30 april 2008

Höjda nävar

Vi höjer högra näven och tar i med magstödet. Och inte blir det vackert inte. Men det gör inget. För vi är ändå bäst. Vi är starkast och mest sammansvetsade. Där står min ärkefiende, mitt ständiga irritationsmoment och min nära vän. Idag är de alla lika. Trots meningsskiljaktigheterna har vi samma grund. Och jag är så stolt att stå här med er. Jag är stolt över varenda onsdagskväll, varje svettig rush i trappor och varje dödtrist flygbladsutdelning.

Vi hör inte våra egna röster men känner dem vibrera i bröstkorgen. Hesa av slagorden vi låtit eka mot husväggarna utanför kämpar sig våra toner ut och upp under taket. Regnet som fallit argt och bestämt rinner ned längs nacken och halsen, droppar ur håret ned på axlarna och letar sig in i ärmarna. Skitsamma att vi är blöta och kalla och allting inte blir som vi tänkt oss. För vi kan klara vad som helst. Vi kan förändra världen. Det här är bara början.


Gammal textkommunkationsuppgift: beskriv ett musikminne och de känslor musiken ger dig. Det här är såklart första maj och Internationalen. I morgon är det dags igen. För mig blir det första gången i Stockholm. Förväntningarna är på topp.

29 april 2008

Barn cyklar

Såg sötaste särskrivningen vid en butik i stan idag. Där stod "Barn cyklar". Ofta blir det ju uppmaningar som "Rök fritt" eller komiska beskrivningar som "Sjuk sköterska". Men detta var bara ett vardagligt konstaterande. Barn cyklar. Skulle kunna vara början på en dikt av just ett barn.

28 april 2008

Män som hatar kvinnor

Hörde två tjejer räkna upp saker som måste hittats på av onda män som vill plåga kvinnor. Strumpbyxor och ungdomsmottagningens telefontider ingick. Men de glömde en sak - bh:ar.
Visst är det jättepraktiskt, bekvämt och snyggt på många vis. Men man kanske bör tänka lite när man designar dem.

Min svarta bh har små insydda kuddar för att göra brösten större och jämnare. Lite bättre än den äkta varan, helt enkelt. För att hålla de här små kuddarna på plats har man sytt en rejäl sicksacksöm. Som går rakt över bröstvårtan. Efter en dag med den bh:n är brösten käckt sicksackmönstrade. Dessutom kliar och ömmar de. Den har också något sorts broderi längs kanten av kupan, med små stygn som känns ungefär som om man klippt sig utan skynke och små vassa hår spridits över kroppen.

Jag kan bara komma på en logisk förklaring. Bh:ar tillverkas av sadistiska män. De vill oss illa. De vill hålla oss på plats. Kanske har de även en grej för sicksackmönstrade bröst.

Stor pedagogik

Föreläsaren förklarar obundet slumpmässigt urval genom att jämföra med att dra lappar ur en hatt. Han förtydligar:
"I praktiken använder man inte en hatt. De har inte en stor hatt på Sifo med alla svenska medborgare. De använder en dator."

Den springande punkten

Det måste vara underligt att lära sig svenska från grunden. Alla dessa uttryck: hålla låda, fixa biffen, lägga benen på ryggen, komma upp sig i smöret, glida på en räkmacka, sätta sin sista potatis, bita i det sura äpplet, vara ute och cykla, skita i det blå skåpet, sitta på pottkanten, elda för kråkorna, gå som katten kring het gröt, visa var skåpet ska stå, mota Olle i grind, smida medan järnet är varmt, lägga alla ägg i samma korg, köpa grisen i säcken, slå klackarna i taket.
Ha rent mjöl i påsen eller råg i ryggen. Kasta pärlor för svin, sten i glashus eller in handduken.
Andra bullar, pudelns kärna, den springande punkten, ugglor i mossen, hals över huvud, ögon i nacken, fjärilar i magen, blodad tand, gröna fingrar, is i magen, häcken full, skinn på näsan, näsan i blöt, skägget i brevlådan.
Och små förskjutningar i betydelse, till exempel att säga "Det törs jag inte svara på" när man menar "Jag vet inte".
Jag ville lära en utbytesstudent bara ett ord på svenska, gärna något han kunde ha nytta av. Svårt att välja. Till slut blev det den kraftiga susande inandning som betyder Ja.

