19 augusti 2010

Hallååå valeeet!

Jag vill bli antastad av ett gäng politiker, få kristdemokratiska flygblad med trams i handen, höra torgtal med obligatorisk rundgång, äta en folkpartietkaramell. Jag vill höra alla partier låtsas att de är feminister och bryr sig om miljön. Jag vill se högern och vänstern bråka om vem som är det riktiga Arbetarepartiet. Jag vill se torg översållade med fula friggebodar och ballonger, massor av ballonger! Jag vill att de unga naiva aktivisternas händer ska täckas av eksem från för mycket tapetklister. Är det för mycket begärt?

Sedan ska jag rösta precis som sist. För som Bridget Jones säger:
"The point is you are meant to vote for the principle of the thing, not the itsy-bitsy detail about this percent and that percent. It's perfectly obvious that Labour stands for the principle of sharing, kindness, gays, singles mothers and Nelson Mandela as opposed to braying bossy men having affairs with everyone shag shag shag left right and centre and going to the Ritz in Paris then telling all the presenters off on the Today programme."

18 augusti 2010

Konstruktiv respons

Apropå medialinjen och allt som var så bra med den. Detta med respons lärde vi oss också där. Jag blev så förvånad när jag kom till Sundsvall och responsen var upplagd lite hursomhelst, "Tycker du något så kan du väl säga det" ungefär. På SÄG var responsen strikt. I perioder klockade vi oss så alla fick exakt lika mycket respons. Vi bestämde innan vad vi skulle ta upp, ofta tre saker som var bra och tre som borde förbättras. Vi läste varandras texter, inte på skärm utan utskrivna och med penna i hand.

På universitetsnivå handlade responsen ofta bara om att räkna dåligheter. På SÄG lärde jag mig säga "Jag älskar den här meningen, det här ordet är perfekt, den här ingressen leder in mig i texten, du har verkligen en röd tråd, du lyckas förmedla känslan här, knorren är fantastisk, snygg återkoppling". Det är viktigt! Skribenten behöver få veta vad h*n ska göra mer av, inte bara vad h*n ska göra mindre av.

Kanske är det också därför jag blir så provocerad när skribenten genast säger "Jag vet att det här är skit". Som att säga "Inget du kan säga är värdefullt för mig, jag har ju redan sågat färdigt själv". Jag är ingen dadda som ska sitta och trösta "Men jo, visst är det bra, visst kan du skriva lilla vän". Respons är allvar för mig. Jag lägger energi på att läsa din text och se styrkor och svagheter, se din stil. Vill du bara bli sågad eller tröstad, gör dig icke besvär.

Att älska det man presenterar

Att presentera ett arbete är allt. Jag förstår inte de som under våra universitetsår visade upp det de gjort och sa "Jag vet att det är skit" eller "Jag är inte så nöjd precis" innan någon annan hade hunnit tycka något. Kanske är det att svära sig fri, slaget gör inte lika ont om man själv är först att slå?

Alla har inte fått en så bra grund som medialinjen på SÄG i Karlstad. Tryggare miljö får man leta efter. Där lärde jag mig att vara stolt över mitt jobb. Glädje och stolthet, utan det blir jobbet meningslöst.

Hur mycket tid jag lagt, om det varit svårt att få tag på folk, om jag haft teknikstrul, om någon dragit sig ur, om jag sovit dåligt, allt är irrelevant i presentationsögonblicket. Just då finns bara mitt arbete, som jag älskar och är nöjd med och lägger all min energi på att förmedla.

Sen måste jag kunna ta respons och vara självkritisk, men det är en annan sak. Jag skulle aldrig orka fortsätta jobba om det var med inställningen "Jag blir ändå sågad".

Jag har suttit på presskonferens, där en ur kampanjgruppen hoppade av tio minuter innan vi skulle börja. Livrädd. Jag har inför självförsvarsgrupper visat slag jag är osäker på. Jag har suttit i möte med kommungubbar och slitit som ett djur med att få dem att inse varför en tankeväckande kampanj är bättre än en moraliserande. Jag har åkt på intervjuer med en röst ringande i huvudet som säger "Du kan ingenting, du kan ingenting". Jag har blivit telefonintervjuad i radio, stående på en busshållplats, plötslig osäker på om pepparkakor innehåller kardemumma eller ej.

