12 augusti 2010

Tack för stenar, tack för jord

Första gången jag såg filmen Dunderklumpen var jag mycket liten. Sedan gäckade den min familj i flera år. Varje gång den gick på teve missade vi att spela in den, eller så tog bandet slut, eller så råkade vi spela över den direkt. Jag mindes bara suddiga fragment från den där första titten – flygande pengar, gälla röster, en cykel. Och en sorts magi som inte gick att ta på. Med åren började filmen framstå som ett oåtkomligt mysterium, en dröm från en värld vi inte längre hade tillträde till. Fråga mig inte varför vi inte bara gick och hyrde den.

När jag fick fatt i den flydda drömmen var jag redan tonåring. Jag kunde se att filmen var lite slarvigt gjord ibland, lite virrig från och till – och alldeles alldeles underbar. Magin var intakt och är så än i dag.

I slutet av filmen, när skattkistan öppnas, finns där varken pengar eller guld. Den innehåller bara en sten, en blomma och en fågelfjäder. Sensmoral: barns skatter är annorlunda än vuxnas, och vill man göra sig en hacka bör man kanske inte stjäla just ett barns skattkista. Utan snarare fundera över vad som egentligen är värdefullt och varför. Filmen är praktiskt taget propaganda för naturens härlighet och vikten av att vara snäll, modig och öppen. Och kanske dansa lite i ett övergivet hus. Varför krångla till det mer än så?

Inte förrän jag mötte jätten Jorm vid Strömsunds hembygdsgård för några dagar sedan insåg jag att jag fått jobb i själva Dunderklumpens län. Ändå hade jag nog anat. Som värmlänning känner jag mig hemma bland skog och mossa, men Jämtland är något mer. Det är ett privilegium att få tillbringa sommaren där skogen är stor, natten är ljus och bergen kan sjunga. Där vattenfallen dånar fram som om de har något viktigt att säga. Och där man kommer ihåg att sätta sig ned på en sten och sjunga "Tack för allt som finns. Jag har det så bra."

Krönika som jag skrev för lokaltidningen Strömsund första veckan på jobbet.

Inga kommentarer: