23 juni 2010

Skärpning i sikte

Upptäcker att jag knappt svarar på kommentarer längre. För det vill jag säga förlåt. Och samtidigt förklara att varje gång jag låter bli att svara beror det uteslutande på att jag läser kommentaren, tänker "Jag svarar om en liten stund" och sedan går vilse i det eviga internet. Jag läser allt och jag blir glad för allt, för att ni finns och för att ni talar om det. Så var det sagt.

Lyckotrycket

Nu drar vi ut på gatorna allihop med enkätfrågan "Vad gör du på midsommar?" och jag blir lite illa till mods. För hur svarar den som ingenting planerat? Midsommar förväntas leva upp till ideal av sol, sill, nubbe och livsglädje. Det ska vara en Pripps blåreklam där minst femtio glada laxar samlas och bygger midsommarstång, och entusiasmen ska bara spruta ur porerna. En helg omgärdad av spruckna förväntningar.

21 juni 2010

Snuskfia på oväntat besök

Satt för att jobba ihop en artikel utifrån intervjuanteckningar. Följande fraser står plötsligt ut från pappret:

"De andra killarna hjälpte mig att få upp den"

"Min första tanke när den kom upp: HELVETE vad stor den var!"

"Lasse tog upp den i stjärten"

Andas. Minns att du är en seriös yrkeskvinna. Det är en gädda det handlar om, för bövelen.

Hunden har hittat hem

På lunchen idag hände något. Det var som om det klack till - och så var det jag som satt där. Inte fullkomligt bekväm, inte fullkomligt trygg, men det var jag och inte någon parodi på mig själv.

Puh.

På kvällen yoga. Andra gången jag går dit, och därmed är det min yoga nu. Jag hittar dit och känner igen de andra, och rörelserna kan jag sedan tidigare. Min plats.

Ni vet hur hundar som ska lägga sig snurrar runt några varv innan de slår sig till ro? Det var vad som hände idag. Jag har trampat några varv, luktat på kuddarna, och bestämt mig för att här är tryggt nog att sova.

19 juni 2010

Allt de rör vid blir till guld

Jag är inte monarkist. Jag bryr mig inte nämnvärt om bröllopet, mer än att det ockuperat tevetablån alldeles för länge. Men.

Dessa bröllopsprodukter har fullständigt fängslat mig. Jag skulle vilja ha dem alla: Bröllopschoklad! Bröllopsmazariner! Bröllopsvykort! Bröllopsmuggar! Bröllopskaffe!

Den ena delen av fascinationen bygger på utvecklingen. När förlovningen först tillkännagavs kom ett gäng vykort som var alldeles rödblaskiga och fula, och någon mugg som var utsvängd så att Daniels ansikte tycktes uppsvällt. (Flashback till pixiboken om påssjuka och en påse bullar)

Sedan svepte en flodvåg av professionalism, stilrenhet och auktoritet över bröllopsprodukterna. Mönstret som för tankarna till muslimsk mosaik lanserades och förpackningarna pryddes av klassikt vackra porträttbilder på paret. Produkterna gick från encellig organism till schimpans på en minut.

Den andra delen, som fascinerar mig mest, är hur unikt detta är i dagens Sverige. Vi har en hyfsat demokratisk tradition, vi lever inte i någon diktatur, och vi präglas i alla fall på pappret av devisen att inte göra skillnad på folk och folk.

Därför känns det främmande och häpnadsväckande att köpa en chokladask i affären, för att när man öppnar den möta statschefens blick från insidan locket. Blivande statschef om man ska vara petig, men det är inte poängen. Samma retuscherade och mäktiga kvinna kan titta på dig från din kaffemugg. Du kan äta "hennes" mazariner. Hon finns överallt. Jag skulle inte bli mer än en smula förvånad om nästa led är att Vickan och Daniel ler mot mig från en gigantisk fasadmålning på Östersunds rådhus när jag går till jobbet på måndag.

Brudparets behärskat leende ansikten förväntas skänka ett extra värde till produkten. Jag äter inte bara choklad, utan choklad som vidrörts av högheterna. Därmed ligger en air av lyx över det hela. Jag förväntas beundra detta par och likaså deras mazariner.

Att jag vill ha det så är inte min poäng. Men det är som en sårskorpa som måste klias, jag vill äga och spara och dokumentera det här främmande fenomenet. Jag vill stoppa kronprinsessans lingonpralin i munnen för att se om det känns något extra.

Dessutom är ju blåbärsmazarinerna så satans goda...

Sa jag så?

Jag, feminist och självutnämnd framåtsträvare säger:
Stieg Larsson är så sexfixerad, det är otrohet och sexlekar och trekanter och lesbiskt gruppsex i en enda soppa. Finns det ett enda klassiskt hetero/monogamt förhållande i millennium? Man undrar ju vad han vill med det.

Äldre, manlig kollega säger:
Jag tycker det är bra att han bryter mot normen och visar att man kan leva på olika sätt. Dessutom är det trist att när någon bryter mot normen och dessutom får framgång, då ska det alltid ifrågasättas.

Men hoppsan. Se där ett replikskifte jag inte kunde se mig själv i. Har jag blivit Kristdemokrat?

