30 december 2007

Naturromantik

Det är något med mig när jag känner jag mig stressad. Jag tar, i alla fall i tanken, min tillflykt till skogen. Den står för lugn och trygghet och frihet.

Mina senast lästa och senast köpta böcker följer ett tydligt mönster:

De ovanliga 2 av Åke Mokvist.
Med underrubriken "Där friheten är viktigare än tryggheten". Om människor som lever utanför normen. Många i skogen utan el och vatten.



Bilbo - en hobbits äventyr av JRR Tolkien.
Jag gillar inte hans andra böcker men den här fångade mig. Äventyr och mytologi i skog.







Ronja Rövardotter.
Självklart. Skogsboken nummer ett. Och dessutom en historia om att våga. Köpte den i julklapp åt mig själv.

Elitvego

Den perfekta vegetarianen tyckte inte det var svårt att sluta med kött. Hon tycker att kött är äckligt och får aldrig lust att smaka. Den perfekta vegetarianen slutade med kött av etiska skäl och etiska skäl endast. Hon äter självklart inte fisk. Den perfekta vegetarianen älskar att laga mat, och lagar fantastiska grönsaksrätter som får alla hennes vänner att häpna. Den perfekta vegetarianen har varit vegetarian riktigt länge. Den perfekta vegetarianen pratar gärna om att hon är vegetarian.

Jag vill kräkas på alla dessa perfekta vegetarianer. Inget är gott nog åt dem.

De perfekta vegetarianerna ser inget värde i fiskvegetarianer, fuskare eller vegetarianer av hälsoskäl. De ser ingen mening med att människor väljer att ha en eller två vegetariska dagar per vecka. En vegetarian som tycker att kalla köttbullar är något av det godaste som finns, har ingen plats i de perfekta vegetarianernas himmel.

Det är så lätt att dras med i den här elitismen. Och överallt finns den. De perfekta vegetarianerna är kusiner till de perfekta arbetarna, de perfekta alternativa och de perfekta naturliga. Plötsligt handlar ingenting om det som det gjorde från början.

Jag ser ett värde i varje vegetarisk måltid som ersätter en animalisk. Alla har olika förutsättningar och olika prioriteringar. Jag tänker inte sätta mig över någon annan och inte heller tillåta att någon annan sätter sig över mig. Jag tänker fortsätta äta fisk några gånger i veckan och kött någon gång om året.

Vem sitter i domstolen som avgör vilka som är de bästa människorna?

29 december 2007

Over there

Det finns ett land på andra sidan vattnet, over there.

Nej, inte USA. Jag pratar om Danmark.

Den största delen av mitt liv har jag tyckt att allt de säger låter som gröt. Men något har förändrats...

I och med Mordkommissionen, Försvarsadvokaterna och Anna Pihl. I och med Italienska för nybörjare, Små danska olyckor, Se till vänster där är en svensker, Den eneste ene, Wilbur och framför allt i och med Oh happy day. Vad är det med danskarna? Hur kan de göra så bra kriminalserier och så fin måbrafilm?

Dessutom ligger de bakom fantastiska uttryck som "Det här kommer att gå fullständigt agurk" och "Har du fis i kasketten?"

Kom igen Kalle!

Kalle Ankas jul är ett måste på julafton. Älskar det mesta, men hatar Kalle Ankas fågelskådningsexpedition i djungeln. En hysterisk, gapig, våldsam, meningslös film. I år såg jag den med nya ögon: fotografögonen.

Detta är vad jag såg: Fy faan vilken trångsynt och trög fotograf Kalle Anka är! Han går bara efter de traditionella bilderna med söta små sångfåglar som är stilla och har ett tjusigt blänk i ögonen. Bakgrunden lite suddad med kort skärpedjup. När något förändras tycker Kalle att bilden är förstörd. Istället för att se de nya möjligheterna som öppnat sig.

Om kära Kalle A. hade varit lite öppnare och mer snabbtänkt hade kunnat få till exempel följande bilder:


En abstrakt och finurlig bild av grön fågel mot grön bakgrund.


En bild av en ovanligt gymnastisk flamingo som kan flyga och fälla in huvudet samtidigt. Komplett med spännande rörelseoskärpa.


Och självklart. En hysterisk och fanatisk fågel som är otroligt orädd och beter sig ganska olikt en fågel. Varför inte bara låta honom vara med på bild, Kalle?

26 december 2007

Allt är frid

Nu är julafton slut.

Vi har som vanligt sjungit Oh helga natt så grannarna trillat av pinn. Magstöd!
Och julpysslat som tusan (fast opretentiöst), och ätit massa lax och lekt och kollat på Kalle Anka och dansat långdans på underliga ställen. Och sagt att vi vill gå på midnattsmässan men blivit för trött (åhå, norrländska!)

Mitt i Stilla natt och frasen "Rymden ljuder av glädjens ord" började mormors katt ilsket jama. Ett tecken från ovan.

Och jag låg helt avslappnad i hett badvatten och hörde avlägset de andra stöka och fixa. Kanske julens höjdpunkt.

21 december 2007

23.30 20/12

Vi är på väg hem till jul och jag känner att vi alla hör ihop. Vi är i ett undantagstillstånd. I tanken någon annan stans.

