28 februari 2011

Att vara eller inte vara snygg

Jo, jag vet att mode är en stor grej på Oscarsgalans röda matta. Men jag blir ändå lite illamående av detta ständiga betygsättande av utseende, på en filmgala. Kvinnorna är vackra, bedårande, förtjusande, bla bla. Och från hyllandet är det så nära till hånet: Hur tänkte de där, usch vilken nyans, pinsamt, omodernt, för mycket löshår, fel smink och så vidare. Så befriade männen är från det där, i sina kostymuniformer.

04 februari 2011

Pysseldöden

Jag har nära till irritation just nu. Med det sagt: pysselföretagets vårkatalog fyllde mig med helig vrede. Allt annat är en underdrift.

Det började redan på första sidan, där jag erbjöds köpa en materialsats med fanerägg, vita fjädrar, pärlor, knappar och dekorpapper. Av detta skulle jag göra "romantiska vintageägg". Det var egentligen inte det felaktiga och tramsiga bruket av ordet "vintage" som irriterade mig. Utan en anda som genomsyrade hela katalogen.

Jag förväntar mig att en hobbykatalog ska tillhandahålla färger, tyger, pärlor, papper, lera, ståltråd, stenar, flirtkulor, träbitar, glitter, lim, fjädrar och sånt.

Dessa färdiga materialsatser är något annat. Klistra fast ett par ögon där, och en fjäder där, och så har du pysslat en egen påskkyckling. Fyll i färg längs den här linjen, så har du gjort ditt eget kurbitsmåleri. Och så vidare. Jag förstår inte. För det finns ju inget tvång att pyssla. Du måste inte. I brist på idéer och inspiration får man låta bli. I brist på engagemang får man låta bli. Det finns ingen obligatorisk pysseltimme när du måste sitta med lim och färg.

(Samma irritation känner jag inför pulver som ska blandas med vatten för att baka sina alldeles egna muffins. Snälla vän, det går an att köpa färdiga.)

Det är det ena. Det andra är vilka saker de har mage att tycka att jag ska lägga tid på att tillverka. Visst kan det vara kul att göra ett eget kort ibland, eller klä in en ask kanske. Men detta sopberg av pyssel. Av gullegull, av pasteller. På produktbilderna har de tagit något vardagsmässigt och liksom kräkts pyssel över det. Det är saftflaskor fullkomligt inklädda i vimplar och etiketter och tygskynken och spetsbårder och stämplar. Och jag vill ringa och skrika "Är det här vad ni tycker att jag ska göra med mitt liv?!"

Nej, jag tycker inte att varje minut av livet måste ägnas åt meningsfullheter. Inte alls. Men att sakta närma mig döden i sällskap av en vägledning för hur jag tillverkar "fräscha vita tuppar med färgglada fjäderstjärtar". Där går min gräns. Jag tror att till och med ett avsnitt av Two and a half men skulle vara mer givande. Och då ska man veta vad jag tycker om
Two and a half men.

Saknan

Saknar lägenheten i Göteborg. Stora köksbordet och trasmattorna som egentligen aldrig var mina. Att gå rakt ut i Kortedalaskogen och ploppa upp någonstans i Bergsjön. Brödlukten och spårvagnssången om nätterna. Saknar bron till Annersia i Östersund. Utsikten från Stocketitt, och hembygdsgårdens Kjell som är så varm som en människa kan vara. Och Sundsvall, underbara Sundsvall. Norra Berget, Sidsjön med de tama svanarna, Barista och Evolet och Tant Anci, universitetet som ser ut som någon liten korsvirkesby. Andfåddtrappan. Våldtäktsparken. Alla de här platserna har sin egen luft, som jag vill andas av idag.

02 februari 2011

Synd om, eller?

Tänker på vad man får och inte får känna. Och vem man i så fall ska stå till svars inför.

Det finns ett gäng känslor som är så fula att man måste skämmas om man känner dem. Bitterhet. Hat. Avund. Kanske är det något jag har med mig hemifrån, för Systern har beskrivit samma inställning.

På gymnasiet fick jag fler nyanser att se livet med. Vapenbrodern introducerade bitterhet för mig. Och när jag alldeles förskrämd erkände min avund- och svartsjuka inför kuratorn så ville hon inte utplåna den utan sa "Jamen föreställ dig att du kokar de där tjejerna i olja eller något." Jag lärde mig att var sak har sin tid. Hat kan vara ett bra verktyg, en fas du måste igenom utan att fuska dig förbi. Det är inte farligt att känna saker, däremot är det ganska dumt att ignorera känslorna och tro att de därmed ska försvinna. Det är min övertygelse idag.

Men en oväntad känsla utgör fortfarande tabu nummer ett. Jag inser det först nu. Den till synes okonstruktiva ledsenheten. Det känns som om jag ser ett mönster som förut har varit osynligt för mig.

När Vapenbrodern har mått dåligt och delat det med mig så har jag dels känt tacksamhet, för att jag tycker att det är ett väldigt fint förtroende att släppa in någon annan i det mörkaste. Dels har jag känt: Satan vad det här är otäckt. För jag vill fixa allt. Jag tänker att meningen med att visa sitt mörker för någon är att mörkret ska bort. Och så blir jag inte klok på hur jag ska kunna utplåna någon annans mörker.

