14 februari 2012

Berusa mig gärna

Tycker att jag brukar vara cynikern i min bekantskapskrets. Men jag förstår inte alls de senaste dagarnas ironiserande över att folk sörjer Whitney Houston och är tacksamma för vad hon gjort. Statusuppdateringar om att man "väntar ivrigt på facebookstatusar från folk som tycker att Whitney Houston har gjort SÅÅÅ mycket för deras liv, precis som när Michael Jackson dog."

Ja?

Även om inte just Whitney Houston betyder mycket för mig, så finns det många artister, författare och konstnärer som har påverkat mitt liv. Så många som jag beundrar, respekterar, hämtar kraft och inspiration ifrån. Sådana som har lugnat mig eller väckt mig. Har vi inte alla häpnat över hur någon tycks ha fått tag i en bit av vårt innersta och gjort en bok eller låt eller film av den? Eller bara ryst till av en röst? Det är just vad kultur ska vara. Berörande, berusande, bejakande, behövd!

Hemma

Det är något jag ser när jag kommer hem. Lutar mig mot dörrkarmen. Lägenheten är lite stökig, den där tavlan hittade sin plats i morse och jag har köpt tulpaner. Oj vad jag bor här nu.