30 december 2007

Naturromantik

Det är något med mig när jag känner jag mig stressad. Jag tar, i alla fall i tanken, min tillflykt till skogen. Den står för lugn och trygghet och frihet.

Mina senast lästa och senast köpta böcker följer ett tydligt mönster:

De ovanliga 2 av Åke Mokvist.
Med underrubriken "Där friheten är viktigare än tryggheten". Om människor som lever utanför normen. Många i skogen utan el och vatten.



Bilbo - en hobbits äventyr av JRR Tolkien.
Jag gillar inte hans andra böcker men den här fångade mig. Äventyr och mytologi i skog.







Ronja Rövardotter.
Självklart. Skogsboken nummer ett. Och dessutom en historia om att våga. Köpte den i julklapp åt mig själv.

Elitvego

Den perfekta vegetarianen tyckte inte det var svårt att sluta med kött. Hon tycker att kött är äckligt och får aldrig lust att smaka. Den perfekta vegetarianen slutade med kött av etiska skäl och etiska skäl endast. Hon äter självklart inte fisk. Den perfekta vegetarianen älskar att laga mat, och lagar fantastiska grönsaksrätter som får alla hennes vänner att häpna. Den perfekta vegetarianen har varit vegetarian riktigt länge. Den perfekta vegetarianen pratar gärna om att hon är vegetarian.

Jag vill kräkas på alla dessa perfekta vegetarianer. Inget är gott nog åt dem.

De perfekta vegetarianerna ser inget värde i fiskvegetarianer, fuskare eller vegetarianer av hälsoskäl. De ser ingen mening med att människor väljer att ha en eller två vegetariska dagar per vecka. En vegetarian som tycker att kalla köttbullar är något av det godaste som finns, har ingen plats i de perfekta vegetarianernas himmel.

Det är så lätt att dras med i den här elitismen. Och överallt finns den. De perfekta vegetarianerna är kusiner till de perfekta arbetarna, de perfekta alternativa och de perfekta naturliga. Plötsligt handlar ingenting om det som det gjorde från början.

Jag ser ett värde i varje vegetarisk måltid som ersätter en animalisk. Alla har olika förutsättningar och olika prioriteringar. Jag tänker inte sätta mig över någon annan och inte heller tillåta att någon annan sätter sig över mig. Jag tänker fortsätta äta fisk några gånger i veckan och kött någon gång om året.

Vem sitter i domstolen som avgör vilka som är de bästa människorna?

29 december 2007

Over there

Det finns ett land på andra sidan vattnet, over there.

Nej, inte USA. Jag pratar om Danmark.

Den största delen av mitt liv har jag tyckt att allt de säger låter som gröt. Men något har förändrats...

I och med Mordkommissionen, Försvarsadvokaterna och Anna Pihl. I och med Italienska för nybörjare, Små danska olyckor, Se till vänster där är en svensker, Den eneste ene, Wilbur och framför allt i och med Oh happy day. Vad är det med danskarna? Hur kan de göra så bra kriminalserier och så fin måbrafilm?

Dessutom ligger de bakom fantastiska uttryck som "Det här kommer att gå fullständigt agurk" och "Har du fis i kasketten?"

Kom igen Kalle!

Kalle Ankas jul är ett måste på julafton. Älskar det mesta, men hatar Kalle Ankas fågelskådningsexpedition i djungeln. En hysterisk, gapig, våldsam, meningslös film. I år såg jag den med nya ögon: fotografögonen.

Detta är vad jag såg: Fy faan vilken trångsynt och trög fotograf Kalle Anka är! Han går bara efter de traditionella bilderna med söta små sångfåglar som är stilla och har ett tjusigt blänk i ögonen. Bakgrunden lite suddad med kort skärpedjup. När något förändras tycker Kalle att bilden är förstörd. Istället för att se de nya möjligheterna som öppnat sig.

Om kära Kalle A. hade varit lite öppnare och mer snabbtänkt hade kunnat få till exempel följande bilder:


En abstrakt och finurlig bild av grön fågel mot grön bakgrund.


En bild av en ovanligt gymnastisk flamingo som kan flyga och fälla in huvudet samtidigt. Komplett med spännande rörelseoskärpa.


Och självklart. En hysterisk och fanatisk fågel som är otroligt orädd och beter sig ganska olikt en fågel. Varför inte bara låta honom vara med på bild, Kalle?

26 december 2007

Allt är frid

Nu är julafton slut.

Vi har som vanligt sjungit Oh helga natt så grannarna trillat av pinn. Magstöd!
Och julpysslat som tusan (fast opretentiöst), och ätit massa lax och lekt och kollat på Kalle Anka och dansat långdans på underliga ställen. Och sagt att vi vill gå på midnattsmässan men blivit för trött (åhå, norrländska!)

Mitt i Stilla natt och frasen "Rymden ljuder av glädjens ord" började mormors katt ilsket jama. Ett tecken från ovan.

Och jag låg helt avslappnad i hett badvatten och hörde avlägset de andra stöka och fixa. Kanske julens höjdpunkt.

21 december 2007

23.30 20/12

Vi är på väg hem till jul och jag känner att vi alla hör ihop. Vi är i ett undantagstillstånd. I tanken någon annan stans.

Jag blir så sentimental och älskar alla dessa resenärer, älskar dem jag åker hem till och dem jag lämnar.

Jag ser en underbar hund som ser ut att vara en korsning av schäfer/collie/afghan. En långghårig, ljus änglahund som står på sammma perrong som jag, en slaskig natt innan jul. Kanske hunden som sprang mot en stjärna.

Jag ser en man som gungar med i musiken han har i lurarna, samtidigt som han vänder blad i Tolkiens Sagan om de två tornen. Det är pocket och jag ser hur han jobbar hårt på att försöka vara någon annan stans, i tanken.

I ögonblicket jag kliver på tåget försvinner all min kärlek. Hur kan man vara så urbota dum att man beställer sittplats på nattåget?
Tänkte att jag kanske skulle få fönsterplats så jag kunde luta mig mot fönstret. Det fick jag också, men den har någon annan tagit. Den första gången jag får fönsterplats på alla mina tågresor den här hösten. Så jag får ta en annan plats och med min ängslighet fundera över om någon kommer kräva den tillbaka när jag sover som bäst.

En kär vän har lärt mig att det inte är farligt att vara bitter. Så jag låter bitterheten över dagens i-landsproblem välla in över mig.

Här sitter jag. Inget har jag att äta, inget att läsa, ingen musik att lyssna på. Ljuset sticker i ögonen och några gubbar för en sån djup och samtidigt meningslös diskussion som bara kan föras på natten.

Allt jag kan göra är att skriva.

17 december 2007

16 december 2007

Oj, jag glömde ta in cykeln

Vinter i Lapin Kulta

Jag bor kvar i Lapin Kulta, alternativt någon av Gustaf Fjaestads tavlor:


Pinsamt nog upptäckte jag att jag gått runt sjön färre gånger än mina ärade klasskamrater som inte ens bor här. Så igår hurtade jag till mig och tog ett varv. Vackert som bara den:













Ni har fel!

När jag berättade att jag bor vid flyktingförläggningen kommenterade en snubbe "Jaså, där är det mycket stölder, kan jag tänka mig".

Och jag orkade bara inte. Vara den tjejen som alltid är seriös och alltid tar diskussionen och aldrig kan slappna av. Så jag protesterade mest lite lamt och vi släppte ämnet.

Men sanningen är att det är precis tvärtom. Sen jag flyttade hit har jag tre gånger fått hjälp att bära hem tunga kassar och möbler från bussen. Totala främlingar har erbjudit sin hjälp och småpratat trevligt fram till min dörr. Personer som bor på flyktingförläggningen eller något av behandlingshemmen häromkring.

Sådana där föreställningar som folk klamrar sig fast vid helt utan belägg gör mig så matt. Som tanten som vägrade dela taxi med mig när chauffören var invandrare. Den mysiga killen som sa svartskalle. Små saker som folk slänger ur sig helt naturligt.

Fadern hade långt mörkt lockigt hår och skägg. Ursnyggt. Nu för tiden rakar han av det. Ingen kallar honom jävla turk längre.

Så, de som ännu inte vågat släppa taget om sina fördomar göre sig icke besvär. Jag tänker inte dela taxi med er, inte småprata och inte kyssas med er.

14 december 2007

Jag bor i Lapin Kulta

Jag tjatar alltid om min utsikt. Men jag har ännu inte slutat fascineras av den. Varje årstid och väder har sin tjusning här. Spirande sommar, färgsprakande höst och glittrande vinter. Jag längtar till att få se våren.

Moderns favoritöl Lapin Kulta har en fantastisk utsikt på burken. Det känns som om jag flyttat rakt in i den:

Manlig vänskap



Ben och Gunnar. Alltför längesen jag såg den sist. I går natt var det äntligen dags. Skitkvalitet, men känslan nådde ut genom pixliga mörka bildrutor. Så fin film!
Man blir lite sorgsen över att man inte själv kan få skägg...

12 december 2007

Jag har varken druckit kaffe eller te under dagen. Men något spritter i min kropp. Jag kan absolut inte sova NU!

Det är adrenalin och eufori. Det är springandet i trappor och hojtandet över datorskärmarna som går på repeat. Kroppen är fortfarande beredd.

Jag är hög på redaktionsövning.
Ett glas saft vid köksbordet.
Nu är det slut. De senaste dagarna har jag slagit rekord i skolnärvaro. 7 h i söndags, 12 i måndags och 15 idag. Då är jag ändå en av dem som jobbat medelmycket. Ledningen har säkert lagt ned minst 10 h mer. Respekt.

I det kokande slutet kom känslan från sändningen tillbaka. Då jag älskar alla mina redaktionskollegor, älskar ledningen, älskar seniorredaktörerna och handledande lärare. Till och med mig själv älskar jag.

Nu är det minusgrader och det var det bästa som kunde hända. Snön knastrar som den ska, glittret ligger i luften och det är stjärnklart igen.

Fortfarande är mycket krångligt. Det finns saker jag inte orkar ta tag i och beslut jag vägrar fatta. Men det är stjärnklart och det spelar roll. 10 veckors hektiskt jobb och 5 veckors ångest är över. Jag tror jag såg karlavagnen i kväll.

09 december 2007

Ännu en anledning att vara vegetarian

Den här historien är bara för bra för att inte berättas:

För några dagar sen började det lukta illa hos grannen med stort G. Och hon tog ut soporna och skurade hela kylen och slängde en del saker. Men det slutade inte lukta.

Och vi gick runt och nosade för att försöka lokalisera lukten. Någon stans runt kylen var det som värst. Kanske kunde det vara något bakom på något vis? Kanske bäst att ringa kvartersvärden? Nä, vi väntade lite.

Och lukten blev bara värre och värre. Grannen åkte hem över helgen, jag gick till lägenheten för att låna datorn. Och nu stank det! Mysteriet tätnar...

Så kom Grannen förbi på väg till hockeyn. Drog ut alla lådor i köket. Och där, i en av lådorna, ligger - kycklingfileer!

Åh herregud. Det var flera dagar sen hon lagade kyckling. Då har hon tydligen tänkt sätta en klämma på påsen innan hon skulle lägga den i frysen igen. Istället la hon ner kycklingen i besticklådan. Där har den legat och gottat till sig sen dess.

Det är ju fantastiskt, tycker jag.

08 december 2007

Nostalgiveckan: La grande finale

Nostalgisökandet på youtube öppnar ett hav av filmklipp och minnen. För många för att få med under en ynka nostalgivecka. Härmed avslutar jag nostalgiveckan med Historier från det blå huset.



Den gick på svt i min barndom, och handlar om en snäll veterinär som tar hand om alla möjliga sjuka djur. Hon har en kattunge som inte kan säga mjau, bara mjoff. Den är grön. Från början en fransk serie, Histoires de la maison bleue, är lite osäker på vad den egentligen hette på svenska. Men en strof i refrängen började i alla fall med "Ja det räcker med lite ibland". Systern som har en naturbegåvning för att minnas vinjetter går fortfarande och nynnar på den ibland...

Andra sena åttitalister som vill få en nostalgirush kan söka på t.ex. Hur gör djur, Fångarna på fortet, Småstjärnorna, Det kommer mera, Babar, Bo Ko, Bumbibjörnarna (Gummi bears), Luftens hjältar (Talespin), Trasdockorna och Björnes magasin. Lillstrumpa och syster Yster är en annan goding, tyvärr riktigt svår att hitta.

Som världen

Och som världen är, ombytlig från en sekund till en annan, så finns det också så mycket glädje. Ibland kan glädjen bli som störst när man känner sig som skörast. För då är ens hud tunn och glädjen blir som ny luft i lungorna.

Det är då jag strålar leende av att någon jag möter på vägen kliver ut i slasksnön för min skull. För att jag ska kunna gå vidare på den plogade sandade marken.

Det är då en man med hår vitt som snö och skägg svart som ebenholtz önskar mig en god jul och jag tänker att han kanske är gud.

Det är då ett hej, en skjuts, ett sms gör hela min dag.

Ont, det gör ont

Sitter här med tårar längs kinderna efter att ha sett En komikers uppväxt. Jonas vet alltid hur han ska få mig att gråta.

