27 februari 2009

Trött trött trött

Klirr klirr, låter det från kassarna hos de jag möter. Jag är inte det minsta intresserad av att delta i klirriklirrandet idag. Jag går hem och kollar på Så ska det låta istället. Och det är förjävla bra. Brolle, vilken kille.

Hela veckan har jag tänkt raka benen, så jag kan ha kjol.
Men jag orkar inte.
På den nivån är det.

Glömde jag säga att jag har det hemskt och fantastiskt och underbart? Att tiden i Värmland stått still och rusat fram även utan mig?

Vill blogga. Om journalistik och gammelmedia och etik och viktiga saker. Dessutom om en vidrig present jag fått på ett vidrigt sätt.

Men ännu mer vill jag sova. På fönsterbrädet står ljusen tända, på nattduksbordet ligger veckans Fokus, i sängen lockar pösigt täcke. Imorgon åker Fröken Framförhållning till storstaden.

Godnatt.

26 februari 2009

Magiskt ljus

När jag gick hem från jobbet en dag föll ljuset in i gångtunneln, träffade en del av skrovelväggen och gav mig spontanorgasm.

Det låter töntigt att som fotograf säga att man gillar ljus, eftersom ljus är själva förutsättningen för fotografi.

Men jag gillar ljus. Jag mer än gillar det. Det är en sekunds nirvana, ett skippat hjärtslag.

Som när asfalten är fläckvis fuktig, och låter solen glimma i olika grader av matt och blankt.

Eller det aprikosa filter som läggs över världen en sommarkväll.

När dagsljuset flödar in i systerns kök och faller mjukt på matta väggen, men samtidigt blänker i lackat trägolv och ger speglingar i det vita fönsterbrädet.

Den rosa vännens trapphus är ett kapitel för sig. Blankt stengolv, putsad vägg i skiftande nyanser av gult, tunt metallräcke, en rundad vägg och i denna rundade vägg ett litet fönster där ljuset flyter in och målar fram de olika strukturerna.

För att inte tala om hur ljus faller på en omålad målarduk. Åh.

Dagsljuset är hemligheten. När dagsljuset får verka ostört av artificiellt ljus. Det är det som är grejen med ödehus, där kommer ljuset till sin fulla rätt. Så, i julklapp önskar jag mig: En gammaldags studio där ljussättningen består av jättefönster och tunga gardiner.

25 februari 2009

Glad igen

Vilket ångest-SM det var igår. Jag kunde inte somna, låg vaken och förbannade mig själv för hur värdelös jag är. Var helt inställd på att komma till jobbet och få kommentaren "Snälla du, det här är ingen text, det är osammanhängande ord som inte bildar ett skit". Vaknade och kände att nej, jag går aldrig dit igen.

Konstigt hur lätt det är ibland att bli omkullputtad av livet. Att inte kunna känna att oavsett vad jag presterar så är jag fortfarande mig själv, en bra människa. Att låta hela självkänslan hänga på 1500 tecken på sidan 21.

Tills det blir en ny dag. Idag har jag haft så jävla kul på jobbet! Presskonferens, enkät, lunch, spontanfotojobb, allt var roligt och bra. Min handledare är en pärla, han gör det där lilla extra som egentligen inte behövs. Dyker upp som gubben i lådan och kollar hur det går, är allmänt trevlig och hjälpsam. Dessutom har han själv gått i Sundsvall, heja heja!

En bra dag är en dag när jag kan hantera att komma 15 min sent till presskonferensen. När jag inte ens hinner tänka på att läsa bloggar. När Carl Jan Granqvist kullkastar alla mina förutfattade meningar. När jag får höra anekdoter om 70-talets rödvinskollektiv och om alla galningar som jobbat i högborgen. När jag får fota en fåfäng och charmerande herre. När jag går hemifrån 8.10 och är hemma redan 18.00. Nu hinner jag både laga riktig mat och sova åtta timmar.

Jag har massor att jobba på fortfarande, tempot till exempel. Jag kommer bli omkullputtad fler gånger. Men nu är jag övertygad: Det här kommer att gå vägen.

24 februari 2009

Jag suger mammutballe på jobbet

Bildligt talat alltså.

