31 augusti 2008

Påväg

På väg. Vill alltid skriva det som ett ord, för det är något mer än en beskrivning av var man befinner sig. Ett fenomen: Påväg. Jag byter stad, byter liv. Lämnar en tioli i Värmland och åker för att träffa Sundsvalls-tioli. Jag har längtat efter henne. Imorgon är det föreläsningar igen. Universitetslivet kan börja!

Broderns 8-årskalas i går. Hela klassen och några fler var bjudna, 16 ungar blev det. Och jag sprang runt med tårta i ena handen och gammalt presentpapper i andra, kånkade plankor och stubbar till skattjaktsbanan, konverserade ungar och dog entusastiskt i alla fall de första fem gångerna jag attackerades av zombier och vampyrer. Allt med stora lökringar under armarna. Det var så kul! Det var första gången Brodern hade så stort kalas, och kanske sista. Nästa år är de nio år och vill väl ha "coolare" kalas som disco, pyjamas eller teman, med bara några bjudna.

Tåget rullar in på stationen, i ett Sundsvall som är romantiskt ljussatt med låg kvällssol. Luften är klar men över Sidsjön vilar grillos. Esplanaden blommar, drakarna är ute, jag får väja för mördarsniglarna. Allt är som det ska. Detta är mitt hem.

29 augusti 2008

Betraktelse

Medan marken rasade under mig
och världen vände
fortsatte tvättmaskinen att brumma
och disken torkade i köket

28 augusti 2008

JAG ÄR BÄST

Idag klarade jag teoriprovet. Blev så där ärligt själaglad, mass-sms:ade och myste ännu mer när alla grattis vällde in.

I Lottens familj har de en skrytstund varje dag, då man ska säga "Jag är den enda som...". Lotten skriver: "Vid middagsbordet har vi haft gäster som för första gången någonsin har vågat berätta om hur duktiga de är egentligen".

För mig betyder ordet skryt något annat. Oförtjänt stolthet, ungefär. Att skryta är att vräka på överdrivet mycket. Men att vara stolt och glad över det man lyckas med, att vara ärlig med det man är en jävel på, det kan bara vara sunt.

"Storytelling kommer att vara fortsatt viktig"

...säger Sydsvenskans nytillträdde chefredaktör Daniel Sandström till Medievärlden. Och jag ryser. Vad faan är storytelling?

26 augusti 2008

Fältstudier

Här sitter vi. De utstötta, utgallrade och utpekade. Utanförskapet självt. Gamla, sjuka, studerande, föräldrar, handikappade. Och så jag, betraktaren. Två kvinnor ser igenkännande på varandra, skiner upp.
- Hur är det, är det bra?
- Nej.
För det är det ju inte. Väntrummet är fullt, det är minst tretton nummer före i kön. Några har gett upp och gått. En desperat anhörig haffar en handläggare i farten. SVT är här och spelar in. Ett inslag om hur svårt det är att få kontakt med myndigheten. En ung och stjärnögd mamma nynnar för sitt barn medan minuterna går. Jag är på försäkringskassan för att testa offentlighetsprincipen.

Det går sådär, de vill inte lämna ut någonting. Jag hänvisas till ett telefonnummer. I min hjärna låter det mer komplicerat att se en allmän handling via telefonväxeln än via receptionen. Jag är rätt säker på att de gjorde jävligt fel. Men jag tar det lugnt, och säger som Morran: Jag kommer tillbaka.

23 augusti 2008

Snuttefilt för vuxna

Nej, jag menar inte lådvin. Den här sommaren har jag hittat en ypperlig snuttefilt när världen rasar omkring en. Scrubs och barnböcker. Välbekant, enkelt och för det mesta med lyckliga slut. Funkar när man känner sig liten, ensam och tom.

22 augusti 2008

Oj oj

Jag och Brodern var och såg Kung Fu Panda, som var oväntat bra. Men att läsa beskrivningen på SF:s hemsida leder osökt till frågan: Använder SF Google Translate?

