25 maj 2009

Olika åsikter om kiss i havet

Jag och min praktikantkollega har gjort veckans I fokus, om rökning på uteserveringar. Dags för förbud där också, eller snarare dags att sluta förfölja rökare? En av de intervjuade krögarna tyckte att uterökning borde ha minimal inverkan, ungefär "som att kissa i havet."

Idag trillade läsarreaktionerna in. En överväldigande majoritet för förbud. Hela dagen har vi fnissat åt följande kommentar:

"Om du står i havet och någon kissar på dig är det ändå otrevligt, eller hur?"

23 maj 2009

Nischad journalist

Det kom ett brev till mig på jobbet. Ett purpurfärgat kuvert i sådant där lite finare papper, med en datorskriven adresslapp specifikt till mig. Inuti fanns en inbjudan till EM:s lansering av en ny möbelserie, i Stockholm.

Kunde för mitt liv inte begripa varför just jag fick den där inbjudan. Tills jag mindes: jag trendspanade ju på utemöbler några veckor tidigare. EM var en av tre butiker som jag besökte till en liten artikel. Det räckte tydligen för att hamna på någon journalistlista hos dem.

Kära EM. Jag är allmänreporter på en lokaltidning. Inte möbelspecialist på Sköna Hem. Jag har varken tid, lust eller råd att åka till Stockholm och titta på soffor.

Häromdagen kom ett nytt kuvert. Inuti en plastmapp, med pressmeddelande och pressbilder angående den där möbelserien. Dessutom en liten lapp: "Till dig som inte hade möjlighet att besöka presentationen måndags."

Storebror ser mig.

Vuxenpoängen forsar in

Visst var det flera kunder i min ålder på Bergviks köpcentrum. De besökte väl systemet eller nåt. Men jag, jag var där för att köpa balkonglådor och fyrkantslist. Och insåg mitt stora behov efter en sådan där låtsas-femkrona att stoppa i kundvagnen.

22 maj 2009

Hej syrsor!

Den fjärde juni ska jag på hörapparatsmöte. Jag tänker mig att det blir början på en ny era. En hel värld av småljud ligger outforskad. Jag tänker på syrsor. På samtal i en matsal eller buss. Kanske är det en utopi. Men om det finns något som kan hjälpa, varför inte prova?

20 maj 2009

Första boken hittad!

Tjoho! Av de fyra böcker jag hittills befriat har ingen registrerats som hittad. Trodde jag. Så igår släppte jag en på skoghallsbussen, som hittades direkt. När jag gick in på bookcrossing.com upptäckte jag att även boken jag släppte vid Sidsjön har blivit upplockad. Den nya ägaren hade skrivit:
Superskoj! Jag blev mkt glad av att få en ny bok! Hittade den i kojjan uppe vid Sidsjön idag!
Jag har nyss läst ut alla mina böcker, och är hemma och är
mammaledig!
Kommer givetvis själv också att bookcrossa!

Åh, vad det här är kul. Nu måste jag befria fler!

17 maj 2009

"Till och med jag har en gräns, och den var passerad redan när dvärgen tog av sig byxorna"

Det sammanfattar tonen för en fantastisk helg i Arvika. Min födelsedagsroadtrip blev äntligen av! Grusvägar, granar och gamla gruvor. Thaimat och porrsnack och Nemiläsande och charmiga norrmän på teve. Terapi och skolarbeten. Tillsammans med de finaste vänner. När det var för regnigt för att grilla ute trädde vi mashmallows på spett och grillade över brödrosten. Innovationsbenäget värre.

16 maj 2009

Nedlåtande systerskap

Troligtvis tycker jag och Leig GW Persson olika om det mesta. Men inte när det gäller Camilla Läckberg. De två sidor Läckberg jag orkat läsa påminde onekligen om Min Häst.

Nu är inte det intressantast, tycker jag. Vi har alla olika åsikter om kultur, och de som gillar Läckberg kan jag bara gratulera. Det intressanta var debatten som följde, om hur Leif GW Persson var en missunsam mansgris vars kritik enbart var baserad på kön.