Mitt problem är att jag VILL så mycket. Det brukar vara min styrka. Men nu kan jag inte nå upp till min egen standard. Prestationsångesten äter mig.

Idag var jag på presskonferens. Ogillar dem. De två sista jag har varit på har jag ställt i stort sett alla frågor, kört mitt intervjurace och låtit de andra skörda frukterna av mitt arbete. Men idag var jag Den Andra Journalisten. Ställde bara två egna frågor, försökte samtidigt dricka te och fota i ett gult ljus jag inte blev klok på. Kom tillbaka med både höjdare och breddare, men det visade sig att bara höjdarna var bra och att artikeln (antagligen sedan länge) var planerad för en breddare. Kände mig som en okreativ sopa som snott någon annans jobb, och tog en timme på mig att skriva 1500 tecken. Helt jävla oacceptabelt.

Resultatet: En pissig artikel, en timmes övertid, en missad buss, hemkomst 20.00, blöta fötter, självömkan och självförakt.

Jag känner inte igen mig själv. Var är alla mina cv-egenskaper? Driven, målmedveten, positiv, lättlärd, jävligt trevlig? Plötsligt rör jag mig i sirap. Och nu är jag förlamande rädd att fastna i en ond cirkel. Och så bloggar jag om det, till på köpet. Fint sätt att marknadsföra sig själv...

(Om någon mot all förmodan tycker att det är för LITE självömkan och navelpill här, kan jag tillägga att jag har ont i hela kroppen, särskilt i ryggen. Hmm, vänta ska jag känna efter... nej, det var nog allt)

Ljuspunkterna är vänner och yoga. Har varit väldigt fokuserad på det jag åker FRÅN, och inte det jag åker TILL. Jag höll på att börja grina på yogan igår, när jag plötsligt insåg hur mycket jag saknat den där känslan. Totalt lugn, fullständig närvaro. Medvetenheten. Att känna hela sin kropp - varje pirr, varje andetag, varje muskel. Ryggen och nacken bara njöt av lite vänlig uppmärksamhet för en gångs skull. Instruktörens trygga röstmelodi. Under avslappningen gled jag iväg i halvsömn. Det var precis vad jag behövde. Jag vill bo på yogaskolan. Låt det snart bli måndag igen!

Dagens visdom i journalisternas högborg

"När den stora katastrofen kommer så kommer skrivmaskinerna att vara jävligt eftertraktade"

21 februari 2009

Nu är det på riktigt

Plan A var att sova fyra timmar, skriva klart hemtentan innan tvättiden, städa det sista och packa medan tvätten torkade. Sedan hej då-fika med Baby och Dalmas tills tåget skulle gå 14.35.
Plan B var att efter fikat låna Dalmasens dator till en timmes slutputsning av tentan, och sedan ha någon halvtimme tillgodo att i lugn och ro tanka Sundsvall innan tåget skulle gå 14.35.

Runt 13.55 stod jag lutad över pappret med hemtentan och sa ”Vad HÅLLER jag på med egentligen?”. Då sa Dalmasen ”Du får ett nervöst sammanbrott utan anledning”. Sedan packade han mina väskor, skickade mina mail, och erbjöd mig bärhjälp till stationen.

När tåget närmade sig Gävle grät jag.

Nu är det på riktigt. Hemskt och fantastiskt.

20 februari 2009

Avsked suger

Nu är det dags igen. Gotlänningarna i Gunnfjauns kapell vet vad jag pratar om.
Till alla jag lämnar. Till alla som lämnar mig. Vinden sveper genom tomma rum...
Volund-låten "En del av himlen":



Dagen du gav dig av var kylig och envist grå,
vinden svepte genom tomma rum i mig
och ingenstans stod du att finna.
Livet miste färg, se molnen är svärtat grå.
Mörker rår och styr, fastän dagen gryr,
med dig försvann en del av himlen.

Varje vrå i mitt inre fylls av längtan till dig,
varje droppe blod och varje tanke i mitt sinn.
Jag känner dina läppars dans mot min kind.
Jag hör pulsen slå, mitt hjärta,
hör dina ord och ditt andetag i natten.

