29 oktober 2009

Ett realistiskt språk

På högstadiet tyckte folk att jag var konstig när jag använde ordet "realistisk". De visste inte vad det betydde. De tyckte det var onödigt att använda så krångliga ord.

Detta enda enkla ord fick dem att placera mig i facket Djup människa som läser telefonkatalogen som underhållning och bara lyssnar på klassisk musik.

Det var väl inte så jävla kul. Men jag varken ville eller kunde anpassa mitt språk till en accepterad nivå. Hur svåra ord skulle det vara okej att använda då? "Titta Max"?

Vårt språk är så underbart, så kryllande av ord och nyanser, och jag kommer aldrig att förstå den som inte vill smaka på dem alla.

Därför gör det mig jublande glad att skriva uppsats med någon som är ännu "konstigare" än jag. Någon som tycker att åtnjuta är ett helt normalt vardagsord. Heja!

En kärlekshistoria

Studenterna tycks avsky Sundsvall. De pratar om ångest och mörker, regn och tristess. Jag förstår ingenting. Jag älskar det. Längtar hit. Känner förväntan i hela kroppen när tåget rullar in på stationen igen.

Det går inte att sätta fingret på det. Jag vet bara att när jag återvänder till Sundsvall är det första som slår mig: Det finns så mycket himmel här. Rimligtvis kan det inte vara mer himmel här än någon annanstans, men det är så det känns. Mycket himmel, mycket luft.

Jag älskar att bo i en stad där det alltid finns landmärken. Var jag än befinner mig i Sundsvall ser jag Norra bergets topp, ofta Södra bergets också. Går jag upp på Norra berget får jag a) flås av trapporna b) överblick över hela min stad. Mitt hem, mitt universitet, min järnvägsstation, min mataffär, mitt promenadstråk, mitt favoritfik, min hamn. En stad som är överblickbar och greppbar, där jag inte bara är ett dammkorn på tunnelbanan.

Till och med Sundsvalls lukter älskar jag. De där sensommarkvällarna när hela staden luktar trädgårdsbrasa. Stråket av thaimat vid Sidsjöbäcken. Kvarteren där tvättstugeluften ångar upp ur källarfönstren och får gatan att lukta nytvättade lakan och dyra sköljmedel.

Jag älskar att bo där det finns granskog, hav och berg. Där jag kan plocka blåbär runt knuten. Jag älskar att mannen på Ica, han som pratar för sig själv, trots allt verkar vara glad och få sitt underhåll varje vecka. Jag älskar vänligheten. Hur folk inte brakar in i dig på gatan. Jag älskar ångan över Selångersån en tidig höstmorgon.

Mest av allt älskar jag känslan av att detta är mitt hem. Att det alltid har varit mitt hem. Sundsvall låg här och väntade på mig, och jag fann det.

28 oktober 2009

Välj gula ord

Det är svårt att hitta nya böcker, nya författare, nya ord att älska. Jag är enormt kräsen. Öppnar en bok, hittar äckliga adjektivhorder på första sidan, och avfärdar. Nuförtiden väljer jag böcker utifrån omslag. Poppiga och abstrakta omslag är lovande.

Gula böcker är nästan alltid bra. Till exempel Naiv Super, Populärmusik från Vittula, Expressen ljuger och Aftonbladet fantiserar, Du sköna nya värld, Om en pojke, Grabben i graven bredvid och Bridget Jones dagbok.

Detsamma gäller Du och du och du, som ledde mig in i Per Nilsson-dimman och gjorde min högstadietid jävulskt mycket bättre.

Läs gult!

27 oktober 2009

Rötad gran, ja tack!

Så läste jag till sist Hemlige kocken.

Visst har han poänger. Vi bör veta vad vi äter. Om vaniljen inte är vanilj utan rötad gran så ska vi konsumenter få reda på det. Företagen kan inte slänga sig med uttryck som Hemlagat, Rökt och Färskpressat om de inte betyder något.

Men. Om rötad gran är gott ser jag inga problem med att käka det. Många E-nummer är ju helt naturliga saker, som guarkärnmjöl och röda löss. Xylitol kommer ur björkar.