Jag blir så sentimental och älskar alla dessa resenärer, älskar dem jag åker hem till och dem jag lämnar.

Jag ser en underbar hund som ser ut att vara en korsning av schäfer/collie/afghan. En långghårig, ljus änglahund som står på sammma perrong som jag, en slaskig natt innan jul. Kanske hunden som sprang mot en stjärna.

Jag ser en man som gungar med i musiken han har i lurarna, samtidigt som han vänder blad i Tolkiens Sagan om de två tornen. Det är pocket och jag ser hur han jobbar hårt på att försöka vara någon annan stans, i tanken.

I ögonblicket jag kliver på tåget försvinner all min kärlek. Hur kan man vara så urbota dum att man beställer sittplats på nattåget?
Tänkte att jag kanske skulle få fönsterplats så jag kunde luta mig mot fönstret. Det fick jag också, men den har någon annan tagit. Den första gången jag får fönsterplats på alla mina tågresor den här hösten. Så jag får ta en annan plats och med min ängslighet fundera över om någon kommer kräva den tillbaka när jag sover som bäst.

En kär vän har lärt mig att det inte är farligt att vara bitter. Så jag låter bitterheten över dagens i-landsproblem välla in över mig.

Här sitter jag. Inget har jag att äta, inget att läsa, ingen musik att lyssna på. Ljuset sticker i ögonen och några gubbar för en sån djup och samtidigt meningslös diskussion som bara kan föras på natten.

Allt jag kan göra är att skriva.

17 december 2007

16 december 2007

Oj, jag glömde ta in cykeln

Vinter i Lapin Kulta

Jag bor kvar i Lapin Kulta, alternativt någon av Gustaf Fjaestads tavlor:


Pinsamt nog upptäckte jag att jag gått runt sjön färre gånger än mina ärade klasskamrater som inte ens bor här. Så igår hurtade jag till mig och tog ett varv. Vackert som bara den:













Ni har fel!

När jag berättade att jag bor vid flyktingförläggningen kommenterade en snubbe "Jaså, där är det mycket stölder, kan jag tänka mig".

Och jag orkade bara inte. Vara den tjejen som alltid är seriös och alltid tar diskussionen och aldrig kan slappna av. Så jag protesterade mest lite lamt och vi släppte ämnet.

Men sanningen är att det är precis tvärtom. Sen jag flyttade hit har jag tre gånger fått hjälp att bära hem tunga kassar och möbler från bussen. Totala främlingar har erbjudit sin hjälp och småpratat trevligt fram till min dörr. Personer som bor på flyktingförläggningen eller något av behandlingshemmen häromkring.

Sådana där föreställningar som folk klamrar sig fast vid helt utan belägg gör mig så matt. Som tanten som vägrade dela taxi med mig när chauffören var invandrare. Den mysiga killen som sa svartskalle. Små saker som folk slänger ur sig helt naturligt.

Fadern hade långt mörkt lockigt hår och skägg. Ursnyggt. Nu för tiden rakar han av det. Ingen kallar honom jävla turk längre.

Så, de som ännu inte vågat släppa taget om sina fördomar göre sig icke besvär. Jag tänker inte dela taxi med er, inte småprata och inte kyssas med er.

14 december 2007

Jag bor i Lapin Kulta

Jag tjatar alltid om min utsikt. Men jag har ännu inte slutat fascineras av den. Varje årstid och väder har sin tjusning här. Spirande sommar, färgsprakande höst och glittrande vinter. Jag längtar till att få se våren.

Moderns favoritöl Lapin Kulta har en fantastisk utsikt på burken. Det känns som om jag flyttat rakt in i den:

Manlig vänskap



Ben och Gunnar. Alltför längesen jag såg den sist. I går natt var det äntligen dags. Skitkvalitet, men känslan nådde ut genom pixliga mörka bildrutor. Så fin film!
Man blir lite sorgsen över att man inte själv kan få skägg...

12 december 2007

Jag har varken druckit kaffe eller te under dagen. Men något spritter i min kropp. Jag kan absolut inte sova NU!

Det är adrenalin och eufori. Det är springandet i trappor och hojtandet över datorskärmarna som går på repeat. Kroppen är fortfarande beredd.

Jag är hög på redaktionsövning.
Ett glas saft vid köksbordet.
Nu är det slut. De senaste dagarna har jag slagit rekord i skolnärvaro. 7 h i söndags, 12 i måndags och 15 idag. Då är jag ändå en av dem som jobbat medelmycket. Ledningen har säkert lagt ned minst 10 h mer. Respekt.

I det kokande slutet kom känslan från sändningen tillbaka. Då jag älskar alla mina redaktionskollegor, älskar ledningen, älskar seniorredaktörerna och handledande lärare. Till och med mig själv älskar jag.

Nu är det minusgrader och det var det bästa som kunde hända. Snön knastrar som den ska, glittret ligger i luften och det är stjärnklart igen.

Fortfarande är mycket krångligt. Det finns saker jag inte orkar ta tag i och beslut jag vägrar fatta. Men det är stjärnklart och det spelar roll. 10 veckors hektiskt jobb och 5 veckors ångest är över. Jag tror jag såg karlavagnen i kväll.