Dagen vi möts igen är stunden jag väntar på,
då ska vinden fylla mina tomma rum,
och du skall åter bli min kvinna.
Livet få färg av blod och molnen bli linblomsblå.
Då ska mörker fly, dagen åter gry,
tillsammans ser vi hela himlen.

19 februari 2009

Soppisopp. Alaska polock gör entré.

Idag blev jag kallad soppnörd. Och det är väl inte mer än rätt. Efter klassikern P&P-soppa och uppstickaren dansk-fransk blomkålssoppa är stunden inne för ett kärt återseende: Fisksoppa från hemkunskapen:
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 morot
1 msk olja
1 msk mjöl
4 dl vatten
1 fiskbuljongtärning
1 dl krossade tomater
200 g fiskfilé, t.ex. sej
1 dl matlagningsgrädde
3 msk skalade räkor
1 msk hackad dill

Fräs hackad lök och vitlök, ska inte ta färg.
Tillsätt strimlad morot. Fräs ca 3 min.
Strö över mjölet. Rör.
Späd med lite vatten i taget, låt mjölet svälla.
Smula ner buljongtärningen. Koka 5 min.
Tillsätt grädde, låt koka upp.
Tillsätt tomat och tärnad fisk, men pass på - om tärningarna är för små går
fisken sönder, likaså om du håller på och rör. Koka 4-5 min.
Tillsätt räkor och dill.

Ja, det där var alltså originalreceptet. Som det lagas när en hemkunskapslärare köpt och plockat fram allt. På den tiden när man visste vad det betydde att låta mjölet "svälla".
I fattiga, oplanerade, flyttpackande studenthem lagas soppan utan morot. Fiksbuljongtärning ersätts med bottenskrapet i en burk grönsaksbuljongpulver. Vitlöksklyfta ersätts med vitlökspulver. Grädde ersätts med en skvätt crème fraiche man hittar i frysen. Räkor ersätts med crab sticks. Och det går så bra ändå. Hakuna matata. Den med lite vuxnare smak kan blanda i ett halvt paket saffran också.
Imorrn blir det dock ingen soppa för mig. Jag har blivit lovad trerätters, tjosan!

18 februari 2009

...

Ur led är tiden.

Ynglen som avlats i gölarnas slam blir fålar på flygande ben

Visa vid midsommartid har de vackraste ljudkombinationerna någonsin. Orden flyter in i varandra, klara och självklara. Det är poesi:

Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
som högt över tallen står.
Inatt skall du dansa vid Svartramma tjärn
i långdans, i språngdans, på glödande järn.
Inatt är du bjuden av dimman till dans
där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Nu tager du månen från blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglen som avlats i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben.
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
Inatt skall du somna vid Svartrama tjärn,
där natten och mossan är len.

Skilj er mer!

Nu diskuteras det kärlek också. Skrämmande. Det är klart att det alltid känns som om det ska vara för alltid, och det är klart att man måste leva enligt det. Men att säga "Jag VET att det här varar till döden"... det kan du inte veta. Det vet ingen. Tror du inte de som separerat kände precis likadant i början? Tror du deras passion var svagare?

Sen finns det de som tycker att är man väl separerad EN gång så är man dömd att separera igen och igen. Man är helt enkelt den "sorten" som inte är villig att lägga kraft på att bevara ett förhållande, och man kommer att upprepa detta "mönster" hela livet.

Och Pink sjunger för mig:
"I don't wanna have to split the holidays
I don't want two addresses
I don't want a step-brother anyways
And I don't want my mom to have to change her last name "

Men snälla människor... Jo, jag tror på kärleken. Men jag VET fan ingenting. Och jag blir så evinnerligt trött på de som inte inser att separationer kan vara vägar vidare. Att det kan vara rätt. Det är så fantastiskt fint att veta när det är dags att släppa, att våga kasta sig ut. Nej, bespara mig dessa kärleksfundamentalister. Skilj er mer, tycker jag!

16 februari 2009

Positivt tänkande

Vi pratar jul.
Jag: Äsch, det löser vi när det är dags.
Hon: Ja, det finns ju massor att oroa sig över innan dess. Påsk, midsommar, semester, jobb...

För övrigt lyser kitschtomtarna fortfarande på sina uteplatser. Det är den 16:e februari. Jag älskar Nacksta.

