23 september 2010

Lena som statsminister, tack

Hann läsa halva "Världens lyckligaste folk" innan valet. Just nu orkar jag inte öppna den. Men jag har införskaffat mitt eget ex som jag kan göra hundöron och understrykningar i, och det är med i väskan när jag nu flyr landet några dagar. Boken har allt: fakta, flyt, personlighet, stil, tuggmotstånd.

Lena Sundström är mitt hopp just nu. Här och här kommenterar hon vårt alldeles egna, vidriga valresultat och vad som händer nu.

De sorglösas provokation

Galet mycket SD här nu, och det är säkert att ge dem oförtjänt uppmärksamhet. Dessutom skriver jag för ingen, eftersom jag knappast tror att några sverigedemokrater hänger just här på min blogg.

Men det är verkligen det enda jag kan tänka på.

Jag blir uppriktigt provocerad varje dag när solen går upp och löven faller och vi köper thaimat och bussarna går enligt tidtabellen. Det känns inte rimligt. Och vapenbrodern säger att det måste bli så, det måste vara så att allt går åter i samma lunk, för alternativet vore att kasta sig från en bro och det är inget bra alternativ.

Även om min sorg inte åstadkommer någonting, snarare tvärtom, så känner jag att det enda ansvarsfulla är att sörja. Det är inte logiskt, men det är så jag funkar.

Och då blir jag fruktansvärt provocerad av de som fortfarande bloggar om inredning, cupcakes och dagens outfit. Det är oresonligt av mig, för om man har valt en inriktning på sin blogg så håller man väl den utan att plötsligt slå över i politik. Ingen tvingar mig heller att läsa. Men jag känner av hela mitt hjärta att det finns stunder då det lämpar sig att blogga om rosa påslakan, och det finns stunder då det inte lämpar sig, och just nu är ett sådant tillfälle.

Önskar att dessa bloggar som inte vill vara politiska kunde ta en tyst vecka. Inga uppdateringar förrän på måndag. För just nu finns ingenting i den här världen som är relevant att prata om, som inte rör politik.

(Mer läsning: Linna Johansson om att skippa amatöranalysen och fokusera på något annat)

Vi och dom och jag

Jag närmar mig ofta SD utifrån att jag tillhör vi:et i "vi och dom". Tänker saker som att "jag som svensk har aldrig känt att min kultur är hotad, hur kan de göra sig till mina språkrör?", "Vi svenskar är inte så inskränkta som SD tror" och så vidare.

Samtidigt blir jag upprörd från den andra sidan. Känner ursinnigt att jag har precis lika stor rätt att beträda den svenska marken som någonsin Jimmie Åkesson. Då är jag "dom" istället.

För det går inte att släppa att jag är ett resultat av en anhöriginvandring som kanske inte hade gått igenom om SD:s skärpta regler hade gällt.

Nu tror jag inte att de är särskilt rädda för att en våg av baguetter, boule och baskrar ska dränka den svenska kulturen. Snälla västeuropeiska invandrare är knappast Hotet. Och det kan onekligen bli lite tramsigt när en massa människor ska definiera sig som invandrare för att deras mormors mor kom från Finland.

Men faktum kvarstår: Jag ser inte hur Fadern skulle ha fått komma hit med deras regler.

Visst, Modern och Fadern hade kunnat vänta tills hon var 24, och gift sig. Eller flyttat ihop i Frankrike istället. Men vem vet vad som hade hänt med förhållandet under de där åren? Jag tänker på the butterfly effect och ser hela mitt liv fladdras bort av Jimmies vingar.

Så när jag förväntas vara resonlig tycker jag att det är mycket begärt. Ska jag ta en trevlig kopp te tillsammans med människor som röstat på SD för att "det är uppiggande när det rörs om i grytan" och småprata om att "Ja, å ena sidan skulle jag kunna finnas och å andra sidan låta bli"?

Nej. Jag är både vi och dom, och därför dubbelt förbannad.

Jag vill hävda invandrares rätt att vara skitstövlar (precis som "vi")

"Vad vore livet utan latinska bokstäver, italiensk pizza, turkisk kebab och yada yada yada?" De här inläggen som dyker upp på facebook känns säkert relevanta nu när SD menar att Vår Fina Svenska Kultur är hotad av Annan Farlig Kultur. (Mer läsning: Helena Sandklef om att vi bör prata kebab)

Och när ett parti pratar om invandrare som enbart en kostnad och glömmer att de jobbar och betalar skatt precis som vi, känns det rimligt att påpeka hur mycket jobb som utförs av invandrare. (Mer läsning: Hanne Kjöller om hur man räknar på människoliv och vad en man kostar)

Ändå känns de här argumenten olustiga. Det första har drag av avskyvärd exotism: "De är så färgstarka och lyser upp Sverige med sköna rytmer och kryddstark mat, visst är det spännande?" Det andra är ett nyttoargument som behåller "vi och dom"-tänket: "Vi behöver ju dem."

Det provocerar eftersom det är argument som håller fast vid att invandrare måste försvara, förtjäna, berättiga sin existens på ett sätt som aldrig avkrävs oss andra.

Och det känns ungefär lika rimligt som att säga "Kvinnor är kanske inte riktigt som vi, men vem skulle laga mat och ta hand om barn och vara så där mjuka och varma om de inte fanns?" Eller "Östgötar lyfter ju en väldig massa bidrag, men jag tror ändå inte att landet skulle klara sig bättre utan dem, för de bidrar också med skattepengar. Och Kolmården."

Vem är kvalificerad att ge andra tillåtelse att existera? Vi finns för att vi finns, punkt.

Hur ska vi rädda fornminnena från muslimerna?

När det diskuteras huruvida man ska "ta debatten" med SD brukar det ena laget hävda att man inte vill legitimera ett främlingsfientligt parti genom att bjuda in dem till debatt och ge dem utrymme. Det andra laget menar att man måste avslöja deras bruna politik och tydligt erbjuda ett alternativ. En skiljelinje går också mellan de som tror att migrationspolitiken är problemet, och de som tror att missnöje med ett svikande samhälle är problemet.

(Mer läsning: Wolfgang Hansson om hur främlingsfientlighet är obotlig, och Magnus Betnér om att vi visst diskuterar integration)

Alldeles oavsett hur man ställer sig i de frågorna har jag svårt att se hur en debatt rent praktiskt skulle ut. Det funkar att debattera med en moderat, för då kan man diskutera hur hög skatten ska vara, hur vi ska skapa jobb, hur stor del av välfärden som bör vara offentligt ägd och så vidare. Även om ens åsikter är skilda så vilar de på en gemensam värdegrund av minsta gemensamma nämnare: vi ska ha skatt, vi ska ha jobb, vi ska ha välfärd.

ALLA sju etablerade riksdagspartier ställer dessutom upp på principen om en skalle - en röst, en fin idé som brukar gå under namnet demokrati.

Men i debatter med SD skulle man plötsligt diskutera med ett parti som inte ställer upp på den grundläggande idén, utan vill skapa grupper utan demokratiska rättigheter.

I SD:s utopi ska de få invandrarna till exempel bo minst tio år i Sverige innan de kanske får bli medborgare (förutsatt att de bland annat betett sig oklanderligt och klarat ett språktest och skrivit på ett kontrakt där de bedyrar sin lojalitet med Sverige och förbinder sig att följa svenska lagar "och övriga samhällsregler"). Till skillnad från idag ska man inte få rösta i några allmänna val om man inte är svensk medborgare.

Det här är bara ett exempel på hur SD vill skapa en samhällets B-grupp, som bor i landet men utan att ha något inflytande och utan att erkännas samma rättigheter som vi andra.

Att föra en debatt med någon som har en så fullständigt annorlunda människosyn blir nog knepigt.

Hur debatterar man problemen som invandringen orsakar, när den ena parten inte tycker att det orsakar några problem?

