30 juni 2007

Välj åt mig, storebror

Nu börjar det bli lite ganska omöjligt att konsumera medvetet.

Alla som förespråkar medveten konsumtion säger hurtigt att det bara är att flytta handen ett par centimeter i hyllan. Men till vad ska jag flytta handen?

Som en medveten konsument ska jag tänka på om produkten jag köper är skadlig för naturen, genom produktion, transport eller restprodukter. Om den är skadlig för min hälsa på grund av onaturliga tillsatser eller kanske bara är en fettbomb. Om den är närproducerad och därmed gynnar de lokala och småskaliga företagen. Om den är rättvist producerad, med skäliga löner för arbetarna och utan att vara skadlig för dem. Om den innehåller animaliska produkter eller kanske är djurtestad.
Självklart tänker jag också på om den är billig eller dyr, jag kan inte påstå något annat.

Vad blir det kvar som jag kan köpa med ett gott samvete? Potatis?
Jo visst är det något av det godaste som finns men kanske lite enformigt.

Plötsligt känns storebrorsamhället ganska lockande. Visst vore det skönt om staten såg till att det bara fanns bra saker att köpa...

Efter att ljuset släcktes

Efter att ljuset släcktes kom de alla fram. Demonerna och änglarna. Ur de mörka hörnen, ur skrymslena, till och med ur skafferiet strömmade de. Runt hennes säng samlades de. Betraktade tyst varandra. De levde i en ordlös samvaro. Mörkret förenade dem.

Hon var så gammal. Hade bara sig själv. I sängen låg hon. Och ibland gjorde det ont. Ibland gjorde det inte ont. Skillnaden var inte så stor. Och dagarna gick. Och minnena gick revy som en gammal matinéfilm, vissa bildrutor i svartvitt.


De kom ibland och skötte om henne. Gav henne mat och bytte blöja. Höll henne vid liv men just inget mer. De visste att de inte skulle ha favoriter, att de inte skulle tycka om eller tycka illa om. Men det är ju ingenting man kan bestämma. Och de tyckte inte om henne. De hatade henne inte, men i hennes närvaro blev de rastlösa och nervösa. De gjorde vad de skulle lite snabbare, och skyndade vidare till sin fusklånga lunchrast. De kunde inte tåla luften i lägenheten. Tjock och besk. Det var inget som kunde vädras bort. Det var leda och väntan.


Och hon var inte bitter. Inte ledsen eller arg. Hon lekte inte martyr. Hennes ögon ljust blågrå och tomma. Hon var som vatten. Genomskinlig och innehållslös. Vad som höll henne kvar var omöjligt att säga.


Genom henne strömmade strofer från förr. De var lösryckta från henne numera. Hon var inte berättaren, inte tolken, bara kanalen de sändes på. Och mottagningen blev allt sämre, fragmenten alltmer brusiga.


I mörkret kom de. Samlades runt henne. De lade sina händer på henne. Det var som i barnvisan. ”Och guds änglar de små, breda vingarna ut. Omkring barnet de stå, tilldess natten är slut”. Men änglarna var inte ljuva ljusvarelser. Demonerna inte brinnande skräckupplevelser. De var alla jämngrå. Och det var inte alls så att de gav hennes tillvaro mening eller skänkte tillförsikt. De bara omgav henne.


Och kanske en dag att hon slumrade in. Kanske att hennes plastficka togs ur en pärm och arkiverades. Att schemana fick struktureras om. Ingen saknade henne. Och inget saknade hon.


(Textkommunikationsuppgift: skriv en text om efter att ljuset släcktes)

27 juni 2007

Handväska istället för kängor

När jag var liten var vi alla rörande överens om att vi aldrig skulle vara vän med en rasist. Att vara rasist var något av det fulaste vi kände till. Otäcka människor med kängor och rakade huvuden. Människor som ropade svartskalle och slog ned invandrare på fritiden. Att vara med en sådan, att tycka om en sådan, var otänkbart.

På högstadiet verkade rasismen vara en självklar del i raggarkulturen. Att tycka lite illa om araber och såna där utan någon särskild anledning helt naturligt. Och sydstatsflaggan var ju så snygg… Plötsligt hade man rasister lite varstans omkring sig. Och man ursäktade dem och sa att de inte var pålästa, att de inte var rasister på riktigt utan bara för att det var populärt, att det snart skulle gå över. Så som en orolig omgivning brukar säga om bestämda tonårsvegetarianer eller vänsteranhängare. Och inte brukar det gå över.

Nu är både högstadiet och raggarna bekvämt avlägsna. För en tid sedan var jag hemma hos en kompis för att fira hennes födelsedag. Jag tog fel på busstiderna hem och hade plötsligt missat sista bussen. Vid busshållplatsen stod en kvinna som gjort samma misstag. Vi började prata så smått och bestämde oss för att dela en taxi. Under tiden vi väntade pratade om vi om än det ena än det andra, samtalet flöt på lätt och jag uppskattade hennes sällskap. Man hinner prata om ganska mycket på en kvart, man hinner börja gilla någon en aning.

Så ska vi välja taxi. Vilken ska vi ta? undrar jag. Och det är då det händer.
- Ingen invandrare.
Det skuttar till i mig. Försöker att inte låtsas om, inte bry mig om, inte brusa upp. Öppnar första bästa taxidörr och frågar om priset, säker på att hon inte kommer insistera utan åka med när jag väl tagit första steget. Något annat vore allt för pinsamt. Istället säger hon det igen.
- Nej, inte någon invandrare.

Och jag åker iväg såklart. Jag är så arg. Men mest skäms jag. Skäms för att jag stått på trottoaren med henne, för vad chauffören ska tänka, för att jag gillade henne.
Och jag önskar att allt var så enkelt som när jag var liten. Att rasisterna hade rakat huvud och elaka ögon. Så att vi visste vilka vi ska åka ifrån.

20 juni 2007

Citat två

"Perfection is achieved not when there is nothing left to add, but when there is nothing left to take away."

Antoine de Saint-Exupéry (författaren av Lille prinsen - livsfilosofi på hög nivå)


En utmaning för alla som skriver. Ta till er. Hoppas det är en tidsfråga innan svensklärarna går efter detta istället för att uppmuntra adjektivsjukan!

Citat ett

"Never accept anything without question. Never ignore an inner voice that tells you something could be better, even when other people tell you it's okay."

Frank Sinatra

På besök i åvävla

Glesbygd. Ett ord som väcker många känslor. “Det heter utvecklingsbygd” sa en man bestämt sedan jag etiketterat hans hemort. Jag gjorde ett fotoreportage med just glesbygd som tema, och det fick mig att fundera lite över ordet och fenomenet.

Först och främst: för mig ligger det absolut inget nedvärderande i ordet glesbygd. Det betyder en plats där folk inte bor så tätt, helt enkelt. Men självklart slutar inte tankarna här - var och en av oss får många fler associationer. Många av oss bor i glesbygden eller utvecklingsbygden om man hellre säger det. Jag är själv uppväxt i den, blev lite trött på den och flyttade hemifrån till Den Stora Staden. Glesbygd för mig betydde också en plats där tågen aldrig går, i så fall möjligtvis förbi utan att stanna. Där många bott i samma hus eller på samma tomt i generationer. Där man förväntas veta vem “Svenssons kusinbarns låtsasmorfars hunds förre ägare” är, och helst också vilken bil han kör. Där posten kommer mellan tolv och ett och plogbilen i samma veva. Där potthålen och grusvägen gör det jävligt tröstlöst att försöka lära sig cykla. Där man inte ser sin grannes hus för granplanteringarna. Där man, när man hör en bil, sticker ut huvudet genom fönstret och kollar, vänder sig till sin fru och säger “Vem var det?”. Och en plats där man, läskigt nog, med största sannolikhet kommer att kunna klura ut vem det var som passerade med hjälp av bilmärket och modellen.

Ni kanske gissat att jag stormtrivs i stan? Absolut!
Men så återvände jag till “mina rötter” för ett fotoreportage, som sagt. Med distans och full koll på när tåget tillbaka till stan gick så kunde jag se andra saker än förut.
Jag såg att glesbygden är platsen där lantbrevbäraren lätt ställer upp som fotomodell efter lite lappskrivarkommunikation via en påse i brevlådan. Där snälla tanter som inte vill bli fotade ändå passar på att sia om vilken duktig fotograf jag kommer att bli. Där plogbilsföraren plogar ens uppfart när han ändå är igång och plogar vägen. Där konsumpersonalen, trots att det glappat i kommunikationen så de inte visste att någon skulle komma, direkt låter mig och min kamera tillbringa dagen bland deras hyllor. Där folk gärna ger varandra lift från tåget när det strulat till sig med någons skjuts. Där man, om man känner för det, kan springa naken i trädgården och tjoa utan risk för att någon ser en (om inte Gustavsson kommer förstås). Där lantbrevbäraren är både bank och postkontor, och Konsum dessutom är apotek och systembolag. Där man kan få uppleva riktig tystnad. Där slamsugarkillen ställer upp på fotografering med 30 sekunders betänketid. Där det hänger en lista på Konsum där man kan skriva upp åkbara skidspår man hittat eller gjort i närheten. Där dörrarna står olåsta om dagarna. Där man säger hej när man möter någon, och alla bilförare vinkar.

Mina gamla associationer till ordet glesbygd har jag kvar. Varenda en - lita på det. Men nu kan jag göra listan lite längre med de nya kopplingarna. Jag har inte blivit glesbygdskramare och blivande bondmora, men jag är inte någon fördomsfull stadsbo som rynkar på näsan när jag ser en ko heller. Försoning, tror jag det kallas. Länge leve åvävla*!

