29 maj 2010

Bekväm med exotiska djur

Ibland undrar jag hur det står till i hjärnan. Var på Ikea och såg i ögonvrån hur något kom glidande längs golvet. Tänkte helt lugnt "Jaha, där kommer en krokodil". Som om det var den naturligaste sak i världen. Kanske är det timmarna på Universeum som spökar. (Och krokodilen var förstås en vagn med platta paket och någon hoprullad matta.)

Pappor på tåg

Och tillsammans med barnen sitter två pappor, som följt med på klassresan. Barnen är mycket naturliga kring dem. Bekväma. De spelar kort och skojar, och männen talar med barnen som jämlikar. Här finns inte den där tonen i rösten, det barnsliga tilltalet av gullegull.

Det här är inga trettioåriga velourpappor med kläder i rättvisemärkt bomull, surdegsbrödet på jäsning och frilansjobb i mediasvängen. De är medelålders invandrarmän.

Och det gör mig glad. Inte för att de är bättre än vilken mamma som helst i samma situation. Utan för att det är ett stycke normbrott som utspelar sig här. Förväntningar som inte infrias.

Jag tillhör de som tycker att normbrott är av godo och ska uppmärksammas - för vad de är. Inte något trams om duktiga män som klarar av att vara pappor eller tuffa tjejer som pallar trycket som brandmän.

När det verkligen är självklart för män (i allmänhet) att vara föräldralediga, slipper vi se rubrikerna "För Krister är det självklart att stanna hemma". På samma sätt som vi idag inte ser några artiklar om hur Johan gjorde valet att börja jobba direkt efter förlossningen eller hur självklart det var för Åsa att stanna hemma.

Jag längtar dit.

28 maj 2010

Folket mittemellan

Tåget befolkas av horder av människor i den där åldern som jag nästan glömt, för att den är liksom mittemellan allt det andra. De blir fortfarande mörkrädda, de uppehålls fortfarande av barns intriger, de kan ännu leka. Men det var mycket länge sedan de tyckte att Pingu var bra teve. Vänskap kan inte längre byggas enbart på det faktum att de alla är barn. Nu, eller snart, krävs kemi och gemensamma intressen.

De är ett kräset släkte, kräver plötsligt mer än förr för att bli imponerade. De nöjer sig inte med de kläder mamma lagt fram, utan vill själva bestämma och shoppa. Kanske har de redan börjat tjata om att få åka in till stan utan föräldrar, kanske har de till och med skickats iväg med mobilen i fickan och en 50-lapp till McDonalds.

De tänker på allvar på livet och döden och kärleken, och de förväntas tömma diskmaskinen hemma. Men ännu rakar de inte benen, och bara någon enstaka har provat smink. Lojalitet är livsviktigt. De börjar bli allmänbildade, och tycker om att spela kort. Reglerna har de benkoll på.

De talar med eftertryck, lite högre och tydligare än vi andra, för de vet att de är värda att lyssnas på. De har insett att fröken inte är allsmäktig, och har både favoriter och antagonister bland lärarna. De försvarar sin heder. Men fortfarande kan de glömma sig och gegga ner ett par snygga jeans i en ovanligt lockande lerpöl.

De är mittemellan, de syns och de hörs men är inte det minsta odrägliga, och de gör mig glad. Allt har de framför sig, fast de redan levt i en evighet, och kanske blir det just de som förändrar världen.

Onaturligt att såga SATC?

Försöker ha som princip att inte läsa kommentarer på DN.se, eftersom det är där de mest bakåtsträvande bittra trollen samlas för att medvetet misstolka det mesta. Det slutar alltid med att jag tuggar fradga och vill flytta till månen. Men när det gäller ofarliga ämnen, som recensionen av SATC2 kan jag våga smyga mig dit. Och hittar något intressant. I kommentarerna skriver en Paulina:

Ettan blev totalsågad, främst av manliga kritiker och kvinnliga kritiker som ville visa att de "är lika seriösa som män".

Hon menar alltså att kvinnor automatiskt måste gilla en sådan film, men att de sågar den bara för att platsa i någon intellektuell manlig klubb? Hej Konspirationsteori.

25 maj 2010

Halledudane då

Syns nog skitbra för bilarna.
(Mobilkameran fixade på egen hand lite sjuttiotalsstuk i färgerna, som jag inte hade hjärta att göra mig av med.)

24 maj 2010

Varför nöja sig med mindre?

På jakt efter en toalett i Nordstan ställs jag inför det här utbudet, på ett bemannat allt-i-ett-hygien-tempel, typ. Tydligen helt normalt i götet, men för en simpel lantis ungefär som att gå på tivoli. Klippkort på toaletten, har ni hört på maken?

22 maj 2010

Men vänta nu här.

