29 mars 2010

Inte bara ett bröd

En glad limpa. Nötbrun i tonen med vacker krackelerad och frasig yta. Bryts med ett underbart ljud som väcker smaklökarna till liv. Nougatfärgad snittyta som släpper upp en blommig relativt söt doft. Smaken är fyllig och med ton av nöt och sädesfält.

Men herregud så Ica tar i. Jag ville bara köpa en vanlig limpa, jag.

24 mars 2010

Bilder du inte vill missa

Min gamla klass ägnar hela våren åt egna fotoprojekt. De är otroligt talangfulla och har spånat fram ett helt gäng spännande bildberättelser på temat gränser. Är man det minsta intresserad av fotografi är det lämpligt att besöka Galleri KG52 i Stockholm någon gång mellan femte och tionde juni. Läs mer här.

Universitetet bits inte

Universitetet och dess språk är för svårt för vanliga människor. Det var temat för en kursares presentation i sociolingvistik. Hon menade att glappet mellan universitet och gymnasium är för stort. Antingen måste universitetet sänka nivån, eller gymnasiet höja den, för som det är nu är vanliga ungdomar varken särskilt välkomna eller redo.

Nu ska man vara försiktig med att göra politik av bara sina egna erfarenheter. Men. Jag fattar inte ett smack av det här.

När vi skulle börja högstadiet gick mängder med rykten om hur stort och svårt och annorlunda allt skulle bli. Bland annat skulle vi få matteläxa varje dag. Och lärarna talade med allvarliga röster om att nu var det tid att lyssna noga och skärpa sig och allt sånt där, för snart skulle det ställas höga krav på oss.

Sedan började högstadiet och det var inget konstigt alls. Nya lokaler, nya lärare, men kunskaps- och kravmässigt inte något större hopp än det mellan årskurs fem och årskurs sex. Tre år senare - samma antichock. Gymnasiet var inget annat än en naturlig fortsättning på högstadiet.

Precis så har jag upplevt universitetet.

Jag inser att det känns olika beroende på vem man är och vilket program man väljer. Och jag inser att jag ofta har varit en duktig flicka.

Men min upplevelse har varit just så här:
Det är inte otäckt. Det är inte övermänskligt. Det är inte för en elit. En föreläsning är bara en lektion. En tenta är bara ett stort prov. En bok är - fortfarande - bara en bok. Du måste kunna läsa på egen hand, du måste kunna engelska, och det är en fördel om du kan fixa matlådor. Värre än så blir det inte.

23 mars 2010

På väg till frisören

Varje gång jag ska klippa mig måste jag låtsas vara coolare än jag är. Annars får jag inte den frisyr jag vill ha. Om jag säger som det är, att ibland orkar jag inte ha klägg i håret utan låter det bara ligga, så klipper de en tantfrisyr.

Därför:
- Tvätta håret och använda mitt dyra vax, och större mängd än jag vanligtvis använder.
- Smörja in mig med mitt nya Satsuma body butter, så jag får en distinkt citrusdoft.
- Använda dyra skinnstövlarna trots vätan, inte några praktiska vinterstövlar.
- Noga välja resten av kläderna. Idag blir det systerns skitsnygga breda skärp till en grönranidg T-shirtklänning. Och min lysröda vårjacka.

Naturligtvis borde jag sminka mig också. Mycket kajal. Men. Ett kort urval av saker jag tycker är roligare än att sminka mig:
- Sopsortera.
- Skura ugnen.
- Läsa grammatik.

Så det blir det inget med. Jag är redo. Låt oss hoppas att det duger.

"Men rutinkontrollets mamma sa..."

Firefox stavningskontroll är en torr och rolig jävel. Jag förstår att den har svårt med vissa ord - men alternativen den föreslår!

Korrfel blir ekorrfel.
Teneriffa blir tendensfria.
Kubatokiga blir karltokiga.
Kadefors blir skadefors.

Bäst av allt: Mumintroll blir rutinkontroll.

22 mars 2010

Dead man walking.

Det kan vara den första riktigt sorgliga film jag sett, och oj, vad jag grät den där gången för länge sedan. Nu har jag läst boken bakom.

Den svenska översättningen av boken dras tyvärr med en hel del korrfel och märkliga översättningar som ger fel nyanser. När någon säger "Jaså?" och den andra personen svarar "Jaså." känns det som om någon varit liiite snabb med att översätta ordet "Really".

Men jag orkar inte läsa på engelska när jag nu har en kurslitteraturfri vecka. Sådant kan ändå inte stå i vägen för den berättelse som hugger tag i en.

När Helen Prejeans nunneförsamling omförhandlade vad kristen tro handlar om - kort sagt från en fråga om vad man tror till en fråga om vad man gör - blev det så att hon började brevväxla med en dödsdömt fånge. På köpet blev hon anti-dödsstraffskämpe.

Det är fantastiskt hur troende människor ser på världen och sig själva. Vilket ansvar de tar för att ställa saker tillrätta. Jag är mycket medveten om att förjävliga saker utförs i religionens namn, men nu syftar jag på något helt annat. De här människorna som ser det som sin livsuppgift att göra så mycket gott de bara hinner och orkar och mer därtill, de fascinerar mig något oerhört.

Dead man walking är faktaspäckad, och även om en hel del säkert har förändrats sedan boken gavs ut 1993 så är den jäkligt intressant. Till exempel berättas att så sent som i januari 1993 hängdes en man i delstaten Washington. Jag som föreställde mig att hängning blev omodernt någon gång i början av 1900-talet. Men se på fan - det är fortfarande okej att hänga folk i Washington och New Hampshire. Och på andra ställen i världen, såklart.

Helens övertygelse är att vad hemskt en människa än har gjort så har h*n ett okränkbart människovärde. Lätt att hålla med om även utan att vara nunna.

Jag är övertygad om att om någon nära mig mördades så skulle jag vara desperat efter hämnd. Förblindad av sorg skulle jag önska döden åt mördaren. Just därför är jag så tacksam att rättssystemet skyddar gärningsmännen.

Vi är vana vid att det existerar dödsstraff i världen. Kanske inte här, men det finns. Det är ingen källa till daglig chock. Men att ställa sig utanför en stund, att glömma vad vi vet och plötsligt se: Staten planerar och genomför mord. Många olika människor deltar i mordet, men ingen är direkt ansvarig eftersom de alla "bara gör sitt jobb". De spänner fast en levande människa och injicerar denna levande människa med gift. Det är lagligt.

Det ÄR chockerande.

Äntligen

Det är en sådan fantastisk glädje att kunna läsa igen. I höstas kunde jag plötsligt inte längre. Visst, kurslitteraturen måste man ju sega sig igenom, men jag hade ingen koncentration kvar att hålla reda på orden i skönlitteraturen. På julafton fastnade jag i Mannen som dog som en lax. Men överlag har jag tagit det mycket lugnt och mest läst korta texter om disk och mumintroll och annat som inte anstränger.

Men nu. Nu går det igen. Blörp - så var Sara Kadefors Borta bäst slut. Inte var den som jag förväntade mig, men kanske var det en fördel. Att inte berätta för mycket, inte lova för mycket, att inte vara för förljugen i förhållande till verkligheten.

Nyss läste jag sista sidan i Dead man walking. Den förtjänar ett alldeles eget inlägg.

Feministerna som jag är lite rädd för

Det finns några feminister som går alldeles för långt. Som är så arga. Så hatiska. Som kan applicera feministisk analys på vad som helst.

Jo. Så är det faktiskt.

Jag pratar inte ofta om dem, för att de ändå är så mycket i fokus. För att det är så jobbigt, sorgligt och frustrerande. Precis som att man som vänster helst skulle blunda för de där Kubatokiga eller antisemitiska vänstermänniskorna.

De är inga jag vill förknippas med. De är inga jag kan identifiera mig med. Och på något märkligt vis hänger jag ändå samman med dem. Vi är ytterligheter inom en på så sätt mycket bred ideologi.

Feminismen som ideologi rymmer åsikter från "Att vika ut sig är ju ett uttryck för girl power" eller "Världen skulle vara en finare plats om det var kvinnor som styrde" till "Praktiskt taget alla män är förhatliga och äckliga. Ett gapande, slött, översittarkollektiv" eller "Att kritisera kvinnor är antifeminism".

Sedan kan jag och andra tjata hur mycket som helst om att det där inte är feminism "på riktigt". Det spelar ingen roll. För några personer är det ju det.

Det är därför jag tvekar inför vissa feministiska sammanhang. Tidningar, föreläsningar, bloggar där en mycket märklig sorts feminism breder ut sig. På jakt efter schyssta feministiska bloggar som kan berika vardagen ligger den här feminismen i vägen. Jag vill läsa genusvetenskap, men vet inte om jag orkar, för jag har faktiskt ingen lust att ta diskussionen med de här människorna som analyserar sönder vad som helst och som slår en i huvudet med belästa referenser. Och om någon mot förmodan tror att bara män (eller mansgrisar) kan använda härskartekniker - tänk om.

Jag har redan varit med om att bli sedd som en "sån där" tjej. En som är männens försvarare, en som inte är smart nog att greppa hela analysen, en som blivit vilseledd av den andra sidan, en som är emot själva jämställdheten. Det är inte ett dugg kul.

Att sluta kalla sig feminist är inget alternativ. Det här är inte "bara" politik, det gäller ju mitt liv, mina möjligheter och skyldigheter, min identitet. Och lustigt nog finns det säkert också de som ser på mig på samma sätt som jag ser på dessa hatiska ideologer. Som en som gått för långt. Det ska fan vara svårt att bekänna sig till ideologier.

20 mars 2010

Färgkodat är nya dieten. Ni hänger väl med?

Surtantens språkspalt

"Pretentiös utan att vara pretto" skrev en recensent. Dessa recensenter. Så ängsliga att ge oss något nytt, att producera meningar som ingen annan skulle ha kommit att tänka på, metaforer spräcker gränsen. Visst ska vi leka med språket. Visst ska vi slå klackarna i taket och kasta bokstäver omkring oss och våga. Några av de bästa texter jag läst har varit just recensioner. Men. Du kan inte leka bort ett ords betydelse. Hur fri och vågad du än är så betyder orden fortfarande någonting.

Och att en sko har zip på insidan. Jovisst går det fortare att både säga och skriva, men snälla. Dragkedja och blixtlås är ju så roliga ord. Glöm dem inte.

Rent principiellt tycker jag att det är ganska löjligt att frukta för svenskans överlevnad bara för att vi lånar ord. Lånord är bra och roligt och har alltid funnits. Ändå gör det lite lite ont när svenska ord får stå tillbaka. Ett efter ett. Lyckas jag acceptera att folk säger printa istället för skriva ut, ja då börjar de kalla skrivare för printrar också. Herre min je.

Sanningen är väl att jag är en sentimental jävel. En liten nationalromantiker. Men en inkonsekvent sådan. Ha en bra dag, brainstorming och outstanding MÅSTE man ju få använda. Spendera tid ger mig heller inga obehagsrysningar. It doesn't make sense ploppar tyvärr ofta upp huvudet före utmärkta Det går inte ihop. Och när Språkrådet tycker att vi ska säga hjärtbatteri istället för pacemaker blir jag bara full i skratt.

En trivsam plats

Kortedala är märkvärdigt trivsamt. På nätterna luktar hela kvarteret nybakt, för här finns ett bageri. Inom fem minuters promenad finns närbutik, vårdcentral och pizzeria. Paketstället och en blomsterbutik. Ja, pizzerian ligger ärligt talat bara fem sekunders promenad hemifrån.

Om man var pensionär och ville ta det lugnt skulle hela ens vardag kunna utspela sig här. Att åka in till stan vore onödigt. Om Nordstan är Mordor, så skulle Kortedala kunna vara Fylke. Jag märker att jag tycker om det.

Och om kvällen sjunger spårvagnen borta vid ändhållplatsen. Det är kanske det bästa av allt.

18 mars 2010

Kvinnor, negrer, judar

Det är så mycket märkligt som fortfarande är okej att säga i diskussioner om feminism. Alla måste få säga vad de tycker och alla måste få tycka vad de vill och yadayadayada.

Därför kan man uttrycka saker som att visst ska män och kvinnor ha samma lön, men man kan inte förneka att vissa arbeten bör kvinnor trots allt hålla sig ifrån av praktiska skäl. Muskler och sånt där.

Eller att självklart ska pappan vara delaktig i föräldraskapet, men de första månaderna eller åren är mamman extra viktig för hon och barnet har ett särskilt band som inte kan jämföras eller ersättas av något annat.

Biologiska argument om sånt som "alla vet".

Jag tänker: om det inte handlade om feminism.

Vore det okej att säga att visst ska negrer få vandra på gatorna utan att trakasseras, men man kan inte förneka att de är ointelligentare än de vita?

Eller att judar visst inte bör förintas utan tvärtom få utöva sin religion, men det vill till att man håller lite extra koll på dem eftersom de som känt är sluga och giriga?

Suck.

11 mars 2010

6:e mars 2008 i Göteborg

Då såg det ut så här. Nu jävlar tror jag det är vår snart igen.

10 mars 2010

04 mars 2010

Flickan och hunden

Hunden på tåget är storväxt, men bara åtta månader. Ungbusig, studsar och viftar på svansen, är lite överallt. En pytteliten tvååring närmar sig.

Ni vet hur det är, barn och jättehundar. Som gammal New foundland-ägare har man sett det klassiska scenariot många gånger. Det är gråt och skrik och upp i mammas knä och tänk om hunden bits och hjälp och oj och nej och så vidare.

Men den här tvååringen är annorlunda. Först står hon en bit ifrån och fnissar. Sedan går hon fram. Hunden blir alldeles till sig, slickar ner hela tjejen. Som gapskrattar. Att bli slickad i ansiktet av en jättehund tycks vara hennes livs lyckligaste ögonblick. Hon bubblar, hon tjuter av ren livsglädje.

För mig blir hon själva symbolen för framtidshopp. En tjej som är så tuff som tvååring kommer att bli oslagbar vad det lider. Hon kommer att växa upp till någon helt enastående.

Världen är i goda händer.

En ateist tänker på gud

Oj, vad Gardells gudsprogram var omtumlande. Eftersom jag läst hans "Om Gud" blir detta en lättillgänglig och bildmässig repetition. Med humor.

Hans gudstes går ut på att den gud som beskrivs i Gamla testamentet är ett hopplock av många olika gudar. Det är förklaringen till att h*n är så motsägelsefull. Olika folk har i olika tider vänt sig till gud med det de behöver hjälp med. De har skapat sig bilden av en kärleksfull fadersfigur, eller en brutal krigsgud.

Det intressanta är att enligt Gardell innebär detta inte att Bibeln och gud är menlösa. Han menar att våra bilder av gud aldrig ÄR gud, de är just bilder. Bakom dem finns något - en förnimmelse av något som är större än oss själva. Och det finns kvar under alla Gamla testamentets lökskal.

Då är detta att vara troende inte längre att köpa hela Bibeln, hela katalogen av möjliga gudar. Kanske ÄR kristendomen just ett smörgåsbord. När vi kan vår historia och vet varför olika gudsbilder uppkom, kan vi själva söka vår bild. Vår gud. Att tro blir inte ett passivt accepterande, utan ett aktivt ställningstagande. "Det här är min gud".

Så tänker Gardell, om jag förstått honom rätt. Och jag blir engagerad, förvirrad, fundersam. Konstigt nog. För jag tror ju inte.