Hur debatterar man hur stor invandring Sverige ska ha när en tycker att asyl- och anhöriginvandringen bör minskas med 90 %, och invandringen av personer från kulturellt avlägsna länder ska begränsas till ett minimum, medan den andra menar att vi måste ta emot fler än idag?

Hur debatterar man hur den svenska kulturen kan skyddas, när en av parterna inte alls upplever att den är hotad? Jag tror inte det finns något hot mot folkdans, fornminnen och julafton. Dessutom är kultur något ständigt föränderligt, som det inte är sunt att försöka bevara i sin nuvarande form. (Hade vi gjort det hade vi fortfarande suttit i en grotta och ätit bär, som Magnus Betnér säger)

Debatten med SD blir helt enkelt en väldigt märklig debatt att föra.

Demokratins innebörd skrivs om

En nyhet i det här valet är att vi tack vare facebook får höra både vänners och ytligt bekantas politiska funderingar. Valhemligheten är inte längre så hemlig när var och varannan vattenmärker sina profilbilder eller propagerar i sina statusrader.

Därmed ställs jag inför debattinlägg på en nivå jag trodde att vi lämnat sedan länge. Som att det blir uppiggande med SD i riksdagen, de kommer att röra om i grytan, de har behandlats odemokratiskt och blivit utfrysta och nedtystade.

Röster på dessa grunder känns ungefär lika genomtänkta som den röst Folkpartiet fick av en av mina familjemedlemmar förra valet för att "det var så synd om Lars Leijonborg efter dataintrångsskandalen" eller den röst Kristdemokraterna fick av en annan familjemedlem i Europaparlamentsvalet eftersom "de var de enda som skickade valmaterial och det är värt att belöna."

En röst på ett parti som vill inskränka demokratin bör inte ske så lättvindigt.

Argumenten för att SD behandlats odemokratisk är en salig röra av att (företaget) TV4 valde att inte sända deras originalreklam, att andra partier inte vill samarbeta med dem, att de (i likhet med andra partier utanför riksdagen) inte fick delta i slutdebatten och att människor visar sin sorg efter valresultatet.

Att partiet får riksdagsmandat utifrån hur många röster de fått och att de får partistöd och att de får hålla torgmöten tycks inte vara relevant i denna definition av demokrati.

(Däremot är det självklart oacceptabelt och odemokratiskt att hindra deras möten, hänga ut deras sympatisörer och skada dem. Visst är det lätt att känna att "man borde inte få tycka så" - men vilka förhatliga åsikter står i så fall näst i tur att förbjudas? Ett sådant samhälle vill vi inte ha. Därför är det viktigt att poängtera att demonstrationer som den här, som blir föremål för medvetna misstolkningar, som sagt inte är protester mot ett valresultat, utan helt enkelt ett gäng upprörda människor som genom att utnyttja sina demokratiska rättigheter visar att man tror på något annat. Att ett parti sitter i riksdagen har aldrig hindrat protester förut, se till exempel på manifestationerna för flyktingamnesti som var svidande kritik mot riksdagens två största partier.)

22 september 2010

Nu börjar det

Här stod jag idag, svartklädd med ett ljus i handen. För att det kändes som det enda rätta.

Och nej, vi demonstrerade självklart inte mot resultatet av ett demokratiskt val, utan visade helt enkelt att vi står för något annat än de drygt 333 000 svenskar som röstat för ett samhälle där människor är olika mycket värda.

Träffade några lokalpolitiker där, som jag känner sedan tidigare. De var slitna och sorgsna, men sa "Nu börjar valrörelsen". Åh vänner, vad ni har all min beundran.

20 september 2010

Ge mig tillbaka mitt Sverige

Vaknar och förvånas över att himlen är så ljus. Jag trodde att den skulle vara mörk och blixtrande som över Mordor, som ett tecken på vad som komma skall. Vaknar och tänker att jag gör det inte, jag kliver inte upp till den här världen, jag erkänner den inte.

