Att stanna

Det kan hända att jag greppade något litet fragment idag. Om varför man stannar hos den som slår, till och med när h*n ger sig på ens barn. Allt teorisnack om normalisering, visst, men nu pratar jag om själva känslan. När relationen är så huggen i sten att det inte ens är ett alternativ att avsluta den. När det bara handlar om att mildra, parera. Då vore kamp och försvar en katastrof, för det skulle bara göra raseriet värre. När utgångspunkten är att man ska dela vardagen med den här människan, då kan man bara försöka göra den vardagen så smidig som möjligt. Är det så det känns?