Att världen kan få vara så ond.

Så full av trasiga själar.

Alltid föds det mer ondska. Aldrig lär vi oss.

För allting faller.

Förr eller senare faller allt.

04 december 2007

Du är aldrig ensam här

Det är bra med syskon. Den här fina sången hittade jag tack vare brodern.



Den finns i filmen Landet för längde sedan 9: Resan till det stora havet. Originalet heter No one has to be alone och skrevs av Michele Brourman och Amanda McBroom.

03 december 2007

Nostalgi 3: barnprogram

Det är fortfarande mörkt.

Men nostalgiveckan fortsätter oförtrutet!

Nu är det nostalgi-TV från barndomens allra djupaste och dammigaste vrår.


Bolibompa-introt, innan datoranimation och sånt tjafs. Äkta grejer! "Har ni sett - kanal ett!"


Ika i rutan. Min vän Gunde påstår att han fått men för livet av otäck Ika. Förstår inte vad han menar, hon är ju så underbar!


Trasdockorna. Lite trasiga, och knasiga.


Bo Ko. Hur kan en ko heta bo? Hmm.. Fast jag trodde iofs att han hette Jobo.


Flipper! Action på hög nivå.

02 december 2007

Vilket mörker

Den här dagen är en av dom där dagarna.
Eller kanske är det den här veckan. Eller månaden.

För att citera Claes Eriksson:
"Det är ju mörkt när man vaknar, det är mörkt när man går och lägger sig, det är mörkt hela dagarna nästan och det regnar sånt där snett regn rakt in i näsborrarna, så man blir alldeles vemodig i sinnelagen. "

Idag är en sådan dag när man vill "gå in i det innersta rummet och dra för gardinerna och smyga upp i en fåtölj och njuta av nån gammal radiopjäs och lite buljong och andas luft som inte varit vädrad på fjorton dar."

Ska köpa en chokladkalender och en ny glödlampa imorrn och se om det hjälper.

30 november 2007

Mera nostalgi! Reklam

Härmed utses den här veckan till nostalgivecka.

Först ut: Reklam!
För rättvisans skull både bra och..hrmm..mindre bra exempel.


Ipren


Via Direkt


McDonalds


Vasakronan


Gevalia

29 november 2007

Reklamnostalgi

Mera språk (nu är jag igång!)

Apropå förra inlägget: Hur ska man göra då? Det är ju bättre att ge lösningar än att bara klaga.

Ja, det är inte lätt att göra mig nöjd. Jag kämpar med allt jag skriver för att hålla det borta från adjektivsjukan och schlager och ing-problem.

Ibrahim och svanen i förra inlägget är ett genialt exempel på hur man lyfter en text femtielva steg högre.

Ett tips jag läst och försöker använda mig av är att hitta mer exakta substantiv för att slippa krydda desperat med adjektiv.
"Den stora mörka lummiga skogen" blir "storskogen" eller "gammelskogen".

Jag läste en jämförelse som var ungefär så här:
"Det lilla slitna röda huset stod mitt i den stora mörka gamla lummiga skogen"
vs
"Torpet hukade sig i storskogen"

Och här kom en sak till in: man kan beskriva substantiven med verb. Att påstå att föremålen beter sig på ett visst sätt (hukar sig) säger något om hur de är, utan att klägga på tusen adjektiv. Funkar ibland.

I textkommunkationen hade vi en övning där vi skulle beskriva en kort scen utan att tolka något. Vi fick bara skriva det vi visste. Till exempel "Hon väntade otåligt" fick bli "Hon skrapade med foten i marken, drog upp mobilen ur fickan en kort stund och tittade bort mot drottninggatan". Som vi skrev om våra texter! Som vi var trötta på läraren! Men vi lärde oss något. Här kan man ju inte påstå att hus hukar sig. Men det är två olika metoder och jag gillar båda två i olika sammanhang.

Det är övning som gäller. Jag vet att jour-klassen här på universitetet har haft en observationsövning. Sitt en timme på samma plats och skriv dina intryck. Låter nyttigt, tycker jag.

Att läsa Erlend Loe och Mikael Niemi ger bra inspiration. Loe skriver enklast enkla men får ändå så mycket sagt. (Han tycker för övrigt att en människa som skriver hela sitt liv på sin höjd får använda två utropstecken under hela den tiden) Niemi målar och målar men inte på det traditionella sättet. Dem ska jag också fria till, om tillfälle ges.

Språksnobbarnas klubb

Jag är en språksnobb. Jag erkänner.
Visst, jag är hyfsat språkliberal och tycker språkets utveckling är spännande.
Men det finns saker jag inte klarar av, som när systern säger Scrambled eggs istället för äggröra. Och särskrivningar.

Och framför allt:

Engelskan har ing-formen. Det har inte vi. Fortfarande vet översättarna inte hur de ska handskas med det. En vanlig bistats i stil med "said Hermione frowning" eller "yawned Ron smiling" flyter förbi obemärkt på engelska. Men förvandlas på svenska till onaturligt överlastade "sa Hermione och rynkade pannan" och "gäspade Ron och log". Och så tar svenska författare över den stilen i tron att det ger närvaro och målande detaljer. I värsta fall kan man få läsa "mumlade hon blygt medan hon snurrade en länk av sitt bronsglänsande lena hår runt sitt eleganta pekfinger". Där har vi också ett klart fall av adjektivsjukan.

Och jag mår så dåligt varje gång jag läser sånt här. Vill riva sönder böckerna, ringa författaren, kasta ägg på översättarens hus. Jag önskar att jag var mindre snobbig. Men när jag läser vill jag dras in i en annan värld, och det går bara inte om jag ska snubbla på alla dessa adjektiv och andra äckligheter.

Så hade vi lektion i reportageskrivande häromdagen. Läraren skriver två exempel på tavlan:

- Titta, en svan, säger Ibrahim och ler.

- Titta! En svan.
Ibrahim ler.


Vilken skillnad! Och så säger hon att hon hatar meningar enligt modell ett. Föreställ er min lycka! Jag tror jag ska fria till henne...

28 november 2007

Dagens ord

Jag är tio år och sitter under köksbordet. Modern och systern pratar i telefon. Hon är femton och ska ha stort grammatikprov, nu djupdyker de i skillanden mellan adjektiv och adverb.

I "Hon är vacker" är vacker ett adjektiv. I "Hon sjunger vackert" är vackert ett adverb. Ett ord som beskriver ett verb.

När de lägger på är de helt utmattade. Men jag ser världen med nya ögon. Allt hänger ihop. Inget är en slump. Allt är uttänkt och organiserat. Jag sticker upp huvudet över bordet och utbrister "Wow, vilket coolt system!".
Jag har haft mitt första möte med grammatiken.