Men det är bara teknik. Om jag pratar lugnt och med stadig röst, ser folk i ögonen och sträcker på mig, så hör ingen hur mitt hjärta bultar. Det börjar som teater och blir sen äkta. Första gångerna jag gick själv hem i natten trodde jag att jag skulle dö. Nu njuter jag av tysta nattpromenader.

Märker att jag låter hurtig nu. Det är inte min mening att skriva folk på näsan som en annan självhjälpsbok. Och inte tillämpar jag själv det här jämt. Mycket har jag tappat sedan jag lämnade SÄG:s trygga salar. Jag önskar bara att universitetsfolket skulle älska sitt arbete mer, och våga visa det. Inse hur mycket som handlar om teknik. Våga lura andra tills man lurar sig själv tills man inte behöver luras mer.

17 augusti 2010

En syster spekulerar

Försöker få grepp om den ålder Brodern befinner sig i. Den märkligaste av dem alla. Igår fyllde han tio år, han är stor och liten och kan hålla föredrag för mig om vilka produktionsbolag som ligger bakom vilka animerade filmer eller om varenda jävla superhjältes historia eller om grodor och annat som han kan bättre än jag. Han kan prata livet. Han har en tjej (tror jag) men det har han ju haft länge. Det han upplever nu kommer inte att blekna bort som minnena från när han var ett år eller två. Han börjar fyran och snart måste han ut i det där stora, jobbiga, fantastiska som kallas världen. Jag önskar mer än något annat att han bottnar. Jag önskar att han blir älskad.

När jag var ett år yngre än han är nu så såg jag filmen Sarafina för första gången. Den handlar om apartheid, tortyr, folk som bränns levande och annat i samma stil. Samtidigt lekte jag med barbiedockor. Den märkligaste åldern av dem alla.

16 augusti 2010

Dagen då jag såg någon ha ont

Det var för något år sedan som jag såg en människa ha ont. En människa jag bryr mig mycket om. Ingenting hände, allting gick bra. Men.

Jag såg en människa ha ont och det var som på film, när väggarna kryper närmre. Det var panik. Det var Simba när den skenande hjorden kommer. Jag satt fastfrusen och blank i huvudet. Jag gjorde ingenting.

Jag såg en människa ha ont och jag ville blunda. Min hand för min mun, och blanka ögon som en dålig skådespelare. Vad vore den korrekta repliken?

Jag såg en människa ha ont och kände: Det är inte rättvist. Människor jag tycker om ska inte ha sådär ont. Människor jag tycker om ska må bra och vara friska och lyckliga. Människor jag tycker om FÅR inte andas den där sortens andetag. Andas vanligt. Snälla. Snälla snälla.

Jag såg en människa ha ont och jag tänkte: Nu dör han. Nu dör han ifrån mig. Nu. Jag såg mitt eget liv passera revy. Men det var inte dåtiden som flöt förbi, utan framtiden. Min framtid utan honom. Så egocentrisk är jag att när jag tror att min vän ska dö, då tänker jag "Hur ska jag klara mig?"

Jag såg framför mig hur jag skulle fortsätta leva, gå till jobbet, äta frukost, bada på sommaren och dricka te på vintern. Gå upp på morgonen och andas in, andas ut. Men aldrig utan vetskapen att något fattades mig. Så som den blinda inte glömmer att hon saknar syn.

Framtiden rann genom fingrarna på mig. Sitta och snacka skit över kaffe och kaka, gå på varandras bröllop, ringa varandra vid 93 års ålder och måla upp absurda utopier för varandra. Prata nyheter och politik och gamla diktatorer. Krassa kommentarer. Någon som ser mig nästan bättre än jag själv. Någon som vet om alla mina fel, alla mina sår, men också allt som är vackert med mig. Allt rann bort. En del av mig rann bort.