Jag intresserade mig inte för det där när det rullade förbi. Men nu hittar jag en genial fördjupning. GW Persson resonerar:

"Camilla Läckberg har samtidigt berövats den grundläggande mänskliga rättigheten att ansvara för sina egna handlingar, bära bördan av sina fel och brister och njuta frukterna av sina förtjänster."

Att kritisera Läckbergs litterära stil innebär att erkänna henne som författare, om än en dålig sådan. Det är inte kvinnligt författarskap som kritiseras, utan dåligt författarskap. Och visst är det en mänsklig rättighet att få ta beröm och kritik för det man skapat.

Jag har så svårt för den här systerskapsfeminismen. Visst vill jag ibland kämpa med alla mina "systrar" mot gemensamma mål. Men lika lite som jag kan känna ett naturligt syskonskap med alla som är vänster, alla som är studenter, allla som är värmlänningar, kan jag känna det med alla kvinnor.

Jag kan inte tycka att Blondinbella är en fantastisk enreprenör och förebild. Eller att Maud Olofsson är en bra politiker. Eller att Carolina Gynning gör intressanta teveprogram. Enbart baserat på att de är kvinnor.

Den här vad-duktig-du-är-feminismen är sannerligen nedlåtande. Det känns som att få höra "Vad duktig du är som borstar tänderna". Menlöst och tomt beröm. Bedöm prestationerna istället. Könet är för farao socialt!

Gnällbältet

Det är så mycket gnäll inom journalistkåren. "Vi kommer dö ut, vi kommer dö ut! Ungdomarna vill inte betala för något! Bloggarna tar över!"

Ja men så GÖR NÅGOT ÅT DET DÅ! Var bättre. Fortsätt utvecklas. Inte ser en dagstidning likadan ut idag som den gjorde 1863? Inte tog teve och radio död på tidningarna? God journalistik är inte alls döende. Se på Filter och Fokus, DN:s Insidan och Svenskans Idag, böcker om utfiskning och matfusk. Men vill du sitta och gnälla på din kammare och förbanna internet får du skylla dig själv. Morr.

15 maj 2009

Stolar utan gränser

Imorgon är det stolauktion på Soltorget. Klockan 12 om jag inte minns fel. Det är designeleverna på Folkuniversitetets gymansium som gjort ett fantastiskt jobb med att redesigna begagnade stolar från Solareturen. Överskottet går till Världsnaturfonden. Köp en stol! Bland mycket annat finns Sofies konfektstol, och Märthas ordstol. (Brasklapp för namnen. Den dagens anteckningar har gått i pappersinsamlingen)

14 maj 2009

En feministisk högborg?

Undrar vad det är med NWT-praktikanter och vänstern.

Jag har blivit så van vid att inte snacka feminism. Jag vet vad jag tycker, men orkar inte ta diskussionen jämt och ständigt. När mina nära vänner drömmer om att se barnen växa upp och "sonen skaffar sin första moppe, dottern börjar sminka sig och får sin första mens". Eller ryter till mot det korkade i att "kvinnor kämpar sig in i manliga yrken, och sedan när de blir utslitna måste de sjukskrivas". Eller om spelet mellan kille och tjej, vem som ska ringa och vem som ska vara svårfångad.

Visst får de tycka så. Jag tycker lika mycket om dem för det. Men åsikterna gör mig ledsen. Feminismen känns så liten och oaccepterad, och jag håller käft om det som bara jag verkar tycka.

Och så börjar praktiken på NWT. Och en dag säger den andra praktikanten "Jag vill ge min son Pippi-böcker i present, så att han får starka kvinnliga förebilder. Vi är noga med sådant. Han har en dockvagn också, som han brukar köra sin traktor i." Det är så jag trillar av stolen. Det finns fler som jag, fler som försöker, fler som ser och vill bryta sig loss.

Så slutar hon, och det kommer en tredje praktikant. Som är - vänster och feminist. När vi gör test inför EU-valet föreslås vi båda att rösta på 1) Vänsterpartiet, 2) Fi, 3) Miljöpartiet. Hennes plan är också att kryssa Gudrun.

Plötsligt kan jag tro, igen, att en annan värld är möjlig.

13 maj 2009

Ett gott samtal

Seminarium om "Det goda samtalet" idag. Fick mig att minnas en intervju jag bevittnade.