26 april 2008

Det där med bonus...

Nu har jag köpt tågbiljetter för 3 570 kronor sedan jag skaffade mitt SJ-priokort. När jag har köpt för 3 000 kronor till kan jag få en vegetarisk lasagne i bistron! SJs bonussystem är ganska komiskt. Men som student ska man väl vara tacksam för varenda liten lasagne man kan få.
Y-buss har annars ett system jag gillar: Efter tio resor får du den elfte gratis. Ungefär som närmaste pizzerian, där man får sin fjortonde pizza gratis. Jag funderar alltid på hur de kom fram till just den siffran.

På den tiden då vänsterledare också var charmiga

Jag har en grej för CH Hermansson. Han har säkert gjort mycket dumt, men för mig kommer han alltid att stå för framtidstro, vilja att förändra och bestämdhet men samtidigt saklighet i debatter. Framför allt har han så skön stil. Det är han som myntat fantastiska:
"Någon jävla ordning ska det vara i ett parti"
och
"De väljare som vi vänder oss till, de kanske är kritiska mot socialdemokratins politik, och vill icke rösta på det socialdemokratiska partiet"

I partiledarintervjuerna från 1967 inleder CH alla svar med "Det är givet".

Utfrågarna driver hårt att VPK borde dra tillbaka kandidater om det leder till fler röster på sossarna, eftersom det då ändå blir en arbetarregering som är vad VPK vill. CH säger: "Jag bestrider logiken i den fråga som herr Oliviecrona ställde nyss".

Riktigt roligt att se hur de tre O:na försöker göra stor grävande journalistik av att Vänsterpartiet Kommunisternas telefonister svarar med telefonnumret istället för partinamnet. Det måste vara någon sorts konspiration! Om oönskade personer ringer in kan man låtsas att man inte alls är Vänsterpartiet, utan typ Sibylla på hörnet.
Men CH håller sig lugn såklart, småler och svarar artigt på irrelevanta frågor. En karl med pondus, helt enkelt.

Sagan om en ledare

I kursen Svenska B fick vi i uppgift att skriva en saga om en känd person. Den skulle innehålla några sanningar och några lögner. Förutom det var det fria fantasier som gällde. Jag gör alltså inte anspråk på att skriva någon sorts politisk satir, det här är en renodlad saga om hur det skulle kunna vara. Om att det inte är så lätt, alltid.

Sagan om mig
Mitt namn är George, George Bush, med ett dubbelwe i mitten. W:et står för William. Det ville mamma att jag skulle heta, som en riktig sagoprins. Men pappa sa att jag skulle heta George, som en sur gubbe, som han själv, som alla farfäder och farbröder i vår släkt... Och pappa vann såklart. Pappa vinner alltid: gräl, krig, val... han har ett vinnande sätt helt enkelt.

Så jag döptes till George, och så växte jag upp. Vi bodde i Texas, mamma, pappa, jag och mina fem syskon. Jag var ett busigt barn, och brukade kasta vattenballonger, tejpa för badrumskranen, palla äpplen och sånt. Det gillade inte pappa. Han stirrade mig allvarligt in i ögonen och sa saker som "Det här är inget vinnande sätt, George" eller "Det måste bli ändring, George". Pappa hade ett väldigt viktigt jobb som universums kejsare, trodde jag då. I verkligheten var han ju president, men ett viktigt jobb var det i alla fall, som gjorde att han inte var hemma så mycket. Och DET var skönt, tyckte jag. För det var liksom inte så mycket man kunde göra med pappa som verkligen var roligt. Men en sak gjorde pappa med mig som jag tyckte om - han tog med mig till kyrkan. Där berättade prästen om Gud, som var pappa till alla på hela jorden, eller alla kristna i alla fall. Gud hade en helfestlig son som kunde gå på vatten och trolla med mat och sånt. Jag tyckte om att tänka på att jag var Jesus lillebror.

Andra saker som var roligt när jag var liten var att leka med min bror. Inte Jesus alltså, utan Jeb. Vi tävlade mycket och lekte spännande lekar, till exempel vem som kunde kasta flest stenar på grannens fönster utan att det gick sönder. Och farfar... Farfar är nog den jag tycker mest om i hela världen. Han brukade ta med mig och spela golf, och han kallade mig aldrig George, han kallade mig G.W. Mycket coolare, eller hur? Men han finns inte kvar längre... jag antar att Jesus ville ha en farfar han också.

Så blev jag större och större ända tills jag var jättestor och det var dags för mig att välja jobb. Ända sen jag var riktigt liten har jag haft ett drömjobb: fiskare. Jag vill åka runt på haven i min lilla båt och få saltvattenstänk i ansiktet, silvriga fiskar i näten och frisk luft i näsan. Jag vill åka så långt ut att jag nästan tror att jag ska ramla av världens kant. Jag vill se månen gå upp över krusiga vågor.

Men pappa sa att jag skulle bli president och bli sådär tråkig som han. Det ville jag inte alls! Men sen tänkte jag att pappa skulle nog bli hemst arg om jag sa nej. Och om jag sa ja kanske han skulle sluta tjata på mig sen? Så tänkte jag på mina och Jebs tävlingslekar. Något bättre än president skulle han nog aldrig kunna bli... Jag skulle bli överlägsen vinnare för alltid! Och så tänkte jag på min andra bror och min andra pappa, den där jättepappan - Gud. Tänk vad glada de skulle bli om jag kunde hjälpa till lite med deras jobb...

Så då blev jag president i alla fall. Det är inte så lätt... Ofta måste man göra saker som man inte alls vill. Och så måste man le mot kamerorna och vara hel och ren och duktig hela tiden. Du förstår, när jag var liten brukade jag alltid göra grimaser när någon skulle fota mig, men nu får jag inte det för pappa. Förresten vill jag väl inte ha mina grimaser i alla världens tidningar heller? Fast i och för sig vore det nog ganska roligt. Mer grimaser åt folket! Då skulle de ju bli intresserade av politik, om alla politiker var busiga och gjorde grimaser.

Men det där med att pappa skulle sluta tjata på mig, det stämde inte alls. Han hälsar på mig titt som tätt och tjatar om olika saker. En dag kom han och pratade om olja - jag är så evinnerligt trött på att höra om denna olja! Han pratade om vem som har olja, vem som tjänar pengar, vem som borde ha olja, vem som borde ha pengar och så vidare och så vidare. Jag orkade inte lyssna. Men han märkte nog det, för han slutade prata om oljan och började prata om andra saker istället. Han pratade om elaka gubbar. Han pratade om skurkar som inte tycker om Gud. Han pratade om sådana som det är synd om... viktiga saker. Och jag tänkte på min jättepappa och min storebror igen. Jag tänkte på vad de skulle ha gjort. Och så gjorde jag så.

Pappa hade lovat att om jag gjorde som han sa så skulle bara de dumma gubbarna dö. Jag visste inte att det fanns så många dumma. Och jag kände att jag inte riktigt tyckte om det här kriget längre. Då gjorde som jag brukar göra när jag inte vill fortsätta med det jag har börjat på. Jag tänkte att det var en lek, en av mina och Jebs tävlingar. Vem kan skjuta bäst, vem kan döda flest? Jag känner på mig att jag kommer att vinna stort. Och jag är säker på att Gud är glad att jag dödar de som är dumma. Och jag är säker på att de vanliga människorna känner sig tryggare när alla de dunma är borta.

Nej, det var inte president jag ville bli. Men nu är jag det. Ibland är det bara jobbigt och tråkigt och svårt. Men det känns bra ibland också. Då känns det som om Gud är stolt över mig och som om folket är glada att det är jag som bestämmer i Amerika. För jag försöker verkligen bestämma bra, jag hoppas att de förstår det. Jag tycker så mycket om Amerika. Det känns nästan som att jag ÄR Amerika nu. Men ibland säger folk att de inte tycker om Amerika alls. Tycker de inte om mig heller då? Jag blir så ledsen när de säger så, jag vill ju att de ska tycka om mitt alldeles egna land! Jag undrar ofta varför de vill göra mig ledsen... Men ibland! Ibland säger de "Vi älskar Amerika!". Åh, vad glad jag blir då. Då känns det som om jag är folkets egen jättepappa.

Vems rum?

Med våren kommer en hel del promenerande. Att lata sig och ta bussen lockar inte längre nu när slasket försvunnit. Under denna veckans promenader har jag stött på följande:

Dag 1: Ett rasistiskt klistermärke.
Dag 2: Två rasistiska klistermärken.
Dag 3: Tre rasistiska klistermärken.
Dag 4: Två rasistiska klistermärken.

Det är alltså antalet jag skrapat bort. De nästan-bortskrapade som skymtar förbi orkar jag inte ens räkna. Från var och varannan lyktstolpe tittar ett blont barn eller en blåögd brud mot mig. "För en nordisk framtid".

Visst har vi tankefrihet. Men inte frihet att förpesta det offentliga rummet med sånt här äckel. Ett offentligt rum ska vara till även för mig, även för mina grannar från flyktingförläggningen. Önskas: Frihet från klistermärken som skriker ut hur oönskad och värdelös man är.

24 april 2008

Sniglar och lugn Janne

Kvällens Debatt handlar om mördarsniglar. Där ser man.

De visar klassikern En snigel på ögat, kanske den bästa reklamfilmen med pekpinnar någonsin.

Det slår mig hur harmlös Janne Josefsson ser ut. Jag kan föreställa mig honom sitta och läsa söndagstidningen i velourmorgonrock och tofflor. Inte särskilt farligt.

En man i byrån

Om jag hade en pojkvän idag skulle jag lägga honom på en filt i gräset. Sen skulle jag ligga där hela dagen och titta på himlen, pilla i hans hår med ena handen och äta vindruvor med den andra. Jag vet inte om man kan begära mer av livet.

Att vara glad över idag

Vi satt och försökte pressa fram onödiga ord för att fylla vårt uppsats-PM. Och fick reda på att det skulle vara 1,5 radavstånd.

Vattenfallet forsade vilt, skvätte vatten i mitt ansikte och lockade fram livet ur mig.

Trädgårdscaféet har ställt fram utemöblerna och köpt blommor.

Jordens vackraste bok ligger i mina händer.

I mitt fönster står en kopp med tussilago.

En fågel i skogen låter som en knarrande brygga.

Over and out.

23 april 2008

Idag har jag fått tillfälle att tänka på människor jag beundrar. En av dem är Bengt Sjöberg. En eldsjäl som lägger sin energi på att hjälpa flyktingar som behandlas illa här i vårt idylliska Sverige. I september 2005 var jag initiativtagare till en manifestation för flyktingamnesti. Det var ett stolt ögonblick, och Bengt var en klipporna jag lutade mig mot.

När jag pratade med honom idag inledde jag "Hej, jag heter XX, vet inte om du minns mig...". Här tänkte jag fortsätta med en förklaring av vem jag var och i vilket sammanhang vi träffats. Men det behövdes inte, för han sa "Jo det gör jag, mycket väl". Det tyckte jag var fint. Jag samlar på små fina uttryck som personer sagt till mig och som jag någon dag ska säga vidare. "Jag minns dig mycket väl" står härmed uppskrivet på listan.

Nu är Bengt Sjöbergs största bedrift inte att han mindes mig. Utan att han alltid finns till hands med råd och stöd, att han orkar fortsätta när vi andra tappat hoppet. Nyligen skrev han en bok om sina sjutton år som flyktinghjälpare. Till veckan är det jag som beställer den.

"Har du tvättat händerna?"













(Sista bilderna från psyket. Citat Gullan Bornemark)

"Den största ensamheten - att inte finnas i någons tankar"












(Citat Stig Johansson)

18 april 2008

Hemterapi

Med den underbara våren kommer de inte fullt lika underbara småkrypen. För att ge mig själv en mild inskolning har jag bytt skrivbordsbakgrund till en bild på en skräckinjagande spindel. Efter några timmar tycker jag redan det är lite jobbigt, det diffusa illamåendet som sköljer över mig varje gång jag ser skärmen. Men skam den som ger sig, jag ska kunna sitta i gräset den här sommaren också!

Smältande snö

Jag inser att jag inte sagt en enda gång den här vintern. Trots att det inte gjort annat än töat. Slask har blivit ett verb i stället: "Nu slaskar det igen".

Jag funderar på varför. För detta är nytt, förr pratade jag om tö. På google leder dock Töar över Slaskar med 14 400 träffar respektive 9 340.

Men visst känns orden olika. Tö låter ganska positivt. Jag tänker mig att det töar en gång om året, världen täcks av snövatten en stund och sedan kommer våren. Det som göms i snö kommer fram i tö.

Slask är något annat. En evig grå sörja som omger en i månader, kämpar sig in i skorna med en påträngande kyla, motar bort livsglädjen ur själen. Är det ett ljudhärmande ord, tro? Det låter precis som när man drar upp foten ur en redig slaskpöl. Slask handlar inte om att våren stundar, utan om att hösten och vintern ingått ohelig allians för att åsamka mänskligheten mesta möjliga lidande.

Idag har vi tio grader celsius för trede dagen i rad. Snön kryper tillbaka allt mer. Nu är jag beredd att tala om tö.

Professionella översättare

Barn tystnar inte för att de tappat ett ord, de slutar inte lyssna när de inte förstår, de dömer inte ut ord för att de inte hört dem förr. De gör språket begripligt, utifrån sina egna ord. Som en sorts översättning. Spöregn blir Spökregn.

När jag var liten brukade vi sjunga en finstämd visa vid namn Nu grönskar det. Jag översatte några strofer till begripliga ord:

"Långt bort från stadens gråa hus vi glatt vår kossa styr"
Kosa visste jag inte vad det var. Men kossa hade jag koll på.

"Med öppna ögon låt oss se på livets rikedom, som glor och skjuter överallt där våren går i blom"
Gror och sjuder är svåra ord...

Motbjudande ord från skolan

I skolan stöter man på diverse motbjudande ord. De är inte felaktiga på något sätt, utan låter bara så fruktansvärt äckliga. Självklart används de också utanför skolan, men de är mest frekventa inom föreläsningssalarnas väggar. Till exempel:

Kompendium, PM
Snuskig omskrivning för att få några datorskrivna hophäftade papper att låta viktigare än vad de är.

Värdegrund
Jag har inget emot ordet Värderingar, det är helt okej. Men Värdegrund andas skolpolitiker som desperat sammanträder i grågröna rum. På dagordningen: Det måste låta som om vi gör någonting väldigt viktigt.

Frågeställning
När ordet Fråga känns lite för mycket mellanstadiet.

Så att säga
Ett mognare Liksom.

Summan av kardemumman, Summa summarum
Ja ja vi fattar, du kan rimma och böja och skoja med ordet Summa. Så lekfullt av dig! Däremot hatar jag inte "Till syvende och sist", det ligger skönt i munnen.

Nätverk
Ordet är lika förhatligt som fenomenet. När du umgås med vänner, fikar, hänger på internetforum eller går på mässor, vad gör du då? NÄTVERKAR! Jepp, allt görs med baktanken att det kan ge dig en skjuts mot ditt drömjobb.

Locka till läsning
Ska en bra ingress göra. Budskapet är inte fel, men något i denna nästan-alliteration får mig att rysa. Särskilt om det uttalas med en viss sorts L.

Frågebatteri
Kungen av äckliga skolord. Vadå batteri? Usch.

Gossen som ej ville äta upp sin soppa

1844 skrev Heinrich Hoffmann en samling sedelärande verser där olydiga barn drabbas av eländes elände. Han kallade boken för Struwwelpeter, på svenska blev det Drummelpetter, senare Pelle Snusk. Det måste ha varit hemskt att höra de här sagorna som barn, att se hur Konrad fick tummarna avklippta bara för att han inte kunde låta bli att suga på dem och hur Emma brann upp när hon lekte med tändstickor. Men som vuxen är det något mycket komiskt över det. Dramatik, moralpanik och pekpinnar - på vers dessutom. Kaspar som inte ville äta soppa är en stor favorit:

Den lille Kaspar var så rund
och tjock och fet och frisk och sund.
Hans kind var röd, ty jämt han åt
sin soppa utan gnäll och gråt.

