Ge mig tillbaka mitt Sverige

Vaknar och förvånas över att himlen är så ljus. Jag trodde att den skulle vara mörk och blixtrande som över Mordor, som ett tecken på vad som komma skall. Vaknar och tänker att jag gör det inte, jag kliver inte upp till den här världen, jag erkänner den inte.

"Ditt land. Ditt val." stod det på flygbladen som SD lade i brevinkastet i valrörelsen. Då tänkte jag att ja, det är mitt land och ja, det är mitt val och det är ju synd för dig Jimmie. Nu när jag vaknar är det inte mitt land längre.

Men det bästa inlägget i debatten är när en vän citerar just Sagan om ringen:
"Always after a defeat and a respite, the Shadow takes another shape and grows again.
'I wish it need not have happened in my time' said Frodo.
'So do I' said Gandalf, 'and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given to us'"

För när jag läser Lena Sundströms "Världens lyckligaste folk", om utvecklingen i Danmark, är det resignationen som skrämmer mig mest. Hur en majoritet av befolkningen känner sig som gisslan åt en extremistisk minoritet. "Det är hemskt, men vad ska man göra?" Rycket på axlarna.

Idag är en sorgedag. Och jag önskar att jag fortsätter må precis lika illa som jag gör idag, så länge SD finns i riksdagen. Vansinnet ska aldrig normaliseras. Men sorgen får inte vara av den förlamande sort som får oss att stanna kvar i sängen. Det har vi inte råd med.

Minns detta: Vi är fler än dem. Drygt 333 000 personer röstade på SD, som det ser ut nu. Vi är fler än dem. Och vi ska vara vittnen till vad som nu sker. Vi ska slå vakt om VÅRT Sverige.