25 januari 2015

Blyff med Tartyff

Ville icke se gammal komedi på stadsteatern. Eftersom min erfarenhet av gammal komedi är ca: hohoho, vi klär ut oss till varann och så tror du att du är otrogen men det är bara lur, vi skrattar så vi kissar på oss för några hundra år sedan.

Men jag ville sitta i en go stol tillsammans med kompis efter arbetsveckan, så jag sa ja till Tartuffe. Och det gjorde jag rätt i.

För att:
Scenografin var cool, koreografin coolare, ljussättningen coolast av allt! Så fruktansvärt genomarbetat och effektfullt. Linjer, skuggor och rörelse, lek med dörrar och storlekar. Fick mig att tänka på hur mycket i en pjäs som ligger utanför manus, hur varje regissör och ensemble sätter sin prägel på ett verk i allt från tonfall till kroppshållning.


Det var på rim! Vilket de skötte utmärkt - det smattrade fram i en rytmisk lek som ändå lät märkligt naturlig. Att de pratade som folk gör mest, och rimmen kom med av bara farten.

Ingen klädde ut sig! Istället: falskhet som går djupare än att byta hatt. En sådan där ljuvligt manipulativ genomond lismande skurk som är så härlig att se på scen.

Carina M Johansson ville aldrig hålla käft!

De använde mitt favoritord! Som en nästan aldrig hör: "I denna snöda värld..."
"Snött", säger jag och skulle vilja säga mest hela tiden. Tror ibland att det är ett ord som bara finns i min fantasi.

Överraskande inspel av franske kungen! Mycket märkligt och lustigt. Vad betydde det? Känner att jag ej kan min Molière.