30 december 2008

Övergrepp eller komplimang

På sista tiden har jag försökt diskutera tafsande med killar. Hur vanligt det är att som kille bli utsatt, och hur man reagerar. Deras svar förvånar mig. Det tycks vara ganska vanligt, men vissa ser det ungefär som en komplimang. Kanske generande om det är en gammal eller ful person som tafsar. Eller en av fel kön. Men annars snarast som någon sorts trofé, ett kvitto på att de ser bra ut. Stärkande för självförtroendet.

Jag antar att det har att göra med könsmaktsordningen, normer och hittan dittan dej. När en kille tafsar på mig säger han att han kan göra vad han vill med min kropp. För honom är jag inte en person, utan bara något man kan klämma lite på för sitt eget nöjes skull. Kanske inte ens för att han uppskattar det, utan mer för att han vet att han kan så varför låta bli?

Det har väl också med fysiska förutsättningar att göra. Även om vi tjejer ofta är starkare än vi tror, så finns föreställningen att när han går så långt som han själv vill så är vi försvarslösa. Medan en kille som blir utsatt antagligen känner sig säker på att han kan knuffa bort tafsaren när det är nog.

Könsroller spelar också in såklart. Jag är övertygad om att det finns killar som tycker att det är obehagligt att bli tafsade på, men inte vill medge det eftersom offerrollen varken är bekväm eller bekant. Lättare då att ta det med en klackspark och som ett bevis på sin egen oemotståndlighet.

Ändå kan jag inte förstå det. I min värld är det grundläggande att jag själv bestämmer vilka som får röra vid mig. Det gäller allt från tafsande till när påflugna tanter vill kindnypa barn. Att någon tar sig rätten utan att be om lov kan aldrig vara en komplimang.

27 december 2008

Lugnets jul (eller Äta Sova Promenera)

Jag står på däck och ser havet dela sig för mig. Saltstänk i ansiktet. Känner mig som The Emperor of the World. (ja, på engelska faktiskt) Det är bara jag och en fiskmås som existerar.

Att komma till Fredrikshamn är som att komma till en vårdag i mars, just innan krokusen slår ut. I Århus äter vi hos Svågerns far som är en fransk vinhandlare. Blomkålssoppa, lökpaj och äppelkaka. Vinets värme sprids i tår och fingrar, låneraggsockor hjälper till. Jag somnar i soffan vid fönstret ut mot staden. Känner mig som Skorpan Lejonhjärta, utan hostan förstås. Täcket prasslar när jag vänder mig. Allt är nytt. Allt är gott. Snart är det jul.

Staden känns mycket kontinental, lika delar fransk by och stadsdel i London, med en touch av Visby. Ett bageri i varje gathörn, till och med något brasserie, charkuteri, chocolaterie. Vinbutiker som inte heter Systembolaget, billig spiritus i mataffären. De smala höga tegelhusen, kullerstensgatorna, vägarna som heter Boulevard. Bokskogarna. Havet med sina slipade stenar och glasbitar. Det är lätt att bli förälskad i Århus.

Om kvällen sitter vi i soffan och smuttar 23-årig rom och äter fina praliner. Äkta tantmys. Detta är en lugnets jul. Skinkan lyser med sin frånvaro, vi fisketarianer äter gudomlig sej i äppelsås, de andra får julanka.

På färjan hem ser vi Karl-Bertil Jonssons jul med varsin hörlur. Och så är julen komplett.

24 december 2008

Silent Night

Jag bloggar inte på julafton. Detta är ett falskt blogginlägg, skrivet redan den nionde november. Tack blogger för schemalagda inlägg! Vill bara dela med mig av julaftons enda självklarhet, enda konstanta ingrediens, julaftons sanna själ:

Mahalia. Ingen kan fixa julstämning som hon. Avlyssnas bäst vid tända ljus medan det ännu är mörkt ute. God jul!

21 december 2008

Finkultur och fulkultur (eller Hört i skogen)

Broderns kompis, sju år: Jag vet vem Måns Zelmerlöv är.
Brodern själv, åtta år: Jag vet vem Selma Lagerlöf är.

Underbart. Det är så lätt att umgås med Brodern och hans kompis. Vi drar fingrarna genom eld, jagar varann med dammsugaren, äter pepparkaksdeg, spelar Finns i sjön, tittar till kaninerna, kör fotobattle, gömmer oss för Morran, gör mandelmassegodis med choklad i vattenbad. De lär mig en ramsa som slutar med "Vad ser jag där? En naken militär. Med snopp och gevär!". Broderns kompis är genusmedveten och varvar med "snippa" ibland på bekostnad av rytmen. När jag ritar en naken militär kan det vara det roligaste som hänt någonsin. Sen får de tatuera hela mina armar med rosa glitterpenna. Det blir dödskallar, stjärnor och tomtar.

Jag älskar det här livets enkelhet.

18 december 2008

Paus och stopp och rewind

Det är ikväll det ska ske. Städning, tvättning, bakning, skoputsning, packning, körning. Men jag vill inte. Varför kan vi inte bara fortsätta som vanligt? Föreläsningar, heroeskvällar och turer runt Sidsjön. Tycker inte att julen behöver komma och tränga sig på oombedd.

Hellre än att packa ligger jag i fosterställning i soffan, invirad i röd och svart fleece. Tänker på mycket viktiga saker. Som detta med pastans koktid, vem fastställer den? En godtycklig pastaexpert eller finns det en testlagarpanel som ska enas om tio, elva eller nio minuters kokande?

Det är inte synd om mig. Men det känns så. Under fleecefilten kommer en stor, gömd och glömd trötthet över mig.

Ynk.

Reklamen som gett upp

Reklamen utvecklas för att hitta nya vägar till oss. Vissa tidningar erbjuder reklamplats där texten i en artikel figursätts runt en frilagd bild på produkten. Annonser som vill likna artiklar är inget nytt, men i tryckta tidningar brukar det synas tydligt vad som är vad. Det här däremot, gillar jag inte:
Visst är den märkt med annons, visst skiljer sig typsnitt och layout. Men den är så uppenbart artikelhärmande. På internet går det snabbt och då är det lättare att bli lurad. Jag kan verkligen inte tro att detta är reklamens räddning. Framgångskonceptet kan inte vara att tvinga sig på oss. Vad har man för tilltro till produkten om man bara tror sig kunna lansera den genom att lura målgruppen? Kreativ, konstnärlig, självständig, ärlig, modig och beroendeframkallande reklam vill jag ha.

17 december 2008

Kära Ingemar Åttingsberg

Tack för att du gav mig rätt och Pelle Sundberg fel angående vad acklamation egentligen betyder. Nu är jag odrägligt nöjd och kan sova gott om natten.

Och så detta med att prioritera kärleken eller karriären. Min arbetsmiljölärare på gymnasiet lanserade ett smart synsätt. Enligt det består livet av tre arenor: Jobb, hem och fritid. Därmed tre umgängeskategorier: Kollegor, familj, vänner. Man ska försöka att ha alla tre arenor, för om någon då skulle falla eller strula så finns de andra kvar. Finemang!

Det vackraste jag vet

...är inte "att se dig när du sover". Det vackraste är att ingå i ett sammanhang där jag får göra misstag. Där jag får vara dum och plump och ynklig och sårbar och odräglig. Där det är okej att det blir fel ibland. Ett sammanhang där det finns förlåtelse och förståelse. Det är en välsignelse som jag hoppas att jag aldrig någonsin tar för given.

Klimattjat

Gårdagens miljöföreläsning var svår att förstå syftet med. Handlade den om hur vi som journalister ska bevaka klimatfrågor? Hur vi som människor ska ta ansvar för miljön? Eller kanske om vad växthuseffekten egentligen innebär?

Stämningen blev i alla fall engagerad, några lämnade föreläsningen när den kändes för propagerande. Också jag har svårt för att bli skriven på pannan. Att pådyvlas hundratals år av "den vite mannens skuld". Kanske för att jag själv har så lätt att trilla ned i världsskulden. Känslan (faktumet) att min existens och mitt välbefinnande vilar helt på andra människors icke-välbefinnande. Den känslan är inte konstruktiv. (Korpens sång av min gamla favorit Per Nilsson)

P1:s Malin Olofsson tycker att medierapporteringen fokuserar för lite på strukturförändringar, och för mycket på individlösningar. Inte så konstigt, lättare att skapa enighet kring lågenergilampor än kring utsläppsrätter och resursfördelning. Hon presenterade en lista över vilken effekt medias klimatsmart-tips verkligen har. Säkert ganska luddig och inte särskilt vetenskaplig, men den förtjänar ändå en titt:

Koldioxid som "sparas" per person och år om du...
- aldrig använder plastpåsar när du handlar: 5 kg
- bara använder lågenergilampor: 17 kg
- aldrig har teven på standby: 25 kg
- sänker värmen i ditt hus med en grad: 230 kg
- åker buss istället för bil till jobbet: 400 kg
- blir vegetarian: 500 kg

Många överraskningar för mig. Lågenergilampor och plastpåsar som det varit ett sådant himla tjatande om i varenda tidning. Och att vegetarianism är likvärdigt med att välja kollektivtrafik trodde jag aldrig. Det känns som om många medier fokuserat på de åtgärder som inte svider. Att byta glödlampa är ingen konst, men att avstå söndagssteken?

16 december 2008

Att skriva eller inte skriva om sorg och chock

Dagens föreläsning handlade om att intervjua människor i chock. Till exempel anhöriga till omkomna. En fd aftonbladetreporter gav tips på hur man är taktfull och ödmjuk. Hon hade för vana att (självklart) presentera sig ordentligt och sedan fråga "Orkar du prata med mig?". Om man utan diskussion förutsätter att dessa kriser har nyhetsvärde och ska skildras i media, så lät det hon sa ganska bra. Många vill berätta, påminde hon. Berätta om sin älskade vän, dotter, make, eller om det hemska de sett.

Sedan fick vi höra en intervju med Johanna Sällströms pappa. Han var i Spanien när han fick dödsbudet. De första som ringde, när han låg chockad i sin säng, var tidningarna. Hela dagen ringde de, och använde någon sorts pilutta-dig-argumentation om att "Vi kommer skriva oavsett vad du säger". Ett outtalat "Vi tänker publicera en jävla massa rykten, du får ge din bild eller skylla dig själv". Det är då man skäms över att plugga till journalist.

Kluvenhet kan sammanfatta dagen. Först en instinktiv avsmak inför att tränga sig på sörjande. Samtidigt minns jag när tjejen i vår högstadieklass dog. Någonstans i sorgen var jag upprörd över hur medierna värderade hennes död. Dagen efter olyckan hade de bild på den voltade bilen, många av oss såg nog bilden innan vi fick dödsbudet. Det var egentligen inte vad jag upprördes över. Snarare hur de sedan ignorerade de fina minnesstunderna, sammansvetsningen på skolan, blommorna och ljusen och breven och gosedjuren vid olycksplatsen, hur bilister saktade in och blinkade när de passerade oss som sörjde vid platsen, hur lärare slog knut på sig själva för att hantera sin egen och elevernas sorg, begravningen, och hur hennes skåp fick stå oanvänt tills hon skulle gått ur nian tillsammans med oss. Det hade jag velat läsa om i tidningen.

Jag trodde alltid att meningen med de etiska reglerna var att inte blanda in sin egen partiska moral, utan istället kunna luta sig på en gemensam och standardiserad moral. Men de blåljusfotografer vi intervjuade till B-uppsatsen var ense om att om du släpper din egen moral är du illa ute. Jag börjar känna samma sak. Och balansgången är så jävla svår.

14 december 2008

När proffs hanterar ord

Julstämning - check

Sunkans luciafirande är något alldeles särskilt. Precis som på koncert annonseras olika tider för insläpp och själva framträdandet. Kyrkans belysning är dämpad, publiken sitter som packade sillar. Utanför är staden stilla, tolv minusgrader och månsken. Det bästa jag vet är när alla tärnorna vandrar in och jag kan höra varje persons enskilda stämma, sången förändras allteftersom en alt och en bas och en tenor passerar. Prästen pratar om ljus i mörkret och jag halvsover i värmen och lugnet. Som en äkta tant upprörs jag dock över hur kyrkan förvandlas till något jävla stroboskop av folks kamerablixtar. Besinna er, gott folk!

Den här julen är så annorlunda alla andra jular. För första gången firar jag inte med mina föräldrar. Första, andra, tredje advent har jag glömt bort. Bara en julklapp har jag köpt. Men vilken julstämning jag har! Ikväll firade jag årets andra julafton, veganskt (nästan) julbord med klassen. Panikbakade utlovade lussebullar, åt champinjonjansson och kände mig lika korkad som vanligt i TP. Nu luktar hela lägenheten saffran. Det är fint.

12 december 2008

Greys slarvar med nidbilder

Greys Anatomy har fått en ny karaktär, en läkare med asperger. Hennes rolltolkning gör mig så jävla arg. Jag är inte aspergerexpert, men jag har en del vänner och bekanta med diagnosen. Det är ett syndrom som kan ta sig väldigt olika uttryck från person till person, så visst skulle det kunna finnas personer som beter sig som den här läkaren. Men i så fall tycker jag man ska förtydliga att det rör sig om ett gravt fall av diagnosen. Man får inte vrida och vända på verkligheten hursomhelst för att det ska passa manus. (Precis som jag tycker att även om Baywatch mest är till för att visa tuttar i baddräkt, så bör de göra korrekt hjärt- och lungräddning).

Den här rollen kommer bli vissa människors första bild av asperger. En galet stirrande kvinna som rör sig robotaktigt, ibland gungar med kroppen, slänger ur sig avancerade fakta utan relevans för situationen. Med noll fingertoppskänsla, helt oförstående för andras känslor och beteende.

I verkligheten innebär asperger att man har svårare för sociala koder och för att förstå hur andra människor känner sig. Det kan också innebära en annorlunda perception, att man tar in ALLT. Och en fallenhet för att bli expert på olika saker, att komma ihåg oändliga mängder fakta.

Men ingen bebis föds med alla oskrivna sociala regler i ryggmärgen, det är något vi alla lär in tills det kommer naturligt. För en person med asperger är inlärningsperioden längre och krångligare, kanske kommer det aldrig helt naturligt utan eftertanke. Det innebär inte att man blir en robot eller att man skiter i andra människors känslor.

I min värld skulle en läkare med asperger inte säga till en familj som förlorat sitt barn "Jag beklagar sorgen men hon är död och vi behöver hennes organ till donation NU". Läkaren skulle förstå att familjen känner stor sorg och behöver tid. Kanske skulle hon inte känna inuti sig exakt HUR familjen känner sig, kanske skulle hon inte själv ätas upp av deras sorg. Det vet jag inte. Men hon skulle i alla fall intellektuellt förstå ATT de har sorg, och respektera det.

Och ja, hon skulle säkert vara en jävel på en massa fakta, men hon skulle använda dem på ett relevant sätt istället för att slänga ur sig dem som någon jävla tombola. Hon skulle efter ett helt liv av iakttagande, analyserande och testande säkert inte väcka någon uppmärksamhet att tala om. Hon skulle vara en person bland andra personer, alla med sina egna personlighetsdrag. Och jag är övertygad om att vi lever i en värld där vi kan acceptera och uppskatta varandras personlighetsdrag.

Att Greys så desperat vill spexa till sin handling så att de målar upp nidbilder, det är bara fult.

(För en äkta och mångfacetterad bild av asperger i alla dess former rekommenderar jag aspergerforum.se.)

11 december 2008

"Vi har en dröm om en bättre morgondag"

Som jag älskade den här serien när jag var liten! Första klippet är introt där alla djuren och deras problem presenteras. Sista klippet är sången "Vi är på väg". En klassiker.

Vårt dagliga bröd giv oss idag, och förlåt oss våra synder

Det där receptet jag fick av mitt hjärtas tröst och lilja, det vandrar vidare i bästa släktreceptstil. Hon fick det av sin mor, gav det vidare till mig, och nu ger jag det vidare till Dalmasen. Och vid varje överlämning förändras det en aning, alla lägger till något eget. Jag tycker det är fint. Jag föreställer mig att någon tonårig tjej om tvåhundra år kommer få lära sig receptet av sin far, som berättar att det kommer från "mormors morfars far" eller något sånt. Och imorgon provar jag en ny variant, med sesamfrön. Jag har höga förväntningar...
Dessutom är det kul att få leka Martha Stewart. Jag kör bak- och matlagningssupport via telefon och msn. Sakkunnig som jag är.

Sakkunnig har jag också varit när jag oombedd korrekturläste Systerns teatersällskaps hemsida. Jag kunde inte låta bli. För jag är övertygad om att de är en jävligt bra grupp och spelar fantastisk teater, och då tycker jag inte att det intrycket ska störas av några språkfel. Jag kommer sluta som en sådan där tant som säger åt ungdomar att dra upp byxorna.

Annars tillbringar jag kvällen i badkaret som vanligt. Säkert höjer jag husets energiförbrukning rejält, men det är verkligen enda sättet för mig att bli varm om vintern. Jag kan ligga inrullad i tre fleecefiltar och ändå frysa som en gris. Vad är det man ska äta i badet, chokladdoppade jordgubbar? Jag äter äpple och känner mig dekadent som bara den. Snövåta kläder som droppar mig i huvudet förtar inte känslan alls.

Björns tårar

Heureka! Som jag har letat efter det här klippet när Björn gråter. Kvalar lätt in på topp tre-Björnögonblick. Här, och när han till exempel är brat, visar han varför han är värd att hyllas. Det har ingenting att göra med melodifestivalen eller om han är söt eller ej. Detta är talang. (Gråtandet börjar på 3:10)
Och så fastnade jag i gamla parlamentetklipp. Någon har gjort ett fantastiskt jobb med att klippa ihop en massa imitationer genom åren. Johan Wahlström briljerar, han kan på en sekund klä på sig en annan människas röst.

10 december 2008

Över land och sjö min sol går upp

Att en tentadag kan få vara fylld av så här mycket njutning. Vakna naturligt utan väckarklockans tjutande. Äta riktig brödfrukost för första gången på länge. Ute en klar vinterdag. Sedan lång kvällspromenad med min tappra Personal walker. Minusgrader så benen antar en osmickrande nyans av grisrosa. Hemma ett varmt bad, en kopp svartvinbärste på badkarskanten, tända ljus såklart och utanför badrumsdörren de porlande tonerna från Över land och sjö. Improviserad yoga i badkaret, oljan glänser på huden. Fullkomlighet.

Jag låg så länge att det svartnade för ögonen när jag skulle upp. Fick sätta mig igen. Vet av erfarenhet att badrum inte är en bra plats att svimma på. Sist jag gjorde det lyckades jag kila in huvudet i en springa mellan badkar och vägg, och gången innan dess var jag nära att slå huvudet i handfatet.

Sensmoral: Alla borde bada mer, men resa sig långsamt ur badkaret. Och te är gott. Och vänner är bra. Och tentor är inte på något vis väsentliga.

09 december 2008

Ord att andas in

Marcus Grahn är en av dem som skriver mina favoritord. Orden som ligger vilande någonstans i mig. Inuti mig vaknar bokstäver när de ser Marcus torkade trycksvärta, tittar blygt och lyckligt, känner igen sig: "Det är där ni är. Det är så ni skrivs. Det är så det känns". Marcus ord är självklara som andetag. Det går inte att tro att det ligger arbete bakom, jag tror att han öppnar ögonen på morgonen och ur dem strömmar orden som ljus, projiceras i taket. Bara att skriva ned. Min beundran och förundran inför honom är så löjligt stor att den är svår att beskriva. Jag tänker fotosyntes. Han skapar syre per automatik, jag andas in per automatik. Idag läser jag om känslan han vill konservera. Ja, visst är det så det känns. Nu trycker vi på paus.

08 december 2008

Ambitiösa flickor skriver hemtenta

Det var en ynklig version av mig som kravlade sig upp när väckarklockan ringde 06:16. Det var en ynklig version av Baby som släpade sig ner för att öppna åt mig klockan 07:08. På schemat stod te och smörgås tills hemtentan skulle dra igång klockan 08:00. Klockan 08:06 var den ännu inte uppe. Det visade sig att den skulle börja först klockan tio. Aj aj.

Men Bruce Almighty är inte heller fel sätt att ladda upp inför tenta. Sedan svarade vi på alla frågor så duktigt så, kokade potatissoppa istället för att köpa pizza, befriade mina anteckningar från sin fångenskap och städade julfirarlokalen så det stod härliga till. Men dagens höjdpunkt var ändå när jag låg i Babys soffa, inrullad i ett jättetäcke, och halvsov medan jag hörde hennes klapprande på tangenterna. Det är sinnesfrid på högsta nivå.

07 december 2008

Dagen då grisen fällde ut vingarna och flög

Lördag natt. Klockan är halv tre och julfirarna samlas för att äta upp julskinkan. Följande samtal utspelar sig:

H-bob: Jag förstår inte varför jag alltid tänker på julskinkan som en kyckling...
Dalmasen: Men det har den ju varit för inte så länge sen.

Jag vet inte om det är kunskaperna om grisens anatomi som felar eller om det är en kreativ tolkning av evolutionen. Eller bara tiden på dygnet. Kanske borde vi ha kunnat räkna ut vad som följa skulle. En olyckligt placerad nyckel ledde till frihetsberövade köksgrejer, mössor, julklappar, disk, ischoklad och tentaanteckningar. Men det gör ingenting alls. Inte när juldagen inleds med studier av Smedjebackens ädla historia (där medvursten på Bommarsbo spelar en avgörande roll) och fortsätter med skräpmat framför skräpteve tillsammans med guldvänner.

Julefrid

Igår var det julafton. Det var precis som det ska vara. Den jobbiga kusinen som kommer smygande och sticker ner en iskall pekpinne innanför ens tröja. Barnen som pysslar, vissa som tända ljus medan andra klipper sig i fingret. Morbrodern som dricker en aning för mycket. Längtan efter julklappar. Potatisskalning i massor inför julbordet. Julmusiken som först är mysig men sedan övergår i tortyr. Spill och glaskross. Småpratet med de man inte sett på länge, och med de man träffar varje dag. Tonåringarna som vill kolla på teve. Lekarna som slutar med att någon slår sig. Traditionella faster som pekar med hela handen och säger "Nu ska här kokas knäck!" när de andra helst vill supa. Och kärlek, självklart kärlek.

Jag var fastern. Den nyktra som pep runt och tog tag i saker, strålade med ögonen och försökte uppvigla entusiasm inför lussebullsbak. Men som stillande så småningom, sjönk ned på en stol och tystnade. Fastern som satt och såg sig omkring, och visste att det hon såg var gott. Lite rörd och lite gaggig och fylld av en känsla inte helt olik utseendet hos kokande knäck. Lycka.

04 december 2008

Morgonstress

Hans barn är kanske ett och ett halvt, två år. Omsorgsfullt inpackad i overall. Och han säger till barnet: "Vi har så ont om tid. Skynda dig! Kom då. Kom!". Han säger det inte argt och jag är säker på att han inte är en dålig förälder. Ändå kan jag inte låta bli att blunda en sekund och hoppas: Låt mig aldrig komma dit.

Carpe diem

Hon förstår vad jag menar. Skrattar och säger pälsmössa. Lyssnar. I taket lyser spotlights som stjärnor, jag tittar på dem när hon schamponerar mig. Så blundar jag. Vattnet är aningen varmare än jag skulle föredra. Hennes fingrar masserar min hårbotten. En schamponering till, och så balsam. Ja, fortsätt gärna i evighet. Jag har inget emot dina fingrar i min hårbotten i någon eon eller två. Saxen är kall mot kinden. Kam och sax skramlar till när de möts i hennes hand. I bakgrunden slätstruken plastpop. Kvinnan bredvid pratar i mobilen. Luften är tung av söta dofter: Kokos, honung, blommor, frukt. Frisörers kallprat sitter ännu inte i hennes ryggmärg. Vi pratar hår eller håller tyst. Inget snack om vad jag pluggar eller var jag kommer ifrån. Och hårstråna faller till golvet eller klibbar fast vid mun och näsa. Hon skapar mig på nytt. Klipper fram det som är jag. 105 minuter av ompysslande.

03 december 2008

"Jag är 16 bast och..."

Så inleds en insändare i lokaltidningen. Det får mig genast att misstänka förfalskning. En pensionär måste gömma sig bakom pennan. Inte säger väl kidsen bast nuförtiden? Fast vad vet jag. Jag är ju hela 20 bast.

(Lite efterforskning visar att bast kommer från Romani. Språket som också ligger bakom pröjsa, lattjo, tjalla, mucka, tjej och vischan.)

02 december 2008

Ibland går det bra. Ibland vill man bara öppna fönstret och vråla FEINT!

Jag har skrivit ett sånt här inlägg förut, för knappt ett år sedan. Men det är lika kul att skriva det igen:

JAG HAR PRAKTIKPLATS! TRE JÄVLA MÅNADERS FUCKING PRAKTIK I UNDERBARA VÄRMLAND! HEJBABERIBA TJOFLÖJT RAJTAN TAJTAN KORS I TAKET HIPP HIPP HURRA JIPPIAJAJ!

Fönstret högst upp

Letar efter en försvunnen krönika om att sluta tjata på "svenskarna" om att vi borde vara öppnare. Hittar en gammal novell istället. En novell som det var riktigt kul att skriva, för att den var ett sådant där måste-producera-nu-jobb. Egentligen hade jag slutat skriva fiktiva berättelser för länge sedan, och gått över till journalistiska texter och experimenterande textfragment. Men så fick vi detta som uppgift i svenskan på gymnasiet, och det var bara att köra. Kul är också att jag använt mig själv som inspiration till karaktären. Jag har tagit alla mina egenheter och tänkt mig hur de skulle bli om de vreds tio varv till. Om jag till exempel råkade ut för något riktigt svårt och som försvar närmade mig galenskapen. Kanske skulle det bli så här:

19:e april

Ganska jobbig dag idag. Luften i lägenheten känns inte ren vad jag än gör. Först vädrade jag några timmar, så torkade jag allting med axaj. Jag skakade mattor, sopade, bytte gardiner och sängkläder. Inget hjälpte. Så jag fick sitta vid fönstret och andas luften utifrån. Det blir så tungt att andas om luften liksom inte är helt ren. Men jag blev lugn där i fönstret, kunde blunda och slappna av.

Jag bestämde mig för att gå till affären. Jag har länge haft en rolig idé, och idag kändes som en bra dag att förverkliga den. Mitt konsum har en väldigt fin fruktdisk, med exotiska frukter man inte vet namnet på. Idag skulle jag köpa en frukt av varje sort jag aldrig ätit, och sedan sitta hemma vid fönstret och ha fruktsmakning. Säkert skulle jag hitta massa nya goda frukter. Sedan skulle jag kunna säga till folk ”Sådana där tamarillos, dom är verkligen goda. För att inte tala om physalis!”

Inte förrän jag stod i kassan förstod jag hur elak jag var. Jag hade känt det lite tidigare, att jag blev varm och hjärtat slog fortare, att det blev svårare att svälja, men jag kunde inte tyda det. I kassan förstod jag. Jag lassade upp alla mina fruktpåsar på bandet och såg hur kassörskans ögon liksom vidgades. Självklart kunde hon inte veta namnet på alla dessa frukter! Hon undvek min blick. Nästan direkt slog hon in fel – hon skrev tamarillosen som granatäpple. Jag sa ingenting. Jag tittade på skräpet gå golvet. Så kände jag hur hon såg rakt på mig.
- Och dom här, vad är det för något?
Jag svalde. Vad var det för något? Fikon va?
- Fikon, tror jag. Kaktus…fikon
- Kaktusfikon. K, K, K, sa hon och bläddrade efter fikonen i sitt lilla prisblock. Det tog tid.
- Förlåt, sa jag. Men jag tror inte hon hörde.
Hemma la jag in hela påsen i kylskåpet utan att packa upp varorna var för sig. Jag kunde inte se på frukten.


20:e april

Sov dåligt i natt. Vaknade klockan två av att jag tyckte det kröp en spindel över ryggen. Det var bara håret, men för säkerhets skull gick jag upp och dammsög. Golvet, taket, alla hörn och alla springor. Blev fruktansvärt rädd att jag störde grannarna. Låg vaken en timme och väntade på arga knackningar på dörren.

Jag ville inte titta på frukten idag heller. Vem tror jag att jag är egentligen? Tamarillos och physalis och carambola! Nej, det fick bli vanlig ostsmörgås. Eftersom jag inte använt osten på två dagar hade den en äcklig beläggning – på samma gång uttorkad och fuktig. Jag skar av några skivor runt om hela osten innan jag gjorde i ordning smörgåsarna. Plötsligt hördes steg i trappan – grannarna! De hade säkert vaknat av dammsugningen på natten… Jag måste låtsas att jag inte var hemma – jag smög in i badrummet, låste om mig och satt tyst. Men när stegen sprang ned igen förstod att jag det inte var grannarna, inte än. Det var reklampojken. Stackars reklampojken. Jag är den enda på min våning – högst upp – som inte har haft ”Nej tack till reklam”-skylt. Varje torsdag brukar reklampojken komma med reklam till mig. Han springer ända upp till högsta våningen bara för att ge reklam till mig. Men för några dagar sedan kom jag att tänka på regnskogen. Då satte jag upp en ”Nej tack till reklam”-skylt. Nu kommer jag aldrig få annat än räkningar. Och reklampojken, reklampojken sprang ända upp till högsta våningen, hade säkert reklambunten redo i handen och närmade sig mitt brevinkast och såg – såg! – min skylt. Och fick springa hela vägen ned igen. Jag skämdes så.

Jag såg på tv på kvällen. (Med hörlurar –jag tänker vara riktigt tyst några dagar för att sona dammsugningen) På nyheterna berättade de om en man som hittats död i sin lägenhet. Han var så rutten att de inte kunde identifiera honom. Men de trodde att det var lägenhetsinnehavaren, och att han legat död sedan i januari. Hyresvärden hade gått in för att det luktade så illa. Och där låg han – död och rutten sen några månader. Ingen hade saknat honom.

När jag satt där vid tv:n blev jag plötsligt stel. Hjärtat slog fortare. Jag började svettas. Jag rörde mig inte. Jag knep ihop munnen hårt och andades genom näsan. Jag tänkte igenom vad jag hade för kläder på mig – byxorna var tajta, det var bra, men tröjan hade sladdriga ärmar, alltså ett riskmoment. Jag scannade omgivningen utan att röra på huvudet. På byrån låg några cd-fodral, på nattygsbordet en bok. Det fanns alltså ett antal platta, hårda och lätthanterliga föremål inom räckhåll. Jag blundade och samlade mod. Jag visste att det måste ske snabbt och säkert. Tvekade jag skulle jag förlora. Så kastade jag mig blixtsnabbt mot bordet och fick tag i boken, vände mig om och måttade mot spindeln. Men den flög. Det var en fluga. Jag började gråta, på samma gång lättad över att det inte var en spindel och irriterad att inte få visa min styrka när jag förberett mig så noga. Och förebrående att jag inte var starkare, att jag inte kunde stå emot skräcken. Men lättnaden vann.
- Du ska veta vad glad jag är att du inte var en spindel, sa jag till flugan.
- Har du bott här länge? Det är bra om du bor här, för då kan du äta upp spindlarna.
- Ja, jag är glad åt dig.


21:a april

När jag vaknade satt flugan på väggen bredvid mig. Den verkade inte vara rädd för mig, utan satt alldeles stilla. Jag kände att den var ett litet sällskap. Vi låg länge så, och såg på varandra. Till slut gick jag upp och åt frukost. Osten såg rätt okej ut, jag hade ju använt den dagen innan, men för säkerhets skull skar jag bort några skivor på ovansidan.

Jag satt i fönstret idag igen, men jag vågade inte öppna ifall flugan skulle flyga ut. Det var soligt ute, de i huset bredvid var ute och grejade i rabatten. De har alltid så fint i huset bredvid. Det tog ett tag att vänja sig vid det nya när de möblerat om, men idag tyckte jag att den här möbleringen var nästan ännu bättre än den gamla. Något kröp på min hand och jag ryckte till. Sedan skämdes jag för att jag trott att flugan var en spindel.
- Skrämde jag dig? Det var inte meningen. Jag har träffat så många spindlar vet du. Det tar tid att glömma.
- Egentligen är det väl knäppt att prata med en fluga. Men det är ju ingen annan som hör mig.

Vi såg på James Bond-film på kvällen flugan och jag. Flugan fick se utan ljud, för jag har fortfarande hörlurarna. Vi genomskådade filmen ganska rejält.
- Vet du att ryssarna pratar engelska? Varför gör dom det?
- Vilka stereotyper dom använder!
- Det där skulle han ha dött av i verkligheten…
- Vad händer egentligen med alla bondbrudarna? Dör dom?
- Om jag ändå ska prata med dig borde du väl ha ett namn…


22: a april

Flugan väckte mig tidigt. Han kittlade mig på läppen. Jag bestämde mig för att kalla honom Hubert. Jag låg kvar i sängen medan Hubert vandrade över min hud. Jag kände värmen från hans ben över kindbenen, ögonlocken, pannan.
- Jag gillar dig.