Sen dess har jag varit fast i språket. Skrivit dikter, noveller, limerickar och artiklar. Ständigt fascinerats av människors förmåga att använda orden på nya sätt. Mikael Niemis och Marcus Grahns målande, dinalungors passionerade dansande, Erlend Loes enkla raka.

Och så kom Värsta Språket på TV. Jag köpte min första etymologiska ordbok. Jag började läsa kursen textkommunikation. Fixade mailprenumeration på Om ett ord.

Och fascinationen tar aldrig slut! Jag blir fortfarande euforisk över hur det hänger ihop, och hisnar över att jag aldrig blir fullärd. Alltid finns det nya ord att utforska.

Som en hyllning till språket, kommer här mina senast funderade ord:
Partner. Det heter en partner, flera partner. Inte partners!

Incest. Jag har alltid trott att det bara handlar om föräldrar och barn. Men det betyder könsumgänge mellan nära släktingar.

Proxy. Hörde någon på TV säga "You need a proxy". Hade aldrig hört ordet annat än i proxyserver. Ordlistan anger synonymerna Deputy, Delegate, Stand-in och förklaringen "Any member is entitled to appoint another person as his proxy to attend and vote instead of him"

Orgasm. Var bara tvungen att se hur ordböckerna beskriver fenomenet. Bonniers ordbok skriver "Sexuell utlösning (utgör slutfasen, "höjdpunkten", av ett samlag)". SAOL skriver "Vällustkänsla vid sexuell utlösning".
Ganska torra beskrivningar...

27 november 2007

Jag bor granne med Joel!

Nu har jag läst om alla fyra böckerna om Joel. Att det är "ungdomsböcker" rör mig inte i ryggen. De är så fulla av livsvisdom, vemod, poesi och sorg. Vardagsglädje och längtan och insikt. Det var en högtidsstund att läsa om dem.

Och medan jag läste lade jag märke till sånt jag inte tänkte på förra gången, när jag var tolv år och bodde i Värmland.
Joel är född i Sundsvall. Han blir nästan överkörd av Ljusdalsbussen. I förbigående nämns bussen till Ånge. Och sakta går det upp för mig - jag bor granne med Joel!

Och google berättar för mig att Joel bor i Sveg. Där Henning Mankell växte upp. Nej, hans pappa var inte skogshuggare. Men hans mamma stack när han var liten. Mycket är säkert självbiografiskt.

Men det bästa av allt: i Sveg finns en Joel-vandring. Man kan köpa en särskild karta och följa Joel genom samhället.

Åh - jag måste dit! När går nästa buss från Sundsvall till Sveg?

Sengångarens visa

Allt är ganska rörigt just nu. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Igår bläddrade jag i en fotobok, och såg en bild på en sengångare. Det vore nog inte helt fel att leva så. Så här föreställer jag mig det:

Sengångarens visa

Åh. Ser man på. Det regnar...visst idag.
Tror jag ska gå. Och hämta en frukt.
Ja. Det ska jag.

Och löven vajar. Där. Och där.
Nu är det moln.
Nu är det sol.
Nu går jag att hämta min frukt.
Ett steg. Och två.

Nu äter jag min frukt. Fröna droppar från hakan. Dropp.
Saften är god. Ja.

Månen går upp. Snart sovdags. Jag blundar.
Nu blundar jag.

Heureka! Sanningen om draken

Sundsvalls kommun har en drake som symbol. Sen jag flyttade hit har jag inte hittat en enda person som kunnat förklara varför. Herrbasketlaget heter Dragons. I år ska det till och med byggas en flera meter hög drake i granris till julskyltningen. Då måste det ju vara någon riktigt gammal och stark symbolik bakom.

Och idag har jag hittat det! Jag snubblade (bildligt) över en man som bloggar om ALLT som har med Sundsvall att göra. Här berättar han om draken.

Det är en ganska komplicerad historia med många olika åsikter om hur det verkligen gick till. Klart är i alla fall att kommunen haft sin drake sedan 1988.
Det kan ha något att göra med branden i slutet av 1800-talet, att draken skulle vara någon slags skyddsdjur för staden.
Eller så valdes kommunens logga för att många hus i staden har just drakar som dekoration. Och det skulle bero på att draken enligt österländsk tradition är ett lyckodjur.

Jag känner mig genast så mycket klokare...

25 november 2007

En kärlekshistoria

Blixtövning. En kärlekshistoria. I rollerna: två päron. Manus, scripta och foto: Jag och Johu.





21 november 2007

20/11

Sconeskväll med grannen med stort G.
Desperate Housewifes var spännande, och min hyacint slog ut.
Nu luktar lägenheten såpa, scones och värmeljus och jag läser Henning Mankells berättelse om Joel, böckerna som förgyllde min barndoms slut med poesi och livsvisdom.
Det ska va gött å leva.

20 november 2007

Morgon i paradiset



(utsikt fån köksfönstret igen)

Ungdomlig naivitet

Läser i lokaltidningen att några killar lagt glasbitar i två tjejers drinkar. De träffades ute och gick hem tillsammans för att leka drickalekar, verkar det som. Och så upptäcker tjejerna att de druckit bitar av en gammal glödlampa.

Så sjukt.

I artikelns sista stycke citeras en polis.:

"Ungdomlig naivitet
Han är dock kritisk till att flickorna så lättvindligt bjöd hem två helt okända män.
– Det handlar förmodligen om ungdomlig naivitet, men jag kan inte annat än uppmana till att tänka sig för ordentligt innan man tar hem någon man inte känner, säger han.
"

Ja. Självklart är det tjejernas fel. Som vanligt.

När de träffade två trevliga killar, borde en varningsklocka ha ringt: Säkert kommer de här killarna försöka skada oss på något vis.
Det är ju en vettig mansbild. Det är lösningen på tjejers rädsla, slutet på förtrycket. Skyll er själva.

09 november 2007

Kärnfamiljsterrorn

Jag skulle skrivit om det här för länge sen. Men jag har inte orkat arbeta upp någon kampvilja. Så nu skriver jag bara:

I och med debatten om homoäktenskap har de vaknat till igen. Kärnfamiljsterroristerna.

Äktenskap är bara till för barnalstrande, enligt deras underliga logik. Och barn MÅSTE ha en MAMMA och en PAPPA. Något annat är otänkbart.

Enligt SCB är 25 procent av alla barnfamiljer, familjer med EN förälder. En mamma ELLER en pappa.