"Gladlynt, stor och lite klumpig är han, Po, världens största Kung Fu-fantast. Ingen av dessa egenskaper är ju inte direkt någon fördel i hans jobb, som består av att laga mat och servera i familjens nudelrestaurang sju dagar i veckan. En dag förändras hans liv dock drastiskt, då han oväntat blir utvald att studera Kung Fu under den legendariskemästaren, Shifu, tillsammans med sina idoler , De Fruktade Fem.Oväntat får de snart användning för sina kungskaper - Fredens Dal, måste räddas från en ondsint inkräktare, snöleoparden Tai Lung. Kan Po rädda alla från detta hot och kommer hans dröm att bli en Kung Fu-mästare blir verklighet?"

21 augusti 2008

"Det går framåt, men sakta"

sa min nya körlärare till mig. Jag vet inte vad han tycker att jag ska göra åt det. Lära mig snabbare?

Han var också missnöjd med att jag missat en lektion. En glömd lektion som kostar mig 480 kronor. Vem tror han är mest missnöjd med det, han eller jag?

Älska kurslitteratur

Offentlighetsprincipen i praktiken är en sån där kursbok som legat i veckor på nattduksbordet innan jag förmått tvinga mig att läsa. Och sen, när jag väl börjar, är jag helt fast. Den är ett pedagogiskt mästerverk, full av konkreta exempel och lagtexter att sticka i halsen på motsträviga tjänstemän. Förslag på hur man bör utforma mail, förfrågningar, överklaganden. Plötsligt inser jag vad som är möjligt att göra med hjälp av denna abstrakta princip. Och det ger mig hjärtklappning. Jag vill genast komma igång!

20 augusti 2008

Korrekturläsaren är din vän!

Kan man verkligen tvinga journaliststudenter att läsa kurslitteratur som heter ”Offentlighets principen i praktiken”. Eller som innehåller meningen: ”Kvarlevor är generellt sätt överlägsna berättande källor”.

19 augusti 2008

Apropå Sverker

Apropå Sverker, har jag och fina M haft en hård dust om vem man helst delar livet med: Sverker eller Ernst. Hon satsar stenhårt på mys-Ernst, jag viker inte från Sverkers sida.

När det ska storbråkas vill jag hellre ha en ettrig Sverker som skriker ”Det här förhållandet har inte på långa vägar levt upp till mina förväntningar. Du har inte infriat dina löften. Ska det vara på det här viset?!” än en stillsam Ernst som viskar ”Men lilla älskling, nu lugnar vi ner oss. Jag ska baka vinbärspaj, och sen tar vi en kvällspromenad runt sjön. Inget mer bråk nu.”

Vad tror ni om mig?

Visst är jag teknikidiot ibland, men omgivningens bild av mig har gått för långt.
Samtal i tevesoffan:

Fader: Det är på ettan.
Jag: Jag kan inte byta kanal.
Fader: Tryck på ettan.
Jag: Det funkar inte.
Fader: Tryck på ettan.
Jag: Det går inte.
Fader: Tryck på ettan.

16 augusti 2008

Villkorslös lojalitet

Sverker har en svår tid i min bekantskapskrets. Hans skjutjärnsjournalistik är ute. Folk tycker att hans gåpåiga stil gör honom mindre trovärdig och skapar sympati för offret. I princip kan jag hålla med, jag tror också att lugna Sawatskymetoden är melodin. Men jag sviker aldrig Sverker.

Sverker är trovärdigheten personifierad. För mig behöver Sverker aldrig presentera fakta eller research. Säger han att något är illa, så är det illa. När Sverker morrar ”Ska det vara på det här viset?” morrar jag med. Hur skulle jag kunna tycka synd om offret, som ju är ondskan själv? Stora starka gubbar vill lura och vilseleda oss vanliga människor. Om inte Sverker fanns skulle de lyckas. Men Sverker rider till sanningens och rättvisans försvar.

Så ser min världsbild ut, det går inte att göra något åt. Jag kommer alltid att vara Sverker trogen. Och jag älskar reklamen där han är stålmannen… Så Sverker, om det känns tufft någon gång, kom ihåg detta:
”När hela världen säger nej, jag tror på dig” (Lisa Nilsson)

15 augusti 2008

Inte perfekt

Jag upptäcker att jag är språkligt inkonsekvent här i bloggen. Skriver Ipren med både stor och liten bokstav. Varvar stor och liten bokstav efter kolon. Titlar skriver jag ibland kursivt, ibland med citattecken runt. Jag är visst också människa. En smula skrämmande, men jag får acceptera det.