Åvävla = långt bort i ingenstans, ute i bushen

18 juni 2007

Åh, vänern

Strandpromenad igår efter regnet. Skulle vilja skriva något i stil med Åh regntunga vänerstrand, vad allt har du inte sett. Åh djupa vänervatten, vad gör du ej för mitt vemodiga sinne. Men det är inte riktigt min stil...







17 juni 2007

Böcker alla borde läsa

Böcker/författare alla borde läsa:

Erlend Loe - Naiv Super och Doppler
Om män som inser att de inte kan fortsätta som förr. Den ena köper en bultbräda och en röd boll, den andra flyttar ut i skogen och möter en älgkalv. Inte samma story även om man kan tro det. Enkelt och självklart språk.

Jonas Gardell - En komikers uppväxt, Ett ufo gör entré, Jenny, pjäsen Ömheten
Om allting, om att vara människa, om de som skadar, om de som blir skadade, om de som ser på, om att gå vidare. Ömheten: om stor kärlek och stor sorg. Gardell är en ordkonstnär som sätter ord på det vi andra bara känner.

Mikael Niemi - Populärmusik från Vittula
Som En komikers uppväxt men samtidigt inte alls. Skildringen av islossningen är magisk och biter sig fast.

Nick Hornby - Om en pojke
Som En komikers uppväxt och Populärmusik från Vittula men samtidigt inte alls. Läs boken innan ni ser filmen. Har ni redan sett filmen, läs ändå!

Per Nilsson - Du & du & du, Anarkai, Korpens sång, Ett annat sätt att vara ung, 17
Om livet. Relationer. Skuld. "Ungdomsböcker" men kan läsas av alla. Språk som gränsar till poesi.

Aldous Huxley - Du sköna nya värld
Framtidsskildring skriven 1932, utspelar sig ca 600 år framåt i tiden. Då alla är lyckliga och allt är perfekt...

Kahlil Gibran - Profeten
Lugn och tänkvärd. Vackert språk.

Fredrik Lindström - Världens dåligaste språk och Jordens smartaste ord
Om ord! Intressant, lättillgängligt, utmanande för alla som har den minsta språkpolis inom sig. När blir de obligatorisk läsning för svensklärare?

Katarina Wennstam - Flickan och skulden, En riktig våldtäktsman
Öppnade mina ögon. Läs och bli arg. Skriver om samhällets syn på våldtäkt på ett lättillgängligt och medryckande vis. Varning för många fallbeskrivningar.

Kajsa Wahlström - Pojkar flickor pedagoger
Om jämställdhetsarbete på förskolor i Gävle. Sätter ord på allt det man känt, pekar på allt det man varken hittar i "feministkretsar" eller hos grottmänniskorna. Man får antingen domedagsstämning eller förändra världen-sug.

Bengt Linder - Läckert Bonnie (m.fl)
När man vill skratta. På stranden. På natten. På tåget. Snabbläst, absurt, underbart. Fulkultur. Men varför ska humor vara fulare än sorg? Läs inte om du inte gillar ord som ärtanpärtan, rabarber rabarber, brallis, fillimojäng, knickedickan, smash, störtball m.fl. Ej heller om du har svårt för bölgodor som bölar romantiskt i vassen.

Tove Jansson - Hur gick det sen?
Barnbok, men poesi på hög nivå. Underbar stämning, mystik i ord och bilder. Lätt att lära sig utantill för att imponera på folk =)

Jujja och Thomas Wieslander - Mamma Mu & Kråkan
Kapitelbok för barn. Men skit i det! Språket är underbart. Alla har en Mamma Mu eller Kråka i omgivningen och i sig själv. I denna bok cyklar de, dyker, är på Sandvikens bibliotek, fiskar m.m.

Astrid Lindgren - Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter m.fl.
Livet, döden, mod.

...kommer inte på fler just nu.

JUST DET: Peter Pohl - Malins kung Gurra
Peters Pohls enda bok som man inte känner för att ta livet av sig efter att man läst. Den bok som format hela min syn på vad kärlek är.

Äntligen!

Så var det dags. Även jag är bloggbiten. Några år senare än resten av världen men vad fan =)

Har lärt mig att det är viktigt med ett tydligt syfte och målgruppsanalyser och medvetenhet och att identitet och image stämmer överens osv osv. Men nu har jag inte tänkt på något av det. Jag tänker bara låta mina bilder, tankar och ord sväva fritt ut i cyberspace. För mig själv och vem som helst.

Lovar att försöka undvika inlägg av typen "Idag var jag och handlade och sen tittade jag på tv och sen sov jag".

Har också tänkt mig en hel del länkar, eftersom internet är den nya lägerelden (som modern brukar säga) och full av intressanta grejer och kedjor som leder vidare och djupare.

Sen får vi se vad det blir... Hakuna Matata