Och självklart är alla dessa barn, en fjärdedel av alla jävla barn i hela landet, helt psykiskt labila. De är olyckliga, störda, stökiga. De kan omöjligen hitta kvinnliga och manliga förebilder i sin faster, fritidsledare, gudfader eller lärare. De har haft en mindre värd uppväxt. De är tragiska stackare. Allt detta enligt kärnfamiljsterroristerna alltså. Bara en väg är den rätta vägen! Följ den rätta vägen! Följ den rätta vägen! Förbarma er över de ovärdiga barnen och föräldrarna! Fräls dem ifrån ondo!

Åh gud. Jag funderar på att bryta ihop eller åka in på ungdomsanstalt bara för att hjälpa terroristerna på traven. Tror jag redan är på god väg.
Dom där dagarna. När man vaknar sur och känner att det aldrig kommer att gå över. När man ligger kvar i sängen och drar sig, utan att njuta av det. Och frukosten är äcklig och håret är fett.

Dom dagarna blir så mycket bättre när man har en granne som drar med en ut för att mata svanarna. Dom dagarna blir omöjliga att hålla fast vid.

04 november 2007

NEJ

Nej - ett av jordens bästa ord.

Ordet som låter dig prioritera, välja bort.
Ordet som får jobbigt folk att lämna dig ifred.
Ordet som, i alla fall om det används upprepade gånger, får tjatarna att sluta tjata. Ordet som får dem att förstå att du menar allvar.
Ordet som ger dig möjlighet att säga ja.
Ordet som låter dig bestämma dina egna gränser och tvingar andra att respektera dem.
Ordet som låter dig själv bestämma vem du är.

Prova det!

Falsk yoga

Läste tidningsrubrikerna i icakön. Något magasin hade yogaspecial: "Hitta din yogastil. Prylarna. Modet."

Oh my god.

De har fått allt om bakfoten! Yoga handlar om att slappna av och samtidigt vara helt fokuserad. Det man behöver ha koll på är kroppen, andingen och tanken.
Inte prylarna.
Inte modet.

02 november 2007

Oj

Åh, vilken dag!
Sista dagen med rörlig bild, och vår första alldeles riktiga sändning.

Först nervositeten, impulsen att bara springa ifrån allt, övertygelsen att jag inte är redo, kanske snart men verkligen inte än.

Och så måste jag ändå.

Adrenalinet. Att lyssna lyssna lyssna efter order till Kamera 1, koncentrera mig på att inte hosta, inte nysa, inte snora. Inte darra på händerna! Och inte vika med blicken från displayen.

Och efteråt.

Lyckoruset. Känslan av att vi är världens bästa grupp, att vi gjort den bästa sändningen på åratal. Att ingen kan överträffa oss. Och jag är sprallig och harmonisk på en gång. Och ingen vill gå hem, vi fastnar i dörren och längtar efter våra fina kameror och längtar efter timmarna av redigering och längtar efter kritiken som gör oss så mycket bättre.

Fortfarande hög på känslan.

31 oktober 2007

Grävande journalistik

Läser rubriken "Oppositionen kritisk mot Reinfeldt" på svt:s textteve. Eh...vilken nyhet!

Mitt ursprung

Vet inte vad som hände när jag flyttade. Plötsligt är jag lokalpatriotisk utav bara helvete. Ack Värmeland du sköna! Som en hyllning till mina rötter presenterar jag: Värmlandskavalkad.

Först ut: Bengt Alsterlind. Märkl väl: detta är karlstadmål, och inte den dialekt de flesta värmlänningar pratar.



Och Pölsa såklart


Frisörskan Gulletussan (Mia&Klara)


Tatuerarmorsan Tabita (Mia&Klara)


Slutligen. Sången, här med Zarah Leander (vilken röst!)

30 oktober 2007

Varför blogga?

Varför ska man blogga? Om vad?

Jag började skriva blogg för att jag, tusen år senare än resten av världen, blivit helt biten av att läsa bloggar. Jag får kliva in i en annan värld, följa fascinerande människors vardag, skratta, förundras, bli arg och sorgsen.

Till stor del handlade det om att få vara med i bloggfamiljen. Jag har några bloggar som jag läser regelbundet, människor som jag tycker att jag känner. Jag ville att de också skulle känna mig. Men det finns ett krux där. Jag är den osynliga läsaren, för jag kommenterar aldrig. Och om du inte kommenterar får du inga läsare.

Jag ville inte skriva en "idag köpte jag bananer"-blogg. Så intressant är inte mitt liv för andra. Lilla P skrev att hon inte kan vara annat än personlig i sin blogg, något annat vore meningslöst. Jag håller med, för det är också den hon är. Alltid närvarande och naturlig.

Men jag ville vara personlig på ett annat sätt. Inte skriva om vad jag gör, inte gå ut med namn och gatuadress. Utan skriva om vad jag tänker, eftersom det säger något om vem jag är. Och för att jag tycker att jag tänker intressanta saker ibland (nähä!). Om samhället, om solidaritet, om journalistik och etik. Och att jag snubblar över saker som jag vill att fler ska få veta: snygga citat, intressanta länkar.

Men bloggen förhäxar mig. Allt oftare får jag impulser att skriva dagboksinlägg, typ "Idag har jag bakat bullar och min granne är så gullig och jag har hittat billiga biljetter hem till jul". Bloggen kräver att jag gör den till en riktig dagbok. Konstigare saker har man väl hört om. Alex Schulmans blogg krävde av honom att han var elak. Nu har han lyckats slita sig loss och är vanlig och snäll igen.

Och så har jag ingen dator nu. När jag sitter i skolan eller hos grannen och snyltar internet står inte bloggande högst upp på prio-listan. Snarare betala räkningar och annat nyttigt och duktigt (som facebook).

Så, nu vet jag inte vad det blir. Jag tycker det är rätt kul, det här. Med alla begränsningar och allt finslipande som krävs i skolan så är det jävligt gött att sitta och slöskriva, opretentiöst. Jag kör på och ser var jag hamnar.

Friheten är ditt vackra namn.

Ice?

Glassbilen kör runt som en galning. I slutet av oktober. I norrland.

Inom loppet av tre dagar har jag hört/sett glassbilen på tre helt olika platser, bland annat djupt inne i skogarna runt Tynderö.

Jag utgick från att ingen ville ha glass nu. Jag hade fel. K sprang ut till glassbilen, snygg kille kliver ur, hon säger "Jag blev så sugen när jag såg dig". Gjorde säkert hans kväll!

Stolt

Jag är 68% norrländsk enligt norrlandstestet!
(Som i och för sig är ett reklamjippo men rätt kul ändå.)

och

Och idag är himlen klarblå och solen speglar sig i fönsterrutorna på andra sidan sjön. Kassörskan på ica log åt mig och lektionen blev inställd och tidningen journalisten väntade i brevlådan.

