Känslostorm för en moderats skull

Inget finns att säga om Littorin, som inte redan sagts. Jag känner mig personligt lurad. För jag såg presskonferensen, med en hand vilande på bröstkorgen som alltid när jag är riktigt berörd. Jag kände att här finns något vi måste tala om, något vi måste minnas. Att bakom vårt jobb, våra 2500 tecken, finns alltid en människa. Det är förbannat viktigt att tänka på, oavsett om man är en journalist som telefontrakasserar barn eller en alldeles vanlig landsortsmurvel.

Association:
När jag var engagerad i kampen för flyktingamnesti uppmanades vi att mass-sms:a riksdagsledamöterna kvällen innan omröstning. Jag kunde inte. Trots att de här människorna satt med andra människors liv i sina händer, ville jag skilja på sak och person. Det var i deras yrkesroll jag ville nå dem. Inte ens då ville jag tränga mig in hos dem när de satt vid middagsbordet med familjen.

På samma sätt bör vi respektera Littorins och andra middagsbord, så länge det som händer där inte är relevant för yrket. Littorins barn förtjänar fortfarande, eller snarare nu mer än någonsin, att lämnas ifred.

Men.

Jag avfärdade aftonbladets trams om att de "sökt honom för ett brott". Tyckte det var övermaga att de kunde fortsätta efter en sådan presskonferens. Min journalistvän var på fredagskvällen övertygad om att Littorin köpt sex. Hon kom med logiska argument: aftonbladet skulle inte fortsätta om de inte hade något på fötterna, mycket kan man säga om dem men korkade är de inte. Littorin skulle ha dementerat om det bara var en skitsak. Och jag sa fortfarande nej: "Man kan inte fejka sådana känslor."

Och så blev det lördag.

Och nu är Littorin en man som utnyttjat vår medkänsla. Som använt barnen som sköld. Som en dag känt "Om man skulle ta och köpa sex", kanske stannat upp för att reflektera över att han trots allt är en offentlig person, men prioriterat sexet så högt att han ändå gjorde det. Eller ännu värre: En man som tyckte att det var så naturligt att köpa sex att han inte räknade med att kölhalas för det.

Känslorna var inte fejkade. De handlade bara om något annat. En plötslig insikt: Nu rasar det.

Det millimetertunna stråket av tvivel finns fortfarande där. Tänk om. Mest som önsketänkande.

Men mest är det bara besvikelse. För att den cyniska och beräknande delen av världen vann över den naiva och medmänskliga. Och jag höll som fan på det andra laget.