29 oktober 2008

Glad midsommar

Hittade en inköpslista på Ica igår:

Senapssill - VIKTIGT
Vitlökssill
En el. två till sillsorter
Potatis
Hovmästarsås - VIKTIGT!
Gravad lax
Räkor
Aioli
Gott bröd mjukt & hårt
Lök - röd
Gräddfil
m.m m.m m.m m.m m.m m.m

Har jag missat något?

28 oktober 2008

Konsten att gräva en grop

Det finns en man här i trakten som samlar på traktorer. Han ordnar traktorträffar. Dricka kaffe och gräva lite med fyrtiotalstraktorer. Att höra om de här traktorträffarna gör mig glad i själen. Jag är inte ironisk här. Jag skulle kunna vara det. Skulle kunna vara den där mediatjejen med svart hår och mediabågar. Men det är jag inte. Den mannen har hittat sin passion i livet. Det går inte att raljera om.

Vad skulle jag själv vilja göra i mitt liv? Idag ser jag tre saker:
1. Vakna varje morgon klockan nio och baka scones
2. Ha på mig min slappartröja, som ger mig en längtan efter dels långa höstpromenader, dels att bara sitta inne och kramas.
3. Gräva en grop, en riktig grop. Med spade. En sådan där ondskan-grop som ska fyllas igen vid dagens slut.

Jag ser mitt liv framför mig. Bakar frukostscones så det slamrar i köket. Kanske ligger någon kvar i sängen en stund, någon jag tycker om, och vaknar till av doften när sconesen gräddas. Sedan går jag till jobbet (iklädd slappartröjan) och gräver min grop.

Lugnt och metodiskt arbetar jag mig djupare. Jag gräver inte bättre eller snabbare än någon annan. Jag bara gräver. Rytmiskt och meditativt sänker jag spaden gång på gång. En dov duns när jorden landar i en hög bredvid mig.

Tankar flyger förbi när jag står där och gräver. Ytliga, fåniga tankar. Djupa och viktiga tankar. Jag delar dem inte med någon. Ingen bok och ingen blogg blir det av mina tankar. De är för mig allena, för stunden allena. Jord fastnar under naglarna, svett rinner längs ryggen. Jag gräver min grop, och så fyller jag igen den. Precis som föregående dag, precis som kommande dag.

När jag går hem molar det vagt i ryggen. En bekräftelse på att jag skött min uppgift bra. Kanske väntar det någon där hemma, någon att dela en påse ostbågar med framför teven. Kanske har han sin arm kring mig, och jag har min hand på hans ben. Han frågar hur min dag har varit, och jag svarar ”Jo tack, jag grävde en grop. Finfin grop”.

Och vi behöver inte resa jorden runt eller finna oss själva på kursgård eller köpa kuddar som matchar soffan. Vi behöver bara sitta så, just så, och nästa dag ska jag gräva en grop. En finfin grop.

Svälj stoltheten och köp ut

Idag har jag läst Allt om barns tonårsspalt. Roligast är en mamma som har smygläst sin dotters dagsbok och nu är förskräckt över att dottern röker, dricker och hånglar med killar. Dottern går i ettan på gymnasiet.

Men snälla lilla vän. Är det inte värre än så borde du vara glad. Det finns inte många sextonåringar som inte dricker och hånglar.

Med jämna mellanrum visar undersökningar att de ungdomar som får smaka alkohol hemma lättare fastnar i alkoholproblem. Kruxet med de där undersökningarna är att de inte skiljer på trygga hem där man får smaka alkohol och alkishem där man får smaka alkohol.

Jag tror benhårt att det bästa sättet att hantera sprit och unga är att bjuda dem. Låt första gången vara hemma, inte utomhus på någon fest omgiven av bara jämnåriga. Låt dem känna sina egna gränser och hur deras kropp reagerar. I lugn och ro. Lär dem att grogga med bra proportioner, att inte blanda olika sorters sprit, att dricka i rätt takt. Köp ut åt dem, i små mängder.

För faktum är: Med största sannolikhet kommer ditt barn att dricka. Du kan propagera nykterism, och därmed få leva i trygg ovisshet om ditt barns spyor, hembränt och häxblandningar. Eller så kan du engagera dig i att ge ungen sunda alkoholvanor. Det är bara att välja.

Pokerface


27 oktober 2008

Min första kärlek

Vi träffades för drygt fyra år sedan. Jag hade sneglat länge innan jag tog första steget. Du var en avlägsen dröm som visade sig vara verklig. Och jag var nervös i början och försökte ta det försiktigt. Men jag drogs in och blev upp över öronen förälskad.

Det var inte en ytlig kärlek. Det var en kärlek där jag var beredd att offra mig för dig, ägna tid också åt de av dina intressen som jag tyckte var tråkiga, ha överseende med dina irriterande vänner, konversera dina föräldrar. Och du gjorde detsamma för mig.

Jag formades, inte av dig men med dig. Du såg mig bli den jag är. Jag var inte alltid redo, men jag kastade mig ut. Och du fanns där och höll min hand. Vi växte ihop.

Så när tvekan kom ville jag inte se det. Jag blundade och fortsatte försöka. En kärlek som dig släpper man inte utan vidare. Jag försökte umgås på nya sätt och se saker ur andra vinklar. Men dina små egenheter blev gigantiska irritationsmoment. Det som varit charmigt blev outhärdligt. Också du förändrades och jag kände inte igen dig längre.

Slutet var utdraget och fullt av konflikter. Du var inte bra mot mig. Till slut insåg jag att det var över, och lämnade dig. Friheten var berusande. Jag kunde vara vem jag ville, skapa mig själv på nytt. Fri från tvåsamheten.

Jag klamrade mig fast vid den känslan och förträngde saknaden efter det jag förlorat. Ignorerade vilsenheten jag kände utan dig. Jag försökte förminska det vi haft. Tänkte att det ingenting var värt efter vårt uppslitande slut.

Nu kan jag se lögnen. De goda år jag fick med dig förändras inte av att slutet var dåligt. Jag skulle inte vara den jag är idag utan dig. En del av mig kommer alltid att sakna dig – du var trots allt min första stora kärlek. Och det var värt varenda minut.

Farväl, mitt älskade Ung Vänster. Jag önskar dig allt gott i framtiden.

En plats på jorden


26 oktober 2008

Skämslåten: Schyssta killens sång

Det finns en låt som jag älskar i smyg. Jag brukar förneka det för jag vet inte hur jag skulle förklara min kärlek. Jag som är überfeminist och tycker hemskt bra om killar som är feministiskt medvetna, kokar te och är omtänksamma. Den här sången handlar inte om det. För några år sedan skulle jag trott att budskapet var något jävla machosvammel om att låta män vara män. Men sången handlar inte om det heller. Den handlar om hur en trång stereotyp könsroll ersätts med en annan trång stereotyp könsroll utan utrymme för egna tankar. Den handlar om att gå vilse i allas råd om hur man borde vara och hur det personliga är politiskt.