Sedan när är att sälja svart liktydigt med att vara en svart säljare?

21 maj 2010

Katekesen har sin tid och ostkaka har sin tid

Kontrakten är påskrivna sedan ett tag nu. Tio veckor som allmänreporter i Östersund, precis vad jag är ute efter. Häromdagen kom så nyckeln i rekommenderat brev - central lägenhet, möblerad, delad, till rimligt pris. Den sjunde juni flyttar jag in. Låt oss nu vara glada och njuta av sommaren. Låt oss inte tänka på hösten, framtiden, pengarna och tryggheten förrän när det är dags.

Välkommen till simhallen!

De senaste veckorna har jag börjat varje morgon med att planera nakenfoto till kvällen. Inte för att bli den nya Bingo Rimér, utan på grund av projektet Kroppsbilder.

Helt kort är Julia Skotts idé att, precis som i simhallens omklädningsrum, visa en mångfald av kroppar. Säga: så här ser kroppar också ut. Många vill missta det för tjockislobbying, men det är verkligen inte vad det handlar om. Alla får finnas. Punkt.

Det här är mycket viktigt.

Ibland står jag framför spegeln och avskyr min kropp. Sedan finns de där dagarna då jag bara är i kroppen, utan att reflektera eller värdera. Många är också de dagar då vi med BMI 26 och uppåt ser på oss själva i spegeln och den som tittar tillbaka är galet snygg och sexig. Det är också en sanning, och den bör inte glömmas bort eller förnekas.

I en trailer till någon av treans tramsdokumentärer dansade en tjockis förbi och berättade att han kände sig sexig. Tanken var väl att vi tittare skulle vämjas över att denna mycket feta man hade mage (eh...) att definiera sig som sexig. Men varför skulle han inte göra det? Vad exakt förändras till det bättre när människor slutar tycka om sig själva?

(Än finns jag inte på kroppsbilder, men min nakna, skitfula och underbart snygga kropp kommer att dyka upp där så småningom. Och sedan jag insett att mina egna kroppskänslor har ganska lite att göra med hur min konkreta kropp ser ut försöker jag vara snäll mot den. Den är trots allt ett fantastiskt redskap, vilket jag varit inne på tidigare.)

Den hjärnan skulle man vilja se in i

I drömmen är jag i framtiden. En harmonisk mamma som sitter och skriver upp minnen av min son i en bok, man vill ju inte glömma sedan, och de växer ju upp så fort de små liven, ja det gör de. Skriver jag om saker han sagt, saker han gjort, första tanden, första steget? Jag minns inte. Men jag minns vad han heter, jag minns att jag skriver hans namn: Bruno.

Arma barn.

20 maj 2010

Tjejer som dricker blir offer/horor. Och män är livsfarliga som vanligt.

Precis så här reagerar jag också på de tramsiga affischerna om att låta sin dotter förbli oskuld. Könsroller i sitt esse. Skärpning!

17 maj 2010

Pusslet

"Jag vill ha in en tändsticka va?" ropar han. Först lokalisera var ljudet kommer från, bekräfta att han tittar rakt på mig och alltså vill mig något. Tydlig frågeintonation. Han viftar med en cigarett.

AHA! "Damen har ingen tändsticka va?". Nej, det har jag ju inte. Han får fråga nästa.

På dagens fonetiktenta fick vi redogöra för invariansproblemet, som om jag förstått det rätt går ut på frågan: Hur kan vi förstå varann när vi uttalar språkljuden så slarvigt? Ett riktigt icke-problem har jag tyckt sedan jag först hörde talas om det. Det är väl bara att lägga pussel. Det utgår jag från att alla gör, även om vi med hörselnedsättning får lite extra övning. Ibland blir det rätt, ibland inte, men man lägger pusslet bäst man kan och så är det inte mer med det.

När merparten av vokalerna blir rätt är det en bra bit på väg bara det. Som idag: "A-i a i-e" var bara en vokal från det korrekta, och dessutom hängde ett gäng korrekta konsonanter med. Lätt!

03 maj 2010

Bilmode i Kortedala


De här bilarna stod parkerade bara några meter från varandra vid Kortedala torg i vintras.

01 maj 2010

Lite politik, dagen till ära

Idag skriver Birger Schlaug på DN Debatt:

"Men huvudproblemet denna dag är inte att Anders Borg driver sin ekonomiska politik. Eller att Reinfeldt är statsminister. Problemet är att Östros i grunden driver samma sorts politik som Borg. Och att Sahlin är oppositionsledare . Det är inte någon artskillnad mellan Alliansen och den rödgröna oppositionen. Det är gradskillnad."

"I blockpolitikens namn sker anpassning till den godkända gråa färgskalan som döljs bakom retorikens röda, blå och gröna ridåer."

Åh. Du och jag, Birger.