Idag vågade jag öppna fönstret. Hubert satt stilla på min hand och kände vårluften i vingarna. Men han flög inte. Han stannade hos mig.

Sen gick jag och slängde frukten.
__________

Ursprungligen tänkte jag ha ihjäl flugan i slutet av berättelsen, men när det var dags hade jag inte hjärta att göra det. Om denna trasiga människa kan finna lite sinnesro genom att prata med en fluga som hon kallar Hubert, vem är jag att ta ifrån henne det?
Och fruktdisken är min. Jag fick inte sådan ångest, jag sa inte förlåt men jag gav verkligen kassörskan ett litet helvete. Dessutom smakade jag på allt men tyckte inte om något. Sen dess håller jag mig till äpplen och päron.

01 december 2008

Vilket jävla liv

Dokumentär om Britney igår. Vi förfasades över hur folk kan gotta sig i hennes elände, samtidigt som vi själva satt kvar och såg programmet.

Jag vet inte vad Britney ville, när hon började sjunga sin meningslösa plastpop. Om det var musiken eller stjärnglansen som lockade. Om det var hennes dröm eller någon annans. Vilket sorts liv hon såg framför sig.

Jag kan inte föreställa mig ångesten i hennes liv. Att vara alldeles ensam och samtidigt aldrig ifred. Att inte kunna lita på någon. Anställda, vänner och familj går ut i media och skvallrar. Tjänar pengar på henne. Hur ska hon någonsin kunna veta om hon är älskad? Hur ska hon kunna vara trygg någonstans?

Paparazzifotograferna var kalla. De jagade henne i flock, rapporterade till varandra "Nu svänger hon höger där framme". Någon sa "Nu är hon omringad, det är ingen idé att hon försöker köra ifrån oss". De gick igång på blodlukten. Som hundar. Det var en förfinad taktik de hade. Jaga och skada och håna tills de drivit henne till stupet. Då var de hennes vänner. Då skulle de ta hand om henne och vara snälla.

Sen säger de att det är hennes fel. Att hon lever på ett sådant sätt att hon bjuder in paparazzin. Som om de fått mandat.

Det handlar inte om att hon är känd och ska tåla granskning. Det handlar inte om efterfrågan och utbud. Det handlar om att vi lever i en värld där människor på fullt allvar har som yrke att förfölja en människa på det här sättet. Att bryta ner henne. Jag måste säga det igen: En människa. En värld där den uppgiften är accepterad, som om den tillför något. Jag förstår inte hur de kan berättiga sin egen existens. Kommer de att ligga på sin dödsbädd och säga "Jag är nöjd med mitt liv, jag vet att jag gjort bestående och viktiga avtryck. Till exempel fotade jag Britney utan trosor"?

30 november 2008

Det är i Dalarna det händer

Jag tror inte på Gud och trivs inte alls på gudstjänster. Är snarare typen som blir livstacksam och andäktig i skogen och vid havet, när solen lyser på ett visst sätt och tiden står still. Ändå har jag alltid varit fascinerad av vissa kyrkliga bitar. Arkitekturen till exempel. De som byggt kyrkor har fattat något, för ingenstans kan jag känna mig så lugn och vis och självklar som i en kyrka.

Musiken är också en del. Gospel har en fantastisk kraft och vissa psalmer är så vackra att det värker. Nu när jag glider runt på wikipedia inser jag att mina två favoriter är skrivna av samma man: Oskar Lindberg.

Han kom från Gagnef i Dalarna, föddes i slutet av 1800-talet, och det är han som ligger bakom Jag lyfter ögat mot himmelen och Över land och sjö, som tydligen urspungligen heter Gammal fäbodpsalm från Dalarna. Att en människa kan åstadkomma något så vackert är overkligt. Psalmerna är inlindade i vemod. Glädje och sorg, längtan och insikt. Allt ryms. Att lyssna på dem är att blunda, andas, stillna. Bara finnas till. Jag måste höra mer av den här mannen!

29 november 2008

Vissa har det tufft

Blondinbella har anställt en assistent och motiverar det med att hon har så mycket att göra, och nu kan hon istället koncentrera sig på att göra sådant hon verkligen vill medan assistenten sköter diverse kringkring.

Exempel på detta kringkring är att hämta kläder på kemtvätten.

Detta borde inte vara relevant i min värld, eller i min blogg. Men jag kan inte låta bli att må lite lite illa.

När livet värderas lägre än öl

Idag har tjuvlyssnat spärrat upp öronen i mina hemtrakter:

Buss mellan Karlstad och Kil
Två tjejer ~16 sitter och diskuterar en kompis.

Tjej 1: Jag känner mig jättesäker när jag åker med honom. Han är verkligen jätteduktig på att köra bil. Det spelar ingen roll hur full han är, han kör lika säkert och bra ändå.
Tjej 2: Jag vet!
Efter en liten stund.
Tjej 1: Alltså, jag fattar inte att han inte har körkort.

Visst låter tjejernas dumhet komisk. Men om man kommer från Kil och minns de som dött så fastnar skrattet i halsen. Alla har inte fått uppleva sitt sextonde år, på grund av dessa duktiga fulla bilförare utan körkort. Det är inte alls bara en ungdomsgrej, förnumstiga vuxna gör likadant. Oavsett hur många som dör så förändras inte attityden till MIN frihet att ge mig ut på vägen aspackad. Det har ju gått bra förut... Fy fan.

Kärlekskollage

Love Actually var anledningen till att jag kom för sent till förfesten igår. Ett hemskt fint filmkollage som sicksackar mellan diskbänksrealism och godnattsaga. En film om äkta kärlek. Äkta för att den visar kärleken just som den är, med all sin absurditet, slentrian, spontanitet, smärta och eufori. Och kreativa kärleksförklaringar att falla pladask för.

I like to move it

För ett och ett halvt år sedan hade jag aldrig dansat ute. Igår dansade jag bort snuva, halsont och huvudvärk. Dansade bort skrivarprofiler och råkonvertering. Dansade bort stress och ledsenhet. Dansade tills inget fanns utom lamporna som svepte över mig, musiken som pulserade i mig, golvet som klibbade av sprit och glas. Dansade tills mina egna andetag var allt jag visste om mig själv.

Sen följde klassikern sova på madrass, frysande ligga med huvudet under täcket och krama en kudde. Äta pizza och vörtbröd till frukost. Ta på sig gårdagens kläder och vandra hem till en eftermiddag som till stor del kommer att bestå av varmt vatten: Bad, te och soppa. Men först av allt tandborstning, denna lyx!

Pricken över i är de brustna blodkärlen på mina knogar. Inte sviter efter ett slagsmål, snarare en så kallad östgötsk skada. Det finns nämligen ett visst östgötskt manér att säga "Feint!" samtidigt som man slår ihop händerna så det klatschar. Det är knepigt att få till rätt uttal, rätt klatsch och rätt timing. Kräver därför en del övning. Är man hängiven så ger man inte upp bara på grund av lite skador!

28 november 2008

Äntligen!

Nu behöver män inte längre plågas med vanliga tevekanaler fulla med kvinnligt trams. I Danmark lanseras nämligen en manskanal, som enligt Resumé.se ska visa "bilar, racing och kampsporter". Det var då för väl.

Aj

Wulffmorgenthaler sätter som vanligt fingret på det allra mest tragiska. Ett skratt som svider. Genialt.

Dagens censur

Till Redaktionen

Ej för publicering

På förekommen anledning - senast vissa i pressen synliga uppgifter om tyska övergrepp mot norska civilbefolkningen - fästes pressens uppmärksamhet vid det faktum, att varje krigförande stat betraktar alla påståenden om våldsdåd och övergrepp mot de civila såsom mycket allvarliga beskyllningar för att icke säga en grov förolämpning mot vederbörande krigsmakt. Det är därför av yttersta vikt, att dylika uppgifter icke givas publicitet, då det ju ligger i sakens natur att påståenden av detta slag icke kunna godtagas av den beskyllda parten såsom fullt bevisade. Särskilt i nuvarande läge innebär det en verklig fara för vårt land att återgiva påståenden och uppgifter av denna art.

Stockholm den 23 maj 1940
Statens informationsstyrelse

Skrämmande. Nämnde jag att Sverige har världens äldsta tryckfrihetsförordning? Men lite censur kan väl inte skada... Klart att tidningarna ska prioritera tyskarnas sinnesfrid högre än uppdraget att granska och informera.

26 november 2008

För övrigt

...åstadkommer Kalle Lind den bästa beskrivningen någonsin av Ola Magnell: "Den mest inåtvände av sjuttitalets truliga vispoppare, den felande länken mellan Povel, Dylan och Zoloft". Mannen med skägg vet hur han ska använda sina ord.

...intervjuar DN Björn Gustafsson.

...har SvD fantastiska djuplodande reportage som jag helt missade som motvillig prenumerant. Om den goda ensamheten. Om mor- och dotterrelationer. Om vanvård på fosterhem.

...förbereder jag och min Personal walker oss inför celibatet genom att kanalisera vår kärlek åt ofarliga håll. Idag har vi koncentrerat all vår kärlek på potatismos och Norra berget. Och jag har tagit reda på att det finns sju nunneordnar inom Svenska kyrkan. Men frågan är om vi inte borde bege oss utomlands när vi ändå är igång.

...har studiemedlet kommit och samtliga studenter firar på Ica. Jag provar en ny taktik: Tänk fattigt innan du blir fattig. Jag tänker rotfrukter och Euroshopper:
182 kronor som räcker till hur många måltider som helst. Men jag har mycket kvar att lära: godis, riskakor och lyxmärket Bregott är dagens svarta får. Däremot är jag nöjd att jag skippade juice och fisk.

Timing och glass

De där ögonblicken som är livsavgörande, eller i alla fall känns livsavgörande, är omgivna av en del timing. God och dålig timing.

När en vän dramatiskt skulle avgå från sina förtroendeuppdrag ägnade vi mycket tankar åt detta med skorna. Skulle han ta av sig skorna, säga sina väl valda ord, och sedan inte kunna storma ut förrän han knutit skorna igen? Eller skulle han gå in med skorna på, och redan där väcka uppmärksamhet i ett rum fullt av strumpfötter?

Telefonsamtalet då jag sa upp kontakten med Modern började med att hon sa "Vänta lite, jag måste gå och kissa".

Den här gången väntade jag länge på rätt ögonblick. Men det finns inte något rätt ögonblick. Mitt enda mål var att inte blunda när jag sa det, och det tror jag inte att jag gjorde heller. Nu är det som behövde sägas sagt. Och se, när jag tittar ner är marken kvar under mina fötter och mina ben vet fortfarande hur man lyfter den ena foten efter den andra för att komma framåt.

Lotta på Bråkmakargatan, som tycks vara min förebild nuförtiden, hade inte heller någon bra timing. Hennes längtan efter en cykel blev så stark att hon knyckte tant Bergs. En röd och fin, riktig cykel. Hon tog sats och kastade sig iväg utför backen. Någonstans, även om hon insåg att kraschen var oundviklig, någonstans måste det ha kittlat i magen när vinden tog tag i håret och hon måste ha tänkt "Ja jävlar, det här är härligt!". Sen kom smällen, sen kom blodet, sen kom gråten. Säkert gjorde det ont som fan. Men det var bra. Det var bra att hon gjorde det. För nästa gång går det bättre.

