Lantishjärtat klappar än

Vi pratar om hur Kungsbacka- och Partillebor är noga med att säga att de "är från Göteborg", hur jag tycker att Gnestaborna "är från Stockholm", hur jag själv alltid säger att jag "är från Karlstad". För att ingen känner till den lilla håla jag verkligen kommer från, såklart. Men herregud vad jag inte är från Karlstad.

Egentligen vill vi lantisar inte alls förknippas med residensstaden. För vad är Karlstad? Med en mellanstad med grandiosa lillebrorskomplex. En Bengt Alsterlind-dialekt som får talaren att låta smått efterbliven och som tas för värmländska trots att den har ganska lite gemensamt med resten av Värmlands dialekter. Den ständigt prioriterade staden, den som ska ha Värmlands fungerande infrastruktur, vård och så vidare.

Jag menar, Karlstadborna kan prata om potthål men jag tvivlar på att de sett ett verkligt sådant. Eller snarare den ansamling av potthål som utgör våra vägar om våren. Vet de hur man avmaskar ett får eller hur man övertygar en tacka att ta hand om ett lamm hon ignorerar? Vet de hur det går till när bygden samlas för att gå skallgång i skogen efter en förrymd ko? Vet de hur det är när vattenledningarna fryser om vintern? Kan de reglera spjällen till en vedpanna? Vet de hur mycket man kan älska en skog, hur det svider när den avverkas? Vet de hur man ser vilken propp som gick eller hur man avgör om det kanske bara var en fas? Vet de hur verkligt mörkt det blir på vintern? Vet de hur charmigt det är att titta på fladdermössen vid midnatt? Vet de hur bra bin trivs i varma sågspån, hur viktigt det är att fåren får i sig tillräckligt med selen, hur ofta ett flasklamm måste ha mat?

Trots att jag kommit ganska långt från den världen och gärna ser mig som friare än lantisarna, så lever den där känslan kvar. Känslan av att människor som aldrig avmaskat ett får är det liksom inte lönt att prata med.