Det är dags för mig att komma ut ur garderoben. Jag älskar Loke Nybergs Schyssta killens sång!


Jag är den schyssta killen. Ja du vet den där promillen
av oss män som faktiskt inte bara glor på dina bröst.
Som gillar konst och pelargoner och aldrig vinner diskussioner
enbart för jag nyttjar styrkan i min röst.
Som ger råd och stöd och tröst.
Jag är förstående och mjuk. Jag kokar te när du är sjuk.
Och när din kille har gjort slut är det hos mig du gråter ut.
Och jag tar hand om dig med kex och ost och vin.
Och jag håller om dig när du snyftar tyst att alla män är svin.

Ja, jag är den schyssta killen. Ett av få manliga snillen
som förstått att det finns orättvisor mellan våra kön.
Och att jag själv i mångt och mycket har en del i könsförtrycket.
Att vi män så gott som jämt har högre lön
och rätt att tränga oss i kön.
Jag är så pk man kan bli. Härskarteknik- och fördomsfri.
Om jag är feminist? Jag ber! Numer är jag nog mer av queer.
Och uppå internationella kvinnodan
då demonstrerar vi ihop och läser Edith Södergran.

Ja, i ett sjukt patriarkat är jag din manlige kamrat
som gör sitt allra bästa för att vara genusobjektiv.
Och jag är inte den som klagar över stängda tjejmiddagar
och jag ställer inte till nåt himla liv
när du tafsar på pin kiv.
Jag håller både mask och trut när vi om torsdan rumlar ut
och du blir aspackad och plump och raggar småpojkar på Gump.
Och ifall ingen låter charma sig omkull
ställer jag upp på lite oskyldigt och kravlöst kompisknull.

Jo, för jag är den schyssta killen. Biten utav tjejbacillen.
Det är helt okej med skämt som rör min kropp eller potens.
Och det är klart att jag försvarar dig mot andra onda karlar
ber om ursäkt för vår usla existens.
Jag lider med din mens.
Ser inget kön bara person. Jag finner ingen attraktion
i den nervösa energin hos en kåt och glad blondin.
Nej, om en kvinna nånsin skulle få mig kär.
Ska hon va vildvuxen och lesbian och SCUM-reaktionär.

Sån är din schyssta kille för det var väl så du ville
att jag skulle vara för att kunna godkännas som vän.
Att jag är blek och len i hyn, bisexuell och androgyn
en form av acceptabelt undantag bland män
som insett sanningen
Min manlighet är blott ett skal. Jag vill bli genusneutral.
Göra bot och bättring och radera operera och kastrera
varenda del av mig som upplevs maskulin.
Så vi kan tjura med varann och sjunga
alla män är, alla män är, alla män är svin.

Ordination: Slemlösande till alla krogar. Bort med slemproppar och gubbslem!

Jag blir lika förvånad varje gång. Man behöver inte läsa den där Spelet för att förstå vissa killars taktik. Men jag tvivlar på att de egentligen vill ligga. Tror det handlar mer om att de kan röra vid mig, så varför låta bli? Som en unge som ritar med kritor på tapeten. Eller fjortisen som ristar in sitt namn i bordet: "Chrille was here". Okej om det är en kille jag pratat med. Eller dansat med. Eller känner. Då är det väl helt okej med ett försök som leder till ett nej eller ett ja.

Men den där killen som jag aldrig sett, inte vet ett skit om, inte snackat med, inte haft ögonkontakt med, inte ens visste att han existerade tills han fick för sig att smyga upp sin hand till (i bästa fall) min svank. Hur tänker han? Vad väntar han sig? Och varför finns det en sån kille på varje jävla uteställe?

Herr Slempropp: Jag tänker inte anpassa mitt liv efter dig. Jag tänker inte sluta gå ut och stanna hemma och kolla på Anna Skipper. Jag tänker dansa som vanligt, bli arg och ledsen som vanligt, ta bort din hand som vanligt. Och slutar du inte där finns det fyra punkter där du knappast vill ha min beröring: Ögon, strupe, skrev och knän.

Lyssnar jag på idag

Att lära en blekingska rulla med R:en är ett tufft uppdrag. Den här kvinnan däremot, vet vad hon gör. Ingen kan komma i närheten av henne.

Och så här ska det inte låta: I rättvisans namn var det inte så illa som jag mindes det. Det ÄR ju inte lätt det där med R:en. Men det är ändå kul att spela klippen parallellt, fras för fras. Tveksamt också om den bör sjungas av en fjortonåring? Elda upp alla minnen, glömma allt, vara likgiltig för både det goda och onda, börja om från noll...

Vattenglaset som längtar till havet


Slopa skitsnacket

"Det är alltid roligt när motioner som kommer in till distriktets årskonferens debatteras i distriktet. Därför svarar distriktsstyrelsen med glädje på tiolis debattartikel angående hennes motion om rättvisemärkta varor.
/.../
Vi tycker att organisationer och privatpersoner som vill och kan köpa rättvisemärkt ska göra det, men att slå fast som en politisk och organisatorisk prioritering att Ung Vänster Värmland ska göra detta, och administrera mera ser vi inte som en bra idé.
/.../
Distriktsstyrelsen uppmanar alla medlemmar inklusive kamrater i distriktsstyrelsens att vid möjlighet handla rättvisemärkt, men tvingas tyvärr avslå motionen."

Jag sitter och minns. Ovanstående citat sammanfattar allt jag hatar med den politiska världen. Den paniska rädslan för mätbara mål. Luddiga formuleringar om att "lyfta frågan" men ingen aning om vad man ska göra när frågan är lyft. Hyckleriet. Oärligheten - att aldrig kunna säga "Din idé är dålig" utan istället "Så kan man tycka, men...". Det är ett riktigt fult språkbruk som sprids som klamydia i ungdomsförbunden. Jag skiter fullständigt i om DS svarar med glädje eller ej. Och det är absolut ingen som tvingar DS att avslå en motion, de vill avslå den. Att röra sig i politik är som att röra sig i sirap. Tröstlöst.

Män är från jorden, kvinnor också

Dalmasen tycker att vi tjejer ska läsa Spelet så vi fattar när killar försöker lura oss att ligga med dem. Kanske har han rätt. Funderar på att köra en djupdykning i manligt/kvinnligt-böcker. För att få koll på hur vissa människor verkligen ser på världen. Problemet är att jag riskerar att bli arg och uppgiven. Det räcker att titta på utbudet:

Män är från Mars, kvinnor är från Venus
Varför kvinnor alltid kommer ihåg och män alltid glömmer
Varför män bara kan göra en sak i taget och kvinnor aldrig slutar prata
Könet sitter i hjärnan
Dumpa honom

Om man istället lägger ner böckerna och umgås någon timme med en riktig kille, så motbevisas de flesta galenskaperna. Killar både kan och vill prata känslor, killar gillar fler filmer än krigsfilmer, killar analyserar också för mycket, killar är inte naturbegåvningar på allt kroppsarbete, killar dricker också likör, killar gråter, killar är fantastiska med barn, killar är omtänksamma och flerdimensionella och använder lotion. Häpnadsväckande va?