Så mycket man hinner tänka under några långa sekunder då en människa har ont. Och under dagarna som följer när scenen spelas upp igen, och igen, och igen. Så mycket kärlek som står i vägen för rationella tankar och handlingar. Det lär inte vara sista gången någon jag bryr mig om har ont. Nästa gång ska jag hantera det bättre.

15 augusti 2010

Ett manifest

På den tiden när den där äldre mannen fortfarande var "vän till familjen" så tyckte han om att hålla mig i handen, länge. Eller lägga sin hand högt upp på mitt lår. Eller lägga armen om mina axlar. Och jag sa aldrig ifrån, för jag ville inte ställa till en scen. För det är ju så det funkar, den som blottar problemet är den som är besvärlig och den som blir utstirrad.

Jag har, som bekant, valt att inte ha någon kontakt med min mamma sedan två år tillbaka. Därmed är det jag som är drastisk, jag som skapar drama, jag som är för kall eller för hård. Sanningen är såklart att det dramatiska redan har hänt. Det hårda ligger långt tillbaka i tiden.

Men en mamma är någon man ska vilja ha i sitt liv. Och vill man inte ska man ha det ändå. Visst, du får snäsa åt henne, snacka skit om henne, undvika henne. Men att välja bort henne, det finns inte.

Jag måste vara så arg. Eller förtvivlad. Eller helt enkelt förvirrad. Det kommer att gå över.

Så tror många. Det stämmer inte.

Egentligen är det mycket odramatiskt.

Låt mig förklara. Inte en berättelse om min mamma, utan en berättelse om hur det var för mig.

(Först ett förtydligande: Det handlar inte om alkoholism eller misshandel eller misär eller psykisk sjukdom eller spikar i fötterna. Vi är en av alla dessa familjer som är sådär halvkonstiga, utan att det finns något namn på det. Ni förstår vad jag menar.)

Jag vill aldrig påstå att omständigheter tvingat mig till något. Att mitt livs bana bara är ett resultat av de faktorer som gavs. Jag har ett val, och detta är vad jag har valt. Men ett sådant här beslut är inget man fattar lättvindigt. Om folk kunde känna hur det kändes inuti mig när jag tog beslutet skulle de genast förstå.

Jag har varit arg många gånger, förtvivlad också. Men inte redo. Så en dag la sig stormvågorna och det blev stiltje. Jag var fullkomligt lugn när jag bestämde mig. Det fanns ingen ilska, bara känslan av att det här är rätt. Det var ett beslut på samma sätt som vi beslutar att nu är det dags att andas in, sedan är det dags att andas ut.

Det var inget stort bråk med gråt och skrik. Det var ett telefonsamtal. "Jag vill inte ha någon mer kontakt med dig" sa jag. "Är det sant?" sa hon. "Ja" sa jag. Och så var det över.

Självklart var det en stor sorg. Men så är det i livet. Jag tänker på det som en skilsmässa: Du tror att din relation med den här människan kommer vara för evigt, men inser med tiden att det inte går. Att ni tar fram det värsta i varandra, tvärtemot vad det var tänkt. Då måste du våga bryta upp. Tiden ni fick är fortfarande värdefull, men nu är det dags för nästa fas.

För saken är den, att när du är mitt inne i en dålig relation sysslar du ständigt med strategier för att fixa vardagen. Du kanske lär dig att distansera dig. Kanske bygger upp en mur av hat för att skydda dig. Du intalar dig att till julen blir det bättre, till sommaren blir det bättre. Du flyttar din gräns för vad som är okej. Du kanske tonar ned det hela utåt, vill inte att andra ska veta att relationen strular. Jag tror att ni känner igen er.

När jag sa upp kontakten var jag för första gången på länge fri att sörja den jag förlorat. Men också fri att minnas allt det fina vi hade.

Jag använder ofta mössan jag fick av henne. Jag har kvar alla mina foton av henne. Jag lagar mat som hon lagade. Jag tänker "så här brukade hon säga" och "så här skulle hon ha gjort". Och jag tänker att det är hon som uppfostrat mig till en människa som vet att jag är värd att ha det bra, och som vågar avsluta osunda relationer. När jag får barn vill jag lära dem att de alltid är värda att tas på allvar, precis som hon gjorde. Jag vill läsa samma sagor som hon gjorde. Jag vill säga "Godnatt, min skatt" som hon gjorde.