12 augusti 2008

Underligt



Alla inslag är inte lika självklara: Unga allergiker, Folktandvården och Djurens rätt.

11 augusti 2008

Manifest för kvällspress

Svenska Farmodern lämnade några pocketdeckare här. Sprängaren var jag säker på att jag läst, och dessutom sett filmen. Inget att ha, alltså. Jag skulle bara läsa slutet som var så spännande. Och lite i början, och lite i mitten…

Kanske har jag inte läst den tidigare, trots allt. Den här gången handlade den i alla fall om helt andra saker. Det var inte bara en vanlig deckare, och mördarens motiv var inte fantasilöst och taget ur luften.

Sprängaren handlar om att vara kvinna och chef. Om att kombinera familj och jobb när man älskar båda. Om att mötas med reflexmässig skepsis. Om skuldkänslor och dubbelbestraffning. Den är bra, intressant även om den innehåller lite otrevlig särartsfeminism. Men jag ser den inte som propagerande, utan snarare rapporterande.

Något som däremot är frustrerande är Liza Marklunds ohämmade förtjusning i kvällstidningsideologi. Vissa stycken är ren smutskastning av morgontidningar och upphöjning av kvällstidningar. Man behöver inte nödvändigtvis tycka allt man skriver, men jag kan inte låta bli att se Liza Marklunds personliga åsikt i propagandan:

”Morgonpressen brydde sig ju inte om sådant som var privat utan bara offentligt, med andra ord: Man berörde bara sådant som var manligt, politiskt korrekt och rumsrent och undvek allt som var känsligt, intressant och kvinnligt.”

”Så gjorde man på Dagens Eko, först det fina och allmängiltiga och opersonliga, sedan – i den mån det över huvud taget förekom – det obehagliga och upprörande. Om Ekot bevakade ett mord så fokuserade man nästan alltid på någon juridisk finess, aldrig på offret, de anhöriga eller gärningsmannen. Däremot kunde man göra sjutton inslag om apparaten som undersökte gärningsmannens hjärna, det var forskning och fint.”

”Nu hade Fina Tidningen hittat en klausul som gav huvudsponsorn rätt att dra sig ur spelen om den olympiska arenan inte var klar att användas den första januari det år spelen hölls. Annika orkade inte läsa hela artikeln. Om hon inte mindes fel fanns det flera tusen klausuler, och vad de innehöll var egentligen ointressant såvida inte någon av parterna avsåg att använda dem, ansåg hon. Men artikelförfattaren hade inte fått tag i huvudsponsorn för en kommentar. Ridå.”

Först på sidan 154 kommer lite kritik mot kvällspressen, då marknadsavdelningen vill rensa bort ”tunga” nyheter för att sälja mer. Men den heroiska chefredaktören ger självklart inte vika. I resten av boken kryllar det av reportrar som får beröm för att ha ringt och väckt anhöriga, och Annika Bengtzons moraliska tal om att anhöriga vill tala ut och det är inte upp till kvällspressen att ta ställning till om de är för chockade eller ej.

Visst finns det bra sidor av kvällspressen. Jag kommer inte på någon just nu bara… Och jag tror ärligt att Sprängaren vore bättre om den slapp vara ett manifest.

10 augusti 2008

Budskap










I am what I am, Störst av allt är kärleken, Jag gillar min matte ändå, Älska mer, Älskade barn, Bögar för surrogatmödraskap, Queer crips demand access, Dessmann - gör skäl för ert namn,

Jag tycker det är helt ok att du är heterosexuell, Bög Flata, Gud är kärlek.

09 augusti 2008

”Offrets sambo var misstänkt kvinnas goda man”

Se där en rubrik som kräver tankeverksamhet! Jag läste NWT på bussen till pride, och fastnade för några grejer. I den här artikeln är puffens första mening lättare att förstå: ”Den mördade 63-åringens sambo var sedan 2006 god man till den kvinna som misstänks för mordet.”

Ibland spelar det ingen roll hur korrekt tidningen är, det blir fel ändå. Min okoncentrerade hjärna förvandlar moderaterna från samarbetsvilliga till stöniga. ”M vägrar prata med höyre” läser jag. Men i verkligheten står det ”M pratar vägar med höyre”.