Uppdatering: Det man verkligen borde göra är en sammanfattning av böckernas budskap. Något i stil med tio manligt/kvinnligt-böcker sammanfattade i tio punker...

25 oktober 2008

Apropå nyttigt och onyttigt

Hört hos min sovvärd:

"De här ostbågarna innehåller 75 % mindre mättat fett. Och omättat fett är ju bra, det är som nötter. Så om jag bara hade ätit en näve ostbågar idag hade det nästan varit nyttigt"

"Det där teet du sa åt mig att köpa? Det är jättebra, för Anna Skipper rekommenderar det"

Att få älska och att älskas


24 oktober 2008

Önskas: Rosa drömmar

Jag undrar om mitt undermedvetna försöker säga mig att jag bör ta mitt pick och pack och ge upp. Nattens drömmar har gått ut på:

1. att jag var tvungen att uppsöka sjukhus
2. att mina glasögon sprack och jag inte hade råd med nya
3. att en otrevlig typ vägrade räcka mig mina skor
4. att jag tvingades flytta till en liten, ofräsch lägenhet
5. att någon sa till mig att jag hade jävligt mycket mjäll

Det var nog tur att någon ringde och väckte mig för frukost på Subway. Vem vet hur mycket mer elände jag kunnat drömma ihop på en timme eller två.

Varde ljus


23 oktober 2008

Inte Rammstein

Det händer att folk frågar vilken sorts musik jag lyssnar på. Vet aldrig vad jag ska svara.

För vissa veckor kan jag inte lyssna på annat än Frank Sinatra. Hans My way är min mantralåt. Ska jag göra något stort och svårt börjar jag alltid med My way på högsta volym, slutna ögon och djupa andetag.

Oktoberkvällar är det Brown eyed girl, Heroes, Here comes the sun, Ziggy Stardust, The passenger, Heart of gold, Release me, Proud Mary och Wonderful world.

Ska jag diska eller baka finns bara Sånt är livet, Flickor bak i bilen, Tuff brud i lyxförpackning, Gå och göm dig Åke Tråk, Barbie girl, Hooked on a feeling, I will survive, Mambo no5 och My boy lolipop.

På våren blir det mycket svenska visor och vispop. Ted Gärdestad, Eva Dahlgren, Lisa Ekdahl, Marie Fredriksson, Thomas Di Leva, Sofia Karlsson. Och så lite Monica Zetterlund, Fred Åkerström, Bo Kaspers orkester, Mauro Scocco. Disney får också vara med på en kant, Alla snubbar vill ju vara katt!

Eva Cassidy, Cat Stevens och olika rocksamlingar funkar i stort sett alltid. I bilen ska det vara jazz. När jag är arg eller behöver bli pigg är Ola Magnell räddningen. Ibland är gospel det enda rätta. När jag jobbar i lannet krävs något med stuns och schvung och rytm. Vill jag sjunga med och dansa i köket blir det Timbuktu eller Svenska akademien. Och julafton blir inte julafton om den inte inleds med Mahalia Jacksons Silent night och tända ljus.

Så... jag brukar svara "Inte schlager, inte country, inte typ techno. Och min rockgräns går vid tyskt skrik, alltså Rammstein"

Så länge det finns liv finns det hopp


22 oktober 2008

"Men tänk på alla oss ANDRA"

En lokförare pratar självmord med tidningen: "Han tror inte att de som tar sitt liv genom att ställa sig på rälsen tänker på att det faktiskt är en människa som kör tåget"

No shit.

Glasmästare i det fördolda

I inredningsprogram brukar de säga "Be din glasmästare att skära till glaset i rätt storlek". Reklamer skanderar "Fråga din tandläkare om du vill veta mer". Läkarprogram råder "Ta upp det med din husläkare för säkerhets skull". I glassiga inredningsmagasin har familjen låtit sin smed designa trappräcket. Och i Sommartorpet fanns alltid ett vänligt original redo att koka tjära eller klippa får. Ja ja, kanske är det så i Dalarna?

Men en stilla undran: Var är min glasmästare, tandläkare, husläkare, smed och tjärkokargubbe? Varför har ingen berättat för mig var de finns?

Jag menar, är det verkligen så nuförtiden? Att folk går till samma varenda gång, vet vad de heter och hur gamla ungarna är och vilken modell bilen är?

För egen del tycker jag det är precis tvärtom. Allt är mycket lösryckt och uppdelat och distanserat. Kuggarna är så små att jag aldrig kan ana helheten. Alltid bara små små fragment. Vem ska hjälpa mig att se sammanhangen? Jag kanske borde kontakta min glasmästare...

Jag känner, alltså finns jag till

21 oktober 2008

En bra dag

Vakna tidigt. Bli stucken med nål och bestulen på blod. Slumra till igen. Småprata med vänner. Lämna CV på Hemköp. Köra 100 km/h. Farten kittlar! Få stressmotorstopp. Beundra utsikten i Nedansjö. Baka blåbärspaj. Äta blåbärspaj med dalmas. Lära sig oväsentliga spanska ord, som mandelnougat (turrón). Nu sjunger Eva Dahlgren i mitt öra: "Likt stjärnor i himmelen för ingens skull punkterar natten - lev som den vilda vind för lekens skull över vida vatten. Likt en blomma söker ljus - lev så."

Människor med normala arbetsdagar, hur hinner de med allt det essentiella i livet?

(Moroten har inte mycket med saken att göra. Mer än att den gör mig glad)

Klarspråk

"Kerstin Maripuu kommer att jobba med att utveckla varumärkesplattformen. Hon ska konsolidera portföljen." läser jag i Resumé idag. Ja men då så. Då vet vi.

Bästa frukosten

Lingongrova, färskost, oregano, basilika, schalottenlök, och självklart: körsbärstomater. Varför tar jag mig inte tid att göra sånt här varje morgon? Det tar max fem minuter längre att göra än vanlig frukost, och är så mycket godare.

20 oktober 2008

Motvalls kärring

Idag tågar hela Sundsvall till Norrporten arena. Strålkastarna lyser som aldrig förr, musiken känns hela vägen ner i asfalten, trummorna dunkar. En polis i varje gathörn. På ett led kommer folket, med gifhalsduk och sittunderlaget i hand. Det är dags igen. Nu samlas de för att skrika, klappa, fika, hoppas. För att se hur det nästan blir mål, och nästan igen.