Det är klart att det var lättare när man var liten och ens mamma satt bredvid, strök en över håret och sjöng "Nu i ro, slumra in". Men vi är inte fem år längre. När vi var fem visste vi att tant Berg alltid hade plåster hemma. Nu vet jag att i Sunkan har vi alltid glass. Outsinliga mängder glass. Det hjälper mot allt.

25 november 2008

Ett litet andetag

Peter Englunds inlägg om snöstorm får mig att längta hem. Strömavbrott är det enda som gör huset verkligt tyst och mörkt. Plötsligt har vi bara oss själva. Vi samlas i köket och eldar i vedspisen, som inte sprider värmen i resten av huset utan gör bara köket till en kokande mittpunkt. Vi tänder stearinljus. Ibland leker vi en sagolek där alla säger ett ord var tills en lång berättelse byggts ihop. Omedvetet pratar vi alla lite tystare än vanligt. Någon gång har vattnet i rören frusit, och vi smälte snö för att få lite tvättvatten. På kvällen är det dags att elda i vedpannan istället, den sprider värmen bättre. En sten som fått ligga på hällen och ta värme är skön att ha i sängen. Det går ingen nöd på oss. Vi är alldeles trygga, och kan få raljera lite över de där stockholmarna som får panik vid minsta snöflinga. Livet blir med ens litet och enkelt.

Sen kommer strömmen tillbaka. Och det är förstås till det bästa.

24 november 2008

Soppa på en spik

Tog allt som fanns kvar i kylen så här sista dagen innan studiemedlet. Blev faktiskt gott. Perfekt om man är fattig student, vegetarian, frusen eller har ont i halsen. Nu ska här lekas matlagningsblogg:

2 stora potatisar
1 gul lök
Bottenskrapet på en flaska chilisås (Skaka flaskan med någon deciliter vatten i, så får du ut allt)
De kryddor du har (Jag tog örtsalt, grönsaksbuljongpulver, vitlökspulver, svartpeppar och oregano. Hade haft i basilika om det funnits)
Någon liter vatten
Svarta bönor (Som man har färdigkokta i frysen och gärna tinar i kylen några timmar i förväg)

Hacka och fräs löken en stund utan att låta den ta färg. Ha i vatten, tunt skivad potatis, kryddor, chilisås och koka upp. Låt småkoka någon halvtimme. Mosa potatisen. I med bönorna. Stäng av värmen men låt grytan stå kvar på plattan medan bönorna blir varma.

Passar bra att äta med frallor man bakat halv fyra på morgonen =) Fast smör är ett plus i så fall, plommonmarmelad går inte riktigt ihop med smaken.

Why be you when you can be new? (Robotar)

Dystopin i Robotar slår in i verkligheten. Plötsligt vågar branschen säga vad de alltid tänkt: Du duger inte som du är.

Det här skulle kunna vara en antireklam, en parodi. Det är det inte. Hela Restylanes hemsida går i samma stil: "Restylane ger dig valfrihet och oändliga möjligheter att se lika bra ut som du känner dig."

Ha. En liten nyhet: Du ser lika bra ut som du känner dig! Människors ögon blir svarta och tomma av sorg, glittrande av glädje. Och går du runt och tänker på en Restylanebehandling ser du knappast särskilt bra ut.

Morgonstund

Jag brukar inte kliva upp klockan tre. I alla fall inte frivilligt. Men igår slocknade jag klockan sex, och då är det omöjligt att sova längre. Intressant att se vad som visas på teve mitt i natten, nu är det vampyrfilm och Kalla fakta, klockan fem ska jag hat-titta på Gilmore girls. Men innan dess ska här bakas frukost. Någon som är sugen på nybakt klockan halv sex?

Uppdatering:Idag är som sagt en annan dag. En dag då det inte alls är töntigt att sjunga i gardiner. Och så här bra kan det gå om man går i kloster.

23 november 2008

Jag behöver kanelbullar. Eller ett Pussogram.

Lotta på Bråkmakargatans familj försöker få henne att ta sin medicin. Förnumstiga storebror säger "När jag ska ta min medicin så bestämmer jag mig för att ta den, och så tar jag den bara". Lotta svarar "När jag ska ta min medicin så bestämmer jag mig för att inte ta den, och så tar jag den inte".

Precis en sådan dag har jag idag. Jag säger faan ta den där präktiga Jonas som aldrig gör något fel, aldrig tappat sitt gosedjur i soporna eller stulit tant Bergs cykel.

Jag har badat, utan att tycka att det var det minsta mysigt. Jag har gått the walk of shame hem till Nacksta utan att tycka att vinterdagen var det minsta fin. Jag har bestämt mig för att inte baka, så jag minsann inte får någon riktig frukost imorgon heller. Jag har läst bloggar utan att tycka att de var ens en smula givande. Jag har bestämt mig för att inte gå runt Sidsjön, för det skulle minsann inte vara det minsta skönt. Snart ska jag äta mat utan att tycka att den är god, och se Sound of music utan att tycka att den är bra.

Ibland behöver jag få vara totalt odräglig. Då är det tur att jag bor själv, så ingen annan tvingas genomlida min närvaro. För jag själv vet ju att imorgon är det en annan dag.

Töntar i gardiner.

22 november 2008

Take my heart and please don't break it

Fantastiskt så bra det går att lösa all världens problem under en solig vinterpromenad. Jag och min Personal shopper I (idag snarare Personal walker) har kommit fram till följande lösningar:

1. Celibat
Kan man inte få kärlek någon annanstans får man sätta sin tro till gud. Vi ska gå i kloster och njuta av tystnad, soppa och trädgårdsarbete. Har Taizé någon nunneorden?

2. Hund
Det man längtar efter är någon som blir glad när man kommer hem, och kanske lite extra kroppsvärme i sängen. En hund är det ultimata substitutet, säger I och jag håller med.

3. Pussogram
Det var Dalmasen som myntade begreppet men jag och I har utvecklat idén under dagens walkabout. I en tid av blommogram, chokladogram, godisgram och nallegram saknas en ordentlig puss-tjänst i vårt land. Precis som med ett blommogram skulle man få göra några olika val: Tillgiven puss i pannan eller grovhångel så man tappar andan? Ljus eller mörk pussare? Tjej eller kille?

Ja ja, det handlade mycket om kärlek idag. Men vad fan, det är väl inget att hymla med. Ibland är det fantastiskt att vara ensam, fri och alldeles sin egen. Ibland är det mindre fantastiskt. Just vintermörkret vore fint att dela med någon, och i min värld är det inte ett tecken på svaghet eller osjälvständighet. Trean hjälper till genom att i varje reklampaus spela fantastiska Love med Nat King Cole.

20 november 2008

Äntligen glitter

Något sånt här har jag varit på jakt efter den senaste tiden:
Efter att ha letat i tretton affärer tvingades jag inse att Sundsvall inte gillar silver. Det är bara grått, brunt, beige, svart som gäller. I den fjortonde affären hittade min eminenta Personal shopper ett gott substitut:
Lite tjockare svarta leggings med silverkorn i. Så det blir glitter i helgen trots allt. Dessutom har jag 24 kronor tillgodo efter en synnerligen lyckad övertrassering. Kanske kan unna mig en liten Bacardi Breezer då...

19 november 2008

Laban


Trogen. Snäll. Klok. Vacker. Tillgiven.

Detta med belöningar och bestraffningar

...är en populär uppfostringsmetod just nu. Duktiga och lydiga barn belönas med till exempel biobesök. Alla barn förtjänar tydligen inte det.

Varför inte köra samma metod på föräldrarna?
Varje gång du missförstår ditt barn, inte lyssnar, är orättvis, dömer ditt barn ohört, försummar ditt barn, skriker, bråkar inför ditt barn - minus en guldstjärna. Då uteblir ditt efterlängtade skumbad, vinet i helgen eller det där långa telefonsamtalet med en vän.

Absurditeten ligger i antagandet att de vuxna alltid har rätt. Att de aldrig missförstår, misstolkar eller förhastar sig. Ett riktigt farligt antagande.

18 november 2008

Älska de dumma

En vän sa att den perfekta tjejen är söt och lite dum. Huvudet på spiken där. En perfekt partner är helt enkelt lite dummare än du. Och du är lite dummare än honom/henne. På olika fronter, så man kan lära sig nya saker av varandra. Så jävla tråkigt att vara intresserade av samma saker och lika bra på allt. Jag får bara hoppas att mitt livs kärlek inte är alltför intresserad av, säg tändkulemotorer. Även jag har en gräns.

Avbön:
Hittade just några ljudinspelningar av tändkulemotorer. Det låter ju fantastiskt mysigt!

Mjuk som snö

Idag lät jag Dalmasen öppna en honungsburk åt mig. Vad hände med tjejen som av princip skulle öppna allt och lyfta allt själv? Visst är det töntigt men jag tror det bottnar i känslan att orättvisa löner kan jag inte förändra, våldtäkter kan jag inte förhindra, att tjejer kallas slampor kan jag inte stoppa, men jag kan fanimig öppna min egen honungsburk! Kan man inte kontrollera det stora får man nöja sig med det lilla. Men idag, locket satt hårt och så räckte han fram handen. Jag kapitulerade utan en tanke. Kanske håller jag på att bli vuxen.

Eller så är det bara dagens åderlåtning som gjort mig vek.

17 november 2008

Mmmmmmmmmmmmmm

Choklad- och kaffedrinkar

Hemmaspa och kuratorknas

Som tjej förväntas man tydligen tycka att höjden av mys är att peela huden och raka benen. "Hemmaspa". Det ska vara jämförbart med helkväll i fleecefilt, inklusive tekopp och lyxchoklad. En egen stund, liksom. Och jag försöker verkligen. Men jag lyckas aldrig hålla känslan längre än tills jag filat ena hälen. Det är fan inte roligare än skoputsning. Kanske har jag nu Sundsvalls mjukaste fötter och lenaste kinder. Vad jag ska med det till är mig en gåta.

Jag har inte varit alldeles värdelös idag. Ringt önskepraktikplatsen och visat intresse, träffat min kurator, bestigit ett berg, pratat kärlek, badat och peelat och smörjt, tvättat, och städat toaletten så det stod härliga till. Och självklart med viljekraft hållt temperaturen under nollan hela dagen. Nu återstår skoputsning. Dessutom har jag testat en idé: skurit filéad apelsin i små bitar att frysa in, istället för isbitar. Får se om det blir någon hit.

Min kurator berättade något intressant för mig. Universitetet upphandlar elevhälsan som vilken vara som helst. Sophämtning, snöskottning, matlagning och så samtalsstöd. Den som är billigast och bäst får jobbet. Nu är det tveksamt om det blir Sundsvalls sjukhus som får uppdraget nästa år. Efter jul kan universitetet ha en ny kurator. Goddag yxskaft.

Jag har bara träffat kuratorn tre gånger den här hösten, och har hyfsad kontroll över mitt liv. Byter de så ska jag prova vingarna på egen hand, sluta helt med kuratorpratet. Det ordnar sig. Men det kan finnas de som har ett större behov av stöd än jag. Det är skrämmande att universitetet bortser helt från det förtroende som byggs upp under samtalsstödet. Jag minns hur jag funderade i ungefär två år innan jag kontaktade elevhälsan första gången. Och det är inte lätt att dra hela sin livshistoria igen, våga lita så totalt på en ny person. Skäms, mittuniversitetet!

16 november 2008

Saker som gör mig glad:

När en mycket rosa vän öppnar dörren iförd rosa strumpor, rosa mysbyxor och rosa tröja.

När jag kliver av bussen i Sunkan och möts av gnistersnö och minusgrader.

Saker som gör mig mindre glad:
När min vän Gunde gör sin väderprognos "Varje dag hela vintern: Fyra plusgrader på dagen och fyra minusgrader på kvällen".
Jag ska använda all min viljestyrka för att styra vädret åt annat håll. Den här vintern ska vara idyll och knastrig snö och stjärnklar himmel, så det så.

14 november 2008

Vilse bland arbetsfärgrymderna

Det är tidig morgon och illamåendet går i lätta vågor genom mig. Solen går upp över havet. I högtalaren hörs Mia. Hon hälsar välkomna och talar om åt vilket håll dörrhandtaget till toan ska vridas och hur vi kan fälla bak vår stol. Busschauffören heter Bosse, berättar Mia. Sedan tar hon fram kaffe och bullar. Mia låter oss förstå att hon bryr sig om oss. I hennes närhet är vi alldeles trygga. Inget ont kan nå oss på Mias och Bosses buss.

Min tidsuppfattning har förändrats sedan Sunkan. 4,5 timmars bussresa räcker knappt till en ordentlig dagdröm. Vi kommer till Stockholm och här kan man gå en kurs i paketinslagning, så man slipper skämmas på julafton. Här säger en professor att vi ska byta jobb var tredje månad, för "Du är aldrig bättre än din nästa grej". Då blundar jag och ser hur solen hängde lågt över ett Gnarp i grådimma, över tomma värdshus och stängda däckhandlar. Det är det vackraste som finns.
_______________________________________

Sitter på centralen och glor oförblommerat. I folkmassan märker ingen mig, och gör de det kan de få tänka att jag är en storögd lantis. Vilket jag ju också är. Stockholmarna är mycket stressade. Mycket stylade. En väldig massa tjejer klipp-kloppar förbi i högklackat, kort klänning och leggings. På golvet sitter en kvinna och skriver. Ser ut som tentaplugg. Säkert en alldeles lagom brusig miljö att plugga i. Rulltrappan gnäller, rullväskor mot stengolv, blandade röster. En längre upplaga av Leif Silbersky möter min blick. Det tycks vara svartklätt som gäller på centralen. Kostym. Eller päls. Människor har antingen för mycket packning eller ingen alls. Två går förbi. Jag ser i hennes ögon att hon tycker att han är djup och smart och en smula fantastisk. I högtalarna ropar de om spårändringar. Och tiden går, men jag sitter still.
________________________________

Efter några dagar har jag fallit in i rytmen. Som en kropp rör vi oss genom T-centralen. Jag själv existerar inte. Jag är en molekyl i detta stora som rör sig uppåt uppåt, mot linje 14 mot Fruängen. Ibland testar jag att se spärrvakten i ögonen, le stort och säga hej. Men det passar sig inte riktigt. Stör flödet. Mot Fruängen.
________________________________

Jag sitter på Konstfack och känner hur cellerna i mig förvandlas till gröt. Detta är inte väsentligt. Det är inte essentiellt. Adobe RGB kommer inte att göra mitt liv rikare. Det kommer inte att göra världen till en bättre plats. Dagen kommer aldrig att komma då Agda, 63, slår upp lokaltidningen och utbrister "Det var värst vad kommunalrådet ser blaskigt ut i hudtonen, de måste ha använt fel arbetsfärgrymd". Detta är navelpillande.

09 november 2008

Värdefulla ögonblick

Igår fick jag ett av de där ögonblicken. Där två människor visar sin innersta kärna för varandra. Den tilliten är det finaste man kan få. Vi stod där och speglade oss i varandra, och vi gillade det vi såg.

Idag är en vanlig dag igen. Storstädardagen inför en veckas Stockholm. Dammsuga, diska, tvätta, baka, sortera, packa, damma. Jag försöker få pli på mig själv genom att göra upp regler: Förbjudet att äta innan städningen är klar. En metod med både för- och nackdelar. Städat blev det, men nu mår jag så illa att jag mest kan ligga invirad i en filt och trycka en kudde mot magen. Tror inte jag ska använda den uppfostringsmetoden på eventuella framtida barn.

Kanske blir det jul i Danmark för mig. Jag som alltid varit en sån traditionalist och får skrämselhicka vid tanken på att missa Kalle Ankas Julafton. Dags att göra något helt annorlunda. Bara Mahalia följer med så ska det säkert gå bra.

Blir tyst här under Stockholmsveckan. Och det är väl bara på tiden, så hysteriska uppdateringar som det varit under oktober. Nu ska jag prova att leva istället. IRL.

08 november 2008

Fotografer inte så viktiga, Fokus?

Vi har alla sett den. Bilden där Obama med familj tågar ut på scenen, leende och vinkande. Då kom någon genialisk fotograf på tanken att ta bilden precis tvärtom. Han/hon ställde sig bakom scenen och fångade familjens ryggar och hur deras skuggor blev långa och skarpa av strålkastarna. Vem? Ja, det får jag aldrig veta eftersom fucking Fokus (som i allt övrigt är lysande) struntar i bildbylines.

Tänk dig en tidning där alla artikelförfattare står listade på första sidan, men inte vid sin specifika artikel. Du vet vilka som medverkar men har ingen aning om vem som gjort vad. Ungefär så resonerar Fokus när det gäller fotografer. Och en nyhet för Fokus: Scanpix är inte en fotograf utan ett företag. När ni börjar skriva "Text: Fokus" kan ni också använda "Foto: Scanpix", men inte förr. Skärpning!

Underbar och älskad av alla

En film med karaktärer djupa som en vattenpöl i Sahara. Men med skönaste hämndscenen någonsin. Den är faktiskt ännu bättre i boken. Mer hämnd, hat och bitterhet tack!

07 november 2008

Billiga mil

Inte ofta man får tillfälle att jubla över billiga buss- och tågbiljetter. Men nu jävlar! Jag kommer till Stockholm och tillbaka till Sundsvall för 366 kr, hem till värmland i jul för 224 kr och tillbaka till Sundsvall i januari för 25 kr. Det blir 3,40 kronor milen. Gött!

06 november 2008

Liv och död på svt

Himlen kan vänta. Inte filmen, utan en dokumentärserie om fem personer som drabbats av livshotande sjukdomar. Speakern förklarar hur de alla fick beskedet mitt i livet. När huset precis var färdigrenoverat, barnet precis fött, pojkvännen hittad, bröllopsresan avklarad. Som om det skulle finnas ett tillfälle som passar för dödsdomar, ett tillfälle då man inte känner sig avbruten och överrumplad och orättvist behandlad.

Jag minns läraren som gick till sjukhuset för att han var täppt i näsan och misstänkte polyper. Det var en tumör. Kan inte föreställa mig mardrömmen. Jag minns smärtan i att se någon som brukade vara lugn och självklar och sammansatt, någon som vi tyckte om, tyngas av rädsla och sorg. Men han fick leva. Han kom till vår student, lika självklar som någonsin förr.

De är så positiva, de här människorna som svt följer. De säger att de kan inte dö, vetenskapen utvecklas, just de ska bli den första som överlever sjukdomen. Det känns som melodifestivalen. Alla tävlande ropar självsäkert att de ska vinna fast de vet att i slutet finns bara en vinnare. Alla kan inte få chansen. Och jag vet inte om jag vill se mer av den här resan, där vissa kommer att nekas själva livet.

Studie i ett uthus

05 november 2008

Fair and Balanced about Obama

Fox News är ju oslagbara. Roligt hur de säger Muslim som om de kämpar mot kräkreflexer. En kille som heter Hussein och röker kan vi inte ha i Vita huset. Världen går mot sin undergång.

Kul var det också att bläddra bland gårdagens valvakor och se de svenska tyckare som ställt upp i teve för att prata om hur det amerikanska valet får för mycket uppmärksamhet i svenska medier.

Optimisten talar

Systern och hennes kompanjon (artistnamn Pink Barbro) skrev en låt om de där dagarna. Dagarna när allt går fel och det enda man kan glädjas åt är sina fina tänder. Texten går så här:

Det var tur att jag inte köpte några skor idag
Det var tur att jag inte tog mitt paraply
Det var tur att jag glömde äta frukost
Det var tur
För det är en hemsk hemsk dag i dag

Av nya skor får man skavsår
I solsken får man släpa på paraply
En frukostmätt mage får inte i sig lunch
En hemsk dag hade blivit mer än hemsk

Tänk om jag hade tagit min varma jacka idag
Tänk om jag hade glömt min cykelhjälm
Tänk om jag hade tagit en dusch i morse
Ja, tänk om
Det hade vart en värre dag

Svetten hade målat lökringar under mina armar
Cykeln hade säkert löpt amok
Varmvattnet hade som alltid tagit slut
En hemsk dag hade blivit mer än hemsk

Vilken tur att mina stövlar inte läckte idag
Vilken tur att jag inte hann med min frisyr
Vilken tur att inte borstat tänderna
Vilken tur
För det är en hemsk hemsk dag idag

Vattenpölarna hade kantat min väg
Uppsatt hår hade avslöjat ett depptråkigt grin
Tandkrämsminten hade säkert fått mig kräkas
En hemsk dag hade blivit mer än hemsk

Låten heter Optimisten. Nu ska jag försöka bota min inre optimist med brödbak och Obamas segertal.

Självhjälp: Uppskatta det du har

Telefonsamtal från en gammal vän som befunnit sig i Kurdistan en tid. Nu är hon hemma och välbehållen men tycker att livet suger. Hon beklagade sig för sin syster, sa "Jag har inget att glädjas åt i mitt liv". Systern tänkte länge innan hon svarade "Du har ju fina tänder i alla fall".

04 november 2008

Håller tummarna. Så jag vet var jag har dem.

Det är val. Jag har inte brytt mig ett skit. Men medierna måste ha lyckats med någonting, för plötsligt känner jag mig alldeles pirrig. Plötsligt är Obama världens hopp och detta är Stort och Viktigt och Avgörande.

Eller så behöver jag bara kanalisera uppmärksamheten på något annat än att förbereda morgondagens opponering. Jag har också läst massa bloggar jag inte är intresserad av, tittat på Vänner och Judging Amy, och försökt skriva mina memoarer för de senaste åtta åren (men jag orkade bara fem sidor).

Det rasslade i brevinkastet förut. Hade kunnat vara en lapp där det stod något i stil med Du är söt. Men det var bara HSB-propaganda.