Inser att det nog inte är sexet i sig som stör mig, utan relevansen i Larssons detaljmålande. Jag vill ta del av de fantastiska historierna, de som har allt - mystik, journalistik, kvinnliga superhjältar och konspirationer. Men på vägen tvingas jag hugga mig fram med machete genom karaktärernas EXAKTA sexuella preferenser och deras EXAKTA matvanor och deras EXAKTA innehåll i icakassen. Ändå läser jag vidare. Här finns något för mig.

Och det är inte vetskapen om hur många liter mjölk och hur många Billys panpizzor Salander köper.

11 juni 2010

Oj

Åkte till Östersund, sorglös och redo. Klev av bussen och ungefär fem minuter senare slog verkligheten till. Ensamheten. Det var tre år sedan jag gjorde det här sist - flyttade till en stad jag aldrig besökt och där jag inte kände någon enda människa. Hur gör man?

Vantrivs i min fula lägenhet med standardmöblemang och en ventilation som brusar dygnet runt. Värst är det i kök och badrum, så fort jag kliver in där kan jag inte tänka på annat än att kliva ut igen. Man kan spela musik förstås. Sova med öronproppar kanske. Möblerar om så rummet känns trängre. Hänger upp gardiner så det blir mörkare. Vill ha det trångt och stökigt, liksom kramas av möbler och ägodelar.

Jag gnäller. Sitter i en underbart fin stad med sjö och berg och sol och mysiga butiker och gnäller. Det är så här det känns att vara lite vilsen. Hade glömt det sedan sist bara.

Hittar biblioteket, och minns de första dagarna i Sundsvall när biblioteket var min fasta punkt. Här har bibblan öppet nästan jämt och där finns kartor, fika, trådlöst internet och jämtlänningar. Så bra. Och på måndag får jag yoga, samma yogaskola som i Karlstad finns här i Östersund och jag har tjatat mig in fast terminen är nästan slut.

Klipper mig för av någon anledning känns det viktigt att se bra ut i håret första dagen på jobbet.

Försöker förbereda mig. Läser om politiker och jämtlandsvisan och yran och presidenten i en enda röra. Läser tidningen såklart. Inser: Jag kan inte plugga mig själv till en infödd jämtlänning. Östersund blir inte Karlstad tack vare lite wikipedia.

I borgen samlas gamla sommargänget för att skriva om svampar och bär, gårdsbutiker och byggprojekt. Men jag ville inte det, jag ville vidare. Jag valde norr, vackra norr.

Nu får jag ge det tid. Vänta in måndagen då jag äntligen får börja jobba och kan låta vardagen gripa tag i mig. Ha en karta i väskan och sex ord i hjärnan: Vad, var, vem, när, hur, varför. Inte tänka, bara göra. Hakuna matata, så spännande det ska bli ändå.

07 juni 2010

Teckenknarkarna

"Trilogin har blivit en dundersuccé i flertalet länder världen över och intresset för Stockholm, karaktärernas huvudsakliga uppehållsplats, har visat sig enormt"

Ännu en anledning till att jag försöker undvika buss- och tågtidningar. Denna oförklarliga längtan efter att krångla till saker ger mig klåda. Ju fler tecken desto bättre journalist, är det så man resonerar?

Varför "flertalet länder", när man kan säga "flera" eller "många" eller helst utelämna den biten helt? Och gick det inte att komma på någon klumpigare konstruktion än "karaktärernas huvudsakliga uppehållsplats"?

Det är helt okej att en text ser ut så här. Som första utkast. Men när sådant här går i tryck misstänker jag ren lättja - texten och läsarna var inte viktiga nog för att författaren skulle lägga en stund på att söka rätt ord. Och det är en förolämpning.

Min sanning är inte allas sanning, men det jag sökt efter sedan gymnasiet är ett språk som är enkelt och rakt på. Genom att inte lassa varje mening med tunga och klyschiga beskrivningar kan man lägga krutet på några få målande gestaltningar som får vara riktigt genomtänkta.

Ibland går jag för långt med enkelheten, i alla fall enligt redigerarna. Mina formuleringar om hur "det började blöda" eller om "bajs" brukar gå i tryck i form av "det uppstod blodvite" och "avföring".

01 juni 2010

Männ gu va ri töler

Fadern och jag provar båtbussen från Skoghall till stan, för jag har SOMMARLOV nu. Och de som sitter bakom... Kanske är det så att värmländska uttryck som "Va du töler" och "Va du strir" behövs för att vi gör väldigt mycket av just det: pratar pratar pratar utan innehåll. Och denna besatthet av geografi, kan det också vara en värmländsk specialitet? Sakernas placering och tillstånd tycks vara livsviktiga. Exakt var är vi nu i förhållande till det och det, där är Karins hus, den här marken ägs av fabriken, där framme delar älven sig, titta där flyter en fotboll, hur djupt är vattnet här, titta vilken lång brygga, här åkte jag bil en gång, där har en bäver gnagt, nu är vi nära golfbanan och yada yada yada.

Snälla snälla medmänniskor. Låt oss alla vara tysta en stund och bara se på utsikten. Ni pratar hål i huvudet på en flicka som ville lyssna på vågskvalp.