Men inte jag. Jag ligger hemma under en fleecefilt, dricker apelsinjuice och kollar på Dexter. Prima!

Simultankapacitet in absurdum

Spelade in lite ljud tidigare idag för att kolla upp ett misstänkt glapp i ljudmanicken. Nu kontrollyssnar jag. Lite spökligt att sitta vid datorn och höra mig själv diska i köket... Lite hemtrevligt också.

19 oktober 2008

Det ringer

Har på kort tid blivit uppringd av två telefonförsäljare.

Först ringde en trevlig typ och erbjöd mig Fokus tre månader för typ 170 spänn. Fokus är jordens bästa fördjupande nyhetstidning som kommer en gång i veckan. Den har allt. Klart man säger ja. Jag blev nästan chockad över att telefonförsäljare kan erbjuda något man vill ha.

Nästa försäljare var värre. Han ville sälja Flamman. Oh my. Jag har verkligen verkligen försökt gilla Flamman. Har prenumererat två gånger, av pliktkänsla. Försökt känna entusiasm för deras perspektiv. Men jag har tvingats erkänna att jag nog föredrar en bredare och i alla fall skenbart objektiv journalistik. Det bekymrade inte den käcka göteborgare som ringde mig.

Gbg: Hej jag ringer från Flamman. Vi ser över våra gamla prenumeranter nu när det är så mycket på gång i världen och vi närmar oss ett val i Sverige och (fortsätter i samma stil tills han måste andas)
Jag: Jag måste säga att inte är intresserad av att ha Flamman nu.
Gbg: Men vi har snyggat till den också och gjort den mer färgglad. Och det är halva priset så det kan ju inte skada att prova den på halvåret i alla fall? Vi skriver mycket om de starka vänsterländerna, Venezuela till exempel. Och Frankrike också!

Här uppbådar jag all min kraft för att inte skratta. Man skrattar inte käcka göteborgare rakt i ansiktet, det gör man inte. Men jag vill skrika: JAG VET! Flamman är en enda lång lägesrapport från Venezuela. "Vad har hänt i Venezuela sen förra veckan?" "Därför är Venezuela bäst idag!"

Nej nu är jag orättvis, inte skriver de bara om Venezuela. De har också mardrömslånga dödsrunor över tvivelaktiga kommunistgubbar.

Det säger jag inte.
Jag säger: Ja men det passar inte med Flamman nu.
Gbg: Inte? Nu när det snart är val och allt? (Med ett tonfall som om han omöjligt kan förstå mitt ointresse, och ber för min förtappade själ)
Jag: Nej, men tack för att du ringde.
Gbg: Nähä.

Livet är inte lätt. Jag hoppas han fick bättre lycka med nästa samtal.

18 oktober 2008

VM i mummel

Börjat läsa Lars Ohlssons "Mitt liv i en ostkupa". Så jävla bra.

"Det pågår ett ständigt VM i mumlande, dessutom i flerstämmig körsång"

Ha ha. Jepp.

Är det inte dags att lansera tredagarsstubb för tjejer snart?

Dr McDreamy:
Mina ben:

Berätta för barnen

Jag har inga barn. Därför tycker en del människor att jag inte borde få säga ett skit om barn, för jag är bara ovetande och fördömande. Kan så vara. Men jag har faktiskt varit ett barn för inte så hemskt länge sen, och nu måste jag få gapa på barrikaderna lite.

Så många föräldrar försöker skydda sina barn från allt som luktar verklighet. (Jag snackar inte curling, hatar det ordet). Barnens värld förändras men de får aldrig veta varför. Man tror att de är för små för att förstå, eller att man ska bespara dem från hemskheter. Men det är bättre att veta.

Tänk dig detta: Din chef på jobbet flyttar dig till en annan avdelning och ändrar dina arbetstider. Din sambo börjar sova borta varje torsdag, och då och då låser han/hon in sig på toa och gråter. När du frågar dessa människor varför, vad har hänt, hur länge, så säger de "Jag vet inte", "Vi gör så här idag" eller undviker din blick.

Det är bättre att veta än att ständigt undra. Och du kan inte i förväg veta hur ditt barn kommer att reagera. Som detta med att alla barn skulle bli ledsna vid en skilsmässa, det tror jag inte en sekund på. Jag tror att massor av barn tänker: Äntligen!

Du är skyldig att berätta. Inte allting och inte ogenomtänkt. Inte som en bikt, inte som skitsnack, inte som vänskapsskvaller, utan som en lägesrapport. Tänk efter: Du kräver att barnet ska delta i familjen, att det ska lyssna på dig och bemöta andra familjemedlemmar trevligt, berätta om det blir mobbat i skolan och vara resonligt på olika sätt. Då måste barnet kunna kräva tillbaka att få veta vad som pågår.

17 oktober 2008

Beroende

Funderar på en internetavgiftning. Det börjar bli jobbigt nu. Kollar mailen jämt och ständigt, inte alls i proportion till hur viktig jag är. Kollar netvibes varje gång jag kollar mailen, när jag ändå är igång. Blir fruktansvärt irriterad på mina bloggare "Men har de inte uppdaterat på 12 timmar? Vad fan håller de på med? Lever livet? Men jag då, jag har ju tråååkigt!". Smyger in på facebook en snabbis, kanske har folk laddat upp nya kort? Men har inte riktigt ro att stanna upp någonstans, måste vidare, internet är ju oändligt och jag måste skynda skynda, vem vet vad som väntar bortom knuten? Kanske är någon inne på msn? Men jag har inte riktigt något att skriva till dem, mer än: Här är jag!

Och jag känner igen det är. Så här blev det för något år sedan när jag jobbade med en kampanj åt en organisation som ständigt ändrade sig i sista sekunden. Jag var ansvarig för all kontakt mellan organisationen och kampanjgruppen, så att kolla mailen ofta var en självklarhet. En gång om dagen räckte inte. Och för det mesta hade jag också nya mail varje gång jag loggade in. Samma sak när jag fixade med en manifestation för flyktingamnesti. Efter en sådan intensiv period får jag abstinens. En krypande känsla av att det är något på internet jag borde göra, men jag kan inte sätta fingret på vad.

Tror det vore nyttigt för mig att låsa in internetsladden ett tag. Använda datorn bara som dvd, mörkrum och skrivmaskin. Vi får se...

Puss


Tack för allt

Konsumbloggen har haft vänliga veckan. En chans att dela med sig av sina historier om mänsklig godhet. Fint initiativ. Och det finns mängder att ösa ur.