Uppdatering:
Och jag är lika dum i huvudet som alltid. Bara jag kom igång var det riktigt kul att responsa bildspel (och sprida ut A3-bilder på köksgolvet). Onödigt att skjuta upp det hela dagen. Gör på mitt eget sätt och skiter i det mesta denotativa fjantet. Istället ska jag dra paralleller till "Ett liv blir till". Detta är "En tall blir till". Nu har jag sett bildspelet (som är fem minuter) sisådär sex-sju gånger. Det finns så många yrken man inte hade en aning om... Kottplockare till exempel. Nu blir det omelett, Top Model och kanske lite valvaka. Ge mig ett O, ge mig ett B, ge mig ett A, osv osv.

Välkommen till Mittuniversitetet!

Universitetet där du som student aldrig behöver komma i tid, eftersom föreläsningarna inleds med en timmes teknikmeck.
Universitetet där du som gästföreläsare i värsta fall lämnas ensam med teknik du inte förstår, så allt du kan göra är att slumpmässigt trycka på knappar som får rullgardinerna att åka upp och ner. Eller i bästa fall får du stå och humma i någon halvtimme medan valfri universitetslärare hjälpsamt trycker på knappar som får rullgardinerna att åka upp och ner. Universitetet där din fina powerpointpresentation är oanvändbar utan någon extrasladd som en försvunnen tekniksnubbe har i en låda någonstans. När du väl är redo att komma igång har studenterna sedan länge tappat koncentrationen.
Universitetet där du som fotograf tvingas se skarpa klara bilder förvandlas till pixelpyttipanna i vidriga iMovie.
Universitetet där samtliga projektorer saknar alla färger utom grönt.
Jajemän, välkommen till Mittuniversitetet!

03 november 2008

Vad är väl en bal på slottet?

Halva jag sitter och vrider mig av tristessen av att veta exakt vad som ska hända. Han kommer att först vara jätteirriterande, sedan vinna hennes hjärta, göra något riktigt dumt, be om ursäkt på tårdrypande vis. Hon kommer att undvika honom, deppa, men inse att han är den enda rätta och deklarera sin kärlek på tårdrypande vis. Vi ser på romantisk komedi.

Och visst är det riktigt snuskigt dåligt. Men samtidigt sitter halva jag och ryser och pirrar av gullegullet. För hans ögon glittrar när han ser på henne, och i deras liv kommer alls inga omaka strumpor eller bortkomna tandkrämslock att förstöra. Skimret är för evigt.

Vi fick tro på sagor när vi var små. Så varför inte ikväll, en timme eller två?

Scener som poppar upp

Flickan vaknar av skriken. Jo, de bråkar såklart. Ständigt denna vaksamhet. Hon skyndar ner. Pojken är liten. Hon minns inte hur liten, han sitter på sin sparkbil och kör runt runt medan de skriker. De har klätt på sig sina hårda röster. Flickan tar fram hörselskydden som pappan och pojken har då de kör gräsklippare. Hon säger till pojken att visst vore det kul att köra bil med hörselskydd. Entusiastiskt tar hon själv på skydden och börjar köra runt med den andra sparkbilen. Pojken hänger på. Såklart, det är ju hans storasyster som föreslår. Visst hörs bråket lite genom skydden, men det mildras. Bättre än inget alls. Flickan ler och hoppas att tröttheten inte lyser igenom. Hjulen på bilen snurrar runt runt runt. Pojken och flickan åker runt runt runt. Turerna i bråket går runt och runt och runt. Vore det en film skulle det se riktigt roligt ut.

02 november 2008

Regissera smartare

Teatersystern och jag har pratat regi idag. Det är en gammal responssanning att inte använda uttrycken bra/dåligt, men att det gäller även inom regi har jag inte tänkt på. Systern säger att orden bra/dåligt får oss att fiska efter beröm och att nöja oss så fort vi hör att det är bra. Dessutom är det väldigt okonkreta ord. Hon lanserar tydligt som alternativ:

"Där var du väldigt tydlig med din känsla, det märktes vad du ville förmedla"
"Det är för otydligt, det framgår inte vad du vill och varför"

Det här gillar jag. Tål att provas.

Hellre Dunderklumpen...

Fram tills igår hade jag sett tre skräckfilmer i mitt liv. Två av dem såg jag för någon annans skull. För jag vet att jag blir livrädd, och har därför funnit det klokast att hålla mig ifrån dem. Nu har jag sett sex skräckfilmer i mitt liv. Det får nog sluta där.

För första gången förstod jag faktiskt grejen. Att sitta och vänta på ögonblicket, på överraskningen som snart ska komma. Att flämta, titta bort, krama kudden, skrika. Och sedan skratta över sin egen reaktion och filmens förutsägbarhet. Det var något särskilt. Allt det klassiska obehaget fanns där, värst av allt var detta med speglarna. Alltid speglar, där något oväntat skymtar förbi.

Men sen. När man inte längre är fem tjejer tätt tillsammans i en soffa. Utan bara en tjej, alldeles ensam i sin lägenhet. Då är det lätt att minnas varför jag brukar undvika skräckfilmer. Natten har varit fylld av händer och speglar och japanska ögon i röriga fragment. Bästa botemedlet var att försöka spela upp hela Dunderklumpen, replik för replik, i huvudet. Harmlösare film får man leta efter. Sen ljusnade det. Då äntligen kunde jag somna djupt.

01 november 2008

29 oktober 2008

Glad midsommar

Hittade en inköpslista på Ica igår:

Senapssill - VIKTIGT
Vitlökssill
En el. två till sillsorter
Potatis
Hovmästarsås - VIKTIGT!
Gravad lax
Räkor
Aioli
Gott bröd mjukt & hårt
Lök - röd
Gräddfil
m.m m.m m.m m.m m.m m.m

Har jag missat något?

28 oktober 2008

Konsten att gräva en grop

Det finns en man här i trakten som samlar på traktorer. Han ordnar traktorträffar. Dricka kaffe och gräva lite med fyrtiotalstraktorer. Att höra om de här traktorträffarna gör mig glad i själen. Jag är inte ironisk här. Jag skulle kunna vara det. Skulle kunna vara den där mediatjejen med svart hår och mediabågar. Men det är jag inte. Den mannen har hittat sin passion i livet. Det går inte att raljera om.

Vad skulle jag själv vilja göra i mitt liv? Idag ser jag tre saker:
1. Vakna varje morgon klockan nio och baka scones
2. Ha på mig min slappartröja, som ger mig en längtan efter dels långa höstpromenader, dels att bara sitta inne och kramas.
3. Gräva en grop, en riktig grop. Med spade. En sådan där ondskan-grop som ska fyllas igen vid dagens slut.

Jag ser mitt liv framför mig. Bakar frukostscones så det slamrar i köket. Kanske ligger någon kvar i sängen en stund, någon jag tycker om, och vaknar till av doften när sconesen gräddas. Sedan går jag till jobbet (iklädd slappartröjan) och gräver min grop.

Lugnt och metodiskt arbetar jag mig djupare. Jag gräver inte bättre eller snabbare än någon annan. Jag bara gräver. Rytmiskt och meditativt sänker jag spaden gång på gång. En dov duns när jorden landar i en hög bredvid mig.

Tankar flyger förbi när jag står där och gräver. Ytliga, fåniga tankar. Djupa och viktiga tankar. Jag delar dem inte med någon. Ingen bok och ingen blogg blir det av mina tankar. De är för mig allena, för stunden allena. Jord fastnar under naglarna, svett rinner längs ryggen. Jag gräver min grop, och så fyller jag igen den. Precis som föregående dag, precis som kommande dag.

När jag går hem molar det vagt i ryggen. En bekräftelse på att jag skött min uppgift bra. Kanske väntar det någon där hemma, någon att dela en påse ostbågar med framför teven. Kanske har han sin arm kring mig, och jag har min hand på hans ben. Han frågar hur min dag har varit, och jag svarar ”Jo tack, jag grävde en grop. Finfin grop”.

Och vi behöver inte resa jorden runt eller finna oss själva på kursgård eller köpa kuddar som matchar soffan. Vi behöver bara sitta så, just så, och nästa dag ska jag gräva en grop. En finfin grop.

Svälj stoltheten och köp ut

Idag har jag läst Allt om barns tonårsspalt. Roligast är en mamma som har smygläst sin dotters dagsbok och nu är förskräckt över att dottern röker, dricker och hånglar med killar. Dottern går i ettan på gymnasiet.

Men snälla lilla vän. Är det inte värre än så borde du vara glad. Det finns inte många sextonåringar som inte dricker och hånglar.

Med jämna mellanrum visar undersökningar att de ungdomar som får smaka alkohol hemma lättare fastnar i alkoholproblem. Kruxet med de där undersökningarna är att de inte skiljer på trygga hem där man får smaka alkohol och alkishem där man får smaka alkohol.

Jag tror benhårt att det bästa sättet att hantera sprit och unga är att bjuda dem. Låt första gången vara hemma, inte utomhus på någon fest omgiven av bara jämnåriga. Låt dem känna sina egna gränser och hur deras kropp reagerar. I lugn och ro. Lär dem att grogga med bra proportioner, att inte blanda olika sorters sprit, att dricka i rätt takt. Köp ut åt dem, i små mängder.

För faktum är: Med största sannolikhet kommer ditt barn att dricka. Du kan propagera nykterism, och därmed få leva i trygg ovisshet om ditt barns spyor, hembränt och häxblandningar. Eller så kan du engagera dig i att ge ungen sunda alkoholvanor. Det är bara att välja.

Pokerface


27 oktober 2008

Min första kärlek

Vi träffades för drygt fyra år sedan. Jag hade sneglat länge innan jag tog första steget. Du var en avlägsen dröm som visade sig vara verklig. Och jag var nervös i början och försökte ta det försiktigt. Men jag drogs in och blev upp över öronen förälskad.

Det var inte en ytlig kärlek. Det var en kärlek där jag var beredd att offra mig för dig, ägna tid också åt de av dina intressen som jag tyckte var tråkiga, ha överseende med dina irriterande vänner, konversera dina föräldrar. Och du gjorde detsamma för mig.

Jag formades, inte av dig men med dig. Du såg mig bli den jag är. Jag var inte alltid redo, men jag kastade mig ut. Och du fanns där och höll min hand. Vi växte ihop.

Så när tvekan kom ville jag inte se det. Jag blundade och fortsatte försöka. En kärlek som dig släpper man inte utan vidare. Jag försökte umgås på nya sätt och se saker ur andra vinklar. Men dina små egenheter blev gigantiska irritationsmoment. Det som varit charmigt blev outhärdligt. Också du förändrades och jag kände inte igen dig längre.

Slutet var utdraget och fullt av konflikter. Du var inte bra mot mig. Till slut insåg jag att det var över, och lämnade dig. Friheten var berusande. Jag kunde vara vem jag ville, skapa mig själv på nytt. Fri från tvåsamheten.

Jag klamrade mig fast vid den känslan och förträngde saknaden efter det jag förlorat. Ignorerade vilsenheten jag kände utan dig. Jag försökte förminska det vi haft. Tänkte att det ingenting var värt efter vårt uppslitande slut.

