30 juli 2008

29 juli 2008

Regn.

Tom Yam och detta med att ge beröm

Jag och Fadern åt på Tom Yam, thailändsk restaurang i Karlstad. Fantastiskt bra bemötande, genomtänkt inredning, god mat till vanliga restaurangpriser.
Ägaren tände rökelse, som luktade himla gott. Jag gillar rökelse, men tycker att de flesta "blommiga" dofterna känns konstgjorda eller som rengöringsmedel. Därför brukar jag bara använda sandelträ. Men den här var blommig och söt på ett väldigt gott sätt.
Jag kommenterade det och efter en stund kom ägaren ut med några rökelsestickor till mig. Jag fick dem. En sådan liten grej gjorde mig själaglad. I den mannen såg jag all världens godhet, för sex thailändska rökelsestickors skull. Servicekänsla!

Jag tycker om att skriva sådant här. Jag inbillar mig inte att hundratals hungriga typer läser min blogg i jakt på restaurangtips. Att jag härmed har gett Tom Yam en massa extra besökare. Men internet tycks krylla av annonser, direkta och indirekta. Folk som får betalt för att nämna olika företag. Då tycker jag att det är vår skyldighet, vi andra, att rosa de företag som verkligen har något extra. De som kanske inte lägger massa pengar på annonsering, men som vi besöker nöjda och småleende. Det spelar ingen roll hur många som läser - det är en principsak. Och Tom Yam är värt att nämna.

28 juli 2008

Gazpacho av en ordkonstnär

Jo, ibland tar nog min dyrkan av Peter Englund överdrivna former. Men jag måste bara få säga: Det är riktigt charmigt att skriva i ett matrecept: "Bli inte rädd om det ser konstigt ut". Det talar starkt till mig. Jag känner att detta är ett recept för oss nojiga, för oss som ängsligt ropar "Men kära nån", "Oh", "Kära hjärtanes". Det är ett vänligt recept. Gott låter det ju också.

Semesterkultur, del 2

Nej, jag sitter inte bara framför teven under sommaren. Bibblan är mitt sommarparadis.

Torsten Thuréns Källkritik är kurslitteratur, men ren nöjesläsning. Full av konkreta exempel på hur källkritik trots sin självklarhet är svår och full av gråzoner. Dessutom en bra sammanfattning i slutet, shysst mot stressade studenter Torsten!

Efter Under det rosa täcket, som i stort bekräftade mina egna idéer om jämställdhet, var det dags för en bok med mer provokativ titel: Könskrig. En bred antologi där alla möjliga olika människor skrivit alla möjliga olika tankar om jämställdhet. Befriande med så många olika infallsvinklar, även om allt såklart inte känns rätt eller ens relevant.

Lite historisk bildning vill jag också ha. I Populär Historia (som jag självklart lånar på bibblan, jag håller hårt i slantarna) presenteras stora och små händelser, världsomvälvning och kuriosa, i lagom långa artiklar med snygg layout. Peter Englund beskriver med sin målande stil både historien om stora fältslag och historien om mat, tystnad, tid och gråt. Hans Förflutenhetens landskap är underbar om man har tid och energi att läsa.

Stina Lundberg Dabrowski är i mina ögon en fantastisk journalist. Hon har skrivit en bok om arbetet bakom sina intervjuer: Stinas möten. Den är som extramaterial, och jag älskar extramaterial. Dessutom innehåller den massvis av rena utskrifter från intervjuer jag inte sett - härligt! Och så bjuder den på en överraskning: Stinas nervositet, korta stubin och prestationsångest. Hon är tydligen en människa hon också. En människa som intervjuat Nelson Mandela, Margaret Thatcher, Kadaffi, Yasser Arafat, Hillary Clinton, Ludmila Engqvist och många fler.

Vindens skugga fick jag i julklapp, och den har bidat sin tid i bokhyllan. Vissa böcker läses bäst i långa sjok under värmländska sommarnätter. Förutom att författaren är för förtjust (oh, vilken skojig mening) i att beskriva allting som kopparfärgat, är det en riktigt bra bok. En deckare för litteraturnördar, eller poesi för actionälskaren. Det är så spännande och rörigt och omvälvande och snyggt ihopflätat.

Sonja Åkesson hade jag aldrig hört talas om förrän jag läste följande citat hos Hillevi Wahl:
"Jag sprang ut i den tidiga skymningen
och ville sträcka handen genom himlen
men skyndade tillbaka hem
för att inte bränna vid potatisen."
Åh. Vemod så det värker. Sen gick en dokumentär om henne på teve, och jag bestämde mig för att låna hennes samling Man får vara glad och tacka Gud. Jag småläser då och då, det blir de mest kända dikterna som Självbiografi och Vara vit mans slav. Hon gör mig inte besviken. Älskar hur hon skriver om vardag, vemod, vardag.

På grund av Jonas Gardell får jag också lära mig en massa om Gamla Testamentet. Det trodde jag verkligen inte att jag var intreserad av, men han rycker med mig på en historisk och filosofisk upptäcktsfärd. Mer om hans bok Om Gud när jag läst klart, och tänk klart.

På grund av Brodern rymmer sommaren också en del barnkultur. Jag har än en gång läst:
Pojken och Tigern -smyggeografi som spännande reseberättelse. En modern Nils Holgersson. Eftersom den är tänkt som läsebok är språket kort och enkelt, precis som jag vill ha det.
Två av Elvisböckerna - sorgliga skildringar av en mamma och en son som inte passar ihop och inte förstår varandra. Kanske finns det ändå en tröst i att Elvis klarar sig bra, och att han har andra vuxna omkring sig. För det han utsätts för av sin mamma är närmast (omedveten) psykisk misshandel.
Häxpojken - en del i Maj Bylocks bästa serie. Hon kan skriva historiska berättelser som ingen annan.

Och så har Föräldrarna efter mycket tjat högläst Harry Potter och de vises sten. ("Men ALLA i min klass har sett den filmen!") Jag trodde inte jag skulle uppskatta den efter tre genomläsningar. Men det var mysigt att på nytt få höra hur allt började och hur oskuldsfullt livet var då - innan Harry, Ron och Hermione anade vad som väntade dem, vad de var utvalda att göra.

Semesterkultur, del 1

Inte är det kulturskymning bara för att det är sommar, snarare tvärtom. Sommaren är tiden då komissarie Barnaby snällt samsas med Sonja Åkesson medan Gordon Ramsay polar med Torsten Thurén.

En film som jag snubblade över sent en natt var tyska Prinsessan och Krigaren. Med sin minutiöst genomtänkta scenografi och ljussättning påminner den om Amelie från Montmarte, men med otäckare stämning. En saga för vuxna, socialrealism och surrealism i samma paket.

Sweeney Todd har jag länge tänkt se, men jag har varit osäker på om splattermusikal är något för mig. Dessutom hatade jag Edward Scissorhands, men älskade Kalle och chokladfabriken. Inledningen är förvånande lik Kalle och chokladfabriken, Borat gör en skön rolltolkning och det är kul med musikal. Men det är en sorglig och ganska meningslös historia, som nog kräver sin splatterentusiast eller Johnny Depp-suktare.

In Bruges handlar om två lönnmördare som får en livskris när de hålls sysslolösa i medeltidsstaden Bruges. Märkt som komedi och den är både rolig och tänkvärd tills slutet, som istället är meningslöst och fegt. Tycker jag då.

Så var det slutligen bekräftat: Jag är inte tillräckligt djup för Roy Andersson. Arenan sommarvisade Du levande, och eftersom jag gillade Sånger från andra våningen ända tills slutet (återkommande tema för mig uppenbarligen) gav jag den ett försök. Jag blev både positivt överraskad och besviken. Roy Andersson har ett eget bildspråk, han tycks jobba efter samma devis som Erlend Loe. Erlend Loe hatar utropstecken och tycker att om man behöver krydda med dem är texten inte tillräckligt stark i sig själv. Roy Andersson använder statisk kamera, och har någon gång sagt att den etablerade metoden att byta vinkel ofta är en metod för att skapa dramatik som inte finns där.
I Du levande har han letat upp/hittat på massvis av tragikomiska människor. Han har ett öga för vardag och detaljer. Trots att scenerna ofta är absurda är de också scener att känna igen sig i. Vi skrattar och våndas och drar efter andan i salongen.
Jag förstår inte varför Roy Andersson inte utnyttjar de här tragikomiska karaktärerna till att bygga en sammanhängande historia. Istället visar han lösryckta fragment som för mig inte bildar någon helhet.