09 december 2007

Ännu en anledning att vara vegetarian

Den här historien är bara för bra för att inte berättas:

För några dagar sen började det lukta illa hos grannen med stort G. Och hon tog ut soporna och skurade hela kylen och slängde en del saker. Men det slutade inte lukta.

Och vi gick runt och nosade för att försöka lokalisera lukten. Någon stans runt kylen var det som värst. Kanske kunde det vara något bakom på något vis? Kanske bäst att ringa kvartersvärden? Nä, vi väntade lite.

Och lukten blev bara värre och värre. Grannen åkte hem över helgen, jag gick till lägenheten för att låna datorn. Och nu stank det! Mysteriet tätnar...

Så kom Grannen förbi på väg till hockeyn. Drog ut alla lådor i köket. Och där, i en av lådorna, ligger - kycklingfileer!

Åh herregud. Det var flera dagar sen hon lagade kyckling. Då har hon tydligen tänkt sätta en klämma på påsen innan hon skulle lägga den i frysen igen. Istället la hon ner kycklingen i besticklådan. Där har den legat och gottat till sig sen dess.

Det är ju fantastiskt, tycker jag.

08 december 2007

Nostalgiveckan: La grande finale

Nostalgisökandet på youtube öppnar ett hav av filmklipp och minnen. För många för att få med under en ynka nostalgivecka. Härmed avslutar jag nostalgiveckan med Historier från det blå huset.



Den gick på svt i min barndom, och handlar om en snäll veterinär som tar hand om alla möjliga sjuka djur. Hon har en kattunge som inte kan säga mjau, bara mjoff. Den är grön. Från början en fransk serie, Histoires de la maison bleue, är lite osäker på vad den egentligen hette på svenska. Men en strof i refrängen började i alla fall med "Ja det räcker med lite ibland". Systern som har en naturbegåvning för att minnas vinjetter går fortfarande och nynnar på den ibland...

Andra sena åttitalister som vill få en nostalgirush kan söka på t.ex. Hur gör djur, Fångarna på fortet, Småstjärnorna, Det kommer mera, Babar, Bo Ko, Bumbibjörnarna (Gummi bears), Luftens hjältar (Talespin), Trasdockorna och Björnes magasin. Lillstrumpa och syster Yster är en annan goding, tyvärr riktigt svår att hitta.

Som världen

Och som världen är, ombytlig från en sekund till en annan, så finns det också så mycket glädje. Ibland kan glädjen bli som störst när man känner sig som skörast. För då är ens hud tunn och glädjen blir som ny luft i lungorna.

Det är då jag strålar leende av att någon jag möter på vägen kliver ut i slasksnön för min skull. För att jag ska kunna gå vidare på den plogade sandade marken.

Det är då en man med hår vitt som snö och skägg svart som ebenholtz önskar mig en god jul och jag tänker att han kanske är gud.

Det är då ett hej, en skjuts, ett sms gör hela min dag.

Ont, det gör ont

Sitter här med tårar längs kinderna efter att ha sett En komikers uppväxt. Jonas vet alltid hur han ska få mig att gråta.

Att världen kan få vara så ond.

Så full av trasiga själar.

Alltid föds det mer ondska. Aldrig lär vi oss.

För allting faller.

Förr eller senare faller allt.

04 december 2007

Du är aldrig ensam här

Det är bra med syskon. Den här fina sången hittade jag tack vare brodern.



Den finns i filmen Landet för längde sedan 9: Resan till det stora havet. Originalet heter No one has to be alone och skrevs av Michele Brourman och Amanda McBroom.

03 december 2007

Nostalgi 3: barnprogram

Det är fortfarande mörkt.

Men nostalgiveckan fortsätter oförtrutet!

Nu är det nostalgi-TV från barndomens allra djupaste och dammigaste vrår.


Bolibompa-introt, innan datoranimation och sånt tjafs. Äkta grejer! "Har ni sett - kanal ett!"


Ika i rutan. Min vän Gunde påstår att han fått men för livet av otäck Ika. Förstår inte vad han menar, hon är ju så underbar!


Trasdockorna. Lite trasiga, och knasiga.


Bo Ko. Hur kan en ko heta bo? Hmm.. Fast jag trodde iofs att han hette Jobo.


Flipper! Action på hög nivå.

02 december 2007

Vilket mörker

Den här dagen är en av dom där dagarna.
Eller kanske är det den här veckan. Eller månaden.

För att citera Claes Eriksson:
"Det är ju mörkt när man vaknar, det är mörkt när man går och lägger sig, det är mörkt hela dagarna nästan och det regnar sånt där snett regn rakt in i näsborrarna, så man blir alldeles vemodig i sinnelagen. "

Idag är en sådan dag när man vill "gå in i det innersta rummet och dra för gardinerna och smyga upp i en fåtölj och njuta av nån gammal radiopjäs och lite buljong och andas luft som inte varit vädrad på fjorton dar."

Ska köpa en chokladkalender och en ny glödlampa imorrn och se om det hjälper.