Jag har också delat mitt mörker med honom, och varit så glad för hur han hanterat det. Alltid har han kommit med rätt kommentar, något cyniskt och humoristiskt som är medkännande samtidigt som det flyttar fokus och får mig på bättre humör.

Det är så vi gör. Analyserar och distanserar och drar upp strategier. Försöker muntra upp. Säger att nu kan det bara bli bättre, och har du tänkt på... Försöker göra något åt. Hitta nya vinklar. Vill trösta. Fixa. Så är det inte bara mellan honom och mig, utan i alla mina relationer. Vi pratar om det svåra, men bara med ett outtalat syfte att fixa det. Vad kan säga så att han mår bättre? Hur kan jag beskriva det mörka så att det inte blir för otäckt för den som lyssnar? Så att det ändå låter lite hoppfullt?

Och ibland, när någon har visat att de vill lyssna på det där ledsamma, så har jag sagt tack men nej tack. För jag vill inte ha någon stämpel som den ledsna tjejen. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill vara lösningsorienterad, klara mig fint, klara mig själv. Inte en gnälligt ältande och okonstruktiv person, av den typen som jag själv har så svårt för. Ibland har det såklart varit en ren överlevnadsstrategi. Jag har inte tid att vara ledsen nu, jag orkar inte känna det där nu.

Eller: Rationalitet. Jaja, men det finns ju andra som det är mer synd om än mig. (Och det är det ju inte bara jag som tycker. För en gång satte jag faktiskt ord på hur min och X:s relation inte gav någon plats för mig att vara ledsen, för hur dåligt jag än mådde så kunde jag inte konkurrera med X, som alltid mådde sämst av alla. Och den jag delade det här med tittade förvånat, oförstående, på mig och konstaterade "Ja? X mår ju sämst." Poängen gick förlorad.)

Ett klargörande: Jag är djupt och ärligt glad för dessa människor som vill analysera, distansera och strategisera med mig.

Men det slår mig, det riktigt överraskar mig: Tänk om det faktiskt har varit synd om mig ibland? Helt osannolikt är det inte. För om var sak har sin tid så borde även det ledsna ha en plats. Tycka-synd-om borde ha en plats. Väl.

Vi är så rädda för att fastna i ältande och självömkan. Eller att det mörka ska vara obärbart för våra vänner. Vi vill direkt till nästa fas, genom att hoppa över den första. Bråttom vidare. Vi (jag) tror att ledsen och stark är motsatser.

Nu syftar jag inte på det vi lärt oss av livet: Att inte blotta strupen för vem som helst, hur som helst. Utan om hur vi gör i verkligt nära och goda relationer, där vi delar det djupaste. Trots att jag har delat mycket ledset så är jag osäker på om jag i vuxen ålder har visat det oreserverat ledsna för någon. Det som finns om natten i sängen, de där enstaka gångerna när jag snurrar runt utan att kunna sova. Eller som en tyngd i kroppen ibland.

Att överlämna det ledsna knytet utan fixarsyften, och utan hänsyn till mottagarens eventuella obehag. Gör folk så? Jag tror att vi borde det. Jag tycker att vi borde börja med att tänka tanken.

01 februari 2011

Idealen förändras

Så här säger friherrinnan i - suprise surprise - Fru Marianne om just tramsiga nyförlovade Marianne:
"Det är riktigt rörande att se Marianne, snövit, oskyldig, som hon är. Ja, fru Björk, det visar vad en omsorgsfull uppfostran kan åstadkomma, till och med i våra tider. Jag tror mig kunna säga att - så fästmö hon är - tänker hon på ingenting. Ett riktigt duvosinne! - Vad jag blir upprörd när jag hör dessa nya idéer, om att unga flickor skall veta allt möjligt - läsa anatomi och allt vad tänkas kan. Vilken råhet i tidsandan - Det vore just smakligt med så väl bevandrade ungmör!"

Och så mansidealet. Jane och Lizzy i Stolthet och fördom vet bestämt hur en man ska vara. Så här översvallande smickrande beskriver de Mr Bingley:
"- Han är just vad en ung man bör vara, sade [Jane], förståndig, godlynt, livlig, och jag har aldrig sett ett så behagligt sätt - så otvunget men samtidigt belevat.
- Han ser bra ut också, svarade Elisabet, vilket är en mans skyldighet, om han möjligtvis kan. Hela han blir därigenom fullkomlig."

Scen från senhösten

Utanför Cyrillushusets fönster drar en man upp jackärmen för att titta på klockan. Änder simmar runt statyerna i dammen. Ett par cyklar förbi och de har hjälm. Kanske är det Per och Pernilla Strömgren, stans hängivnaste cyklister.

Det här är Karlstad, och jag tycker om det.

Här inne i Cyrillushuset är konsten så betryggande tråkig: tavlor med deprimerade blickar, en häst som tuggar på en äng, och en byst av någon gubbe.