En arg människa tänker inte så.

Så tro mig när jag säger: Vi som väljer bort en förälder gör det inte av någon drastisk nyck.

Och vi klarar oss fint.

Flykt till barndomen

Nojar en smula över detta:
Jobbet är slut om en vecka och jag har inte sökt några kurser som backup och jag har ingen annanstans att ta vägen än hem till faderns tvåa, där jag riskerar att sugas ned i ett hål av oföretagsamhet.

Kollar därför sena anmälningar till olika halvtidskurser. Kan man vilja annat än att läsa kursen som bland annat har dessa böcker i litteraturlistan:

Bröderna Grimms sagor.
Andersen, H. C. Äventyr.
Carroll, Lewis. Alice i Underlandet. Stockholm: BJ, 1870.
de Brunhoff, J. Sagan om Babar den lille elefanten. Stockholm: R&S, 1944.
de Saint-Exupéry, Antoine. Lille prinsen. Stockholm: R&S, 1952.
Defoe, D. Robinson Crusoe. Stockholm: 1:a svenska upplagan omkring 1745.
Hellsing, L. Krakel spektakel. Stockholm: R&S, 1952.
Janson, Tove. Kometjakten. Stockholm: Norstedt, 1946.
Kipling, R. Djungelboken. Stockholm: 1896.
Lagerlöf, Selma. Nils Holgerssons underbara resa. Stockholm: 1906.
Lindgren, Astrid. Pippi Långstrump. Stockholm: R&S, 1945.
Milne, A. A. Nalle Puh. Stockholm: 1930.
Milne, A. A. Nalle Puhs hörna. Stockholm: 1933.
Scott, W. Ivanhoe. Stockholm: 1821-22.
Stevenson, R. L. Skattkammarön. Stockholm: 1887.
Swift, J. Gullivers resor. Stockholm: 1:a svenska upplagan 1744-1745.
Twain, Mark. Tom Sawyers äventyr. Stockholm: 1877.

Många av dessa har jag faktiskt inte läst. Dessutom ges kursen i Karlstad... Eller kanske en distanskurs om Astrid Lindgrens författarskap, kvartsfart? Eller en kurs som innehåller boken "Flickor, pojkar och pedagoger" en av de bästa böcker jag någonsin läst? Hmm.

14 augusti 2010

Kollektiva principer står över individen

Skulle prostitution vara okej om det ägde rum i en utopisk framtid, i ett jämställt samhälle där detta att sälja sin kropp var ett vanligt serviceyrke frikopplat från alla maktstrukturer? Där det stod bortom allt tvivel att prostitutionen var ett frivilligt val?

Vissa tycker så. Jag är tveksam. Jag tycker att det finns en poäng i att samhället sätter upp vissa gemensamma principer som gäller oavsett individens vilja. Liberaler må få skrämselhicka vid tanken, men för mig är det en fråga om solidaritet.

Om jag säger att jag mår så dåligt att jag tänker gå hem och skära mig i armarna tills jag förblöder, så kommer ni inte att låta mig göra det ifred. Ni kommer att försöka stoppa mig. För vi har en gemensam princip om att människor inte ska få göra sig själva så gruvligt illa.

Kanske är det rimligt att ha en likadan princip om att människor inte får sälja sina kroppar, alldeles oavsett vad de själva önskar. Värt att fundera på.

13 augusti 2010

Personliga märken

Ärren är en genväg till minnena. Ett drag med fingret över pannan så minns jag hur varmt blodet var som forsade fram den där gången jag skulle leka får och stånga Fadern, som hoppade undan. Bakom fanns ett element, inte ett sådant där modernt och slätt, utan ett spetsigare. Ärren är märken som gör mig ännu lite mer till mig, genom att manifestera min historia. Konkret och fysiskt. Och vips, så kanske jag förstått något om att tatuera sig. Så bra att det ännu finns plats för nya insikter.

