18 augusti 2010

Att älska det man presenterar

Att presentera ett arbete är allt. Jag förstår inte de som under våra universitetsår visade upp det de gjort och sa "Jag vet att det är skit" eller "Jag är inte så nöjd precis" innan någon annan hade hunnit tycka något. Kanske är det att svära sig fri, slaget gör inte lika ont om man själv är först att slå?

Alla har inte fått en så bra grund som medialinjen på SÄG i Karlstad. Tryggare miljö får man leta efter. Där lärde jag mig att vara stolt över mitt jobb. Glädje och stolthet, utan det blir jobbet meningslöst.

Hur mycket tid jag lagt, om det varit svårt att få tag på folk, om jag haft teknikstrul, om någon dragit sig ur, om jag sovit dåligt, allt är irrelevant i presentationsögonblicket. Just då finns bara mitt arbete, som jag älskar och är nöjd med och lägger all min energi på att förmedla.

Sen måste jag kunna ta respons och vara självkritisk, men det är en annan sak. Jag skulle aldrig orka fortsätta jobba om det var med inställningen "Jag blir ändå sågad".

Jag har suttit på presskonferens, där en ur kampanjgruppen hoppade av tio minuter innan vi skulle börja. Livrädd. Jag har inför självförsvarsgrupper visat slag jag är osäker på. Jag har suttit i möte med kommungubbar och slitit som ett djur med att få dem att inse varför en tankeväckande kampanj är bättre än en moraliserande. Jag har åkt på intervjuer med en röst ringande i huvudet som säger "Du kan ingenting, du kan ingenting". Jag har blivit telefonintervjuad i radio, stående på en busshållplats, plötslig osäker på om pepparkakor innehåller kardemumma eller ej.

Men det är bara teknik. Om jag pratar lugnt och med stadig röst, ser folk i ögonen och sträcker på mig, så hör ingen hur mitt hjärta bultar. Det börjar som teater och blir sen äkta. Första gångerna jag gick själv hem i natten trodde jag att jag skulle dö. Nu njuter jag av tysta nattpromenader.

Märker att jag låter hurtig nu. Det är inte min mening att skriva folk på näsan som en annan självhjälpsbok. Och inte tillämpar jag själv det här jämt. Mycket har jag tappat sedan jag lämnade SÄG:s trygga salar. Jag önskar bara att universitetsfolket skulle älska sitt arbete mer, och våga visa det. Inse hur mycket som handlar om teknik. Våga lura andra tills man lurar sig själv tills man inte behöver luras mer.

Inga kommentarer: