Vi och dom och jag

Jag närmar mig ofta SD utifrån att jag tillhör vi:et i "vi och dom". Tänker saker som att "jag som svensk har aldrig känt att min kultur är hotad, hur kan de göra sig till mina språkrör?", "Vi svenskar är inte så inskränkta som SD tror" och så vidare.

Samtidigt blir jag upprörd från den andra sidan. Känner ursinnigt att jag har precis lika stor rätt att beträda den svenska marken som någonsin Jimmie Åkesson. Då är jag "dom" istället.

För det går inte att släppa att jag är ett resultat av en anhöriginvandring som kanske inte hade gått igenom om SD:s skärpta regler hade gällt.

Nu tror jag inte att de är särskilt rädda för att en våg av baguetter, boule och baskrar ska dränka den svenska kulturen. Snälla västeuropeiska invandrare är knappast Hotet. Och det kan onekligen bli lite tramsigt när en massa människor ska definiera sig som invandrare för att deras mormors mor kom från Finland.

Men faktum kvarstår: Jag ser inte hur Fadern skulle ha fått komma hit med deras regler.

Visst, Modern och Fadern hade kunnat vänta tills hon var 24, och gift sig. Eller flyttat ihop i Frankrike istället. Men vem vet vad som hade hänt med förhållandet under de där åren? Jag tänker på the butterfly effect och ser hela mitt liv fladdras bort av Jimmies vingar.

Så när jag förväntas vara resonlig tycker jag att det är mycket begärt. Ska jag ta en trevlig kopp te tillsammans med människor som röstat på SD för att "det är uppiggande när det rörs om i grytan" och småprata om att "Ja, å ena sidan skulle jag kunna finnas och å andra sidan låta bli"?

Nej. Jag är både vi och dom, och därför dubbelt förbannad.