycket.

Hem med tiolitershinkar hängande på styret - tänk, sådan tur, att de inte spillde. Det var Fars blåbär, han måste äta massor av bär för sin mage, och Mor lade in bären i stora flaskor så det räckte hela året.

Far var aldrig med och plockade, han jobbade. Med stål på järnverket. Han hade ett labb och provade fram en bra, stark legering. Det var lite märkligt att han jobbade på järnverket utan att vara ingenjör. Hans far hade så gärna velat att han skulle läsa latinlinjen, så då gjorde han det. Fast han var så bra på matte. Men efter studenten gjorde han som han ville, och läste in de naturvetenskapliga ämnena.

Hans far var så väldigt intresserad av Island. Han fick en resa, till Island, efter studenten, och sedan var han fast. Studerade isländska och ledde den isländska institutionen i Uppsala. Men vad hade han egentligen för yrke? Det blev väl inga pengar av en isländsk institution.

Och hans far sedan. Så fascinerad av islam. Ville döpa barnen till arabiska namn. Fick inte lov att döpa pojken till det han helst ville: Muhammed. Så det blev Rolf Mahmud. Mammuten kallad. Vad väckte en sådan längtan hos honom?

08 oktober 2014

Måste vi bry oss om hälsa?

Det nedlåtande mästrande i påståenden om att vi bara tycker om den mat vi tycker om för att vi inte vet bättre.

Den högljudda paniken över tillsatser, allt människo-skapat är ondska, bara naturen är god nog.

Myterna och bristen på källkritik när något gynnar ens egen världsbild: Denna hamburgare har inte ruttnat på tolv år det förstår väl alla att den är giftig! Om man kokar ner coca cola blir det segt och slemmigt, hjälp!

Diet-sekterismen, välj det rätta och bli frälst, välj fel och katastrofer väntar. (Läs hur Hej Blekk skäller på enögdheten)

Utseendefixering och det illa dolda föraktet mot den som inte passar i normen. Ordet hälsa är det perfekta alibit för att komma undan med vad som helst. “Jag menar bara väl, det är helt enkelt inte hälsosamt att vara sådär tjock. Att låta tjocka personer synas på tv är att uppmuntra ett ohälsosamt ideal. Bantningstips?”

Och de välmenande tvärtom-predikanterna: Ja tack till riktiga kvinnor, det ska vara lite att ta i.

Låt oss bortse från allt det. Låt oss säga att det är vrångbilder av hälsa. Hälsobegreppet förvrängt och utnyttjat. Kvar finns bara: att må bra i sin kropp och sin själ. Hälsa i sin bästa bemärkelse. Får man ändå skita i den?

Nu blir det svårt att formulera mig. Friskvårdsbidrag, hälsofrämjande aktiviteter på arbetsplatserna, peppande böcker och artiklar, massor av bloggare som har funnit sin väg till verkligt välmående. Hurra! Jag förstår att de vill dela med sig, inspirera, hjälpa. Och jag vill inte att det här ska vara ett angrepp på dem. Jag vill verkligen inte det. (En av mina bästa vänner är hälsobloggare, höhö. En genial sådan dessutom.)

Men när så många vill prata om hälsa så verkar det som om det också börjar förutsättas: Att alla vill lyssna. Eller borde vilja det. Det finns en välmenande men undervisande ton: Om du bara visste ditt bästa. Om alla bara förstod hur livet kan vara - med rätt träning, rätt kost, rätt attityd. Det är som måste man ursäkta sig “Det är klart att det är viktigt att ta hand om sig, men just löpning är inte min grej”. Och jag får hålla emot så in i bomben här för att inte lägga in brasklappar om min egen hälsa. Mitt i ifrågasättandet vill jag ändå söka medlemskap i hälsoklubben för att verka behörig att ha en åsikt.

Att vara helt ointresserad. Att prioritera annorlunda. Äta sina korvar och ostar och sitta stilla i sin soffa - och få kassa värden och kanske dö lite tidigare. Och inte bry sig. Inte vilja utvecklas eller växa. Bara köra på som vanligt. Går det an? Eller är det vår plikt att bry oss om hälsa - för vår skull, för samhällets skull (välfärdens kostnader), för vår familjs skull? Eller bara för att det är vad varje förnuftig människa gör idag.

Agnes Wold berörde detta i sitt sommarprat och det kändes liksom så - nytt! fräscht! Skulle vara intressant med kommentarer från hälsoivrarna. Återigen: Inte för att sätta dit någon, utan för att jag verkligen är nyfiken på hur de ser på hennes perspektiv.

Det smärtar mig att höra myterna om att immunsystemet är så skört att man måste vara mätt och glad och utsövd för att det ska fungera. [---]
Låt du det autonoma nervsystemet sköta de inre organen. Och ägna din hjärna åt att tänka på något väsentligt i stället.
Agnes Wold