16 mars 2008

15 mars 2008

En sorts vår

Jag inser att det här är också en sorts vår och den är jävligt ful.
Gråvatten rinner i floder på vägarna, asfalten spricker upp i sår, från himlen rasar vatten och is. Världen är insvept i grått.
Det måste ske. Förlösningen. Och den är inte fin.

14 mars 2008

Njutningen då?


Nu är jag trött på nyttighetsmanin. Det är bra att äta nyttigt, visst. Men nu ska ALLT vara nyttigt. Inte ens när man vill unna sig något ska man få äta en sliskig maraboubit, nej, det är bara 80-procentig choklad som gäller. För det är nyttigast. Unna dig några frön eller russin, det är ju nästan godis. Vad kommer härnäst: Wienerbröd av dinkelmjöl, rågpizza, biodynamiska hallonbåtar?

Förstår inte var den här absurda tanken kommit ifrån, att vi äter bara för att få i oss näring. Vad hände med njutningen? Det är som att säga att man bara får ha sex i syfte att alstra barn.

Nu gör jag revolution!

(Bild från Ogilvys geniala kampanj åt Delicato)

Våga vara sjuk

Vilket sjukt samhälle vi har. Man får inte vara sjuk längre. Och jag syftar inte på hela försäkringskassankarusellen, utan vanliga sjukor som förkylning och halsfluss.

Vi går till jobbet sjuka för att inte förlora pengar eller för att ingen kan vikariera, vi går till skolan sjuka för om vi missar något är det kört med hela kursen, vi skickar våra barn sjuka till dagis för att vi inte kan vara hemma med dem.

Och det funkar jättebra på kort sikt. Men vilket jävla sätt att ta hand om sin kropp. Vad smart ekonomiskt och effektivitetsmässigt att vi går runt och smittar varandra hela tiden. Går på maxdosen av Ipren och jobbar sådär bra. Jag har tänkt arbeta som journalist i mitt liv, ska jag då åka ut till intervjuobjekt trött och oengegerad och smitta ned dem?

Igår hittade jag en lucka där jag faktiskt kunde få vara sjuk. Jag gjorde typiska sjuksaker: Låg i soffan under en filt och tittade på film, halvsov i skymningen, åt gamla matrester, snöt mig och dagdrömde. Inget konstigt med det. Det konstiga var känslan: Det kändes som äkta lyx. En stund att ta vara på.

Debatt om debatt

Idag är det debatt på Blondinbellas blogg, om hennes medverkan i debatt igår. Det som är mest slående är att folk lever i en svartvit värld. Antingen är Blondinbella en ond demon eller en madonna.

Såg inte hela shoppingdebatten, men vill ändå kommentera en del:

- Isabella shoppar för ungefär 10 000 kr i månaden. Första tanken: Hur är det möjligt? Andra tanken: Men vad skulle jag själv göra om jag hade så mycket pengar? Jag skulle prenumerera på runt tio tidningar och vara månadsgivare till rätt många organisationer. Unna mig lite lyxig mat och bara köpa ekologiskt. Spara. Men resten. Resten skulle jag använda till bra kameraprylar, dator- och musikmackapärer, inredning och kläder. Kanske köpa en bil. Åka första klass på tåget. Äta ute ofta. Åka taxi hem från krogen och tåget. Köpa en massa böcker. Och skaffa flera par glasögon att varva mellan. Resa! Jag har aldrig varit utfattig och heller aldrig haft någon förmögenhet, men om man har pengar så har man. Vad ska man göra - skämmas eller gömma undan dem?

- På Blondinbellas blogg diskuteras om det var hon eller komikern Tobias Persson som gjorde bort sig. Mest verkar folk anse att den som inte tyckte som man själv gjorde bort sig. Nu handlar det ju inte om åsikterna, utan om kvaliteten på framträdandet. Och om man verkligen vill ha fram ett budskap tror jag inte den rätta vägen är att sitta och rabbla 70-talsluktande personangrepp på en söt sjuttonårig tjej. Till slut var det svårt att inte känna sympati för Isabella.

- Kroppsspåket är allt. Jag är en av dem som, i Magnus Betners anda, hatläst Ebba von Sydows krönikor. Men när jag såg henne och framför allt hörde hennes lite mörka, inte alls fåniga, röst kändes hon trovärdigare än någonsin.