Polisorkestern som kom bort är något så ovanligt som en israelisk film om en egyptisk polisorkester som kör vilse i Israel. Också den visades på eminenta Arenan i Karlstad. Jag håller inte alls med kritikerna om att titeln osar kalkon, tvärtom gör den mig nyfiken och ger ledtrådar om filmens innehåll: Stillsam, stundtals vemodig humor och intressanta levnadsöden. Huvudpersonen Tewfiq har dessutom ett fantastiskt ansikte.

Sommarens kulturpersonlighet måste för mig vara Gordon Ramsay. När jag hittade Systern och Svågern framför ett matlagningsprogram förstod jag ingenting. Men jag blev fast. The F Word är så tydligt upplagt för många reklamavbrott och för att man ska kunna komma in programmet när som helst och ändå ha glädje av det. Många goda programidéer har misslyckats och urvattnats av det tänket, men The F Word lyckas.
Jag tror att det beror på de många momenten: Tre rätter lagas i restaurangkök, av amatörer som Gordon får skälla på. Han åker hem till någon motsträvig matlagare för att få den att börja se positivt på matlagning. Han tar hand om djur som han så småningom äter upp. Han tävlar med valfri utmanare om vem som lagar godast mat.
Dessutom undviker The F Word den vanliga en-timmes-halvdokumentära-upphackade-program-fällan: Handlingskedjan där något först händer i bild, sedan får deltagarna berätta vad som hände, för att slutligen berätta vad de känner och tänker inför det som hände. Att slippa det är en välsignelse.
Trots alla The F Words fördelar tror jag inte jag skulle se det om det inte vore för Gordon Ramsays personlighet. Första intrycket var att han var en otrevlig jävel, eventuellt maktgalen. Men ju mer jag ser desto mer tycker jag att han är som ett barn. Obehärskat förbannad när något går fel, småhoppig och entusiastisk inför sina egna bra idéer, tusen procent passionerad i det han gör, allmänt studsig och vild. Det går inte att komma ifrån att det är charmigt (i alla fall på håll). Och jag väljer att tolka vinjetten med macho-muskel-Gordon som ett uttryck för självironi, så det så.

26 juli 2008

Det finns inga sekunder

Peter Englund skriver i Förflutenhetens landskap om tidens historia. Han påminner om att tiden som timmar och minuter faktiskt är en uppfinning, inte en upptäckt. Det är självklart men samtidigt omstörtande att tänka sig att det hela är en konstruktion. Åtta timmars arbetsdag året runt är egentligen befängt, påpekar han. Och visst känns det naturligare att jobba riktigt intensivt i perioder, för att sedan ta det mycket lugnt.

Han har poänger, den mannen, och jag gillar särskilt hans sätt att ta upp den lilla och vardagliga historien. I många år trodde jag att jag var ointresserad av historia, men det visade sig att jag bara fått den presenterad på fel sätt. I Peter Englunds essäer och i tidningen Populär Historia är det fascinerande som bara den.

24 juli 2008

"Bara ett minne blott"

Varje gång jag hör eller läser det uttrycket kliar det i fingrarna efter rödpennan. Så kan man väl inte säga?! Bara och Blott betyder ju samma sak. Det låter som "Jag ska även tvätta också".

Men kanske är det jag som är lite bakom. När jag googlar uttrycket får jag 11 100 träffar. Kanske har det på något vis blivit ett klassiskt uttryck. Eftersom det slinker in både i låttexter och rubriker. Jag måste söka svar...

23 juli 2008

Prata mer utopi

Läste sossarnas visionsbok och mådde illa av hyckleriet. Men en sak måste man säga om den: Den ser jävligt bra ut. En tjock och glansig bok med titeln På väg - om drömmar, ilska och vilja. En bra blandning av intervjuer och enkäter, sockrat med kongresscitat. Den ger känslan av att sosseriet reser sig starkt ur askan, som en fågel Fenix.

Jag tror att de har fattat en sak rätt här. Vi måste snacka utopi.

Ofta har jag hört att vi inte bör låsa in oss och detaljsnickra framtidsscenarier, utan vara ute på gatorna och genomföra konkreta förändringar nu genast. Vänstern har nog alltför mycket erfarenhet av långhåriga snubbar som tolkar Marx i en källare. Man vill leva i nuet, kompromissa och komma sakta framåt. Jag håller med.

Men jag tror inte att det ena måste utesluta det andra. Det blir tröstlöst att bara klaga och peta i detaljer som en procent skatt hit eller dit. Jag tycker att vi borde lägga mer tid på att fundera - hur vill vi egentligen ha det? Sen? Hur ser idealsamhället ut? Hur ska vi hantera egendom, kön, utbildning, arbete, omsorg, fritid, boende?

Vi vet allt för väl hur vi inte vill ha det, och risken är att vi skapar just en sådan ideologi: "Det här vill vi bort från". Det känns inte mer än rimligt att vi då också bestämmer vad vi vill fram till. Det är en alldeles för viktig diskussion för att skjutas upp. Jag efterlyser fria diskussioner där allt är tillåtet. Brainstorm utan facit.

22 juli 2008

Halvfabrikat

"I handeln finns det numera gott om färdiglagad mat, hermetiska inläggningar, torkade och djupfrysta produkter. Efterfrågan och förbrukningen av dessa livsmedel har ökat på senare år. Många hushåll skulle ha stor nytta av att ha tillgång till färdiglagade rätter eller olika halvfabrikat. Särskilt gäller detta hushåll, där man har ringa tillgång på arbetskraft för hemarbetet, t.ex. hushåll, där husmodern har förvärvsarbete, och i enstamståendes hushåll. Varje husmor får själv avgöra i vilka fall det är lämpligt och ekonomiskt att använda dem."

Ur Kokbok för skola och hem - Födan, hemmet, ekonomin.
Av Elsie Johnson, Kate Carpenter och Iwan Bolin. 1950

Något om den svenska sommaren, del 3


Hyllning till körläraren

Min körlärare är pedagogiken och lugnet personifierat. Han kan plötsligt säga "Idag ska vi köra ute i trafiken" på ett sätt som gör att det känns helt okej. Det känns som om han litar helt och fullt på mig och min förmåga. Han drar smarta paralleller till cykling, förbereder mig för nästa steg och tar det alldeles lugnt. Han får mig att tycka att bilkörning är skitkul istället för ett nödvändigt ont. Han får mig att önska att det var han som lärt mig cykling, simning, skridskor. Eller att han kunde lära mig att rida och spela gitarr. Fram för mer personkult av körlärare!

15 juli 2008

Planläggning av arbetet i hemmet

"Det är viktigt, att köket - husmoderns förnämsta arbetsplats - är väl inrett, för att hennes arbete skall bli så lätt som möjligt. Allt där bör vara enkelt och ändamålsenligt.
Varje hem bör så vitt möjligt söka införa fasta måltidstimmar. Detta är viktigt, för att husmodern skall kunna dela in sin arbetsdag på bästa sätt. Hon bör göra upp och följa en bestämd plan för veckan. Denna får anpassas efter förhållandena i hemmet. Så bör man t.ex. klokt fördela arbetet med tvätt, strykning, städning, bakning, klädvård m.m., så att man fördenskull ej eftersätter de dagliga göromålen. Husmodern får på så sätt ordning i sin arbetstid, hinner bättre med sina arbetsuppgifter och får även tid över till vila och förströelse. Genom att dessutom lära sig de bästa arbetsmetoderna vinner hon ett gott resultat med minsta möjliga kraftförbrukning.
Husmodern behöver och har rätt att få hjälp av husfadern och barnen - såväl pojkar som flickor. Det är viktigt, att barnen redan som små fostras att hjälpa till i hemmet och att göra detta med glädje. De kan tidigt få självständiga arbetsuppgifter."

Ur Kokbok för skola och hem - Födan, hemmet, ekonomin.
Av Elsie Johnson, Kate Carpenter och Iwan Bolin. 1950

10 juli 2008

Mer vishet från biblans toalett

Jag är smått förtjust i toaklotter. Det är ungefär som vilket internetforum som helst. Lite kuk, lite bajs, lite rop på hjälp, några kärleksförklaringar och en hel del vardagsfilosoferande. Idag läste jag Gud ser dig, skrivet med stora svarta bokstäver.

På grund av gårdagens toapoesi kastades jag bakåt i minnet, till biblans toa innan renoveringen. Då var det orange kakel och blått ljus som gällde, och det kostade en femma. Jag mindes att där fanns en kort toavers som alltid drog till sig uppmärksamheten. Den var snitsig, rolig med någon sorts knorr. Och eftersom jag läst den så många gånger trodde jag aldrig att jag skulle glömma den. Sen kom renoveringen, versen försvann både från väggen och från mitt medvetande. När jag försökte komma på den igår mindes jag bara ordet Skithusvägg.

Men så! Idag! Nyss! Kom den rusande tillbaka. Jag knäckte koden, versen var ju på engelska. Ordet var Shit house wall. Kanske en smula hobbyöversatt. Håll till godo:

My ambitions must be very small
Writing poems on a shit house wall

09 juli 2008

Omöjlig kärleksförklaring

På tjejtoaletten på Karlstads stadsbibliotek läser jag:
Bosse, jag älskar dig så mycket och för alltid.

Jag kan inte låta bli att tänka på Bosse och hans beundrare. Kanske klottrade hon på toaväggen orden hon aldrig vågade säga. Kanske hoppades hon att han av en slump skulle läsa och förstå. Kanske glömde hon att det var en tjejtoa hon befann sig på. Kanske fick Bosse aldrig veta att han var älskad, kanske går han genom livet ovetande och eländig för att till sist dö ensam.

Toalettpoesi

Some people come here to sit and think
Some people come here to shit and stink
Some people come here to play with their balls
I only come here to write on the walls

/Okänd poet på Karlstads biblioteks tjejtoa

08 juli 2008

Kläder och skodon

"Man bör välja kläder av god kvalitet i enkla modeller och diskreta färger. Den, som följer denna regel, är alltid välklädd. En god vara kan visserligen vara dyr i inköp men är i regel hållbar. Säsongsbetonade kläder är ofta av låg kvalitet. Det finns många sätt att förbilliga sitt klädkonto. En kunnig husmor syr och ändrar en del av familjemedlemmarnas kläder. Barnen bör tidigt lära sig att stoppa strumpor och sy i knappar och att alltmer vårda och sköta sina kläder. Det är viktigt att kläder hängs upp ordentligt, då de ej används, och att de ofta ses över, vädras och borstas. Vid inköp av skor ska man välja modeller, som passar foten. Skor bör aldrig stå oborstade och bör förses med skoblock, så man tar av sig dem."

Ur Kokbok för skola och hem - Födan, hemmet, ekonomin.
Av Elsie Johnson, Kate Carpenter och Iwan Bolin. 1950

06 juli 2008

Proletär kultur

Till Heldor på 70-årsdagen står det skrivet med blått bläck på försidan. Det är Seija och Kaleri som gratulerar.
Boken heter Från mörkret sträva vi mot ljuset - Arbetarrörelsens historia i Sverige. Förlaget är Proletärkultur.
På omslaget är ett målat hamnlandskap. Män i blåställ dricker kaffe, svetsar, köar, lastar, stånkar. Över dem flyger fiskmåsar.
Längst bak står ett nytt pris skrivet med bläck: 80 kr.

Jag vet inte varför, men det gör mig glad att den boken finns. Jag tänker inte läsa den. Men jag tycker om att den finns.

05 juli 2008

Trygga Räkan

Fånig sångtext skriven i samarbete med modern. Baserad på diverse felhörningar och lite fantasier...

Mel. Tryggare kan ingen vara

Trygga Räkan bor i Skara
Ropa Bert så ska han svara
Men om stjärnan tappar fästet
Finns ej pengar uti nästet

Bertans fader heter Orvar
Kors vad han kan käka korvar
Och hans lilla moster Anna
Hon kan steka pyttipanna

Vad de tar och vad de giver
Alltid korvar det då bliver
Deras mål är blott det ena
Suga av allt kött från bena

04 juli 2008

Oväntat besök

Jag är tillbaka i Sundsvall för en kort stund. Lite saker att fixa. Påminner mig att jag behöver hämta några grejer i lägenheten. Min sommarhyresgäst kan väl inte ha något emot att jag kommer förbi, hon är väl ändå på jobbet så här dags? Jag går in i mitt hus, tar upp nyckeln ur fickan men... min dörr är borta.

Ingenstans står mitt namn, ingen dörr ser ut som min. Jag förstår ingenting. Jag bor ju här. Jag har ju mina möbler och böcker och min kinesiska tekanna här. Jag går fram och tillbaka i trapphuset. Tittar på dörrarna igen. Och igen. Har jag blivit galen? Har jag hittat på det senaste året... eller har jag redan flyttat men glömt det?

En granne går in till sig. Jag tar mod till mig och ringer på:
- Ursäkta, jag undrar var det här är för adress?
Hon säger min adress.
- Jag förstår att det låter konstigt, men jag måste fråga: Känner du igen mig som din granne?
Jodå, hon vet vem jag är. Jag ber henne peka ut min dörr och det gör hon. Fast det är inte min dörr. Jag provar nyckeln trots allt.

Den passar.