"Ditt land. Ditt val." stod det på flygbladen som SD lade i brevinkastet i valrörelsen. Då tänkte jag att ja, det är mitt land och ja, det är mitt val och det är ju synd för dig Jimmie. Nu när jag vaknar är det inte mitt land längre.

Men det bästa inlägget i debatten är när en vän citerar just Sagan om ringen:
"Always after a defeat and a respite, the Shadow takes another shape and grows again.
'I wish it need not have happened in my time' said Frodo.
'So do I' said Gandalf, 'and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given to us'"

För när jag läser Lena Sundströms "Världens lyckligaste folk", om utvecklingen i Danmark, är det resignationen som skrämmer mig mest. Hur en majoritet av befolkningen känner sig som gisslan åt en extremistisk minoritet. "Det är hemskt, men vad ska man göra?" Rycket på axlarna.

Idag är en sorgedag. Och jag önskar att jag fortsätter må precis lika illa som jag gör idag, så länge SD finns i riksdagen. Vansinnet ska aldrig normaliseras. Men sorgen får inte vara av den förlamande sort som får oss att stanna kvar i sängen. Det har vi inte råd med.

Minns detta: Vi är fler än dem. Drygt 333 000 personer röstade på SD, som det ser ut nu. Vi är fler än dem. Och vi ska vara vittnen till vad som nu sker. Vi ska slå vakt om VÅRT Sverige.
Någon har tagit mitt Sverige ifrån mig. Och det var inte invandrarna.

17 september 2010

Politik och journalistik?

Så kom det något valinlägg ändå och det kan vara på sin plats med en innehållsdeklaration: Jag är inte medlem i något parti. Jag var partimedlem under gymnasieåren, men nu har jag valt att arbeta journalistiskt och det går inte ihop med partitillhörighet. Däremot har jag starka åsikter som jag tycker gör mig 1) mänsklig och 2) till den jag är.

Lätt är det inte när alla ideal, praxis från utbildningen och praxis från verkligheten ska mötas. Utdrag ur en facebookdiskussion om saken:

M: Om man ska vara ortodox: Är det verkligen etiskt försvarbart för journalister att rösta?

Jag: Det måste vara omöjligt att inte HA en åsikt. Det enda vi kan göra är att välja att a) inte låta vår politiska åsikt inkräkta på vårt arbete och b) inte manifestera den eftersom det kan sänka vår trovärdighet. Eftersom vi har valhemlighet borde röstandet inte vara något problem. Så tänker jag, tror jag. Men jag blir fundersam över alla dessa kombinerade journalister/krönikörer/bloggare vars grej till stor del är att lobba. Hur går den yrkesrollen ihop?

M: Så det är okej att ha en politisk åsikt, bara den inte är för stark? Ja... Samtidigt tror jag att en bra journalist måste bry sig och vara engagerad i samhället, inte bara påläst (fast jag tror inte man kan vara något av dem utan att ha ...en åsikt)
Gör valhemligheten en journalist mindre politiskt färgad menar du? Tror du inte att ens politiska åsikter på något vis kan skina igenom i ens arbete, omedvetet? Och hur skulle man kunna skilja ut "seriösa" journalister från dessa åsiktsmaskiner du skriver om?

Jag: Nej, jag är jävligt politiskt färgad och har starka åsikter som jag varken kan eller vill göra något åt. Och jag är övertygad om att de påverkar vilka jobb jag går igång på och säkert också hur jag vinklar. Jag kan ju inte frigöra mig från ...mig själv. Däremot vill jag inte att mina åsikter ska påverka mig så att jag undviker vissa jobb, tonar ned "min" sidas skandaler, eller inte låter alla få sina bästa argument citerade. Och den gränsen känner jag att fixar. Men om jag sitter på redaktionen ena dagen, för att nästa dag stå i en valstuga eller skriva insändare så spelar det ingen roll hur tydlig jag själv tycker att gränsen är - folk kommer att undra vilken roll jag har, vilken agenda jag har. Därför tycker jag inte att röstandet är ett problem, folk vet ATT jag har en åsikt (vilket borde ingå i att vara människa) men inte exakt vilken. Jag menar (efter en del diskussion med IÅ tidigare i år) att det är okej att ha en åsikt, stark eller svag, så länge man inte manifesterar den.
Och åsiktsmaskinerna är inte per definition oseriösa, men det känns som om de egentligen har ett annat yrke.

M: Jag tror ju inte heller att det individuella röstandet påverkar journalistiken i stort - men kanske är det en relevant fråga i debatten om journalistens objektivitet? Vart går och var BÖR gränserna gå liksom?... Sa inte IÅ någon gång att man inte ens bör bli tränare för något lokalt knattelag?? :P

...och ett förtydligande nu: Att man inte ska sitta på redaktionen dagtid och i valstugan kvällstid handlar ju inte bara om hur folk uppfattar ens trovärdighet, utan också om att det BLIR lojalitetsmässigt kladdigt att bevaka politik då.

16 september 2010

Min Muhammed

När Göran Hägglund sa att SD och V var lika illa blev jag uppriktigt förvånad och upprörd på en nivå som är svår att förklara. För även om de borgerliga partierna står så fruktansvärt långt från mina värderingar så trodde jag att vi delade en grundläggande respekt för varandra där vi är överens om att vi är oense, men att vi står på samma sida om en mycket viktig gräns. (En analys som jag själv var alldeles för arg för att göra är att Hägglund härmed öppnar för samarbete med SD, eftersom KD faktiskt har samarbetat med V om till exempel motioner)

Men det är valspurt och även om det är oroande att Hägglund vill plocka billiga poänger så borde det inte vara överraskande. Personligt blev det först senare.

Närmare bestämt när en vän fick Hägglunds uttalande kastat i ansiktet av en bekant. En bekant som sedan tyckte att det bara var lite skoj och inte alls något personligt. Men hur skulle det kunna vara något annat än personligt?

Saken är den att varken jag eller min vän har partitillhörigheten i blodet, vi är inte något litet finger på en stor partikropp. Vi tänker själva och håller självklart inte med något parti till hundra procent. Det finns mycket kritik mot vänstern som jag kan förstå. Som är befogad eller beror på förståeliga missförstånd.

Men. Det betyder inte att politiken är en småskojig fotbollsmatch där man kan hålla på det ena eller andra laget lite hipp som happ. Det är mer än en halsduk som är randig i rätt färger. Vi har en mångårig och stark övertygelse som helt och hållet bygger på en tro på alla människors lika värde. Som bygger på respekt och rättvisa och att vi ska ta ansvar för varandra.

Att då bli hopbuntad med rasister - som bekänner sig till själva motsatsen till vår ideologi - är ingen retsam gliring, inget rått skämt. Det är en grov kränkning. Inte av ett parti, utan av de människor som utgör partiet. Och jag förstår inte hur man inte kan förstå det.

Fördjupning av politiken och bevakningen av densamma

Jag har skrivit om Jesper Strömbäcks bok "Makt och medier" förut. En genomgång av samspelet mellan politiker, medier och medborgare. Ständigt aktuell, men särskilt nu i valtider. Den borde vara obligatorisk läsning i skolan, så att man kan förstå hur det kommer sig att till exempel en bröstpump kan dominera mediaflödet så, när allt Ohly ville säga var: Det ordnar sig.

Strömbäcks "Makt, medier och samhälle" tycks vara en uppdaterad variant på samma tema. Antologin "Väljarna, partierna och medierna" är extra inriktad på just val och valbevakning. Läs och begrunda.

11 september 2010

Är. För. Arg. För. Att. Andas.

Kan inte skriva några valinlägg.

För ur led är tiden, ur led är de politiska frågor som ställs i fokus, ur led är värderingarna som världen kryllar av. Jag är omgiven av puckon som medvetet misstolkar och moralpanikar. Inte bara rasistiska sådana, utan även helt vanliga ärkepuckon som detta (slumpat exempel).

Då är det tur att det finns några röster som fortfarande orkar försvara vettigheten, sansen, det sunda förnuftet.