Men så en dag han skrek så här:
"Den soppan mycket otäck är.
Den går ej i min mage ner.
Jag äter aldrig soppa mer!"

Och nästa dag, som ni kan se,
har Kaspar smalnat - ack och ve.
Men åter skriker han så här:
"Den soppan mycket otäck är.
Den går ej i min mage ner.
Jag äter aldrig soppa mer!"

På tredje dagen, titta blott,
var Kaspar mager som en skrott.
Och ändå skriker han så här:
"Den soppan mycket otäck är.
Den går ej i min mage ner.
Jag äter aldrig soppa mer!"

På fjärde dagen var minsann
han som en tråd, då vägde han
knappt tjugo kilo - vilken nöd.
På femte dagen var han död.

17 april 2008

Otippat


Jag har varit uppe sen klockan sju för att baka frukostbröd. Släng dig i väggen Ernst, nu tar jag upp kampen om titeln som hela sveriges somriga mysgumma!

Ikväll ska jag på fotboll. Av alla sporter. Ur led är tiden.

Uppdaterat: Så var Mary Poppins-dagen över. Jag har gått en mil, städat bakom spis och säng och soffa, ätit glass på bänk, sovit i solstolen en timme. Och besökt mitt livs första fotbollsmatch. Som väntat tillbringade de mycket tid med att springa fram och tillbaka och nästan göra mål. Men de ramlade i alla fall på roliga sätt, supportrarna Patronerna vajade med respektingivande flaggor och slog på trumma, bollen flög högt högt och glittrade i solen. Och jag lärde mig viktiga saker. Som att det är dåligt att vara offside.

15 april 2008

JAAAA!


Någon jobbar i växthuset. Det väcker löftet om vår igen.

Svunnen sommar

Våren kom och snön smälte. Vi började hoppas på sommar och sol och doft av kaprifol. Men tji fick vi. När vi var som mest sårbara slog den till igen: VINTERN!

Eftersom Flash inte är min vän (längre) lämnar jag åt fantasin hur följande bilder tonar in och ut i varandra på ett stilfullt vis, mot bakgrund av någon klämkäck visa typ "Jag tror på sommaren".
















Prova inte detta hemma

Sms från Modern:

Man i Åre fastnat i sopnedkast. Skulle hälsa på syster. Glömt nyckel försökte klättra upp. Det tog räddningstjänsten en halvtimme att skära loss honom men de var bara glada. Det roligaste som hänt dem. Hälsningar från P4.

Så här skoj är det att föda barn!

Som av en händelse hittar jag en bloggare som är lika förtjust i barnkultur som jag själv. Han pysslar till och med med en bloggserie om proggiga barnböcker. Från en tid som flytt - en tid då barnen skulle lära sig om onda kapitalister och goda väpnade uppror, om knulla och om döden. Jag ser fram emot att få dyka ner i detta universum av medaljongtapeter och socialism. Något som redan nu slår mig är hur de flesta illustrationer i dessa uppfostrande böcker är förvillande lika. Fanns det en standardiserad socialistisk tecknarstil?

Det är också via denna skäggiga man och hans kommentatorer som jag hittar boken "Sådan får man et barn" (1971). Den bjuder på kanske den roligaste bilden av barnafödelse någonsin:

(Bild lånad härifrån)

14 april 2008

Lyssna på Elvira

Jag gillar verkligen barnkultur. Den säger något om vad som är essentiellt i livet, den speglar samhället runt omkring, och den gör det på ett konkret, koncist och ofta poetiskt sätt. Sagan "Granen i Sokolniki" från 1925 handlar om hur Lenin leker med barnhemsbarnen. "Gossen som inte ville äta soppa" från 1844 handlar om hur Kaspar dör en plågsam död efter att ha matvägrat i fem dagar. I en saga brinner en fåfäng flicka upp, i en annan dör syrsan som spelat vacker musik hela sommaren istället för att samla mat. En fransk godnattsång går ungefär så här: "Sov så får du en kaka, sover du inte så går pappa sin väg".