En harmlös artikel om tvestjärtar har ett slut som är desto mer dramatiskt. Det är en fråga till Anticimexmannen:
Vad är det märkligaste djuret som du har stött på?
- Det är mycket stora tropiska spindlar som följt med fruktlådor hit från tropiska länder.”

VA? Just när jag lärt mig att min spindelrädsla är irrationell. Tropiska spindlar låter minsann inte så ofarligt.

08 augusti 2008

Lagens väktare







Så lika, så olika

Igår var jag ute på en resa i världen. Jag reste med SVT. Först träffade jag Jennifer, som filmat sin egen glädje och sorg som en ”modern kvinna”. Det kändes väldigt självcentrerat att göra en dokumentärfilm av hur man diskuterar kärleksbekymmer och sex med sina vänner. Men allteftersom tiden gick upptäckte jag hur filmen inte alls handlar om Jennifer, utan om världen. Om kärlek och sex och familj och normer och samhälle och existens för alla människor.

En scen som biter sig fast är när Jennifer diskuterar sexlust med några indiska änkor. De säger att de inte har någon lust. Visst hade de sex med sina män förut, men nu längtar de inte efter det. Och hon frågar om de onanerar. Ordet finns inte på deras språk, så tolken frågar generat något om ”kvinnor tillfredsställer sig”. Kvinnorna missförstår och tror att Jennifer menar att två kvinnor skulle vara med varandra. ”Det går ju inte” säger de. När de förstår vad hon verkligen menar bryter de ut i ett skrattanfall som aldrig tar slut. Något så tokigt har de aldrig hört.
Först är scenen komisk. Sedan blir den bara sorglig.

En timme senare träffar jag Isabel, en colombiansk tjej som är ett år äldre än mig. Hon har bestämt sig för att gå med i FARC-gerillan. Tre månader ska hon tränas i djungeln, som ett slags lumpen. Sedan är uppdraget livslångt.

Det är värt att nämna att Kunskapskanalen ska visa en dokumentär med motsatt vinkel nästa vecka, för att balansera den här. Jag tycker det är helt okej att berätta en partisk personlig historia om Isabel, så länge man är öppen med det. För visst står FARC för hemska saker. Och vissa saker sticker till: Hur Isabel får en tillsägelse och undergivet svarar ”Jag vill verkligen be om ursäkt”. Hur Laura frågar varför de spränger broar som förstör folkets infrastruktur, när de samtidigt kallar sig folkets armé. ”Det bekymrar mig” säger hon, men får inget riktigt svar.

I stort är känslan i filmen en helt annan. Utan att beundra FARC måste jag beundra de här människorna i min egen ålder, som bestämt sig för att viga sitt liv åt väpnad kamp. Åt att förverkliga sin ideologi. Åt att kräva rättvisa.

I djungeln ryms också vardag. Småprat, småflirt, läraren som poängterar vikten av preventivmedel, toapapper som tagit slut, bråk om vem som lånat schampo, dans i natten. Men dansen avbryts när någon skriker ”Flygplan” och alla lampor släcks. Isabel väcks mitt i natten av kulsprutseld. Hon och en vän har ett stillsamt samtal om hur det skulle kännas att döda någon. Att de oundvikligen kommer att behöva göra det. ”Jag har inte tänkt på det” säger Isabel.

Isabel är inte den klassiska gerillasoldaten. Vanligast är förtvivlad arbetarklass som inte ser någon annan utväg, säger programledaren. Isabel är medelklass och gick på universitetet. Hon deltog på demonstrationer och fick ögonen på sig, hennes vänner arresterades. ”Jag tänkte inte sitta med armarna i kors” säger hon. Alla har sin egen historia om hur de gick med. En tjej sa till sin familj att hon skulle på gudstjänst, men smet till FARC istället. En annan hälsade på sin bror, blev övertygad, lämnade sin dotter till sina föräldrar och flyttade ut i djungeln.

Så är de färdigutbildade och ska skiljas åt i mindre grupper, för olika uppdrag. En kille packar sin ryggsäck medan han säger hej då till Isabel. Han säger att de kanske aldrig ses igen. Hon säger att de tillhör samma familj nu. Det märks att han har svårt att gå därifrån. Han upprepar sig, packar långsamt, vill ta henne i hand flera gånger. Sista gången de tar i hand håller de kvar varandras händer medan han går bortåt, tills händerna måste glida isär. Han säger ”Det har varit ett nöje att tillbringa den här tiden med er”.

