31 juli 2009

Dagens telefonsamtal eller AAAAAARRRRRRGGGGHHH

Han: Hej, jag ringer från företaget X. Ni har ju skrivit en artikel om oss, och det är väl inget konstigt med det. Men jag undrar hur du har gått till väga, för en av mina anställda har inte blivit informerad om att hon blivit intervjuad och skulle citeras i tidningen. Hon är jätteledsen och känner sig kränkt, verkligen kränkt.
Jag: I växeln sa jag som jag alltid säger: "Jag heter NN och ringer från tidningen X, jag söker någon som kan berätta för mig om XX". De sa att de skulle koppla mig till en ansvarig och jag fick prata med NN. Jag presenterade mig såklart igen och sade vilken tidning jag ringde från, sedan började jag ställa frågor.
Han: Sa du "Jag håller på och skriver en artikel om det här och kommer att citera dig i tidningen, är det okej?"
Jag: Nej, så sa jag inte. Jag berättade vilken tidning jag kom från, sa att jag pratat med en kund, och ställde mina frågor.
Han: Det kan låta naivt, men alla förstår inte att om en journalist ringer så blir man intervjuad. Det är något man lär sig efter hand. Du kunde ju ha erbjudit henne att läsa igenom artikeln också.
Jag: Är det något som är fel i artikeln?
Han: Nej, allt är korrekt. Men hon ville inte vara med i tidningen överhuvudtaget. Hon ville bara svara på dina frågor.
Jag: Utan att tro att jag skulle använda hennes svar till någonting?
Han: Hon trodde att du ringde för att du ville hjälpa en kund. Det ville du väl också, men främst ville du skriva en artikel för att sälja din tidning.
Jag: Ja, att skriva artiklar är mitt jobb.
Han: Men alla förstår inte. Du kan jämföra det med telefonförsäljning. Om vi ringde och sa "Jag vill sälja XX till dig" så skulle vi aldrig få något sålt. Vi säger "Kan du prata en minut?" och sen sitter folk där med något de inte förstod att de beställde. Det är samma sak.
Jag: Men nu har hon ju svarat på en journalists frågor...
Han: Men hon har ju inte blivit informerad om att det var en intervju. Du säger själv att du inte har informerat henne om det. Och nu står hon med namn i tidningen, googlar man på henne får man upp det. Du får ta bort namnet ur artikeln. Egentligen vill vi att du ska ta bort hela artikeln, men du får väl skriva vad du vill. Men namnet ska bort.
Jag: Jag ska kolla med nyhetschefen hur vi gör /.../ Nu har vi diskuterat, och vi plockar bort namnet.
Han: Bra. Och om ni vill skriva något mer om oss får du gärna kontakta mig, så inte någon stackars anställd blir uthängd för företagets missar.

Jag är så arg.

Det händer att folk ringer och säger att det är visst inte gott om blåbär i år, eller att någon ljugit, eller en artikel känns för hårt vinklad. Jag tycker det är viktigt att lyssna. Men det här. X är alltså bedrövad och kränkt över att om man googlar hennes namn får man upp en helt korrekt artikel där hon förklarar företagets regler och säger att om det blivit något missförstånd så ska det klaras upp.

Om en telefonförsäljare ringer och är så trevlig att kunden inte lyssnar på vad den tackar ja till, vems är ansvaret? Om en journalist ringer och ställer frågor och ber om namn och titel, och den utfrågade tror att det sker av ingen anledning alls, vems är ansvaret? Och om växlen kopplar mig till en "ansvarig", hur ska jag då veta om det i själva verket är en "stackars anställd"?

Det är inte beslutet att plocka bort namnet som gör mig arg. Jag förstår att man hellre tar den säkra vägen, och hennes namn var på intet sätt bärande i artikeln. Ändå oroar det mig lite, av principiella skäl, att vårt oberoende så lätt ruckas.

Men det som gör mig fly förbannad är känslan.
Att vara så bakbunden av min roll, av att representera ett helt företag, av yrket jag älskar att jag inte kan få försvara mig. Att tvingas erkänna ett fel jag VET att jag inte begått.
Det är en ilska som svämmar över alla kanter.

28 juli 2009

Suck

Så idag märkte vi plötsligt att vi jobbar på en blå tidning. Mörkt mörkt blå. Och det var en dyster dag.

21 juli 2009

Han som kunde rita spindelmannen

Kikade in till kollegan för att kolla på en artikel jag var nyfiken på. Hon sa något om en kille som stack ut på bilden. "Vad söt han var" sa jag. Sedan läste jag bildtexten och gjorde en sådan där åh-mina-franska-nerver-eller-jag-blir-dödad-av-zombier-eller-någon-friar-till-mig-inandning som de gör på film.