Och jag fick paket på posten, med söt mössa och sjal och benvärmare i sammma färg. Min mor såklart. Hon vet att jag aldrig skulle lägga särskilt mycket pengar på varma kläder. Typiskt bara att hon fortfarande inte kan skilja på grönt och petrolblått =)

Och min bror och jag pratade i telefon. Han berättade för mig om Transformers. I början var det ganska intressant. Men så fortsatte det. Och fortsatte. Och fortsatte. En flod av transformersinformation sköljde över mig och min hjärna hann inte med alls. Det finns sex filmer och några är goda och några är onda och tredje filmen är bäst men tre filmer har han inte sett än och första filmen är sämst för det är för lite krig i den men i tredje filmen är det mycket PANG och SWOOOSCH men inte bara och en del har röda märken och en del har rosa och en fågel som heter något med laser kan förvandla sig till en låda och en annan kan bli en scooter eller kanske en lastbil och det finns en ledare för de goda och det finns någon som heter något som låter som svett och i den tredje filmen kommer det en helt ny och...

Oj. Är alla sjuåringar så här? Var jag så här? Tur att det går över...

Människor

Det har funnits perioder i mitt liv då jag varit ointresserad av människor. Nu är INTE en sån period.


För det är människor som ringer en på helgen och säger "Vill du ha räksoppa?"

Det är människor som ler och säger hej när man möts i korridoren

Det är människor som lånar en sin jacka när man fryser

Det är människor som skickar cyniskt roliga sms

Det är människor som frågar om man ska med ut

Det är människor som frågar hur det är

26 oktober 2007

Homo sapiens

Har hört en del HBT-personer klaga på senaste tiden.
Över att homosexualitet bara är accepterat för att det hävdas att "de är precis som alla andra". Det vill säga: bögar och flator vill också skaffa barn och ha myskväll med chips och bygga altan.

De menar att det här är fel. Att de liksom lever på nåder, så länge de smälter in är det okej, men bryter de mot normen är det kört.

Men vad är det som säger att JAG är nöjd med normen, bara för att jag är hetero?

Homosexuella är väl just PRECIS som alla andra, eftersom någon vill gänga sig och skaffa barn fortast möjligt, en annan väljer bort förhållanden och en tredje vill vara ihop med alla samtidigt.

Att bli accepterad som homosexuell är en kamp. Att leva som man själv vill och strunta i andras förväntningar är en annan.
Stäng inte ute alla hetero från kampen för att få vara sig själv!

22 oktober 2007

Höga kusten i makro





Fiskeläget Bönhamn







Femtielva nyanser av grått



Bergsbestigarna

Har bestigit ett berg i helgen. Tillsammans med min underbara klass. Och sett utsikter som gjort mig andäktig. Och blivit blöt om fötterna.

Och ikväll är det sista avsnittet av Gynekologen från Askim.

Läget kunde vara sämre.

17 oktober 2007

Vad har hänt med Frida?

Jag fick ett plötsligt sug att köpa en Frida. Läste förstasidan i icakön och såg min chans att få utlopp för all obestämbar ilska jag känt på sista tiden. Kanalisera all frustration. Den skulle innehålla saker som 15 kärlekstips och bäst av allt: Test: är du en bra flickvän?

Planen funkade inte.

Jävla Frida skrev att man som en bra flickvän inte ska göra allt ens pojkvän vill, utan tänka på sig själv också. Kärlekstipsen gick i samma stil. Och bland sexfrågorna skrev en panelkille att man aldrig ska ha sex för någon annans skull. Man ska bara ha sex när man själv är redo och sugen.

Äsch. Inte ens Frida kan man lita på nu för tiden.

Heja RFSL!

Wow. Har pratat med RFSL angående en intervju. Trevligare människa får man leta efter. Om jag sen får intervjun är en annan sak, men RFSL diggar jag!

09 oktober 2007

Ninas resa

När jag var snuvig och sliten och skulle sova tidigt. Läste jag om förintelsen halva natten istället. Ninas Resa av Lena Einhorn. Och det gick bra rätt länge. Ninas familj klarade sig förhållandevis bra. Så bra man kan klara sig genom massutrotning, liksom. Jag tyckte boken var lycklig på det viset.

Men så kom stycket.

Warszawas getto ska tömmas. I stort sett alla ska "förflyttas österut". Läs: gasas.
Barnhemsföreståndaren har fått löfte av Judenrats chef att barnen ska få stanna i Warszawa. Men nu måste alla barn gå till tåget.
Barnhemsföreståndarna berättar för barnen att de ska få åka på utflykt. De ska få se skog och ängar och allt de längtat efter. Barnen blir uppspelta. De sjunger en vandringssång på väg till tåget.


Åh gud. Jag ser framför mig min älskade broders ögon. Hans väldigt långa ögonfransar. Jag ser hans gyllene hår. Kan inte föreställa mig honom utan det.

Grejen är inte att en smart och retorisk snubbe gjorde upp en ond plan. Grejen är att alla lät det hända. Och att vi alla låter det hända igen. Och igen.

Grejen är att bakom de stora siffrorna finns någons bror med gyllene hår och långa ögonfransar.

03 oktober 2007

SVT:s gynekolog

SVT:s "stora" satsning Andra Avenyn verkar det ju inte bli något av. Jag har troget sett varenda avsnitt för att se om jag blir intresserad. Det blir jag inte. Jag struntar i om de inblandade slår ihjäl varandra eller rymmer hemifrån eller blir våldtagna.

Gynekologen i Askim däremot!
En så tragisk samling människor, och ändå sitter jag och skrattar. Den serien blir för mig vad Six Feet Under aldrig lyckades bli.

Siv låser in sig i sovrummet och vägrar prata med Sture som smittat henne med klamydia. "Jag tycker du är äcklig". Men när han frågar var potatisen finns måste hon såklart svara.

Louise har klätt upp sig i raffset och försöker förföra Henning. Som säger "Jag tycker du är fin som du är".

Henning väntar på Louise med leverpastejsmörgåsar. Gurkan har han skurit som hjärtan.

Men det bästa av allt:
Siv ska gå och lägga sig. Under dagen har hon fått veta att hon har klamydia och att hennes make Sture har knullat med guiden på Mårbacka. På sängen har Sture lagt ett paket. En försoningsgåva. Det är en alladinask.

29 september 2007

28 september 2007

Äntligen en reaktion

Leandro Schclarek Mulinari protesterar mot det jag inte orkat protestera mot (SFI-reportaget).
Är tacksam för de människor som fortsätter leverera konstruktiv kritik och sansande argument när jag själv gett upp.

Ni är bäst!

27 september 2007

En tillfällig gäst

Jonas Gardell var tillfällig gäst i mitt liv i lördags. Och evig. Att få vila i tynglöshet ett tag.

