30 april 2010

Purpurvågor

Jorden reser på sig med en gäspning, ruskar av sig gruset och låter krokusen och uteserveringarna välla fram. Med ens är det som om vintern aldrig fanns.
En kyla som smög in i kroppen och slickade själva skelettet, mörker ute och inne, i hjärta och sinne, nej så var det väl inte? Det kan jag aldrig tro.

Och på Kortedala torg planteras penséerna.

(En några veckor gammal anteckning ur blocket. Och idag är det valborg för tusan!)

Att googla, fast inte på google

Är det bara för mig som googla blivit ett samlingsbegrepp för att söka information på internet? Google är inte den enda eller alltid den smartaste vägen, ibland passar wikipedia, imdb, urban dictionary, tyda eller dagstidningen bättre. Ändå säger jag att jag "ska googla" något, eller att jag "googlade lite förut". Begreppet har brutit sig loss från sin produkt och överförts till själva beteendet.

vadå, det är inne med gemener ju?

Vitaminvatten, ja. Trams, det fattade ju en smart flicka som jag redan innan Fokus klädde av det. Flaskan vi fick på bion smakade som Mer, och det är ju gott. Men texten. Så här står det, på riktigt, på flaskan:

plockar du ut sjukdagar för att du faktiskt är sjuk? skärp dig. sjukdagar är till för att grotta ner sig i det senaste skvallret med vännerna på upper east side och bli gitarrgud i tv-spelsvärlden. tricket är att hålla sig tillräckligt frisk för att själv kunna avgöra när man känner sig "sjuk". mental note: av en ren händelse råkar innehållet i den här flaskan vara berikat med c-vitamin. två snabba tips bara. ett, överdriv inte symptomen dagen innan din "sjukdag". du är inte hollywoodmaterial. två, svara inte i mobilen när du övar gitarrsolon... i vissa kretsar anses det nämligen fult att spela sjuk när man inte är det.

2001 ringde och ville ha tillbaka vanan att använda små bokstäver för att verka lite coolare än man är. Förresten, det var en jävla massa typer som ringde och ville ha tillbaka allt möjligt. Försäkringskassan ringde också. De var mest sura i allmänhet.

Tjo, sa gumman och gick på bio

Igår var jag på bio med en massa flickor ur en annan flock. Det var en förhandsvisning och jag hade fått gratisbiljett för att jag blev medlem i Exotic Snacks för att få varuprover av lite schyssta nötter. Nötter är gott, och gratisprover vaggar alltid in mig i (den irrationella) känslan att världen är god. Och bio! Bio är underbart. Blev jag erbjuden att se någon av Saw-filmerna på bio skulle jag tacka nej, i övrigt säger jag inget annat än ja, ja, ja.

Så vi såg Pippa Lees hemliga liv, jag och de andra flickorna. De hade fått sina biljetter från Klick. Men det var inte bara smala och trendmedvetna tjejer, utan också en jätteman i cykelhjälm. Bredvid mig två damer som diskuterade någon som var ansvarslös fast hon var trettio. När vi fick påsar med nötter och fjantigt vitaminvatten (och jag försvann bort på ett rosa moln i denna goda värld) sa damerna "Vad TREVLIGT" högt och med tjockt L, och det tyckte jag om.

Filmen var mycket märklig, kanske för att den inte hade några tempoväxlingar utan ständigt låg på samma nivå. Kanske för att huvudkaraktären var så ruskigt svår att identifiera sig med. En kvinna som under stora delar av sitt liv inte ville någonting. Inte någonting. Som älskade sin man utan att jag någonsin kunde förstå vad de fick ut av varandra, utom möjligen att hon såg en fadersfigur i honom. Romantiskt, typ. Men ändå: stillsamt filosofisk, lite skruvad och inte i närheten av så tramsig som jag hade förväntat mig. Fint det. (Uppdatering: DN:s Jane Magnusson formulerar det jag kände i salongen)

Och varför har ingen berättat för mig om biografen Capitol? En gammaldags salong i Haga, med en enda sunkig toalett med hasp istället för lås, och de eftertraktade mittenplatserna i salongen finns inte, för där finns istället en mittgång. Häpp. De visar vanligtvis en massa ovanlig film, svår film, kultfilm. Mycket som jag inte är ett dugg intresserad av, men med potential att hitta pärlor.

29 april 2010

Rusch

När klockan är nio och det skymmer i Göteborg kommer sjuan och jag låter bli att kliva på. För ikväll är inte kvällen då jag bara vill åka hem. Jag äter en orimligt dyr glass och stannar till vid varje skyltfönster till någon obskyr butik, säger ah och åhå till flaskskepp, röda fioler och skor så blanka att inte den svettigaste panna på ett blixtfotografi kan göra dem rättvisa. Glada göteborgare är ute och vädrar halsduken, det tycks ha hänt något sportigt idag och sånt tycker de om. Kanske ska gå in på valfri krog, fram till valfri kille som ser ut att vara min typ och säga Maria heter jag, tänkte ta ditt nummer. Och jag skulle få det. Kanske skulle gå in och ta en macka och cider på något kvällsöppet café, kanske skulle dansa tills det ljusnar och jag bara är en svettig röra. Allt skulle jag kunna göra, eller låta bli, och inget skulle vara konstigt eller fel, för det är en sådan kväll det är ikväll. Så blir jag stoppad med ett ursäkta och hon vill veta vägen till Handelshögskolan och den kan ju jag. Hon säger tack och det är staden som välkomnar mig med en puss på kinden och säger Vännen, här hör du till. Glassen tappar stora flagor av choklad i vecken på min sjal, polisen är överallt med små bilar, stora bilar, fler bilar. En kille jag passerar känner sig som skit, säger han, till sin vän, och menar det. Men det är ingen fara för lite lort rensar magen och även skitmannen kommer det att ordna sig för. För ikväll är en sådan kväll. När saker ordnar sig. Flickorna har byxor med hög midja, man skulle kunna gå fram till dem och säga något, Potatis till exempel. Eller låta bli, för ikväll kan alla få finnas, Fredrik Reinfeldt och allihopa. Vid röda gubbar står vi still för vi har inte bråttom, kvällen är ju sådär trivsamt varm och jag är bara glad, in i själva körtlarna är jag glad. Brunnsparken, och 11:an kommer samtidigt som jag. Några springande steg så är jag på, vi kommer till Nymånegatan och vi kommer hem. Kvällen är slut och glassen är slut för länge sedan, men jag har bara börjat.

Hasse Alfredssons diamant

Sommaren 2008 var rörig. Jag grunnade mycket, grät mycket, grälade mycket, promenerade mycket och tittade mycket på Scrubs. Beslutade mycket.

Så, en kväll, blev jag frälst. Dock inte av Gud. Det var Kolavippen som kom, Hasse Alfredssons karaktär i hans barnfilm Jim och piraterna Blom.

Jag kom plötsligt ihåg hur Kolavippen besöker Jim, som förlorat sin pappa, för att plocka ut den tunga svarta sorgestenen ur hans kropp. Men sorgens själva kärna, en diamant, ska stanna kvar hos Jim. Med ens visste jag vad jag skulle göra.

Det kanske låter tramsigt, som om jag överdriver eller skämtar eller hittar på. Men det var så. Sedan dess har jag längtat efter att se om den filmen. En VHS från 1987 är tyvärr inte helt lätt att få tag på.

Nu är den min.
Jag har ännu inte kommit mig för att sätta mig och titta på den. Bara så där. Utan att på något sätt bekräfta ögonblickets högtidlighet.
Men den är min.

28 april 2010

Samtidigt på en annan plats...

Och när jag som bäst försöker sortera bland alla känslor om kärlek och barn och alla fördomar om lastbilschaufförer med keps, bockskägg, rockig T-shirt, bred halslänk, snus och wunderbaum, om glesbygdstomtar, om att nöja sig, om att vara säker på att ha hittat rätt innan man ens provat något annat.

Då blir en gymnasiekompis gravid. Och det enda jag kan känna, genuint, är glädje.

För att hon flyttat bort, bott i stor stad, jobbat med olika saker, haft olika pojkvänner, börjat plugga på universitetet. Nu ska hon få barn och det kommer att bli hur bra som helst. Jag ser det framför mig och inte en enda fördom står i vägen. Tack vare att hon provat olika alternativ och sett sig om blir hon godkänd av mig.

Vilken elitistisk och trångsynt jävel jag ändå är.

Gamla tolvåringar

När jag går facebookrundan, eller när jag undantagsvis får höra lite skvaller hemifrån, blir jag lika förvånad varje gång. Jag lämnade min tolvåring i skogen och vandrade vidare. Men de andra tolvåringarna finns kvar där hemma. De har bara blivit 22-åringar istället.

Det är samma människor som firar samma födelsedagar ihop. Samma människor som handlar på samma Konsum och kör på samma grusvägar. Nu har två, tre av dem fått barn. Barn som kommer att bygga koja under samma träd och få samma fröken som sina föräldrar. De kommer också stå högst upp klätterställningen våga hoppa ner i sanden för första gången. Samma sand. Som om bygden var en snökula. Ett isolerat ekosystem där allt är förutbestämt att följa i samma cykler om och om igen.

De jobbar och de har barn och jag känner två saker.

Ett: Har de redan kommit dit?

Två:
Har de fortfarande inte kommit någonstans?

21 april 2010

05 april 2010