Gunilla Bergström och Astrid Lindgren lyckas alltid ta upp svåra och viktiga ämnen på ett naturligt sätt. Pija Lindenbaums "När Åkes mamma glömde bort" är en liten historia om utbrändhet. Pernilla Stalfelt tar upp det vi alla tänker på men inte säger högt i "Bajsboken" och "Kärlekboken". I böckerna om Mamma Mu och Nalle Puh finns alla våra egensinniga släktingar. Tove Janssons mumindal är poesins och fantasins hem. Erlend Loe finner meningen med livet, med minimalt antal ord.

Jag kommer aldrig sluta läsa barnböcker, se barnfilmer och lyssna på barnvisor. Det är en dimension av livet jag inte vill vara utan. Nyss såg jag om Dunderklumpen och möttes av kloka Elvira Fattigan:

11 april 2008

I need you like Ben Affleck needs acting school

Team America blev verkligen bara bättre av en andra koll. Fantastisk film.

09 april 2008

Sär skriv ning

Roligt att kolla upp lediga journalistjobb och se att de söker en "mode assistent", "Webb Informatör" och "Copy Writer".

En oanad talang

Oj. Jag fick 12 av 15 rätt i Expressens Paris Hilton-test. Därmed ligger jag och Resumés reporter på samma nivå.

08 april 2008

Det ska vara två

När jag skulle göra mitt reportage om en ensamstående mamma och körde fast i tankarna gjorde jag en kortskrivning. En lysande metod som går ut på att man utifrån en bestämd rubrik skriver helt fritt under en viss tid. Två till åtta minuter brukar vara lagom. I kortskrivningen ska man skriva oavbrutet och utan att tänka, det ska inte bli en jättebra text utan en grund att stå på sedan. Jag skrev utifrån rubriken "Att vara två", både om min egen bild av tvåsamhet och om samhällets hets. När jag hittar texten igen tycker jag den ger en ganska rolig bild av tvåsamheten:

Att vara två är att dela. Att spegla varandra. Två personer, två frön, två bilar, två tandborstar i badrumsskåpet. Tvåsamhet, tvåskap. Beroende på gott och ont. Två är förtroende och uppoffring. En glimt i vardagen. Att prata med varandra, byta upplevelser, berätta. Att lära känna. Syskonband. Någon hjälper dig att bära, låter dig ligga kvar i sängen en extra kvart. Mamma, pappa, barn. Han försörjer familjen i fin kostym, hon dukar fram kålpudding på den blommiga vaxduken lagom tills han kommer hem. Lintotten myser vid deras fötter, dansar mittemellan. På familjeporträttet sitter hon i moderns knä, fadern står bakom med en hand på moderns axel. Alla tre med en stadig blick in i kameran och stomatolleendet redo. Säg Apelsin!

Spridda anteckningar från långa tågresor

Mot Göteborg
Nationalteatern i lurarna. Gävles vattentorn rusar förbi. Jag är på väg.
Och jag minns varför jag är här, vad jag verkligen vill. Jag ska träffa en alldeles vanlig människa som ska berätta sin alldeles unika historia för mig. Det gör mig upprymd.
Sträcker ut fötterna på sätet mitt emot. På fönsterbrädet en ask vindruvor, i påsen bästa tomatbrödet någonsin.
Om jag blundar färgar solen ögonlocken röda.

Mot Sundsvall
Kanadagässen vänder åter från varmare länder. Flyger över grå ängar och ropar "Kom hem! Vi börjar om igen". Björkhagar verkar omåttligt populära i Örebrotrakten. Att vara ensamstående mamma kan vara samtidigt mycket skrämmande och alldeles självklart. Göteborg är kullerstensgator i Haga, sova i soffa och höra regnet smattra på innergården. Laga thaimat med Svågern och se indiska versionen av Thriller på youtube. Det är gräsmattor strösslade med krokus. Göteborg är bästa systermyset med varsin tranbärsdrink till "10 orsaker att hata dig" och tomat- och quinoagryta som är aningen för salt eftersom Systern tappat halva buljongburken i. Det är sova som ett barn efter intensiva reportagedagar och välja mellan 20 sorters mjöl på Ica Focus. Och sitta på en krog och prata tidelag med Systerns teatervänner.