Poäng två är att farliga ämnen inte är kul att ha i magen. Att sedan utgå från att allt som inte kommit ur jorden är farligt, tycks mig mycket märkligt. Det påminner om snubben i Segelsällskapsresan som vägrar plasthink och istället väljer en hink i tyg. I tyg.

Hemlige kocken påpekar bland annat att quorn inte är naturligt. Åh nej, jag som trodde att det växte på den kända quornbusken i Sydamerika!

Det finns en obehaglig matelitism i boken. En antydan att vi alla är lurade, och bara gillar vår vardagsmat eftersom vi aldrig smakat riktig mat. Ett stort fett pekfinger rakt i din tallrik.

Med det sagt, är det en intressant och faktaspäckad bok som flyter på bra. Plus för mat- och säsongsguiden i slutet. Läs, tänk och bilda dig en egen uppfattning.

26 oktober 2009

Mitt liv som vitaminvägrare

Hela mitt liv har jag varit påpassad av naturmedicinlobbyn. Det har varit rysk rot och chisandra och johannesört och B-vitamin och zink och D-vitamin och echinacea och hela pepparkorn och aloe vera och linfröolja och magnesium och järn och selen och kalcium.

I min familj kan man på allvar säga "Jag har bråkat med X, men det berodde på att X har B-vitaminbrist" eller "Y är deprimerad, det är för att Y har fel på ämnesomsättningen".

Den här omfattande lobbyverksamheten har skapat en enda sak: motreaktion.

Mitt livs mission är att gå genom livet glad och frisk på en diet av skräpmat och E-nummer, utan kosttillskott.

Som den värsta treåring sitter jag i mörker och vintertid och allmän seghet och tänker: Här ska fanimej inte ätas några multivitaminer. Och hör sen.

25 oktober 2009

Om det som syns, om det som är

Jag ser barn som far illa överallt.

Cyklar förbi en pojke på en skolgård. Han sitter med knäna uppdragna, händerna för ansiktet. Bredvid så står två andra pojkar. Det kan vara så att de tröstar honom, att de snart ska hämta fröken. Men de kan också vara hans plågoandar.

Från mitt fönster ser jag en annan skolgård, där alla barn står samlade i klunga kring sin fröken. Alla utom en pojke, som gömt sig bakom en buske. Länge sitter han där, där bara jag kan se honom. Det kan vara okej. Men det kan också vara så, att om alla barn är samlade utom ett, så är något fruktansvärt fel.

Sedan kommer fler barn dit, och då springer den hittade pojken iväg. Barnen springer efter. Det kan vara en lek. Men det kan också vara en jakt.
Pojken kryper in under en liten läktare, omringad av barn nu. De tröttnar så småningom och lämnar honom. Till slut, när han legat ensam på den blöta marken under läktaren i för många sekunder och minuter, kommer en fröken och hämtar honom.

Allt ser jag från mitt fönster. Kanske är det ingenting. Men det ger mig ont i magen. Och jag vill, jag måste, bli en sån som lägger sig i. Om det kan hjälpa en enda liten gömd pojke.

Pondus

På aftonbladet.se avlsutar en kommentator sitt inlägg med "... säger en som inte är från Dalarna."

Kanske är det avslutet som gäller om man vill markera att det här är någon att ta på allvar.

Ta bort luddet ur torktumlaren, säger en som inte är från Dalarna.
Rösta inte på SD, säger en som inte är från Dalarna.
Ät ett halvt kilo frukt och grönt om dagen, säger en som inte är från Dalarna.

Varför inte?

24 oktober 2009

Somalier och norrlänningar

Den senaste tiden har man kunnat läsa i tidningarna om ett annat Nacksta. Inte det trygga och sköna Nacksta som jag bor i, utan ett område där hissarna står still, väggarna ruttnar och tvättstugorna faller sönder.