Bara mitt

- Och så behöver jag ditt namn, säger killen i turistbyråns kassa.
- Okej, jag bokstaverar efternamnet, säger jag och gör så.
- Jaså, ett franskt namn, säger han.

Och det där älskar jag mitt namn för. Redan där, efter de sju sekunder som jag och turistbyråkillen känt till varandras existens, vet han något litet om mig. Han vet aningen mer om mig än jag vet om honom, aningen mer än han vet om Linda Svensson som står bredvid och slipper bokstavera.

Jag har aldrig behövt lägga till siffror eller märkliga bokstavskombinationer för att få en unik mailadress, jag kan registrera mitt efternamn som domännamn imorgon om jag vill, för det är bara jag som är jag. Nåja, i alla fall i Sverige.

De giftaslystna karlar som köar här utanför bör veta detta: Mitt namn stannar. Det är inte förhandlingsbart.

12 augusti 2010

Tack för stenar, tack för jord

Första gången jag såg filmen Dunderklumpen var jag mycket liten. Sedan gäckade den min familj i flera år. Varje gång den gick på teve missade vi att spela in den, eller så tog bandet slut, eller så råkade vi spela över den direkt. Jag mindes bara suddiga fragment från den där första titten – flygande pengar, gälla röster, en cykel. Och en sorts magi som inte gick att ta på. Med åren började filmen framstå som ett oåtkomligt mysterium, en dröm från en värld vi inte längre hade tillträde till. Fråga mig inte varför vi inte bara gick och hyrde den.

När jag fick fatt i den flydda drömmen var jag redan tonåring. Jag kunde se att filmen var lite slarvigt gjord ibland, lite virrig från och till – och alldeles alldeles underbar. Magin var intakt och är så än i dag.

I slutet av filmen, när skattkistan öppnas, finns där varken pengar eller guld. Den innehåller bara en sten, en blomma och en fågelfjäder. Sensmoral: barns skatter är annorlunda än vuxnas, och vill man göra sig en hacka bör man kanske inte stjäla just ett barns skattkista. Utan snarare fundera över vad som egentligen är värdefullt och varför. Filmen är praktiskt taget propaganda för naturens härlighet och vikten av att vara snäll, modig och öppen. Och kanske dansa lite i ett övergivet hus. Varför krångla till det mer än så?

Inte förrän jag mötte jätten Jorm vid Strömsunds hembygdsgård för några dagar sedan insåg jag att jag fått jobb i själva Dunderklumpens län. Ändå hade jag nog anat. Som värmlänning känner jag mig hemma bland skog och mossa, men Jämtland är något mer. Det är ett privilegium att få tillbringa sommaren där skogen är stor, natten är ljus och bergen kan sjunga. Där vattenfallen dånar fram som om de har något viktigt att säga. Och där man kommer ihåg att sätta sig ned på en sten och sjunga "Tack för allt som finns. Jag har det så bra."

Krönika som jag skrev för lokaltidningen Strömsund första veckan på jobbet.

Vanlig hyfs och köttbullar

Överallt är de. Barnfamiljerna som pratar otrevligt med varandra. Föräldrarna som fräser åt barn som inte kan stå blickstilla i en evighetslång Ikeakö. Eller åt barn som visar sin uppskattning över en spännande utflykt, men inte genom att sucka "Åh mamma, vilket ljuvligt äventyr" utan genom att skutta och tjoa. Visst måste det finnas respekt. Visst händer det att man vill kasta gastande barn av tåget. Men när det gäller att välja sina strider, kan jag inte låta bli att tycka att föräldrar ofta väljer ganska slarvigt.

Jag är nog känslig, men det gör faktiskt ont i mig varenda gång. Särskilt den gången på Ikea. När det var färdiggnällt på barnen övergick föräldrarna till varandra.

- Beställ en stor köttbulletallrik åt mig, sa han.
- En sådan som är i mitten på bilden, den som heter "mellan"? sa hon.
Och det var inte orimligt att tänka så, för av de två avbildade köttbulletallrikarna var ju "mellan" den största.
- Ja, för den stora heter säkert "mellan". Nej, det fattar du väl att om det finns liten och en mellan så finns det en stor också, sa han.
Köttbullarna kom och brickor skulle manövreras.
- Jamen ställ brickan här då! sa han.