Hon är en tevejournalist. Han är en entusiastisk lärare. I första eller andra svaret nämner han hur tacksam han är för medieuppmärksamheten. Kanske nämner han det till och med två gånger. Då avbryter hon intervjun med orden "Du, det du säger nu kan jag inte använda". Hon förklarar att hon inte vill att han pratar om medierna, utan om ämnet. Men nu är han nervös. Han svarar korthugget. Han säger att han har svårt att uttala sig generellt om olika trender i ämnet.

Och hon gör som vi journalister gör. Drar i honom. Ställer följdfråga på följdfråga för att få rätt svar.

Så mycket av journalistiken tycks uppgjord, som när vi ringer lokala sossar för att få en negativ kommentar om vårpropositionen. Egentligen skulle vi kunna publicera förra årets artikel. "Sossarna tycker fortfarande inte att alliansens politik är bra". Vi frågar som vi förväntas fråga, de svarar som de förväntas svara. Vi frågar om sådant vi redan vet, för att kunna lägga in ett pratminus. Sällan reflekterar vi över det.

Och det är så hon gör. När han säger att det gått bra, han är glad, det har varit kul, frågar hon På Vilket Sätt det gått bra och Varför han är glad och Hur det varit kul. Hon vill ha längre svar. Och hon håller på tills han säger "Nej, jag är inte bekväm i den här situationen. Jag kan inte svara."

Som om det handlade om honom. Det sved i mig där jag stod och bevittnade allt. Jag vill inte döma journalisten. Misstag gör vi alla, det kunde varit jag. Men inte var det han som felades. Jag är övertygad om att med tid och mjukhet hade även han kunnat tala för sig. Det var helt enkelt inget "gott samtal."

En av alla reflektioner som dagens seminarium ledde till. Det var otroligt inspirerande, och fick mig att inse att någon gång i livet vill jag jobba med Studio Ett-journalistik, att Tom Alandh inte alls är pretentiös och att jag snarast borde se hans filmer ("Jag vill inte förändra världen, jag vill berätta" sa han), att jag måste till bibblan och låna Hanna Hellquists Karlstad Zoologiska och Ulrika Knutsons Kvinnor på gränsen till genombrott, samt att jag ska lyssna på Randi Mossige-Norheims reportage i Konflikt på lördag. Enda minuset: Förbluffande att man ordna ett så stort semiarium med vitt skilda gäster och inte ens tänka tanken på ett vegetariskt alternativ till lunchen. Så gott är det nu inte med ris och gurka.

12 maj 2009

Testa EU-sympatier

Det här testet var faktiskt riktigt tänkvärt inför EU-valet. För rösta måste man ju.
Kruxet är att enligt testet är jag jävligt vänster. Jag som tänkte kryssa Gudrun... Tål att tänkas på en runda till.

11 maj 2009

Hår och dess vedermödor

Jag gillar att klippa mig hos lärlingar. Vissa färdiga frisörer kör sitt eget race och så får man se vad det blir. Lärlingarna är så lyhörda, så noggranna. Och det handlar såklart inte om att jag hårdbevakar mina toppar och börjar gråta om de tar för mycket. Jag har aldrig förstått den känslan. Det handlar om att få säga "Ja! Jippi! Kortare! Tunnare!" tills det nästan inte finns något hår kvar.

Min senaste lärling var så oändligt långsam. Trivsamt värre, jag satt och njöt och stressade ned. Osäker var hon också. Hon pustade och ängslades, frågade handledaren "Men är det verkligen här jag ska klippa? Kan jag göra så här? Jag får ingen ordning på det. Jag ser inte vad jag gör." Det var jättekul att sitta i stolen, lugn som en kossa, och lyssna på när de pratade om min frisyr som vore den en dissekerad fisk.

Sedan köpte jag schampo för 240 kronor. Gah! Hur är det möjligt? Jag hörde mig själv fråga "Har ni något bra schampo?" och det hade de såklart. När det sedan gick på 500 kronor tänkte jag att det var klippningen som blivit dyrare än väntat. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att ett schampo kan kosta 240 kronor. Kanske håller jag ovetande på att förvandlas till vår nästa Blondinbella.