Jag går in. Det ser inte ut som det borde. Inredningen består av mycket rött, svart, sammet. En mörkhårig tjej tittar skrämt och aggressivt på mig. Hon undrar såklart vad fan jag gör där, och vill köra ut mig. Jag ber om ursäkt, känner mig änglig, förstår att det ser ut som om jag gör intrång hos en främling. Hon måste undra hur det kommer sig att jag har hennes nyckel. Jag försöker tala lugnt och ber att få stanna och snabbt förklara mig.

Jag kan inte tänka ut något bättre än att berätta allt för henne. Hon håller med om att det är väldigt underligt, men tycks vänligare och lugnare. Hon berättar att hon bott där länge, men att hennes lägenhet alltid varit speciell.
- Det spökar här, säger hon.
Rösten är nonchalant, som att detta med spökerier skulle vara alldeles naturligt. Och jag svarar lika nonchalant:
- Jaså, är det han eller?
- Ja, och han bredvid.
På sängen ligger två medelålders män och slötittar på teve. De skrämmer inte oss. De bryr sig inte alls om oss. Bredvid dem sitter en av tjejens stora svarta hundar. Den andra sitter med henne i soffan. Jag tror de är flat coated retrivers, möjligtvis curly coated.

Vi vet inte riktigt vad vi ska göra, men det tycks inte som att jag kommer bli utkörd just i detta nu. Vi småpratar och det flyter på ganska bra mellan oss två, fångade av detta mystiska öde. Jag funderar över min hyresgäst, vad har hänt henne och varför har hon inte hört av sig? Allteftersom vi pratar börjar något nystas upp. Jag blir misstänksam och ställer frågor. Tjejen visar sig trots allt vara min hyresgäst och mer än så.

Hon har mycket riktigt bott i lägenheten länge, före min tid. Och så blivit besatt av att återskapa det livet. Hon har utgett sig för att vara en juriststudent som ska sommarjobba i Sundsvall och behöver boende, och på så sätt hoppats komma åt just min lägenhet. När hon lyckats gjorde hon sig av med mina saker och återskapade sitt gamla liv enligt planerna. Jag har blivit lurad.

Då vaknar jag.

03 juli 2008

Nöjen och semester

"Mången lägger ner för mycket pengar på sina nöjen. Önskvärt vore, att man kunde roa sig hemma under enkla former och utan stora kostnader. Genom att delta i en studiecirkel kan man förena det nyttiga med det nöjsamma."

Ur Kokbok för skola och hem - Födan, hemmet, ekonomin.
Av Elsie Johnson, Kate Carpenter och Iwan Bolin. 1950

01 juli 2008

Paniksiffror

Systern läser Storföretagens svarta bok. Jag törs knappt öppna den, för jag vet vad som väntar. Panik och existensskuld. Korpens sång av Per Nilsson. Slår trots allt upp den för att titta vilken hemsk värld jag är med om att skapa varje dag:

"Idag arbetar 12 miljoner barn i världen med tillverkning av billiga exportvaror. 360 dollarmiljardärer är lika rika som de fattigaste 2,5 miljarderna människor tillsammans. En årlig överföring av en procent av deras rikedom skulle kunna förse dessa människor med dricksvatten och skolor. De 500 största företagen omsätter en fjärdedel av världens bruttonationalprodukt och kontrollerar 70 procent av världshandeln. De sysselsätter dock bara 0,05 procent av världens befolkning. Varje år dör tio miljoner barn, vars föräldrar saknar pengar till mediciner åt dem. Varje dag dör 100 000 människor till följd av hunger och utsugning."

Storföretagens svarta bok, Klaus Werner och Hans Weiss, 2003

Dagens Eko

Godafton!
Inrikes:
En helvetes massa skit har hänt idag och enligt säkra källor har 10 000 personer i Norrköping haft en trevlig pratstund med sin granne.
I Arvika har 5000 personer lett vänligt mot en okänd person på stan.
I Stockholm har 1000 ensamma människor träffat en ny vän.
I Göteborg har 75 personer ingripit mot mobbing.
I Värmland har 1000 ensamma människor pratat med en trevlig kassörska i mataffären.
I Piteå har 300 personer blivit förälskade.
Och slutligen kan vi rapportera att 500 personer i Bohuslän den här veckan har förverkligat en dröm. 50 av dem har byggt en båt, 150 har bytt till ett roligare jobb medan resten flyttat ut på landet eller till Norge.


Detta har Modern skrivit. Blir barnsligt förtjust i det.