- Synd att debatten blev så personfixerad och tjattrig. Ett viktigt ämne reducerades nästan till huruvida Blondinbella förstör världen eller ej. Bäst var nog Maria Wetterstrand och etikforskaren Ann Heberlein som försökte se helheten.

- En tjej är alltid ett utseende. Hos Blondinbella betygsätts Maria Wetterstrands utseende tillsammans med hennes åsikter. En kommentatör beskriver henne som "en ful torr kärring" och värre saker jag inte vill skriva på min blogg. Jag är medveten om att jag själv beskrev Isabella som söt, och ordet vägdes på guldvåg innan jag använde det. Det jag ville peka på där var psykologin i situationen skrikig man vs söt tjej. Som bulldog vs kattunge, det är förutbestämt vem som får sympati.

För övrigt: Jag tycker allt snack om näthat börjar bli tjatigt. Men skulle ändå vilja se en seriös debatt om det, varför inte i Debatt? Just Blondinbellas blogg har otroligt många besökare och min uppfattning är att hälften älskar, hälften hatar henne. Hon överöses varje dag med kommentarer som "Du springer runt som en uppblåst padda" "Du är inget annat än en liten snorunge" "Du är pinsam" "Du är så otroligt blåst" "Vad tänker du med blondie?" "Du är värdelös". Jag hatläser själv Blondinbella ibland, tror det är sunt att bli riktigt arg med jämna mellanrum (Vi kollar ju på skräckfilmer och gråtfilmer också). Men jag kommenterar aldrig, vad tjänar det till? Vad händer med de som får sådana kommentarer och med de som kommenterar?

13 mars 2008

Nyskapande nervositet

Gluttar på Debatt samtidigt som jag försöker få ihop något om Årets bild 1954. Det är sig ganska likt, jag vill varken slakta Stina eller någon annan eftersom de flesta debattprogram ser ut på samma sätt: Ingen får prata klart och alla sitter och skriker. Det handlar inte om dåliga ämnen eller gäster, utan om formen. Att genomföra en bra debatt är kanske en omöjlighet. Och vad nära alla tycks ha till personangrepp...

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan detta:
Plötsligt får en kille, som representant för invandrare och "vanligt folk", ordet och börjar prata. Men kommer av sig och säger "Nu blev jag nervös".
Jag tappar andan. Vilken avväpnande ärlighet! Att inte försöka babbla vidare om något meningslöst tills man hittar tråden, utan bara erkänna att man tappat bort sig. Jag vill se fler göra så.
Själv skulle jag aldrig våga.

11 mars 2008

Stackars mig

Idag har någon suttit på insidan av mitt huvud och hyvlat sönder det, lager för lager. Med jämna mellanrum har tyngdlagen upphört att existera, kroppen har lösts upp i atomer för att sedan skramlande falla på plats igen. Jag tycker synd om mig själv, och har bestämt mig för att acceptera det utan skam. Man vet aldrig om någon annan tycker synd om en, så varför inte göra det själv?

Men det får inte överskugga allt bra: Jag har haft en underbar vecka i göteborg, umgåtts med familjen, haft kulturupplevelser, myst på tåget, upplevt våren. Och framför allt fått privilegiet att hoppa in i en annan människas liv, försöka vara en observerande fluga på väggen. Jag inser att jag är på rätt spår och att det är detta jag verkligen vill.

Nu, i kvällens mörker, iprenens topp och tidspressens goda verkan, ska kreativiteten flöda. Bildredigering och bildtextknåpande står på programmet. Och när den här veckan är slut ska jag börja skriva riktiga blogginlägg igen, fixa upp de sista bilderna från psyket och annat som ligger och väntar.

10 mars 2008

Reportage under produktion

Nu har 1000 bilder blivit 298. Imorgon ska de bli 4-10.

Texten är konstigt nog svårare. Inte för att jag har för lite material, eller fel vinkel, eller faktafel. Jag har så himla mycket bra och viktigt som jag vill berätta. Det är den röda tråden, det språkliga flytet och de stilistiska knepen som inte vill med sig.

Det är bara att inse: Min kreativitet minskar när jag har ont i halsen och mest vill tycka synd om mig själv. Besök på öppen förskola sker sannerligen på egen risk. Inget föräldramaterial här inte.

02 mars 2008

Mitt liv som fobiker

När jag sitter i soffan ser jag något snabbt röra sig i ögonvrån. Jag hajar till, anar vad jag ska få se. Den sitter mitt på golvet, intill datorsladden, och den är gigantisk. Svart eller kanske mörkbrun. Alldeles stilla är den, som på helspänn. Jag känner paniken komma, och börjar prata högt med mig själv för att tygla den. Lugnt och pedagogiskt guidar jag mig själv. Först lägger jag i från mig datorn, med lugna rörelser så den inte ska reagera, och drar av mig tröjan. Jag vill inte ha några långa ärmar i vägen. Jag tar tag i den tjockaste katalogen i soffan och kryper ihop, förbereder mig. Jag har bara en chans, så jag måste göra det rätt. Det värsta är att fega ur på slutet så man får in slaget fel och den hinner springa och gömma sig. Ett djupt andetag så är jag redo. Jag drar undan sladden så jag kan träffa rätt. Genast börjar den springa mot väggen, jag skyndar mig att kasta katalogen. Kan inte låta bli att skrika till samtidigt. Men jag gråter inte. Jag andas djupt en gång till och torkar upp spindelkladdet med hushållspapper. Det är över för den här gången.

Det är svårt att förstå en fobiker om man inte själv är en. Jag tyckte själv länge att hundrädda var det fånigaste som fanns.

Jag var rädd för småkryp när jag var liten. Som de flesta barn, fast för mig gick det aldrig över, det blev bara värre. Under högstadiet stegrades det. Jag gick i gummistövlar hela sommaren och kunde inte sitta i gräset, inte ens på en filt. Jag började lysa med ficklampa i rummets alla hörn innan jag kunde somna på kvällen. Kvisthålen i trätaket var riktigt jobbiga eftersom jag är närsynt - ett av dem kunde ju vara en spindel. En gång stod jag en halvtimme och väntade vid en springa i väggen där jag sett en spindel krypa in. Jag kunde inte sova och veta att den fanns där.
Det var svårt att be om hjälp också. Ofta blev jag paralyserad och kunde helt enkelt inte öppna munnen. Kanske kunde det höras på min andning eller så fick jag kommunicera med "mmmm". Och när någon försökte hjälpa en kunde det också bli fel. Andra förstår inte allvaret. Viftar lite med en handduk och säger att "Nu är den borta". Det är den inte, spindlar dör inte av handdukar, de får bara en chans att springa och gömma sig.

Det är ren och skär galenskap. Jag vet att spindlar är helt ofarliga. Jag vet att jag lätt kan döda dem. Men förnuft hjälper inte på en fobi. Det som gör mig mest illa till mods är inte att spindeln är här NU, utan tanken på hur länge den har varit här. Har den krupit på mig när jag sovit? Har den haft sina äckliga ben på min kropp? Tanken på att inte ha kontroll.

Men jag har blivit otroligt mycket bättre de senaste åren. Jag har försökt sluta med en sak i taget - ficklampa, stövlar och så vidare. En sommar bestämde modern att jag fick 100 kronor varje gång en spindel kröp på mig. Efter mycket gråt och panik kunde jag ha en spindel i handen. Varje vår måste jag lära mig lite på nytt efter en spindelfri vinter, jag låter dem krypa över handryggen under kontrollerade former. Idag har jag inte kvar någon av mina ritualer - i somras kunde jag till och med gå barfota! Jag har fortfarande svårt för spindlar, men jag planerar inte mitt liv för att undvika dem. Fobin har blivit en helt vanlig skräck. Friheten berusar.

01 mars 2008

Nedräkning

Om två timmar och fyrtiotvå minuter befinner jag mig i samma lokal som Magnus Betnér. Mannen som pratar om fittpiercing och judar som ingen annan. Jag lägger min kväll i dina händer, Magnus.



Uppdatering: Och visst var han underbar. Svävade därifrån. Folkmord, självmord och Kjell Lönnå i en perfekt blandning. Konstigt att 90 minuters bitterhet kan få mig så lycklig.