15 februari 2009

Rensa städa packa plocka

Snart fått ihop en ikeakasse med pappersskräp. Då hittar man sådana där små lappar. Filmer att se, tankar att tänka klart, resor att resa. Och betraktelser som att det var värst vad många ord man kan få ut av "inspiration", utan att kasta om bokstäverna: In, Pi, Pir, Spira, Pirat, Tio.

Uppdatering: Tänka sig att det finns fler som förstår sig på sånt här nörderi. Dalmasen kommer med Ra och Ratio.

Rädda världen-komplexet

Jag skulle vilja rädda hela världen. Öppna min famn, svepa mitt täcke kring dem. Skydda dem. Jag skulle vilja tvinga dem att se sig själva genom mina ögon. Se hur vackra de är. Jag skulle vilja få dem att förstå att det är okej. Laga hålen som andra gjort i dem. Tvätta bort smutsen från alla skosulor som trampat på dem. Jag skulle vilja lära dem att slå tillbaka, men om de inte klarade det skulle jag slåss åt dem. Försvara dem med näbbar och klor. Aldrig vika från deras sida. Inte en jävel skulle få skada dem, inte ens de själva. Jag skulle vilja omsluta dem med min kärlek. Läsa godnattsaga och stryka över ryggen och sjunga "Nu i ro, slumra in" även om rösten bryts på de låga tonerna. Koka te och hämta en extra filt till den som fryser. Lyssna på den som behöver lyssnas på. Fälla upp ett paraply när det regnar. Jag skulle vilja finnas där när alla andra stuckit. Vara någon att luta sig mot när marken rämnar. Jag skulle vilja bära allas onda, så de slipper.

Men hur skulle jag räcka till för alla?

Jag är inte Jesus. Inte ens i närheten.

13 februari 2009

Jag är tydligen miljöpartist

Där ser man.

Fin middag

Mannen före mig på Ica har rock och grånat hår. Han handlar grillad kyckling, baguette, två fina öl och en liten sprite. När frugan kommer hem ikväll ska han överraska henne med middag, tända ljus och klassisk musik. Barnet får sprite, det ska ju vara fest för alla. När hon kliver innanför dörren, sliten och med fett hår, stannar hon till och luktar, lyssnar, ler. Han möter henne i hallen och ger henne en puss på kinden. Så sätter de sig till bords.

Eller, det är ju bara som jag hittar på.

12 februari 2009

En ängel på besök i mellanmjölkens land

"Jonas Gardell kommer tillbaka". Jag minns kvällen. Systern och jag ensamma hemma, Gardell på teven. Första gången jag såg honom. Vi tog in flasklammet fast vi inte fick, hade honom i soffan och han kissade och bajsade överallt. Tripp hette han, minst i en syskonskara där de andra hette Trapp och Trull. Jag hade hushållspappersrullen redo i handen.

Måste varit tio eller elva år. Mannen på teven var den roligaste jag någonsin sett. Från det ögonblicket älskade jag honom. Från det ögonblicket lät jag honom hålla mig i handen och få mig att skratta. Så småningom fick han mig att gråta också.

När jag ser om showen nu känns den först väldigt daterad. Skämt om Robinson-Herman, jag har ingen aning om vem det är. Så följer snack om gråsverige, med en ton som övertygar mig att även Jonas älskar Gnarp och Sveg, bara han får driva lite med dem. En fantastisk show vecklar ut sig. Jonas Gardell är kungen av återkopplingar. Han har publiken i sin hand, de vrålar av skratt, de skanderar i talkör, de sjunger vaggvisor och allsång, vad han än ber dem. Deras kärlek bär honom, och tvärtom.

Så kommer allvaret. Knäpptyst i salongen. Jag minns hur otäckt jag tyckte att det var. Nu är det fint och viktigt - ett förtroende. För mig är Jonas ingen komiker, han är den som säger det som måste sägas i den kanal som passar. Den där blandningen av absurd humor och djupaste allvar når alltid fram. En ängel i fjädertiara.

Håll mig alltid i handen, Jonas. Jag är din lärjunge.

11 februari 2009

Nämen klor är väl...gott?