Och det går inte riktigt att återge i text, märker jag. Visst kan man prata otrevligt med varandra ibland utan att det betyder så mycket, men här tycktes grundinställningen vara att den andra personen var värdelös. Redan innan hon hade sagt något visste han att det skulle vara fullständigt puckat. Redan innan barnen hade gjort något visste hon att det skulle vara något besvärligt. Och jag kan bara inte köpa att en sådan familj sedan åker hem från Ikea och plötsligt pratar snällt med varandra.

Och jag önskar att han satte sina 20 jävla köttbullar i halsen.

11 augusti 2010

Olika utgångspunkter

Slöjor i olika former har varit hett den senaste tiden. När kollegan säger "Jovisst finns det säkert NÅGRA som själva valt att bära slöja, MEN..." så säger jag "Jovisst finns det säkert NÅGRA som tvingas bära slöja, MEN..."

Svårt att veta vem av oss som har rätt. I övrigt har Linus Fremin sagt allt som behöver sägas i frågan.

10 augusti 2010

Polisiska

När jag som helg- eller kvällsreporter har hand om polisnyheterna är det en utmaning att tvätta rent språket från "polisiska". Risken är att det svårsmälta språket i polisens händelserapporter och vakthavandes muntliga redogörelser smittar av sig. Här tycker jag att kollegan gjort ett fantastiskt jobb med att göra texten levande:

Polisens händelserapport:
Trafikbrott, Östersund
Bil som kör vårdslöst
Flera samtal kommer in till LKC angående en bil som kör vårdslöst. Bilen har vid flera tillfällen nästan krockat med mötande trafik. Flera polispatruller letar efter bilen men utan resultat.

Blev den här notisen:
Polisen jagade bildåre
Polisen jagade en bilburen vettvilling. Flera vittnen uppmärksammade bilisten.
En av anmälarna följde efter och rapporterade in till polisen.
- Bilen har varit nära att krocka ett par gånger uppger anmälaren, säger Micke Abrahamssom, vakthavande polisbefäl.
Larmet kom in till polisen vid halv tvåtiden. Polisen satte in flera patruller för att leta efter bilen, men utan resultat.

Jag menar, vettvilling OCH bildåre, wow.

09 augusti 2010

Persiennerna

I början av sommaren drog jag ned persiennerna för att låtsas att det var mörkt där ute, så jag kunde sova. Nu drar jag ned persiennerna för att låtsas att det är ljust där ute, och att sommaren fortfarande sprudlar.

Svettig sadel med inslag av vinbärsgelé

I aprilnumret av tidningen Vi finns en kort intervju med Arvid Rosengren, nordisk mästare i sommellerie, och bilden på honom är en av de snyggast ljussatta jag någonsin sett (tack vare Jeffery Richt). Arvid säger att "mycket som skrivs om vin står i vägen för själva upplevelsen."

Han exemplifierar: "Ja, att vinet doftar cigarrlåda och svettig sadel med inslag av mormors vinbärsgelé. Smakminnen är subjektiva och jag gillar inte när man insinuerar att det finns smaker som alla bör känna."

Oavsett vad man tycker om vin får man erkänna att den här Arvid är både rolig och skarp.

Vidare

När kollegan intervjuade den här fascinerande tjejen kom vi att prata om att ta sig vidare respektive att bli kvar. Vi pratade om rastlöshet och upptäckarlust, om det märkliga i att nöja sig med det man har utan att ens undersöka resten av utbudet. Mitt leende måste ha stelnat, för här hejdade han sig och frågade om han trampat i klaveret.

Jag är inte rastlös. Känner ingen längtan efter att se hela hela världen. Trivs i det lilla. Men jag har pluggat för att kunna jobba med det jag verkligen älskar. Jag har inte levt ett år i Australien, däremot bott i Sundsvall, Göteborg och Östersund. Så visst har jag kommit vidare.

