"Vad vore livet utan latinska bokstäver, italiensk pizza, turkisk kebab och yada yada yada?" De här inläggen som dyker upp på facebook känns säkert relevanta nu när SD menar att Vår Fina Svenska Kultur är hotad av Annan Farlig Kultur. (Mer läsning: Helena Sandklef om att vi bör prata kebab)
Och när ett parti pratar om invandrare som enbart en kostnad och glömmer att de jobbar och betalar skatt precis som vi, känns det rimligt att påpeka hur mycket jobb som utförs av invandrare. (Mer läsning: Hanne Kjöller om hur man räknar på människoliv och vad en man kostar)
Ändå känns de här argumenten olustiga. Det första har drag av avskyvärd exotism: "De är så färgstarka och lyser upp Sverige med sköna rytmer och kryddstark mat, visst är det spännande?" Det andra är ett nyttoargument som behåller "vi och dom"-tänket: "Vi behöver ju dem."
Det provocerar eftersom det är argument som håller fast vid att invandrare måste försvara, förtjäna, berättiga sin existens på ett sätt som aldrig avkrävs oss andra.
Och det känns ungefär lika rimligt som att säga "Kvinnor är kanske inte riktigt som vi, men vem skulle laga mat och ta hand om barn och vara så där mjuka och varma om de inte fanns?" Eller "Östgötar lyfter ju en väldig massa bidrag, men jag tror ändå inte att landet skulle klara sig bättre utan dem, för de bidrar också med skattepengar. Och Kolmården."
Vem är kvalificerad att ge andra tillåtelse att existera? Vi finns för att vi finns, punkt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar