28 november 2010

Vi säger "säger"

Hittat en sida vid namn mediespråk. Där finns det här stycket om anföringsverb:
"En artikel som frossar i anföringsverben berättar, konstaterar, befarar, instämmer, frågar, tycker, intygar, resonerar, framhåller, förmodar, förklarar, tror, föreslår, betonar, poängterar, understryker, funderar, tillägger och fortsätter väcker misstänksamhet hos läsaren. Variationen av anföringsverb verkar ansträngd och blir störande. Anföringsverben är inte synonymer. Förklarar är inte synonymt med understryker och menar är inte samma sak som konstaterar. Var uppmärksam på anföringsverbens nyanser!

Undvik småler, skrattar, myser och liknande verb. De kan passa enstaka gånger, om de används stilsäkert där det finns anledning att återge stämningar kring en intervjusituation. Avsluta inte en artikel med 'avslutar hon'. Verbet avslutar återger vanligen bara en omständighet i arbetsgången för reportern. Det är sällan den intervjuade som avslutar.

Var inte rädd för säger. Verbet säger är fritt från emotionella laddningar och passar nästan alltid. Det tål upprepning. Blir det för många säger i en artikel är förmodligen antalet repliker för stort. När det står klart för läsaren vem som citeras behöver pratminus inte avslutas med en anföringssats varje gång."
Och DÄR blev jag en smula kär. I alla som använder säger, och förstår enkelhetens storhet.

Ja, ja, vi fattar

"Terrängritten inom fälttävlan benämns ofta som världens farligaste sport. Internationellt har nästan 30 ryttare avlidit efter att ha förolyckats sedan år 2000."

Lite övertydligt va, Fokus?

26 november 2010

Hoppsan. Nu kliver Fadern upp för att gå till jobbet. Jag borde nog gå och lägga mig...

Ögonblick som är lätta att tycka om

När Brodern dyker upp här hos mig, iklädd plommonstop och med långt paraply på armen, med repliken "Jag kör Charlie Chaplin-mode idag."

23 november 2010

Har rensat bland gamla skolböcker

och hittat en uppgift från sjätte klass, åttonde januari 2001, där vi skulle beskriva "Mitt år 2000". Jag skrev bland annat så här:

"Jag måste faktiskt säga att år 2000 var det värsta året i mitt liv. Fram till slutet av maj var det väl okej, men alla hemska händelser i mitt liv blev samlade på ett ställe - 28 maj till 16 augusti. Om jag fick önska vad jag ville så skulle jag önska att det här året aldrig hade funnits, så det är ju inte ett så bra år att skriva om."


Gumman. Vad sorgsen du var, vad mycket du bar på. Och vad lite du ändå hade upplevt. Nog skulle du få uppleva värre år än år 2000. Men det var kanske lika bra att du inte visste det då.

Texten avslutas med en beskrivning av några roliga saker som trots allt hände det året:

"Den 16 augusti föddes min lillebror! Det var en tillfällig glädjekick tills allt återgick till det normala. Men man blir fortfarande glad så fort han skrattar! Det gör nog att han är den bästa händelsen på hela 2000."

Min älskade bror, vilka förväntningar han hade på sig redan som ofödd och nyfödd. Det var han som skulle göra oss alla glada igen. Och med facit i hand, med Brodern i hand, inte vill jag göra år 2000 ogjort idag.

Den bästa julen

I helgen upprätthöll vi en gammal Sundsvallstradition: att fira för-jul med vänner. I efterhand kan jag se att jag nog var ganska odräglig. När vi pratade om en annan persons eventuella jobbkris sa jag "Sluta, det känns som om vi pratar om min framtid" och när någon beskrev ett teveprogram om trasiga familjer sa jag "Gud, vad det låter som min familj" (fast det egentligen var ganska långsökt). Den deppigas självupptagenhet.

Men grejen är: Det gick ju bra. Jag fick vara odräglig. Vi hade det trevligt ändå, hade en fantastiskt fin jul med hemmagjord Janssons och fikonsnaps och julklappar och sällskapsspel och tramsiga lussefittor. Och det är just vad som alltid slår mig med den här vänskapskretsen: De accepterar mig med mina fula sidor. Det är så jävla fint och det är något jag aldrig vill missbruka.

19 november 2010

Henrik Schyffert.

Ibland har han gjort något jag tyckt var roligt, ibland har han gjort något jag inte tyckt var roligt, ibland har han gjort något jag mest tyckt var konstigt.

Men The 90s - ett försvarstal. När jag ser det känner jag något som är löskopplat från roligt eller inte roligt. Att jag tycker om honom. Inte krångligare än så. Hans sängvätarmonolog är magisk, den täcker in alla dimensioner.

08 november 2010

Att äta, eller inte äta

Dessa dagar tänker jag på vad Grannen (bonde 80+, nu död) sa till Modern en gång apropå gröt: "Det är inte gott, men man måste ju äta det." Och så åt han sin gröt. Han hade aldrig tänkt tanken att man kunde låta bli. Han åt sin gröt för att det är vad man gör.

04 november 2010

Är det något som går?

Hon frågar mig vad det handlar om och jag säger "Det är väl bara det att allting känns tråkigt. Att inget av det som borde vara eller brukade vara roligt är roligt längre."

Och en annan säger "Var det inte nu allt skulle falla på plats?"

En tredje "Ingenting känns meningsfullt."

En fjärde "Det är helt okej, men inget mer."

En femte "Plötsligt vet jag inte vad jag vill, jag som alltid vetat."

Är det något som går? Den där kvartslivskrisen kanske?