Om igår var paradiset i badhuset, så var idag... vattengymnastik och simsällskap och tjosanmusik och ungar och skrikande simlärare på alla håll och kanter. På mitt tredje varv sved det i halsen av alla kallsupar. Den som uppfann crawl önskar jag inget annat än döden medelst dränkning. Långsamt i klorerat vatten. Ni som tycker det är nöjsamt att crawla, kan ni inte få utlopp för era behov med hjälp av en vattenpistol eller något? Och ärligt talat, fjärilssim i mitten av den enda motionssimsremsan, hur tänkte du där?

Morr.

Men jag blir glad igen när jag ser det här.

10 februari 2009

Flyter på, flyger fram

Äta frukostbröd med gurka - fixa indesignmall - gå till skolan i vintersol - redigera tabeller - skriva om 420 namn från versaler till gemener - simma i mörkret - halvtimme i bastun - frost i halsduken - hänga badkläder - koka ris - diska medan riset kokar - smörja in benen medan man diskar - plocka kvitton och smulor och sortera tidningar och packa badkassen till imorrn - behöver något handlas tro - göra matlåda - vända på honungsflaskan så det sista rinner ner - dra ner persiennerna och kolla: minus 18 grader - och så sjunka ner en stund, rulla in sig i täcket och gå bloggrundan, tugga på tummarna till heroes, äta ris och tsatsiki.

Jag älskar flödet! Hur vardagen flyter på, hur en rörelse leder till nästa, att dra ut kökslådan samtidigt som man öppnar kylskåpsdörren, att torka badrumsgolvet samtidigt som man borstar tänderna. Dagen flyter fram som en enda handling, som ett enda andetag, fyllt av sådant som är fint och bra och går lätt.

Så småningom ska jag lära mig att hitta mellanläget. Något mellan på och av, mellan aktiv och passiv, mellan rörelse och stillhet. Tills dess passar jag på att njuta av flödet. Håret som fladdar i vinden när jag cyklar...

09 februari 2009

Sparar tio dagar i en burk

Snön gör allt vackert och enkelt. Bäddar in, tystar, dämpar. Ett halvmetertjockt lager av vitt, där de översta flingorna dansar i vinden. Jag vill att de här tio sista dagarna i Sundsvall ska vara enkla som snö. Dagar som jag kan se tillbaka på om många år när livet varit hårt mot mig. De ska få mig att minnas hur det känns att vara omgiven av vänner och vintersol och att brinna för sina uppgifter och att lära sig och våga försöka och att göra egen soppa och avsluta kvällen med pigall framför Desperate housewives. I en annan tid, i ett annat liv, ska fallande snö vara ett kikhål till mitt 20-årsliv i staden mellan bergen. Tio snöflingor sparar jag. Så kan jag göra en ängel.

Internets museum (fri entré)

"Little people left in London to fend for themselves". Underfundiga installationer i pytteformat. Oj - det finns en bok också. Klicka på länken nu snälla jultomten...

Lego som du aldrig sett det förut.

Reklam som gör mig glad - gerilla.

Trottoarmåleri. Som i Mary Poppins fast bättre.

En snubbe som kan måla fotografiskt. Detta är en studiobild att bara i vila i. Åh, hur ljuset faller på väggen!

Rarindra Prakarsa i sin tur fotar ljus och miljöer som ser ut att vara målade. Det är för vackert för att vara verkligt.

Moussaka med mera

Potatisveckan fortsätter oförtrutet. Moussaka är väl egentligen något med kött och aubergine. Men detta är ett försök att efterlikna det som vi vegetarianer brukade få i skolan, och som kallades moussaka. En sorts potatisgratäng med extra allt. Smaken blir fantastisk, men jag lyckas inte få den där geggiga konsistensen som potatisgratäng vanligtvis har.

ca 2 port (om man inte har annan mat till)
7 små potatisar
2 tomater
en bit purjo
fetaost
vitlök, basilika, salt och oregano efter behag
mjölk och olivolja
rivost

Skiva alla grönsaker och fetaosten, blanda i en ugnsform. Man kan säkert varva skivorna på ett övermåttan tjusigt vis, men sådant finlir är inte min grej. Gör en röra av pressad vitlök, kryddor, lite olja och mjölk, som du blandar i bland grönsakerna. Fega inte med vitlöken! Strö över rivosten. In i ugnen i kanske en halvtimme och så någon kvart på eftervärmen.
Lågkalorifolket skakar av skräck i stugorna, moahaha!

