Oj

Åkte till Östersund, sorglös och redo. Klev av bussen och ungefär fem minuter senare slog verkligheten till. Ensamheten. Det var tre år sedan jag gjorde det här sist - flyttade till en stad jag aldrig besökt och där jag inte kände någon enda människa. Hur gör man?

Vantrivs i min fula lägenhet med standardmöblemang och en ventilation som brusar dygnet runt. Värst är det i kök och badrum, så fort jag kliver in där kan jag inte tänka på annat än att kliva ut igen. Man kan spela musik förstås. Sova med öronproppar kanske. Möblerar om så rummet känns trängre. Hänger upp gardiner så det blir mörkare. Vill ha det trångt och stökigt, liksom kramas av möbler och ägodelar.

Jag gnäller. Sitter i en underbart fin stad med sjö och berg och sol och mysiga butiker och gnäller. Det är så här det känns att vara lite vilsen. Hade glömt det sedan sist bara.

Hittar biblioteket, och minns de första dagarna i Sundsvall när biblioteket var min fasta punkt. Här har bibblan öppet nästan jämt och där finns kartor, fika, trådlöst internet och jämtlänningar. Så bra. Och på måndag får jag yoga, samma yogaskola som i Karlstad finns här i Östersund och jag har tjatat mig in fast terminen är nästan slut.

Klipper mig för av någon anledning känns det viktigt att se bra ut i håret första dagen på jobbet.

Försöker förbereda mig. Läser om politiker och jämtlandsvisan och yran och presidenten i en enda röra. Läser tidningen såklart. Inser: Jag kan inte plugga mig själv till en infödd jämtlänning. Östersund blir inte Karlstad tack vare lite wikipedia.

I borgen samlas gamla sommargänget för att skriva om svampar och bär, gårdsbutiker och byggprojekt. Men jag ville inte det, jag ville vidare. Jag valde norr, vackra norr.

Nu får jag ge det tid. Vänta in måndagen då jag äntligen får börja jobba och kan låta vardagen gripa tag i mig. Ha en karta i väskan och sex ord i hjärnan: Vad, var, vem, när, hur, varför. Inte tänka, bara göra. Hakuna matata, så spännande det ska bli ändå.