Kassörskan som låter mig handla fast jag saknar sista kronan. Taxichauffören som ringer sin polare lokföraren för att jag inte ska missa tåget. De som låter mig sova över när sista bussen gått. De som ställer upp som flytthjälp. Han som lånar mig sin jacka när jag fryser. Tanten som hjälpte mig att få ner en jättejulklapp i för liten påse. Kvinnan som lade sin hand på min rygg när jag satt på bussen och grät. Mannen som sa “Jag minns dig mycket väl” när jag nervöst kontaktade honom på nytt. En främling som säger God jul. Ett leende på gatan. Någon som hjälper mig med tunga väskor… Så mycket snällhet!

Ändå finns det de som istället tar chansen att berätta hur snälla de själva är. Märkligt.

Den som väntar på något gott

Jag har aldrig helt och fullt insett hur det är att ha vänt-jobb. Jobb där du går och väntar på att bli inringd, utan att veta om det blir en timme eller femtio timmar i veckan. Nu börjar jag ana.

Jag har väntat. Först kanske två dagar på att min reportageperson skulle höra av sig. Sen någon vecka på att vi skulle ses. Vi bestämde onsdag eller torsdag, det blev uppskjutet till fredag. Hela tiden osäkert, jo men om det blir fint väder så kanske... Jag säger inte att det borde varit annorlunda, jag är helt med på villkoren för reportaget. Självklart anpassar jag mig efter personens liv och väder och vind och annat som spela roll, inget snack om saken. Uppgörelsen är till min belåtenhet. Det handlar inte om det. Det handlar om min ovana att vänta.

I praktiken har jag varit ledig mån-tors. Jag hade kunnat baka, fixa, bearbeta massa bilder, leka med kameran, tvätta, skriva brev. Men väntan har totalt förlamat mig. Jag har befunnit mig i limbo, med telefonen i hand. Kollat mailen groteskt många gånger om dagen. Blivit besatt av att vara ständigt kontaktbar.

Nu är väntan över, och jag är så nöjd. Har haft en finfin förmiddag med en upptäcksresande i nutidsförfall. Surfat på potthålen med Johnny Cash i öronen medan höstlöven susat förbi utanför rutan. Nu kan jag andas ut.

16 oktober 2008

Veckans våp

Alltså. Phantom of the Opera. Töntigare tjej får man leta efter.

Hon befinner sig i underjorden med en man som lagt massvis av energi på att lära henne sjunga som en ängel. Nu har han tagit med henne till sitt hem. Han tycker om henne, hon tycker om honom. Det är en man som hela sitt liv blivit behandlad som ett monster, som tvingats förnedra sig och gömma sig, på grund av en missbildning i ansiktet. Kan inte vara en särskilt stor missbildning, eftersom masken han bär är så yttepytte. Vad gör tjejen då? Hon frågar inte om han kan ta av masken, hon bara sprätter av den. Han får panik såklart, över att hon kan se vilket "monster" han är. Säkert är han livrädd att hon bara ska sticka därifrån. Nu har hans allra känsligaste punkt blottats för henne.

Och då tycker hon att det är läge att bli förskräckt. Vilken normal tjej som helst skulle här ha sagt: "Du, förlåt, jag ville bara se. Det skrämmer inte mig. Det ändrar inte vem du är för mig. Du är så satans vacker oavsett. Du behöver inte gömma dig, du behöver inte skämmas. Jag vill se dig". Eller något i den stilen. Att missbruka ett förtroende så totalt, ett förtroende man inte ens fått utan snarare tagit sig, det är otroligt fult. Att hon sen fortsätter att tönta sig och vela under resten av filmen gör inte saken bättre precis.

Om spyor

Det är svårt att äta frukost samtidigt som man lyssnar på Linus Fremins berättelse om år av bulimi. Han historia ingår i SR:s Svenska berättelser. I en halvtimme berättar han själv, alldeles lugnt, om kroppshat och hetsätning och spyor. De tre andra berättelserna verkar minst lika fängslande. Från att gå igenom en skilsmässa till att överleva cancer eller åtta år på psyket. Lyssna!

Uppdatering:
Oj, nu har jag lyssnat på radioberättelser i två timmar. Ett himla bra sätt att komma igång med att redigera bilder, faktiskt. Fantastiskt att höra de här människorna bjuda in oss i sina liv. Männens berättelser blev nog mina favoriter, för att det är så ovanligt att höra män ta plats i media med bara sina egna känslor. Så... befriande att höra en norrländsk medelålders man prata om gråten som aldrig vill ta slut efter en skilsmässa. Åsas berättelse om psyket var också något alldeles särskilt.

15 oktober 2008

Sundsvall by night







Vi trodde att det var en depression, men det var bara pastan som kokat över

Idag skriver Metro om varför åttiotalisterna mår så dåligt. En rätt intressant artikel som tar upp olika teorier att känna igen sig i. Prestationsångest, valmöjligheter, ideal. Men en utfrågad psykolog gör mig fly förbannad. Han säger:

70- och 80-talisterna har haft det ganska bra och aldrig varit utsatta för jobbiga saker.

Vad är det för generalisering? "Aldrig varit utsatta för jobbiga saker". Han tycks mena att vi blivit så curlade att vi bryter ihop vid minsta motgång. Pöh. Så inga åttiotalister har psykiskt sjuka föräldrar, alkisar i släkten, självmordstankar, anorexia och panikångest?
Framför allt är det oerhört respektlöst att prata så om sina patienter/klienter. Var jag 70- eller 80-talist och gick hos den här psyksnubben skulle jag sluta direkt.

Han säger också:
Man tror att man har en depression, men det är flickvännen som gjort slut.
"Man tror att man har". Fy fan. Om det nu är så att man inte har några verktyg för att ta hand om sorgen efter en separation utan istället går ner sig i ett konstant svart hål, är det inte rimligt att söka hjälp för det då?

Slutligen säger geniet: Det finns en förväntan att samhället ska ta hand om allt.
Skulle han säga så om det gällde brutna ben? "Ja, folk som bryter benen nuförtiden är så curlade att de förväntar sig att samhället ska ta hand om dem. Annat är det med fyrtiotalisterna, de spjälar själva sina ben och går till jobbet som vanligt". Skrämmande med en psykolog som själv inte tar psyket på allvar.

Koka soppa på potatis

Varför illustrerar Postis-Per ett inlägg om soppa? För att jag alltid läser fel och tror att han heter Potatis-Per. Kolla bara på näsan!

Nu när pengarna sinar (både mina och världens) är det hög tid att börja leva på soppa. Potatis- och purjosoppa måste vara något av det billigaste man kan äta. Och mycket godare än nudlar!

6 potatisar
3 purjolökar
1 gul lök
ca 1 liter vatten
salt, svartpeppar, buljongpulver och pressad vitlök efter behag (jag hade tre klyftor och det blev mjäkigt)

Använd en stoor gryta. Hacka löken och fräs allt utom 1-2 dl purjo. Fräs lagom, det ska inte ta färg. Skiva potatisen tunt (Alltså, du ska ju skala den också men du är väl inte dum). Ha i vatten, kryddor och potatis och låt småkoka i någon halvtimme. Mosa potatisen, vispa runt så soppan blir jämnare. Ha i den sista purjolöken. Ät.

(Grunden i recpetet kommer från Bonniers kokbok, men de ville ha i mycket mer vatten, grädde och ingen vitlök. Dålig smak!)

14 oktober 2008

Att sitta med benen i kors

Orden finns där jag minst anar det. I en bilreklam kan fantastiska strofen "(I am) a glass of water longing for the ocean" dyka upp och plötsligt måste man höra Release me minst en gång om dagen. Och inte trodde jag att det var Lisa Ekdahl som skulle sätta ord på den där känslan av självklar och villkorslös kärlek:

Jag vill inte förklara mig
vill inte stå upp för mina ideal
inte heller försvara mig
vill varken vara svår eller hal
så vad vill jag då
det är enkelt att förstå
jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås

Jag vill inte beveka dig
att göra någonting du inte vill
men inte heller förneka mig
och påstå att jag inte duger till
så vad vill jag då
det är enkelt att förstå
jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås

Jag vill inte stressa dig
och jag vill inte pressa dig
men jag vill säga högt och klart
vad jag finner underbart
och du är det skönaste jag vet

(Benen i kors av Lisa Ekdahl)

Är inte Ryanair det löjligaste någonsin?

Nu när Ryanair fällts för sexistisk reklam (inga sanktioner, bara symbolisk smäll på fingarna) kallar de ERK för glädjedödare. Flygbolaget påstår att de försvarar kvinnors rätt att vara lättklädda.

Ha! Har den någonsin behövt försvaras?

Jag måste skriva det igen: De försvarar kvinnors rätt att vara lättklädda.

Jag måste ha missat något här, trodde Ryanairs uppdrag var att flyga flygplan, och inte att bilda opinion. Dessutom är kopplingen så oerhört tydlig mellan rubriken "Hetaste skolstartspriserna" och tjejen i "sexig" skoluniform. (Vem fan tänder skoluniform förresten?) De gör en reklamklassiker: Släng in en sexig tjej oavsett produkt så är biffen fixad. En strategi som t.o.m. bilbranschen lämnat.

Det är enkelt att se vad Ryanair gör. De försvarar mäns rätt att se kvinnor som objekt.

Mitt liv i en ostkupa

...heter en bok* som Lars Ohlsson skrivit om att vara hörselskadad. VF:s intervju med honom är så träffande. Nu tycks han ha en mycket värre skada än mig. Jag har bara en liten hörselnedsättning, men ändå är det så mycket jag känner igen.

Hur man måste vara helspänn för att uppfatta vad folk säger, tröttheten som följer på det, hur besvärlig man känner sig när man frågar om (och om och om), det ständiga bruset från omgivningen som begraver de ljud man försöker höra.

Egentligen är det inte så viktigt att folk pratar högt. Idealsituationen är att ha glasögonen på, i ett tyst och ljust rum med en person, som tittar mig i ögonen när han/hon pratar och gärna artikulerar lite extra. Att viska är uteslutet, att prata med mig i en matsal eller på en buss är en utmaning.

Lite för mycket tycka-synd-om är det dock i VF:s artikel, tycker jag. Särskilt som Lars Ohlsson inte vill vara något offer. Det är också ens eget ansvar att tala om att man hör dåligt, att fixa en bra plats i skolan eller på jobbet, att fråga om (och om och om), att skriva lappar istället för att viska osv. Men visst är det bra att VF och Lars Ohlsson lyfter fram "det osynliga handikappet" och vilka åtgärder man kan vidta. Kanske kan det till exempel hända något med skolornas burkiga bandspelare som används till nationella prov?

Uppdatering: Efter diskussionen i kommentarerna inser jag att jag kan ha övertolkat VF:s text. Det står aldrig att han skrivit en bok, ordet som används är berättelse. Så det är inte alls säkert att den finns utgiven någonstans, tyvärr.

13 oktober 2008

Vilken reklam är bäst?

Rösta på bästa reklamfilmen, som får folkets pris på Roygalan.

Försvarsmakten, säger jag. Men egentligen är Timglaset bättre än Labyrinten, som är nominerad. Hård konkurrens från Radiotjänsts Biblioteket dock.

"Om alla gjorde som JAG..."

Tjuvlyssnat har utvecklats till att vara som roligast i kommentarerna. Alltid någon som vill spela duktig och förklara lyssningen för oss andra. Alltid stammisarna och ironikerna som försöker bräcka varandra i galenskap. Och nykomlingarna som missar all ironi. Och stavningsnissarna, och glädjedödarna som tjatar "Det DÄR var väl inte kul".

Idag bjuder de på bästa stavningen av Cynisk någonsin: Psynisk.

Dessutom en diskussion om hemlöshet, överfull med argument som att hemlöshet är ett eget val och att vårt skyddsnät är så jävla bra att ingen kan slinka emellan. Jag blir så trött på polariseringen i sådana här diskussioner. Vad är det för fel på en gyllene medelväg?

Nej, hemska upplevelser rättfärdigar inte vilket beteende som helst. Ja, man måste ta ansvar för sitt liv och sina val. Men livet innebär också händelser som du själv inte har full kontroll över. De här "alla har ett val"-människorna känns alltför perfekta. Som högstadieläraren som sa "Sånt är livet" en vecka efter att vår klasskamrat dött. Bara att gå vidare liksom. Kryssa förbi det där bottenlösa svarta hålet som vill äta upp dig, och lev vidare.

De har verkligen ingen koll. Jag tror knappast att de försökt få pengar av socialen någon gång. Våra skyddssystem är extremt godtyckliga. Det är inte alls svårt att bli fångad i moment 22. Försäkringskassan som säger att du är frisk nog att jobba, arbetsförmedlingen som säger att du är för sjuk för att få jobb, soc som säger att din släkt kan väl försörja dig eller så får du sälja ditt hem.

Självklart ska vi ta ansvar för våra egna liv. Men lite öppenhet för att alla andras liv inte ser ut exakt som ditt, det skadar verkligen inte.

00.35 Betraktelser

Det är en filmisk natt. Kring månen ligger molnen i stråk som sanden i ett vågigt hav. Gatlyktorna färgar staden gul och löven rasslar och kastar skuggor på asfalten. Klockan är 00.35 och jag har just sopat chips, diskat och gått med glasflaskor och kapsyler till soprummet. På tån har jag ett skavsår, på tummen en blåsa. Och jag är glad.