Svågerns faders blomkålssoppa kvalar också in här, eftersom den innehåller lite potatis. Jag tog dessutom extra av just det och vitlök. Mitt första försök resulterade i god soppa, men ändå inte i närheten av när en äkta fransman lagade den. Kanske för att jag struntade i muskotnöten. Här är receptet på danska:

til 4-6 pers:
1 mellemstor blomkålshoved
1 mellemstort løg
2 mellemstore kartofler
1 presset hvidløgsfed og
½ l. grøntsagsbouillon
¼ l. let- eller minimælk
En spsk. hakket persille
Lidt reven muskatnød
Salt og peber

Skær kartoffel og løg i store terninger samt blomkål i små buketter. Dæk med presset hvidløg og frisk koldt vand (ca. en liter) og bring i kog. Læg låg på og lad suppen simre. Efter ca. 10 min. tilsæt en grønsagsbouillon terning (evt. opløst i ½ l. kogende vand) og lad simre videre i endnu 8-10 min.
Fjern gryden fra varmen og lad suppe køle lidt af. Gem nogle hele små buketter blomkål til side og purer resten – med væsken (med hånd- eller elektrisk blender). Hæld suppen tilbage i gryden, tilsæt mælken og de hele blomkålsbuketter. Varm suppen godt igennem, dog uden at koge den og smag til med salt, peber og lidt reven muskatnød. Pynt med lidt hakket persille efter servering i tallerken eller i suppeskålen.
Serveres med brød eller ristede brødterninger.

08 februari 2009

Cirkusen har börjat

Jag gillar att göra en grej av det. Samlas några stycken, äta groteskt mycket godis, kommentera låtarna. Är man ensam är melodifestivalen meningslös.

Men idag lyckas jag inte plocka fram den entusiastiska sidan av mig. Alla låtar är likadana, det är slätstruket och menlöst. Ingen styrka, ingen känsla, inget som stannar kvar. Som vore det skrivet av en schlagermaskin.

Varje danssteg minutiöst koreograferat, mördar allt vad dans är. Att dansa borde handla om att röra sig till musik för att det är omöjligt att låta bli. Här handlar det istället om en-två-tre-knyck, en-två-tre-höft, en-två-tre-fot, en-två-tre-arm. Så... passionerat?

Därför var det befriande när Caroline af Ugglas kom upp på scenen. Klädd som om hon i bara nattlinnet hoppat i gummistövlarna och gått ut för att mjölka korna, inga paljetter och inga tuttar upptryckta i halsen. Rörelser som spasmer. Inga spektakulära eld- eller ljuseffekter. Och viktigast av allt: Med musik som faktiskt var musik, full av rytm och gung och känsla. Tack.

05 februari 2009

Rasistpoliser

Oj. Jag skrev ju om Rosengård i julas. Och alla vi pratade med: poliser, kommunfolk, fritidsledare var så bra. Så trevliga och lugna och sakliga. Gav hopp. Så hör man detta.

Poliser i Rosengård som säger:
"Den lille apajäveln. Ska jag göra han steril när jag får tag på honom?"
"Ja han ska ha sig duktigt med stryk så han inte kan stå på benen"
"Jag håller med han gubben på Ica: "ni är komna till fel kommun, blattajävlar"

Jag tror inte det är sant. Jag skiter fullständigt i vad killen i fråga har gjort, polisens jobb är att upprätthålla lagen och inte att ge "blattajävlar" stryk.

04 februari 2009

Fast i redigeringen

Jag har fastnat i den jävla U-redigeringen. En fyr- eller femspaltig bild i mitten och så texten som ett U runt om. "Det funkade ju sist". Så förutsägbart och tråkigt. Borde sätta U-stopp för mig själv, köpa ett gäng tidningar och inspireras.

På grund av dålig planering fick jag 1,5-2 timmar till dagens uppgift. Vilket borde vara tillräckligt för att fixa ett uppslag, men tiden att leka finns inte. Jag förkastade tanken på ett maffigt bildblock med textrutor i bilden, och körde - surprise - U-redigering.

Men fan vad kul det är att jobba under press ändå! Sitter vid datorn i något sorts maniskt läge, bälgar i mig vatten, bräker med i "Oh miseryyyyyyy! Tell me whyyyyyy does my heart make a fooooooooool of meeeeeeee", trummar med fingrarna, äter potatis med ena handen och skriver mellanrubriker med andra, glider med blicken över sidan, byter plats på en artikel, hjärnan speedad. Livet leker. Och ikväll kör vi redigering på tid, tjo! Hoppas luften inte gått ur mig tills dess.

Uppdatering:
Idag blev min redigering kallad präktig och tråkig. Aj. Och skönt. Ärlig kritik betyder ärligt beröm. Präktig är något att jobba sig upp ifrån.
Det där berömmet jag fått hittills skrämmer mig, för det väcker en odräglig liten sjuåring som räcker handen högt upp i luften och ropar "Fröken fröken, jag kan! Jag vill vara bäst i klassen!". Den lilla snorungen trodde jag att jag lämnat bakom mig för länge sen. Jag vill inte vara bäst, jag vill ha roligt. Det viktiga är att det finns en glädje och stolthet i arbetet. Jag hoppas jag misslyckas igen, så jag kan suga åt mig av all konstruktiv kritik.
Redigering är fullt av regler och begränsningar. Däri ligger möjligheten till genialitet. Som med kylskåpspoesi: Bland de snäva orden uppstår magi.

03 februari 2009

Limbo

Svenskan skriver om kvartslivskrisen. Den ska komma när man är 20-30 år och befinner sig limbo. Mellan arbetslöshet, studier, skulder, boende, relationer, familj. När man har tusentals val men ändå ingen aning. När man förlamas av allt som kan gå fel. När varje steg känns livsavgörande. Eller tvärtom: när det känns som om ens existens inte spelar någon roll.

Det låter illa.

Men så där kändes det ju redan när man var femton. Jag minns hur jag skrev ur mig min ångest:
det är något som kommer att hända nu
eller snart
om en stund
och då måste jag vara redo
jag måste ha

det är något som kommer att slå ut
och jag tror det är jag
men jag vet inte
och jag måste vara färdig och måste veta vem jag är
för jag tror att snart kommer det att

det kommer att komma till det yttersta och det är då jag måste, tror jag, måste slå ut
eller, om jag inte gör det
förkolna för alltid

Och det gick ju över. Och kom tillbaka. Och gick över igen. Ebb och flod, som Jonas Gardell säger. Jag tror nog att det slutar som i Tove Janssons bilderbok Hur gick det sen:
"Nu är allt farligt slut för dem / som äntligen har kommit hem / Ty se på denna vackra bild / hur Mumintrollets mamma mild / bland rosorna i gräset satt / och rensa vinbär i en hatt"
Åh, jag måste äga den boken!

Livet enligt Gardell

Jordens vackraste hålla-hand-scen stannar kvar i mig. Se De halvt dolda! Om de som fick leva, och om de som inte fick leva. Om de som vågade. Om de som lämnades kvar. Om de som värkte. "Alla som har funnits måste få finnas."

02 februari 2009

Potatisvecka

Igår släpade jag hem tre kilo potatis, ett kilo morötter, fem purjolökar, sötpotatis, blomkålshuvud, lök, gurka, tomat och annat livsnödvändigt. Trodde aldrig jag skulle ta mig upp för backen... Nu blir det potatis hela veckan, tjoho! Ska göra soppa och gratäng och femtielva saker till.

Inleder med frugans rotfrukter i ugn. Snabbt, lätt, billigt, och gudomligt gott:
Potatis, sötpotatis och morot ska skalas och skäras i bitar. Sedan läggas i en form och röras runt med olja och salt, och så in i ugnen i någon halvtimme eller så. Jag hade i purjo och vitlök också, och råkade lämna härligheten i ugnen 20 minuter på eftervärme. Himmelskt. Prova!

Mor min skulle nog trilla av pinn om hon hörde att detta är vad jag sitter och njuter av nuförtiden. The makrill days are over. Umgås jag mer med den här frugan lär jag snart gilla kålrot och palsternacka också...