Jag gick hem, och strålade så att jag är övertygad om att alla jag mötte blev hopplöst förälskade i mig.

Och jag tog Hotel Gothia Towers hiss uppåt och neråt för att få se ut över gbg. Och fick känslan av att det nog ordnar sig tillslut.
Som jag längtat efter den känslan på sista tiden.

17 september 2007

Uppgiven 2

Och det värsta är...

förr när jag blev arg kunde jag alltid kanalisera det.
Jag hade en ideologi.
Jag röntgade orättvisorna med ideologin, med analys, och fick fram ett svar.

Jag kände glödande kamplust. Idealism. Jag trodde, verkligen trodde, att jag kunde förändra världen. Att jag visste vilket håll som var det rätta.

Nu vet jag ingenting. Och jag tror inte att ett skit kommer att ordna sig.

Uppgiven

Bläddrade bland lördagsrepriserna. Uppdrag Granskning om SFI (Svenska för invandrare). De pratade om att många går igenom SFI utan att klara proven. Utan att lära sig särskilt mycket.
I en intervju sa en kvinna att tiden är bortslösad, de har för mycket rast och för lågt tempo.

En man hade gått SFI med inriktning mot sitt yrke: bilmekaniker. Ingen i hans grupp hade fått jobb som bilmekaniker. Han jobbade nu som städare. Kanske inte världens bästa jobb om man vill utveckla språket och komma in i samhället…

Jag fastnade. Frågorna poppade upp i mig. Varför är det så här? Vad är det för fel på SFI? Hur är undervisningen upplagd, vad har lärarna för bakgrund? varför väntar folk så länge med att börja SFI? Hur ofta utvärderas och omarbetas kurserna?

Men det var inte den vinkel journalisterna valt. Det var inte det viktigaste.
Vinkeln var: många invandrare går på SFI bara för att få bidrag. De vill inte lära sig svenska. De vill inte jobba.
De misslyckas systematiskt på proven för att få så mcyket bidrag som möjligt.

Det var ju något nytt. Lata invandrare som utnyttjar det fina svenska samhället.

Och jag tänkte: behövs den här vinkeln? Idag när andelen beviljade asylansökningar sjunkit som fan på bara några år. När Sverigedemokraterna närmar sig riksdagen med stormsteg.

Visst, den här frågan får inte vara tabu. Man måste få prata invandringspolitik och integrationspolitik.
Men visst är det som Uppdrag Granskning säger: i rasistiska tider tar de etablerade partierna upp rasisternas retorik och problemformuleringar. Typ "vi är lite rasistiska för det är vad folket vill ha, men vi är inte lika illa som de riktiga rasisterna".

Så när Uppdrag Granskning själva misstänkliggör invandrare känns det… smutsigt. Vad vill de uppnå? Syfte, budskap, målgrupp?

Det kändes som om själva faktat om fusket skulle föreställa provocerande. En nyhet.
Sure. Som om jag blir överraskad av att en del människor lurar till sig pengar när de får chansen. Det är klart att de gör!
Det finns fuskare överallt och kommer alltid att finnas. Men de är i minoritet. Det är en accpeptabel felmarginal i en demokrati. I ett välfärdssamhälle.

Fusket är ingen stor sak. Det som skrämmer mig är vad Uppdrag fucking Granskning menar mellan raderna.

Och jag skäms. Jag tänker på flyktingförläggningen jag bor granne med. Den ser ut som gökboet.

Och jag skäms.

09 september 2007

Karlstads bibliotek...

jag saknar dig innerligt!

31 augusti 2007

Den bästa känslan

My way av Sinatra. Så här vill jag känna om 70 år:

And now, the end is near;
And so I face the final curtain.
My friend, Ill say it clear,
Ill state my case, of which Im certain.

Ive lived a life thats full.
Ive traveled each and evry highway;
And more, much more than this,
I did it my way.

Regrets, Ive had a few;
But then again, too few to mention.
I did what I had to do
And saw it through without exemption.

I planned each charted course;
Each careful step along the byway,
But more, much more than this,
I did it my way.

Yes, there were times, Im sure you knew
When I bit off more than I could chew.
But through it all, when there was doubt,
I ate it up and spit it out.
I faced it all and I stood tall;
And did it my way.

Ive loved, Ive laughed and cried.
Ive had my fill; my share of losing.
And now, as tears subside,
I find it all so amusing.

To think I did all that;
And may I say - not in a shy way,
No, oh no not me,
I did it my way.

For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught.
To say the things he truly feels;
And not the words of one who kneels.
The record shows I took the blows -
And did it my way!

Etikett på lyktstolpe:

"Skönhetsideal skadar andras och din egen hälsa allvarligt"

Inte görorginellt budskap kanske, men jävligt snyggt genomfört som cigarettetikett.

Mayday

Datorn är nere. En undersökning tar 4 veckor och kostar 500. Sen får jag ett kostnadsförslag. Expertsnubben tror att det kan bli 4-5000 kr. Jag köpte datorn för 7000.

Hon som försökte kränga försäkring till mig argumenterade att man så lätt spiller kaffe på datorn. Eller hur... Hon sa inte att det är troligt att transformatorns kontakt bränns sönder efter 1,5 år. Expertsnubben säger att det ändå inte hade gått på garantin (som gick ut efter 1 år).

Så... just nu är jag utlämnad till bibblans datorer. Mycket bloggande lär det inte bli, tur då att jag inte har några läsare =)
(jo en kanske, ska inte osynliggöra dig)

För övrigt är Sundsvall skönt, nästan alla människor verkar lugna och trygga som muminmamman. Solen skiner igen efter massa regn. Jag hittar till de viktigaste ställena, Clas Ohlson och Willys och busstationen. Klippan-soffan är monterad. Billy är på gång. Om en timme börjar nollningen. Gött!

24 augusti 2007

Kajsa Ingemarsson med genusglasögon:

"Män förutsätts bara vilja läsa om män och kvinnor bara om kvinnor, men det är något ologiskt i tanken... i så fall skulle Sagan om ringen bara kunna läsas med behållning av hober och den marknaden är väldigt liten."

23 augusti 2007

Varför

Mammann är så otroligt klok. Här skriver hon om ordet Varför. Har aldrig tänkt på det så men visst har hon rätt.
Som vanligt.

Det tickar på

Träffade två gamla klassissar på biblan. De lever än. Jobbar och läser och tittar på film. Gick inte alls upp i ett rökmoln efter studenten. Det känns bra!

18 augusti 2007

Språket är vårt!