Orsaken är ett pissigt bostadsbolag. När "mitt" bolag Mitthem nu tar över de misskötta husen, är det ett citat som återkommit i nyhetsbevakningen. Hans Selling, vd på Mitthem, säger:
"Våra regler kommer att gälla för alla, oavsett om man kommer från Somalia eller Kiruna"

Första gången studsade jag, men tolkade det sedan som en rättighetsfråga. Att alla har samma rätt till välskötta hem, att allas klagomål och oro ska tas på lika stort allvar.

Men citatet återkom, utvecklades:
"Mitthem har redan nu tryckt upp regler på tio språk. Det kommer att ställas hårda krav på hyresgästerna.
– Vi kommer att vara tuffa. Det spelar ingen roll om man kommer från Kiruna, Somalia eller Kroatien. Det är samma regler och nu har vi sett till att alla förstår vad som gäller, säger Hans Selling."


Och jag kan inte längre tro att det handlar om rättigheter. Nu luktar det plötsligt "De där invandrarna får faktiskt inte odla potatis i parkettgolven eller förvara får i tvättstugan" istället. Vad menar Hans Selling egentligen?

20 oktober 2009

Att vinna min respekt

Något Modern brukar säga går på repeat i huvudet: Den som inte har barn hinner vad som helst. Jag har aldrig haft barn och jag har aldrig hunnit. Det finns alltid mer jag borde, måste, vill, önskar, brinner för att få göra. För varje sak jag gör blir en annan försummad. Jag kommer aldrig ikapp.

I virrvarret är redigeringen en fast punkt. För man skiter inte i den lärarens deadline. En gång, när jag mådde jävligt dåligt, hasade ynkliga lilla jag fram till honom och erkände att jag inte gjort uppgiften. Det var nog bara inbillning men jag kände det som att mina ögon var tomma, grå. Och han tog det lugnt, sa att det var helt okej, ibland måste man prioritera annat i livet, lämna in den om en vecka istället du.

Där och då vann han min livslånga respekt. Och deadlinedisciplin.

Inte min skuld att bära

Det är inte rimligt att en föreläsare ställer sig inför en grupp studenter och med hela sin varelse säger: Ni har makten att förgöra mig. Jag ligger i era händer. Varje signal ni sänder kan krossa mig.
Otroligt obehagligt. Visst, respekt och ett äkta eller artigt spelat intresse är en självklarhet på en föreläsning. Men jag kan inte, vill inte, ta ansvar för att en blick, en gäspning, en sekunds ointresse från min sida sårar min föreläsare. En föreläsare som vädjar om mer intresse, mer uppmärksamhet, mer engagerade svar på självklara frågor.
Det rimliga är att skydda sig själv från föreläsningar man inte är redo för. Ditt människovärde kan aldrig vara en följd av hur intresserade eller ointresserade studenter är av just ditt ämne. Det blodet tvättar jag från mina händer.

19 oktober 2009

En bok om ingenting

Läser Göteborg i päls. En bok som hittills inte handlar om någonting alls. Jo, om disk. Och råttor. Monotont. Mycket korta stycken, som tar slut innan man hunnit gå vilse bland bokstäverna. Välgörande för en vimsmaja som mig.

18 oktober 2009

Utan ro

Är rolös. Mitt problem är att jag vill så mycket. Därför vill jag ingenting. Det är som i matten, där två negativa blir en positiv. Fast för mig blir två positiva en negativ i stället. Jag vill så gärna. Men det finns inget fokus i mig alls. Skärpan är borta.

Köpte åtta böcker för 48 kronor, och myste. Tills jag upptäckte att jag inte kan läsa längre. Jag skannar sidorna, tänker på om något behöver handlas, kollar på klockan, hoppar över ord, glömmer vad jag just läst.

Så. I julklapp önskar jag mig en spade. Dags att gräva den där gropen.

01 oktober 2009

Någon att lita på

Det bästa med Kamratposten är att de alltid tar barn på allvar, och aldrig väjer för det svåra. När en undersökning visar att många barn känner sig mobbade av sina lärare, kan jag tänka mig att vissa skulle dra slutsatser som att det är överdrivet, att barnen kallar det mobbning när det kanske handlar om ordning och rättvisa. Även vuxna duckar för lärares auktoritet. Men inte KP. Aldrig KP.