Jag är helt fast. Ofta när jag hör talas om människor som gör stora och svåra saker tänker jag att de är så annorlunda mig. De lever i en annan värld, är fostrade annorlunda, har inget val. De måste vara modiga. Men de här två som håller varandras händer, är också precis som jag. Och jag väntar på en eftertext som talar om hur det gick för alla. Var är de nu? Lever de? Det kommer ingen sådan text. En timme kände jag Isabel, nu träffar jag henne aldrig mer.

Sårad manlighet - pöh!

Den där tidningen jag citerade angående kvinnors lycka, tycks inte bara ha en märklig kvinnosyn utan en märklig människosyn rent allmänt. I ett annat nummer hittar jag denna ingress:

”Danska män har den sämsta spermakvaliteten i världen. Två av tio unga män måste inse att de förmodligen inte kan bli biologiska fäder. I Sverige ser det något bättre ut, här har cirka var sjätte problem med att bli pappa. Det är tufft för männen som såras i sin manlighet, och det är ett nästan outhärdligt dilemma för de kvinnor de lever tillsammans med. Ska de välja kärleken eller möjligheten att få barn på naturlig väg? Följ med forskarna bakom de skrämmande siffrorna…” och så vidare. Min kursivering.

Eh…va?
Vad är det för manlighet som såras? ”Åh nej, jag har inte friska spermier, jag är ingen riktig MAN! Hur ska jag nu kunna borra, meka med bilen och bära tunga saker med trovärdighet?”
Och vad är det för kvinnor sen, som hittat mannen de vill ha familj med men som mer än gärna sticker ut och letar vidare. Bara för att familjen inte kunde bildas exakt enligt ABC-boken. Hur skulle ett knivigt val någonsin kunna stå mellan kärlek och naturlig fortplantning? Har man bestämt sig så fixar man väl det på annat sätt.

Okej om de hade skrivit om den sorg det kan innebära när man först inser att man inte kan få biologiska barn. Eller om de slitningar som behandlingar, utredningar, adoptionsväntan innebär för förhållandet. Men sårad manlighet och kvinnor i valet och kvalet – bespara mig det!

07 augusti 2008

Bara bröst... med mera





Ovan: Snopptomten åkte cykelkärra genom paraden.
Nedan: Inte bara ben, utan bara ben.




06 augusti 2008

Bästa geggan

Dagens tips är påverkat av alla dessa Må-bra-tidningar jag plöjt idag. Men innehåller också lite egen kreativitet:

Blanda olivolja, salt, havregryn och lite okokt ris till en gegga att gnugga dig med i duschen. Bortsett från att man känner sig som en bisarr maträtt är det himla skönt och förhoppningsvis både peelande och mjukgörande. Billigt är det också.

Kvinnors lycka

Läser i en hög med tidingar jag fått. Det är sådana där Hälsa, Må-bra, i-form. Tidningar som ska värna om läsarens välmående, men samtidigt berättar att man måste träna armarna för annars får man gäddhäng som gör en för ful för att ha ärmlösa kläder. Ett av tipsen är:

"Börja dagen med att ge dig själv positiva omdömen i spegeln: 'Jag är duktig, jag är vacker, jag är en bra mamma.' Upprepa dem under dagen. Gör det till en vana att känna efter och se vad som händer med ditt humör och din energi."

Det är Ole Henriksen som tipsar, en dansk skönhetsguru. Jag blir så ledsen. De feministiska glasögonen blev för tunga för mig, så jag tillät mig att ta av dem en stund. När jag nu försiktigt tar på dem igen får jag allergiska reaktioner.

Pride 1: Blicken

05 augusti 2008

PRIDE

...har jag varit på. För första gången i mitt liv. Och allt teoretiserande man kan hålla på med, det bara rann undan. För Pride var ren glädje. Folkfest. Och polisen behövde inte ingripa i år. Nu ligger en drös med bilder och väntar på sortering. De kommer upp här, så småningom.

04 augusti 2008

Vi bortskämda ungdomar

Kajsa Ekis Ekman skriver om "den grundlurade generationen" (Ordfront i maj). Det är vi det. En generation unga som så fort vi klagar kallas bortskämda. Som får höra att förr var det annorlunda, då gick man tre mil till skolan och mjölkade kor och öppnade grindar för någon extra slant och kämpade på och klagade inte för det.