Livet

Livet är att köra 14 mil bil. Att vara omringad av granar, vatten och berg. Sol och luft och gammal spindelväv, tvätta sig i sjövatten som hämtas i hink, läsa MAD från 1977 medan Mormor lyssnar på radiogudstjänst. Att somna med sliten rygg efter dagens jobb. Att rota fram grillen som täckts av ditflytande bråte sedan den där översvämningen för länge sedan. Att gräva ett litet i land i den röda jorden, planera för morötter. Att finnas till i tystnaden, tillsammans med svanarna, kanadagässen, paddan och uttern. Och en del äckliga insekter för den delen. Vitsippor i ett drickglas på bordet, Mormors rödvin i en gammal whiskeyflaska, digestivkex och bullar. Gravljus på dass och till tvillingbröderna. Solen i ryggen, och sedan spöregnet utanför fönstret. Vi kurar skymning, ser molnformationerna och den ombytliga sjön genom fönstret. Livet är smuts under naglarna, rivsår och blåmärken. Att somna till i kökssoffan, med en hund på magen. Stillhet.

10 maj 2009

Så drick min vän
Drick sol och doft
Ty dagen den är din

08 maj 2009

Vampyrer och styckmord

Mitt nattliga cyklande får en del reaktioner. "Är du inte rädd?" frågar folk.

Jo. Jag är livrädd. Jag tänker på styckmord och våldtäkter och vampyrer och galningar varenda gång. Just därför cyklar jag.

Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag lät rädslan begränsa mig. Inte ens när det gäller en sådan skitsak som att gå en halvtimme tidigare från jobbet för att hinna med en varm och trygg buss.

Modern brukar säga att jag inte alls var mörkrädd när jag var liten, eftersom jag sov i eget (kolmörkt) rum. Om jag var rädd! Jag släckte lampan, sprang till sängen, lade mig under täcket och blundade. En nattlampa hade inte hjälpt.
Vissa har nog trott att min spindelfobi inte var så allvarlig, eftersom jag klarade av att döda spindlar själv. De såg inte de halvtimmeslånga gråtattackerna som följde...
På gymnasiet fick jag rykte om mig att vara säker på att göra klasspresentationer. När jag fokuserade på det tekniska, som att prata med ett lågt och lugnt tonläge och att stå rak i ryggen, hördes inte min hjärtklappning.

Så visst fan är jag rädd. Men jag tänker inte vara det hela livet.

Uppdatering:
Och just när jag skrivit detta inser jag att jag inte duschat med duschdraperi i min egen lägenhet på flera månader. Det går inte sedan Halloweenhelgen då vi såg Dolt under ytan och The Grudge.

Jag älskar att ha syskon

Brodern, en åttaåring som älskar att göra filmer, har skaffat sig ett konto på Youtube. När lagt till honom som vän fick jag följande mail:

Tack för att du blev Stickanproductions vän. Hälsningar Brodern.Yeah !

Så ska jag hädanefter avsluta alla mina mail. Yeah!

07 maj 2009

Pendlandets fram- och baksidor

Sadeln på min rosa fara (cykel) är förbluffande smal. Därför har mina pendlarmil fått följder. Jag har fått skavsår. I rumpan.

Allmänintresset för detta är ungefär minus tre. Ändå kan jag inte låta bli att skriva det. Jag tycker att det är fantastiskt skoj. Skavsår i rumpan, jag har väl aldrig hört på maken. Kanske är det så här det känns att ha för mycket analsex?

När jag får sår, då kan jag inte få några respektingivande sådana. Ingen blåtira för att jag blivit påhoppad av nassar, inga skrapsår av hårt arbete eller brännskador efter briljans i köket. Nej, det här är vad jag får.

Nåja. Hellre lite skavsår än en spjutspets upp i underlivet som de flesta andra sadlar erbjuder. Jag älskar min rosa fara ändå!

06 maj 2009

Livet på andra sidan

Det är riktigt jävla kul att redigera. Surrealistiskt att vara på andra sidan, irritera sig över att skribenterna inte levererar rätt antal tecken eller att bilder inte håller. Vänta på en artikel istället för att stressat slutföra den. Pillepilla med linjeringar, horungar och ryckcitat.