Visst finns det en orealitisk glorifiering av barn. Som om de alltid är näpna och luktar bebismysigt och är fulla av livsvisdom. Samtidigt som det finns en lika orealistisk demonisering av dem. Barn bara bajsar och skriker och kommer i vägen för våra liv. Den svenssonlagoma sanningen ligger väl mitt emellan. De är både fulla av bajs och livsvisdom.

Men ett kan sägas om barn: de har fattat något om språket. Det finns för att kommunicera. Alla ord och meningar som andra förstår är därför korrekta. Finns det inget ord för det man vill säga så är det bara att göra ett. Det finns ingen språkchef som ger dig röd bock i kanten.

Ett ord som manifesterar allt detta:

Solsmulor

Smaka på det. Solsmulor. Det kommer från språknämndens lista över läsares egna ord. Det är Cecilia Söderbergs 4-årige systerson som myntat det. Betydelse: dammkorn man ser i luften när solen lyser in genom fönstret.

In i SAOL på momangen! Så kanske också vuxna vågar använda det...

15 augusti 2007

Och så avslutar vi med en glad nyhet

Åkte genom Munkfors i söndags.

Något var konstigt med skylten över Munkfors köpcentrum.

K och P hade bytt plats.

Numera heter det Munkfors Pökcentrum.

Thank you for the music

Bitterhet tas till nya höjder med Ola Magnell och Mikael Wiehe.


Magnells När jag en gång dör:

När jag en gång dör
det verkar bli rätt snart
då kan du känna dej stolt
för att du var så smart
Då kan du känna dej nöjd
med vad du gjort mot mej
Sen kan du sitta där och sucka
hela livet ut och ångra dej

Jag kanske flyger bort
Det kanske blir en krasch
Jag kan bli tagen av snuten
och ha tänt snett på hasch
Då ska du fälla bittra tårar
på mitt fotografi
När jag är död ska du önska mej tillbaka
Men då får du tji

Jag är trött på att bli
behandlad nonchalant
Men jag kan ge igen
Det ska bli intressant
Jag kanske gör nåt dumt
en gång när jag är full
Sen kan du sitta där och gråta
men framför allt få känna skuld

Så det är bäst du hör upp med
att göra mej nervös
Ja, det är bäst du hör upp med
att vara hänsynslös
För du är hård som is
och jag är mjuk som snö
Ifall du sårar mej igen kan jag bli sjuk
och falla ner och dö


Wiehes Vem kan man lita på:

När far och mor är döda
och våra släktingar har tatt gift
och alla våra vänner har valt sej själva
och våra lärare och fröknar
har gått och dränkt sej med varann
och nu när sömntabletterna har slutat hjälpa
och när vår präst från konfirmationen
står och pekar i det blå
och ingen fattar om han visar vägen
eller känner vilket håll, vinden blåser åt

Då kommer Halta Lotta hem till mej
med rösten fylld av gråt
och snyftar, vem i hela världen kan man lita på

Och när John och Yoko Lennon
har gått på psykoanalys
och Robert Zimmerman har flytt till landet med miljonerna
och Marilyn Monroe tappa taget
och Greta Garbo har blivit ful
och man försöker muta oss med resterna av visionerna
och när prinsar och presidenter
ljuger medvetet i kapp
och när dom som skulle säga sanningen
har börjat ta tillbaka det, dom just har sagt

Då kommer Lille Gerhard hem till mej
och häver sej på tå
och viskar, vem i hela världen kan man lita på

Krevaderna har tystnatoch kriget har tagit slut
Ensam sitter kaparen vid kanonerna
Över gyttjefyllda gravar
ligger luften tung av krut
Han fingrar lite tankspritt på patronerna
Och när han tittar sej i spegeln
har den rämnat mitt itu
Och mellan halvorna av hans ansikte
kilar råttorna in och ut

Då kommer Mor Maria krypande
och hennes ögon är så blå
när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på

12 augusti 2007

Dagens Gardell

Måste citera delar av Jonas Gardells dagboksinlägg från första januari:

"Vi lever i en värld där vi ständigt blir valda eller inte valda, ratade eller inte ratade, ängsligt avlyssnande om vi duger eller inte duger, och vi har en förfärande benägenhet att tro på varje anonym röst som viskar om oss och pekar finger bakom vår rygg att vi inte duger som vi är, och vi lär oss utantill de formuleringar som skadar oss och svärtar ner oss och upprepar dem för oss själva hela tiden så vi säkert inte ska glömma.

/.../

Detta har livet lärt mig: det kommer alltid finnas människor som vill göra dig illa. Människor som i akt och mening avser att såra, och i regel lyckas de varje gång.

De lyckas eftersom du lyssnar på dem. Du hör glåporden och lär dig dem utantill. Du godkänner deras auktoritet.

Det lär dig ingenting. Det gör dig inte till en friare, starkare människa, tvärtom stympar dig och gör dig till en mindre människa.

Du måste själv välja vilka som är auktoriteter i ditt liv.

/.../

Och det märkliga är att om man inte ger dem den tillåtelsen förlorar de sin makt. För att någon ska utöva makt över dig måste du godkänna den makten.

Så lyssna inte på idioterna. De är bara dumma. De vill dig inte väl. De lär dig ingenting."

Mer av samma vara finns på jonasgardell.se. Och i september börjar nya showen Tillfällig gäst i ditt liv - får inte missas!

11 augusti 2007

Loe / Buddha

Erlend Loe kan vara Gud. Kanske är det inte svårare än så.

Läs "barnboken" Kurt Quo Vadis? på momangen. Bli klokare. Nå insikt.

10 augusti 2007

Dagens husmorstips

Upptäckte igår till min fasa att jag håller på att förvandlas till Ernst. Jag förevisade stolt lannet för systern (som varit i Afrika och blivit brun som en pepparkaka). Så hjälpte jag mina rosenbönor till nya braiga klättergrenar och band upp dem, medan jag ...trumvirvel... pratade kärvänligt med dem. Ja, kärvänligt!

Som ett led i förvandlingen kommer nu Dagens husmorstips:
Ta en gammal pet-flaska och skär av botten, så får du ett miniväxthus lagom till en planta. Det bästa är att det även släpper in vatten. Fruktansvärt effektivt.

(I ärlighetens namn har jag inte kommit på det själv. Det är Lena Israelsson, författare till formidabla Köksträdgården som har klurat ut det. Jag för bara kunskapen vidare.)

09 augusti 2007

Lovely lannet!

Till hösten blir det ringblommesalva! Ska tydligen vara väldigt lätt, ringblommeblad, olja och bivax.


Visste väl att jag skulle få användning för franskaskivan från högstadiet. Perfekt att hålla fåglarna borta från hallona med.

Broderns stolthet, morotsodlingen.


Min rosenböna på väg mot himmelen.