Min Muhammed

När Göran Hägglund sa att SD och V var lika illa blev jag uppriktigt förvånad och upprörd på en nivå som är svår att förklara. För även om de borgerliga partierna står så fruktansvärt långt från mina värderingar så trodde jag att vi delade en grundläggande respekt för varandra där vi är överens om att vi är oense, men att vi står på samma sida om en mycket viktig gräns. (En analys som jag själv var alldeles för arg för att göra är att Hägglund härmed öppnar för samarbete med SD, eftersom KD faktiskt har samarbetat med V om till exempel motioner)

Men det är valspurt och även om det är oroande att Hägglund vill plocka billiga poänger så borde det inte vara överraskande. Personligt blev det först senare.

Närmare bestämt när en vän fick Hägglunds uttalande kastat i ansiktet av en bekant. En bekant som sedan tyckte att det bara var lite skoj och inte alls något personligt. Men hur skulle det kunna vara något annat än personligt?

Saken är den att varken jag eller min vän har partitillhörigheten i blodet, vi är inte något litet finger på en stor partikropp. Vi tänker själva och håller självklart inte med något parti till hundra procent. Det finns mycket kritik mot vänstern som jag kan förstå. Som är befogad eller beror på förståeliga missförstånd.

Men. Det betyder inte att politiken är en småskojig fotbollsmatch där man kan hålla på det ena eller andra laget lite hipp som happ. Det är mer än en halsduk som är randig i rätt färger. Vi har en mångårig och stark övertygelse som helt och hållet bygger på en tro på alla människors lika värde. Som bygger på respekt och rättvisa och att vi ska ta ansvar för varandra.

Att då bli hopbuntad med rasister - som bekänner sig till själva motsatsen till vår ideologi - är ingen retsam gliring, inget rått skämt. Det är en grov kränkning. Inte av ett parti, utan av de människor som utgör partiet. Och jag förstår inte hur man inte kan förstå det.