Inflyttningsfesten är över. Jag har varit märkligt ängslig över den, nästan fjortisvarning. "Kommer det många?" har folk frågat mig. Och jag har tänkt att kanske kommer ingen, eller kanske kommer bara en och så blir piiinsamt, eller kanske hatar de min musik eller kanske vet ingen vad de ska prata om. Jag tycker inte det är någon idé att försöka förneka sina svagheter, så jag har omfamnat ängsligheten och försökt kväva den med kärlek. Jag har känt att jag lever.

Festen blev såklart perfekt. Jag var omgiven av människor som jag tycker så jävla mycket om. Jag fick inflyttningspresenter som var uttänkta speciellt till mig. Jag fick veta att det ryms åtta personer i en klippansoffa (enligt empirisk studie).

11 oktober 2008

Jag är ju dum i huvudet

Hela dagen har jag känt mig kvävd av måsten. Jag måste handla och städa och diska och sortera och få upp gardinerna och leta fram rätt kläder och laga mat.

Vad är det för dumheter? Det är ju ingen som tvingar mig. Jag VILL ha ett fint (och rent) hem, jag VILL ha inflyttningsfest, jag VILL se bra ut och jag VILL äta god mat.

Nu får det vara nog med statusstress och statusångest. Det är en fin dag. Det är varmt, en diffus doft av kolmila och fuktiga löv ligger i luften. Solen lyser på fuktiga gator så de blir utfrätta och tvingar mig att kisa. Det kunde fanimig inte vara bättre!

Skärpning, Sundsvall!

När Pipeline hittar på något så himla bra som en bokbytardag, var är sundsvallborna då? Lämna in så många pocketböcker du vill och hämta lika många dan därpå, var konceptet.

Vi var bara sex stycken som nappade. Jag tror jag fick med mig en del pissiga böcker hem, bland annat Camilla Läckberg. Men jag vidgar i alla fall mina vyer, och delar med mig lite. Det ska bli intressant att läsa författare jag aldrig skulle ha letat mig fram till själv.

I november/december kör de igen, så kom igen Sundsvall!

Yipee-ki-yay, motherfucker

Nu är mitt liv fulländat.

För första gången har jag fått 6 av 7 rätt på DN:s nutidstest. Annars brukar jag alltid få taskiga omdömen: "Så svårt var det väl ändå inte?" eller "Halvbra, men långt ifrån bra."

Nu säger testet: "Bra! Snudd på full pott." Där står också: "Av de 14 334 personer som hittills gjort testet, klarade du dig bättre än 10 820 (75%)."

Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna toppa detta.

10 oktober 2008

Kultursuktande

I slutet av november kommer Henrik Schyffert till Tonhallen. Har aldrig sett honom köra lång monolog, men tycker det verkar lovande.

Och november - mars är Ola Salo Jesus i Malmö. Det måste jag se! Finns det ens biljetter kvar? Var bor man i Malmö? Vem följer med en till Malmö? Kanske kan man utnyttja någon skåning...

Pengapanik

450 kr kvar på kontot. Det går bara inte ihop. Kommer bli tvungen att ringa hem och tigga som en annan...bortskämd oansvarig unge.

Jag har runt 4000 kronors körlektionskostnader den här månaden, kan nog fixa det med ett gammalt arv. Sedan blir det brödbak och nudlar och bönor för hela slanten. Har i och för sig en massa mat i frysen. Jag överlever nog.

Men i november, herregud. Då är det fler körlektioner, halkbana för 2000, obligatorisk enveckas sthlmsresa med skolan. Plus räkningar jag skjutit upp under oktober. I förrgår frågade läraren helt seriöst om jag inte kunde köpa en bil innan praktiken. Sedan är det december och dags att köpa julklappar och fixa hemresa.

Ren panik. Nästan svårt att andas så fort jag tänker på pengar. Särskilt som det verkligen borde gå ihop. Det gör det ju för alla andra? Och jag har inga märkeskläder, ingen iPod, ingen bil, inte en massa prenumerationer, köper inte filmer och skivor, går inte ut varje helg, reser inte utomlands, äger typ inget smink, färgar håret hemma. Vad är det som kostar? Den här månaden har jag visserligen köpt skor för 900. Aldrig hänt förut, 300 brukar vara max. Men jag orkar inte en vinter till med genomblöta fötter åtta timmar om dagen. Ikeagrejer och ett fint stativ blev det också. Men det känns inte rimligt att hela ekonomin rasar ihop av några engångsutgifter.

Nästa vecka är det jag som lämnar in ett CV på Hemköp. 25 000 kan jag tjäna i år utan problem med studie- och bostadsbidrag. Bara jag slipper paniken.

Allt är gjort

Har varit så säker på mitt reportage, och så visar det sig att det delvis är gjort redan. Jag måste tänka. Men handledaren är bra, säger: "Slappa i helgen, ta långa promenader och så pratar vi till veckan."

Vi kollar bildspel idag. Och sågar fantastiska fotografer med hur mycket erfarenhet som helst. Det är dåligt ljud, fel ljud, för många bilder, för lika bilder, för spretig vinkel. Underligt. Men också befriande.

09 oktober 2008

Machomän möter motstånd

Fantastisk gästföreläsare idag: Karl Melander. Visste inget om honom mer än att han vann Årets bild med sitt fotografi av en etanolfabrik i Brasilien. Så jag förväntade mig någon ung och stöddig mediasnubbe på väg uppåt.
Och fick en skön medelålders gotlänning.

Föreläsningen började med att han skakade hand med alla. Vi är en liten grupp, men ändå. Så visade han bildspel, som man fick en bra känsla i magen av. Det var inte bara solskenshisorier, men det fanns hopp i alla bilder.

Han vann vår kärlek när han visade sin kamerautrustning: Ett kamerahus, ett fast objektiv, ingen blixt, en ljudmanick han inte visste de tekniska detaljerna kring. (På utbildningen förespråkas två kamerahus, tre objektiv, bra blixt och gärna en flashig ljudmanick)

Men det viktigaste han sa var detta: "Det är så lätt att göra grejer på de som skriker högst. De som är extremast. Men jag vill skildra det medelmåttiga. Jag är inte så speciell själv, jag är ganska medelmåttig"

Det citatet gjorde min dag. För ju djupare jag kommer i fotobranschen, desto mer får jag känslan av att det är machomännens värld: "Vi klampar fram här med våra jätteobjektiv och en kamera på varje axel, bränner av blixtar i ditt ansikte och är så enormt viktiga. Vi åker som krigskorrar till farliga platser och räddar världen sådär i förbigående. Smuts, svett, blod och en redig explosion - det är vad som gör en riktig fotograf"

Jag är så jävla tacksam att Karl Melander motbevisade mig idag.

08 oktober 2008

Back to black

Håret är äntligen svart igen!

Köpt en liten älskling idag: Ett manfrotto-stativ (nej, jag fick inte betalt för att nämna det). Upptäckte att jag är en dålig förhandlare. Försäljaren visade stativet varpå jag strålade med ögonen och sa "Men Gud vad bra! Perfekt! Det vill jag ha!".