Samtidigt berättar Svågerns mormor att hon fick ett telefonsamtal dagen efter hon slutat skolan. De ringde för att de hade hört att, jo, visst var hon färdigutbildad nu och ville hon kanske börja jobba på måndag, fast jobb?

(Jo, visst finns det många som har det värre. Det ständiga argumentet för att inte sträva efter förbättringar. Ett riktigt pissargument.)

Vi har lärt oss bostad och jobb är lyx. Vi ska ständigt visa tacksamhet. Den som vill ha fast jobb är lite omodern, lite gnällig, lite orealistisk. Man måste faktiskt kämpa sig fram. Det som krävs av oss är ständig entusiasm och ständig tacksamhet. Knyta kontakter, nätverka. Kajsa Ekis Ekman skriver att vi "avstår från rättigheter i utbyte mot möjligheter".

Etableringsåldern (då tre fjärdedelar av årskullen har arbete) är 28 år. 1990 var det 20 år.

Kajsa skriver:
"Vi trodde att vi hade alla möjligheter, vi kunde studera i Europa, internet och världen öppnade sig för oss. Den lysande röda mattan ledde upp för trappan till jetplanen - men när vi kom hem och bad om det mest självklara: någonstans att bo och ett riktigt arbete, då var dörrmattan undanryckt."

Och:
"En vän till mig jobbar svart på ett kafé i Stockholm för åttio spänn i timmen utan rätt till lunchrast. När jag sa att hon skulle kräva lite mer och hota med att anmäla ägaren, sa hon: 'Men hon har varit så snäll och gett mig jobb.'"

Som jag känner igen det där! Så många vänner jag hört prata om sina jobb, om pissiga villkor. Och det tycks dem helt främmande att ställa krav. De är ju så innerligt tacksamma att de över huvud taget erbjuds jobb. Deras arbetsgivare är en himmelens ängel.

Och jag kan inte säga något - att studera är en oerhörd trygghet. Jag har inte provat att jobba under de där villkoren. Jag vet inte om jag skulle göra annorlunda.

Det är en bra artikel. Läs.

03 augusti 2008

De bästa medlen att hålla sig frisk och sund är...





...ändamålsenlig föda, sol och luft, kroppsrörelse och vila. Allt enligt Kokbok för skola och hem - Födan, hemmet, ekonomin av Elsie Johnson, Kate Carpenter och Iwan Bolin. Året var 1950.

02 augusti 2008

I natten

Stjärnögon gnistrar över svartmörka grantoppar. Under fötterna knastrar gruset medan dimman smeker ängsgräsets frökroppar. Jag hör mig själv andas och ser mina andetagsmoln segla ut till yttre rymden, till evigheten. När jag blundar förnimmer jag livet och rörelsen omkring – det ger trygghet men stör inte. Det är nära men långt bort. Jag vet att det finns andra människor, andra platser och andra liv. Jag vet att det finns andra känslor. Men just nu är det bara jag och universum. Under mig slingrar sig underjordiska livskanaler av rötter. Ur det mörka, fuktiga hämtar träden kraft att sträcka sig mot himlen, att bilda mörka siluetter bland stjärnornas ljus. De hittar liv under markens frostskorpa, och för med sig doften av jord och harmoni hit upp.

Luften är tom och klar som flytande glas. In bland granarna sträcker sig hemliga gångar med okända äventyr, klara att utforskas närhelst jag får lust. Plumsig, sjunkig mossa erbjuder sängar åt knytt och lindring till såriga fötter. Kanske ska jag också sova där.
Löven spelar ohörbar musik, den känns bara som en vibration i bröstkorgen. Runtomkring dem gnistrar stjärnreflexer till i trollsländors vingar. Imorgon är alla sländor döda, men inte ikväll. Här finns vatten också. Mitt i mossan sänker sig en källa där ytan darrar till ibland när någon snuddat den. Jag vet att andra vandrar vid min sida. Vi talar inte med varandra för vi har inget språk. Men ibland ser jag deras ögon glittra bland grenarna i skogen, mellan grässtrån och i källans vattenringar.

(En tidsbegränsad beskrivning av min idealmiljö, från textkommunikationen. En oas att fly till)

01 augusti 2008