Mot Värmland
Det var en vacker dag i Sundsvall idag. Vädret var som på film: Än snö, än suggestiva moln, än gassande sol som tvingade jackorna av folk.
På tåget inträffade ett magiskt ögonblick. Plötsligt föll de största snöflingor jag någonsin sett. De var mest luft men hölls ändå samman på någt vis, de föll långsamt långsamt men var så många att himlen färgades grå. Jag lutade huvudet bakåt mot fönsterkarmen och fascinerades som ett barn. När jag plockat fram kameran slutade det. Ett odokumenterat och obevisat ögonblick av magi.
Sen hamnade jag bredvid en kostymman. Han plockade upp sin glänsande vita Mac och jag var tvungen att kika över axeln. Han skrev: Trafiksäkerhetsrevision. Och all energi rann ur mig. Nu sitter jag på ett snuskigt tåg utanför Flen och önskar livet ur en hel vagn med femteklassare.

Lugnande

Tonerna från Amelie sköljer över mig och allting är nog rätt okej ändå. Snart får jag återse kära vänner.

07 april 2008

Summering

Oj. Jag skulle ju komma igång med bloggandet. Men jag kom igång med praktiken istället, lokaltidning jippiaj. Två perfekta veckor i Ack Värmeland är till ända.

En del har hänt:

Jag har fått en ny idol: En 60-årig dam vars intervjuer porlar lätt som en skogsbäck om våren.

Jag närmar mig en tanke om vad jag vill med mitt liv.

Jag har arbetat som en galning på ett lånat kontor som var som skräddarsytt för mig: I krukväxten satt en stor skräckinjagande plastspindel. Ju längre praktiken gick desto kortare blev min lunch, lika säkert som en matematisk funktion. Intressant fenomen.

Jag har blivit förtjust i att prata i headset som en annan Via Direkt-kvinna.

Jag har talat med många människor på Vägverket.

Jag har som en duktig elev försökt tillämpa det jag lärt mig i skolan, men fått svaret "Sånt gör vi inte här".

Jag har försökt visa framfötterna och har fått genomföra egna idéer.

Jag har fått kommentaren "Lilla hjärtat, välkommen till verkligheten".

Jag har skrivit i min dagbok: "Allt det som varit så mytiskt är också så okomplicerat. Vi är ett gäng vanliga människor, inte snyggare, smartare eller på något vis hippare än någon annan. Vi försöker leta upp sånt som människor vill veta och tala om det för dem. Det är egentligen inte svårare än så."

Jag har upphört att vara tonåring, min ålder börjar numera på en kurvig tvåa istället för en stram etta som känns sååå 2007.

Jag har gjort bejublade porträtt i Sovjetstil och trivts med mig själv.

Jag har rökt cigarr.

Jag har övergett min älskade Nokia3310 efter sju års trogen tjänst.

Jag har försökt vända min dygnsrytm till en som passar bättre när man ska morgonpendla. När jag lyckats överraskades jag av den förhatliga sommartiden och fick börja om från början.

Jag har varit på mitt livs första spritfest, med grundarna av Folkets provisoriska befrielsearmé.

Jag har visat mig sårbar och konstigt nog klarat mig ändå.

Jag har vant mig vid att bo i en garderob, dela syre med en annan människa och vara dennes hushållerska. Trodde det skulle bli svårt men det gick bra. Ett nästan-bråk avstyrdes snabbt med fredsgåva i form av cheesecake och smirnoff ice. Förstår inte hur jag ska vänja mig vid att vara ensam igen. Ingen som stör och småpratar och uppmuntrar och drar makabra skämt för tusende gången.

(Kim Jong Il känner som jag i Team America - en mycket bra film)

Och så har jag återvänt till Sundsvall där jag välkomnades av snö. Och funnit att min krukväxt fortfarande är vid liv. Lite grann i alla fall.

Kanske kommer viktiga och djupa och pretentiösa tankar om journalistik att leta sig fram till bloggen. Kanske inte. Jag pillar i alla fall med en lista över motbjudande ord. Och så var det ju de sista psyket-bilderna...