Nu kan jag se lögnen. De goda år jag fick med dig förändras inte av att slutet var dåligt. Jag skulle inte vara den jag är idag utan dig. En del av mig kommer alltid att sakna dig – du var trots allt min första stora kärlek. Och det var värt varenda minut.

Farväl, mitt älskade Ung Vänster. Jag önskar dig allt gott i framtiden.

En plats på jorden


26 oktober 2008

Skämslåten: Schyssta killens sång

Det finns en låt som jag älskar i smyg. Jag brukar förneka det för jag vet inte hur jag skulle förklara min kärlek. Jag som är überfeminist och tycker hemskt bra om killar som är feministiskt medvetna, kokar te och är omtänksamma. Den här sången handlar inte om det. För några år sedan skulle jag trott att budskapet var något jävla machosvammel om att låta män vara män. Men sången handlar inte om det heller. Den handlar om hur en trång stereotyp könsroll ersätts med en annan trång stereotyp könsroll utan utrymme för egna tankar. Den handlar om att gå vilse i allas råd om hur man borde vara och hur det personliga är politiskt.

Det är dags för mig att komma ut ur garderoben. Jag älskar Loke Nybergs Schyssta killens sång!


Jag är den schyssta killen. Ja du vet den där promillen
av oss män som faktiskt inte bara glor på dina bröst.
Som gillar konst och pelargoner och aldrig vinner diskussioner
enbart för jag nyttjar styrkan i min röst.
Som ger råd och stöd och tröst.
Jag är förstående och mjuk. Jag kokar te när du är sjuk.
Och när din kille har gjort slut är det hos mig du gråter ut.
Och jag tar hand om dig med kex och ost och vin.
Och jag håller om dig när du snyftar tyst att alla män är svin.

Ja, jag är den schyssta killen. Ett av få manliga snillen
som förstått att det finns orättvisor mellan våra kön.
Och att jag själv i mångt och mycket har en del i könsförtrycket.
Att vi män så gott som jämt har högre lön
och rätt att tränga oss i kön.
Jag är så pk man kan bli. Härskarteknik- och fördomsfri.
Om jag är feminist? Jag ber! Numer är jag nog mer av queer.
Och uppå internationella kvinnodan
då demonstrerar vi ihop och läser Edith Södergran.

Ja, i ett sjukt patriarkat är jag din manlige kamrat
som gör sitt allra bästa för att vara genusobjektiv.
Och jag är inte den som klagar över stängda tjejmiddagar
och jag ställer inte till nåt himla liv
när du tafsar på pin kiv.
Jag håller både mask och trut när vi om torsdan rumlar ut
och du blir aspackad och plump och raggar småpojkar på Gump.
Och ifall ingen låter charma sig omkull
ställer jag upp på lite oskyldigt och kravlöst kompisknull.

Jo, för jag är den schyssta killen. Biten utav tjejbacillen.
Det är helt okej med skämt som rör min kropp eller potens.
Och det är klart att jag försvarar dig mot andra onda karlar
ber om ursäkt för vår usla existens.
Jag lider med din mens.
Ser inget kön bara person. Jag finner ingen attraktion
i den nervösa energin hos en kåt och glad blondin.
Nej, om en kvinna nånsin skulle få mig kär.
Ska hon va vildvuxen och lesbian och SCUM-reaktionär.

Sån är din schyssta kille för det var väl så du ville
att jag skulle vara för att kunna godkännas som vän.
Att jag är blek och len i hyn, bisexuell och androgyn
en form av acceptabelt undantag bland män
som insett sanningen
Min manlighet är blott ett skal. Jag vill bli genusneutral.
Göra bot och bättring och radera operera och kastrera
varenda del av mig som upplevs maskulin.
Så vi kan tjura med varann och sjunga
alla män är, alla män är, alla män är svin.

Ordination: Slemlösande till alla krogar. Bort med slemproppar och gubbslem!

Jag blir lika förvånad varje gång. Man behöver inte läsa den där Spelet för att förstå vissa killars taktik. Men jag tvivlar på att de egentligen vill ligga. Tror det handlar mer om att de kan röra vid mig, så varför låta bli? Som en unge som ritar med kritor på tapeten. Eller fjortisen som ristar in sitt namn i bordet: "Chrille was here". Okej om det är en kille jag pratat med. Eller dansat med. Eller känner. Då är det väl helt okej med ett försök som leder till ett nej eller ett ja.

Men den där killen som jag aldrig sett, inte vet ett skit om, inte snackat med, inte haft ögonkontakt med, inte ens visste att han existerade tills han fick för sig att smyga upp sin hand till (i bästa fall) min svank. Hur tänker han? Vad väntar han sig? Och varför finns det en sån kille på varje jävla uteställe?

Herr Slempropp: Jag tänker inte anpassa mitt liv efter dig. Jag tänker inte sluta gå ut och stanna hemma och kolla på Anna Skipper. Jag tänker dansa som vanligt, bli arg och ledsen som vanligt, ta bort din hand som vanligt. Och slutar du inte där finns det fyra punkter där du knappast vill ha min beröring: Ögon, strupe, skrev och knän.

Lyssnar jag på idag

Att lära en blekingska rulla med R:en är ett tufft uppdrag. Den här kvinnan däremot, vet vad hon gör. Ingen kan komma i närheten av henne.

Och så här ska det inte låta: I rättvisans namn var det inte så illa som jag mindes det. Det ÄR ju inte lätt det där med R:en. Men det är ändå kul att spela klippen parallellt, fras för fras. Tveksamt också om den bör sjungas av en fjortonåring? Elda upp alla minnen, glömma allt, vara likgiltig för både det goda och onda, börja om från noll...

Vattenglaset som längtar till havet


Slopa skitsnacket

"Det är alltid roligt när motioner som kommer in till distriktets årskonferens debatteras i distriktet. Därför svarar distriktsstyrelsen med glädje på tiolis debattartikel angående hennes motion om rättvisemärkta varor.
/.../
Vi tycker att organisationer och privatpersoner som vill och kan köpa rättvisemärkt ska göra det, men att slå fast som en politisk och organisatorisk prioritering att Ung Vänster Värmland ska göra detta, och administrera mera ser vi inte som en bra idé.
/.../
Distriktsstyrelsen uppmanar alla medlemmar inklusive kamrater i distriktsstyrelsens att vid möjlighet handla rättvisemärkt, men tvingas tyvärr avslå motionen."

Jag sitter och minns. Ovanstående citat sammanfattar allt jag hatar med den politiska världen. Den paniska rädslan för mätbara mål. Luddiga formuleringar om att "lyfta frågan" men ingen aning om vad man ska göra när frågan är lyft. Hyckleriet. Oärligheten - att aldrig kunna säga "Din idé är dålig" utan istället "Så kan man tycka, men...". Det är ett riktigt fult språkbruk som sprids som klamydia i ungdomsförbunden. Jag skiter fullständigt i om DS svarar med glädje eller ej. Och det är absolut ingen som tvingar DS att avslå en motion, de vill avslå den. Att röra sig i politik är som att röra sig i sirap. Tröstlöst.

Män är från jorden, kvinnor också

Dalmasen tycker att vi tjejer ska läsa Spelet så vi fattar när killar försöker lura oss att ligga med dem. Kanske har han rätt. Funderar på att köra en djupdykning i manligt/kvinnligt-böcker. För att få koll på hur vissa människor verkligen ser på världen. Problemet är att jag riskerar att bli arg och uppgiven. Det räcker att titta på utbudet:

Män är från Mars, kvinnor är från Venus
Varför kvinnor alltid kommer ihåg och män alltid glömmer
Varför män bara kan göra en sak i taget och kvinnor aldrig slutar prata
Könet sitter i hjärnan
Dumpa honom

Om man istället lägger ner böckerna och umgås någon timme med en riktig kille, så motbevisas de flesta galenskaperna. Killar både kan och vill prata känslor, killar gillar fler filmer än krigsfilmer, killar analyserar också för mycket, killar är inte naturbegåvningar på allt kroppsarbete, killar dricker också likör, killar gråter, killar är fantastiska med barn, killar är omtänksamma och flerdimensionella och använder lotion. Häpnadsväckande va?

Uppdatering: Det man verkligen borde göra är en sammanfattning av böckernas budskap. Något i stil med tio manligt/kvinnligt-böcker sammanfattade i tio punker...

25 oktober 2008

Apropå nyttigt och onyttigt

Hört hos min sovvärd:

"De här ostbågarna innehåller 75 % mindre mättat fett. Och omättat fett är ju bra, det är som nötter. Så om jag bara hade ätit en näve ostbågar idag hade det nästan varit nyttigt"

"Det där teet du sa åt mig att köpa? Det är jättebra, för Anna Skipper rekommenderar det"

Att få älska och att älskas


24 oktober 2008

Önskas: Rosa drömmar

Jag undrar om mitt undermedvetna försöker säga mig att jag bör ta mitt pick och pack och ge upp. Nattens drömmar har gått ut på:

1. att jag var tvungen att uppsöka sjukhus
2. att mina glasögon sprack och jag inte hade råd med nya
3. att en otrevlig typ vägrade räcka mig mina skor
4. att jag tvingades flytta till en liten, ofräsch lägenhet
5. att någon sa till mig att jag hade jävligt mycket mjäll

Det var nog tur att någon ringde och väckte mig för frukost på Subway. Vem vet hur mycket mer elände jag kunnat drömma ihop på en timme eller två.

Varde ljus


23 oktober 2008

Inte Rammstein

Det händer att folk frågar vilken sorts musik jag lyssnar på. Vet aldrig vad jag ska svara.

För vissa veckor kan jag inte lyssna på annat än Frank Sinatra. Hans My way är min mantralåt. Ska jag göra något stort och svårt börjar jag alltid med My way på högsta volym, slutna ögon och djupa andetag.

Oktoberkvällar är det Brown eyed girl, Heroes, Here comes the sun, Ziggy Stardust, The passenger, Heart of gold, Release me, Proud Mary och Wonderful world.

Ska jag diska eller baka finns bara Sånt är livet, Flickor bak i bilen, Tuff brud i lyxförpackning, Gå och göm dig Åke Tråk, Barbie girl, Hooked on a feeling, I will survive, Mambo no5 och My boy lolipop.

På våren blir det mycket svenska visor och vispop. Ted Gärdestad, Eva Dahlgren, Lisa Ekdahl, Marie Fredriksson, Thomas Di Leva, Sofia Karlsson. Och så lite Monica Zetterlund, Fred Åkerström, Bo Kaspers orkester, Mauro Scocco. Disney får också vara med på en kant, Alla snubbar vill ju vara katt!

Eva Cassidy, Cat Stevens och olika rocksamlingar funkar i stort sett alltid. I bilen ska det vara jazz. När jag är arg eller behöver bli pigg är Ola Magnell räddningen. Ibland är gospel det enda rätta. När jag jobbar i lannet krävs något med stuns och schvung och rytm. Vill jag sjunga med och dansa i köket blir det Timbuktu eller Svenska akademien. Och julafton blir inte julafton om den inte inleds med Mahalia Jacksons Silent night och tända ljus.

Så... jag brukar svara "Inte schlager, inte country, inte typ techno. Och min rockgräns går vid tyskt skrik, alltså Rammstein"