Plötsligt var jag sju år igen. In i mig susade den löjligt stora beundran jag hyste för min dagmammas son. Killen som kunde rita en perfekt spindelmannen. Killen som alltid var glad och snäll och lät dagbarnen vara med. Killen som byggde geniala tekniklegomaskiner (bland annat ett fungerande sågverk!) och en egen pulkabacke på sommaren. Killen som hade en tam höna som kunde klättra på stegen upp till hans koja, som inte var lik någon koja du någonsin sett.

Sedan andades jag ut och var 21 år igen. Men att han, som jag beundrade så, nu läser en utbildning som jag länge haft ögonen på - det tänker jag ta som ett tecken.

20 juli 2009

Blött

Tjejen som blir utbjuden av Ola Johansson från Karlstad får inte vara rädd för att bli blöt under första dejten. skriver konkurrenten idag. Antingen är det en medveten vits eller så är det jag som blivit gubbsjuk.

15 juli 2009

Mina första underögon...

... i en enkätfråga vid coops panthörna.

14 juli 2009

Ett hårt jobb att vara ledig

Apoteket tycker att man i sitt eget sommarapotek bör ha pincett, bedövande salva, plåster, skavsårsplåster, snabbförband, sårtvätt, medel mot diarré, vätskeersättning, mikrolavemang, lactobaciller, myggmedel, klådstillande, fästingborttagare, alsolgel, solskydd, kylbalsam, näsdukar, febertermometer, nässprej, öronproppar, munsårssalva, kondomer, åksjuketabletter, stödstrumpor, våtservetter, alcogel och värktabletter. Bland annat. Allt fick inte vara med på bild...

I begynnelsen var gnägget

11 juli 2009

There's a new Fru in town

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här.En tramsig kamp, eller en symbol för något större. Att det offentliga rummet är allas, typ. Nu går hon i alla fall i min gamla högstadiestad, Fru Gårman. Bild: Kils kommun

10 juli 2009

Sundsvall i miniatyr

Det kan aldrig kännas bättre än så hä-ä-ä-ä-är

Som Gessle sjunger. Men källan till min glädje är inte att någon tar på mig. Det är mina ärtor det handlar om. Här har jag gått runt och varit lycklig för att de klättrar och blommar. Jord och frön, stjälkar och blad gör mig alltid lugn och nöjd och glad på djupet. Och så idag, när jag tittade bort en liten stund, föll blommorna av och under dem fanns långa långa ärtskidor. Det blir en fin skörd i höst, tamejfan.

Lilleputtarna tar över

Slinkachus little people har jag skrivit om förut. Please copy me visar vägen till fler minimänniskor. De här bor inte på gatan, utan i maträtter. Pierre Javelle och Akiko Ida ligger bakom. Kan man annat än älska det?

09 juli 2009

Aj, vad bra

Den här filmen sätter fingret rakt i bröstkorgen på mig, sliter upp huden i blodiga slamsor och lämnar ett litet svart hål. På ett bra sätt. Genialt visar den de där småsakerna som svider som mest. Hur genomsyrad vardagen är av heteronormativitet. Och jag är övertygad om att det lilla hänger ihop med det stora. Heja regnbågarna!

Så funkar det

Jag fastar. En ingivelse, som jag nog inte genomför helt korrekt. Men som fascinerar mig något oerhört. Jag visste inte att man kunde sluta att känna hunger. Behovet av mat är som bortblåst. Det känns som om jag skulle kunna leva på luft och ljus hädanefter.

Jag är inte särskilt intresserad av apparater och maskiner allt sånt där. Men en apparat upphör aldrig att förbluffa mig, och det är kroppen. Vilken fantastisk grej! Som ett barn kan jag inte låta bli att pilla sönder sårskorpor, och se blodet glittra, stelna, bli en ny sårskorpa och till slut ett ärr. Det är ju otroligt. Och tänk att man kan tappa en nagel, och få en ny. Tänk att man kan sy ihop sår, tänk att brutna ben kan bli hela igen.

För att inte tala om kroppen i vardagen. Att jogga tills man är färdig att falla ihop, och då plötsligt kommer andra andningen och man orkar igen. Att somna och drömma. Och att det är praktiskt att kunna föröka sig, det förstår jag också. Men att kroppen slänger in orgasmer som bonus är ändå jävligt hyggligt. Att kroppen är kapabel att bära och föda en annan kropp, är nästan för stort för att förstå.

Hjärtat. Blodkropparna. Tungan. Hårcellerna i örat. Tänderna. Så stort och märkligt. Att det går ihop.