Och äntligen får jag korrekturläsa igen! Hitta lömska "Socialdemorkater" och "socialdemokrater" - jag älskar det.

Som redigerare får jag en helhetsbild av tidningen, istället för bara det lilla fragment jag själv producerar som skribent. Hela tidningens innehåll och status på jobben drar vi igenom på överlämningen halv fyra. När jag gjort mina sidor och löp kan jag korrekturläsa och bläddra igenom andra sidor. Dessutom sitter jag mitt i redaktionens bultande hjärta. Där hör jag webben och nattchefen diskutera polisradion, samtidigt som skissen till dagens tidning ritas upp på vita tavlan, ritas upp och ritas om.

Sista timmen händer ingenting. Perfekt tillfälle att svara på mail, pilla i mina pågående artiklar, leta telefonnummer, rensa bilder och renskriva anteckningar.

Halv tolv får jag dagens tidning i handen. Den är iskall, luktar trycksvärta och är hiskeligt häftad samt har konstiga färger och oskärpa (det fixar sig senare i trycket). Redigering är alltså skräddarsytt till min naturliga dygnsrytm. Någon som behöver redigerare till julen?

Det var inte vi, det var Mållgan!

"Båda nekar till brott och har hävdat att de bara plockat upp några påsar med vitt pulver som de såg en annan man slänga ifrån sig"

Så står det i en notis jag redigerade i dag. Visst låter det rimligt? Om man ser en främling kasta ifrån sig påsar med vitt pulver, självklart är det enda rätta att plocka upp dem. Sådant ska inte ligga och skräpa i naturen. En sådan himla otur om de sedan visar sig innehålla 1,9 kilo amfetamin. Hur skulle de hjälpsamma pojkarna kunna veta det?

05 maj 2009

Döden på löpsedeln

Ett lokalt mord har snurrat i medierna ett tag. Ett mord som fick en kollegas åttaåring att fråga vid frukostbordet "Mamma, vad är en slaktmask?"

En slaktmask är tydligen samma sak som en bultpistol som man använder när man slaktar till exempel får.

Det här mordet har jag inte läst ett enda ord om. För jag är inte typen som gillar att äcklas, eller som brukar kolla avrättningar på youtube. Men igår redigerade jag sidan om livstidsdommen, och då ingår korrekturläsning av artikeln.

Herregud.

Han levde i 12 timmar. Med ett sex centimeter djupt hål i pannan. Han försökte kontakta folk, försökte använda mobilen. Han levde i 12 timmar innan han dog.

Och det är så konstigt vad som händer med en som människa. Mitt i en människas död sitter jag och försöker dra upp "Slaktmaskmordet" så stort som möjligt på en löpsedel, medan jag roas av hur töntigt ordet låter. När folk frågade "Vad ska du bli när du blir stor?", inte svarade jag "En som sitter och drar upp ordet slaktmaskmord på en löpsedel".

Men det måste nog vara så. Allmänintresset är stort, självklart ska vi berätta. Och för att kunna berätta, måste vi kunna distansera oss. Vi kan inte gå sönder varje gång.

Men sen. Sen tittade vi på förundersökningsbilderna. Inte för att vi behövde, utan för att vi hade dem där. Självklart roade det ingen, vi tyckte alla att det var motbjudande och förfärligt. Men något fick oss att fortsätta titta. "Slaktmaskoffret" blev verkligt. Jag vet vad han hade för skjorta på sig dagen då han dog. Jag vet vad han hade för frisyr. Och jag vet mycket mer, som jag önskar att jag inte visste. Det är konstigt vad som händer med en, som människa.

Det allra bästa man kan göra efter en sådan kväll är inte att cykla hem en mil i kompakt mörker. Jag trodde inte att jag var mörkrädd, men det visar sig vara en jävla skillnad mellan att gå hem genom ett belyst Sundsvall och att cykla genom en öde skog när resten av världen sover. Inatt är det dags igen...

01 maj 2009

Kvällsutflykt med älskade jobb-polon

(Obearbetade eftersom farbror doktorn rensat datorn. Jag är photoshoplös.)