Kanske tänker alla så? Barndomsvännen jag möter på tåget skräder inte orden om "de där hemma" som "både ser ut och beter sig som när de var tolv". Själv bor han fyra, fem mil från hålan där vi växte upp. Och jag förstår honom, han har ju tagit sig vidare. Bytt vänskapskrets och frisyr och säkert en hel bukett med värderingar.

Det är nog så att vi alla tar oss vidare. Ibland är det bara svårare för de utomstående att se att det hänt.

08 augusti 2010

Att stanna

Det kan hända att jag greppade något litet fragment idag. Om varför man stannar hos den som slår, till och med när h*n ger sig på ens barn. Allt teorisnack om normalisering, visst, men nu pratar jag om själva känslan. När relationen är så huggen i sten att det inte ens är ett alternativ att avsluta den. När det bara handlar om att mildra, parera. Då vore kamp och försvar en katastrof, för det skulle bara göra raseriet värre. När utgångspunkten är att man ska dela vardagen med den här människan, då kan man bara försöka göra den vardagen så smidig som möjligt. Är det så det känns?

Det kan väl aldrig stämma?

Namnet Storsjön betyder "den stora sjön"

...skriver Wikipedia. Hihi.

Lantishjärtat klappar än

Vi pratar om hur Kungsbacka- och Partillebor är noga med att säga att de "är från Göteborg", hur jag tycker att Gnestaborna "är från Stockholm", hur jag själv alltid säger att jag "är från Karlstad". För att ingen känner till den lilla håla jag verkligen kommer från, såklart. Men herregud vad jag inte är från Karlstad.

Egentligen vill vi lantisar inte alls förknippas med residensstaden. För vad är Karlstad? Med en mellanstad med grandiosa lillebrorskomplex. En Bengt Alsterlind-dialekt som får talaren att låta smått efterbliven och som tas för värmländska trots att den har ganska lite gemensamt med resten av Värmlands dialekter. Den ständigt prioriterade staden, den som ska ha Värmlands fungerande infrastruktur, vård och så vidare.

Jag menar, Karlstadborna kan prata om potthål men jag tvivlar på att de sett ett verkligt sådant. Eller snarare den ansamling av potthål som utgör våra vägar om våren. Vet de hur man avmaskar ett får eller hur man övertygar en tacka att ta hand om ett lamm hon ignorerar? Vet de hur det går till när bygden samlas för att gå skallgång i skogen efter en förrymd ko? Vet de hur det är när vattenledningarna fryser om vintern? Kan de reglera spjällen till en vedpanna? Vet de hur mycket man kan älska en skog, hur det svider när den avverkas? Vet de hur man ser vilken propp som gick eller hur man avgör om det kanske bara var en fas? Vet de hur verkligt mörkt det blir på vintern? Vet de hur charmigt det är att titta på fladdermössen vid midnatt? Vet de hur bra bin trivs i varma sågspån, hur viktigt det är att fåren får i sig tillräckligt med selen, hur ofta ett flasklamm måste ha mat?

Trots att jag kommit ganska långt från den världen och gärna ser mig som friare än lantisarna, så lever den där känslan kvar. Känslan av att människor som aldrig avmaskat ett får är det liksom inte lönt att prata med.

07 augusti 2010

Det där med vinkel

Ibland känns det orättvist. Vi besökte SM i akrobatik för skärmflygare, hängde där rätt länge och pratade om hur tävlingen går till, om olika trick man kan göra, om tjusningen med skärmflygning, om folks resultat hittills. Och så pratade vi om olyckan som inträffade dagen innan.

Tillbaka på redaktionen hade förutsättningarna för artikeln förändrats, den skulle gå ihop med en fallskärmsolycka och därför bara vinklas på olyckan. Så jag vände båten, och de vi intervjuat kan inte ha känt igen sig i det som publicerades. Max en fjärdedel av varje intervju, säkert långt ifrån, hade handlat om olyckan. Men hela texten gjorde det.

Jag hoppas att skärmflygarna hittar till webben och vårt tv-inslag som handlar om den andra delen av SM: Friheten, adrenalinet och den sköna stämningen.