Har också kokat pasta i 20 minuter. Den gick att äta ändå. Men nästa gång ställer jag timern.

06 oktober 2008

Att ta det där steget

Avgörandet är i mina händer. Jag tar ett djupt andetag och blundar och tar steget rakt ut i det bottenlösa mörkret. Jag måste våga för annars är jag bara en liten lort. Och mörkret omsluter mig och jag faller faller faller. Och jag kan inte andas. Som när jag hade falsk krupp som fyraåring, och min mamma tog mig till sjukhuset så jag fick luft igen. Nu finns ingen där. I detta måste jag vara helt ensam. I detta händer det magiska. Jag ser ljuset. Jag ser ljuset, och visst är jag en skorpa men också ett lejonhjärta. Jag ångrar ingenting.

Stackars MUF:arna i Överkalix

Läser Scb:s demokratistatistikrapport för 2008. Det är riktigt kul. Här kan man till exempel se alla partiers starkaste fästen.

M är precis som förväntat starkast i Vellinge, Täby och Vaxholm, medan S har sina fästen i Arvidsjaur, Haparanda, Boxholm och Smedjebacken. C är starka i bland annat Åmål och Gagnef. Fp är starkast i Landskrona, och kd i Markaryd, Sävsjö och Öckerö. I Fagersta och Degerfors är det V som gäller. Mp är roligt nog populärast i Stockholm, därefter Kalix. (Kommunfullmäktigevalet 2006)

Roligt är också deras svagaste punkter:
M - Överkalix, C - Gällivare, Fp - Pajala, Kd - Arvidsjaur, Mp - Dorotea, S - Danderyd, V - Vellinge. (Riksdagsvalet 2006)

Den osynliga handen och annat skoj

Systern och Svågern kom som en sydlig vind med glatt humör och slemlösande. Vi bakade bullar och gick på berg, och jag fick en inflyttningspresent: Marknadsmyter av Daniel Ankarloo.

Ska bli så intressant att läsa den. För visst är det underligt att de ekonomiska teorierna aldrig diskuteras? De tycks huggna i sten, som vore de en gudomlig lag. Jag säger inte att den nyliberala nationalekonomiska teorin måste vara fel, men på alla andra fronter erbjuds vi alternativ. I skolan lär vi oss olika politiska ideologier, olika religioner, olika historiesyner. Och sen: Så här fungerar ekonomin. Det är lätt gjort att glömma eller aldrig greppa att nyliberalismen är ett synsätt bland flera andra. Funderar på att som en god journalist även läsa Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar som en motpol.

En annan text jag ska ta mig an nu när jag får tid är
We’re a peaceful nation av Brigitte Mral. Jag hittade den hos Dalmasen och blev fast. Den går igenom vilka nyckelord och metaforer som dominerade retoriken efter 11 september. Verkligt intressant om man är intresserad av språk och inte har hängt med så mycket i alla George W Bushs tal.

Slutligen, apropå böcker, i helgen ska jag till Pipelines bokbytardag. Lämna in några pocketböcker och ta med dig lika många nya hem. Fantastisk idé! Kruxet är att jag älskar många av mina böcker så högt. Fem nya ska jag nog kunna skrapa ihop i alla fall...

03 oktober 2008

Det sista som lämnar oss är hoppet

Pratar svenskar för mycket om vädret? Fan heller! Nu ska jag blogga om det också.

Min femdygnsprognos har de senaste dagarna visat fyra dagars regn, och på den femte dagen: Sol. Varje dag har solen alltså flyttats ett snäpp. Den finns där som en morot i slutet av veckan, ropar: Kom igen, du klarar det, bara lite mera regn så kommer solsken sen!

Idag är solen borta. Prognosen ser ut så här:Det är ett slag i ansiktet. Det femdygnsprognosen egentligen vill säga är: Ni kan bara lägga er ner och dö allihop. Game over.

Hej tjena läget tja tjenixen goddag

Pratade just med en kär vän som lämnat landet. Han avslutar alltid samtalet med tusen hej då-fraser, så jag inte vet när jag ska lägga på. Idag lät det:

Jag: Du får ha det så bra
Han: Detsamma. Ha det fint. Lycka till. Tja. Hej då.

Jag kan inte låta bli att tänka: Är det ett socialt experiment? För han statistik över mina reaktioner? Om jag inte lagt på efter Hej då:et, skulle han fortsatt i evigheter då? (Fanns det inte någon parodi på nyhetsuppläsare som gjorde just så här?)

En annan vän som lämnat landet har skickat brev till mig. Riktiga brev! På papper! Det var som julafton.

02 oktober 2008

Den stängda pärleporten

Jag har funderat på att joina frälsis. Inte som medlem, utan som frivillig läxhjälpare. Jag brukar gå ihop med barn och jag var bra i skolan. Känns mer konkret att verkligen hjälpa till än att gå runt och vara emot läxor i allmänhet.

Men. Hur ska man ställa sig till detta:

Får homosexuella bli medlemmar i en församling/kår i ditt samfund/rörelse?
- Vi har två medlemskriterier. Den som är homosexuell men inte lever ut sin läggning får bli civilmedlem och kan till viss del även arbeta inom Frälsningsarmén, till exempel inom öppenvården. Den som lever ut sin homosexualitet kan inte bli frälsningssoldat.
Victor Poke, ledare Frälsningsarmén, till tidningen Dagen.

Kan man hänga hos en organisation med den människosynen?

Tänka positivt

Jaha ja, imorrn är det tenta, inlämning av två artiklar, två besöksredovisningar och en personresearch.

Sms från annan vilsen tentapluggare:
Jag har också gröt i skallen. Men i magen har jag ost och kex =)

Det är dags att fälla upp sitt paraply

Det har regnat i över ett dygn. Städerskan jag mötte igår tittade olycksbådande på mig och sa att det var en storm på väg ifrån Härnösand. Himlen är bara gröt. Nu sätts tron som hårdast på prov. Blir det verkligen vår igen?

Dagens nyhet

"En kvinna såg Jesus i sin burrito"

Metro skriver om religiösa tecken i mat. Jag undrar: åt hon upp den?

01 oktober 2008

Charlies änglar


Tre små gummor reste till hufvudstaden och såg...

...idyll på Lidingö,

...spökduvan,

...fotviftande slöjkvinnor,

...och brandmanspådrag. Tre brandbilar, två polisbilar. Ingen eld.

Morgonpendlarna



En Lidingöbos monolog

"Jag hatar Lidingöloppet. Bara en massa svettiga gubbar överallt.
(tystnad)
Ja, svettiga och snoriga gubbar.
(tystnad)
Det luktar på hela Lidingö.
(tystnad)
Och när jag jobbar måste jag cykla rakt genom det där molnet. Usch."