Mognad

Hitills har jag inte direkt märkt av åldersskillnaden i klassen, mer än att det finns de som minns när det bara fanns TVÅ tevekanaler. Och jag har inte känt mig särskilt liten utan snarare jämnårig med de flesta. Men idag kändes det av: jag har aldrig förut hört någon prata med sådan självklarthet och sådant lugn om sig själv och om svåra saker. Det väckte min beundran, och fick mig att inse att det finns stadier kvar för mig att utforska. Texten här nedanför är skriven för något år sedan men blev aktuell idag igen:

Ibland är man så säker på att man har något särdeles mörkt i sig
Något ont och unikt som ger mig rätten att må dåligt för mig själv
Och inte släppa in, inte släppa ut
Dom andra kan ju inte förstå

Men sen upptäcker man att också grannen
har en psykotisk moster inlåst i garderoben,
en vidbränd docka under kökssoffan och en
drunknad kattunge i swimmingpolen
Och vad gör man då?

Ärlighet varar längst

Föreläsning om bildanalys idag. Till slut frågar en stackars student: "Men kan det inte bli så att man överanalyserar och förstör bilden?"
Föreläsaren svarar: "Jo, men det är det som är meningen med bildanalys"

Senare säger samma föreläsare:
"Jag håller med om att det är väldigt omständigt. Men vi är akademiker, vi ska vara omständiga. Särskilt om ni ska hoppa från bildjornalistik till reklam sen, som ni dessutom kommer tjäna mer pengar på."

"Där ljuset är starkast är skuggorna som djupast"

(citat Goethe)

"Jag ska måla hela världen, lilla mamma"

(citat Anita Hegerland)

Spänn av med bubbelplast!

Det har hänt att jag förfärats över hur brodern åker pulka eller spelar krocket i dataspel. Det kan väl aldrig vara lika kul som i verkligheten?

Men det var innan jag upptäckte bubbelplast! Vid stress, uttråkning, rastlöshet - spänn av med bubbelplast.

"Mitt hem är min borg"

(citat Edward Coke)

Det invigdes 1943. Ett under av modernitet. Kanske inledningen av en ny era inom mentalvården. Sidsjöns sjukhus kallades humanitetens tempel.

Där fanns kvinnor och män, kroniker och sådana som skulle kunna botas, sinnessjuka och sinnesslöa (utvecklingsstörda). De värsta psykopaterna som begått grova brott var inlagda i huset Stormen, med höga tegelmurar kring rastgårdarna. Annars fanns där oroliga, halvoroliga och lugna avdelningar. Så kategoriserades de. Man sov i salar utan dörr, så att skötarna kunde ha uppsikt över alla direkt från korridoren. Man duschade tillsammans, gick på toa tillsammans, åt tillsammans, borstade tänderna tillsammans, jobbade och rastade tillsammans. Den som var extra störande och "osnygg" fick ett enkelrum. Eventuellt låst.

Psykofarmaka fanns inte. Läkarna gjorde så gott de kunde ändå. Testade nya behandlingar och hoppades på det bästa. En behandling var insulinkoma: Att ge insulin till icke-diabetiker så de efter några timmars obehag hamnade i koma. Sen väcktes de med sockerlösning och fick kaffe med smörgås. Hjälpte en behandling så använde man den på de flesta, oavsett diagnos. Några blev bättre eller oförändrade, andra dog. Elchocker var populärt. För att inte tala om lobotomi. Kanske handlade det mer om att göra patienterna lättskötta än om att försöka bota och hjälpa dem. Kanske var det svårt att veta skillnaden. Hjälpte inget annat kunde patienten alltid bindas fast i sängen.

Där fanns olika former av arbete att sysselsätta patienterna med: tvätta, städa, rensa odlingarna, slöjda. Den som skötte sig och var lugn kunde få följa med personalen på promenad. En dansbana fanns det. Och inhägnade rastgårdar att besöka om vädret var fint.

Om anhöriga ville hälsa på fanns ett särskilt besöksrum. Från besöksrummet gick dörrar både till dagrummet och direkt till trapphuset - på så sätt slapp de anhöriga gå in på avdelningen.

Tiden gick. Mentalvården utvecklades. Psykofarmaka upptäcktes. Så småningom började sjukhuset avvecklas. Idag är det en flyktingförläggning. Och hotell, montessoriskola, teaterförening.

I historien fanns människor som tillfrisknade och fick leva ett värdigt liv. Människor som blev sämre och sämre. Människor som kanske aldrig varit sjuka. Människor som dog av behandlingen de fick.

Jag är övertygad om att det fanns ondska där: Vårdare och läkare som missbrukade makt och medvetet behandlade patienter illa. Men jag är också säker på att där fanns personal som brann för sitt jobb, som gjorde allt de kunde för att göra livet bättre för sina vårdtagare. Med till buds stående medel.

(All fakta kommer från boken Sidsjöns sjukhus av Mikael Eivergård)

Fårplågeri

Människor har ofta en bild av fårfarmning som en humanare industri än resten av djurindustrierna. Kanske för att man själv sett små flockar av ulliga gulliga får beta på idylliska sommarängar.

Men. I Australien klipps huden på fårens bakdel bort. Utan bedövning. Här finns mer info.

På Djurens Rätt kan man protestera mot djurplågeriet.

Tack Danmark för Peps

Idag har Skåne varit svenskt i 350 år, sedan Sverige och Danmark undertecknade freden i Roskilde 1658. Och frågan kvarstår: Ska vi gräva bort Skåne? Jag röstar nej. De har ju ändå gett oss Johan Glans, David Batra, Hasse Alfredsson, Marie Fredriksson, Svenska Akademien, Timbuktu, Zlatan och alla andra fotbollskillar, Sven Melander, Lukas Moodysson och framför allt Peps Persson.

För övrigt är Skånes landskapsfisk ål och landskapsfågeln är röd glada. Här kan du lyssna på skånska dialekter.

Lort-Sverige

Idag är det 126 år sedan Ludvig Nordström föddes. Mer känd är han som Lubbe, mannen bakom reportageserien Lort-Sverige. Han reste land och rike runt för att dokumentera den misär och den lort som folk bodde i på 30-talet.

Här ska man kunna lyssna på en del av ett reportage. Jag lyckas inte tyvärr. Däremot finns hela boken som löpande text hos Projekt Runeberg.

Som studerande inom media har jag hört hans namn många gånger. Han var en föregångare och blev en förebild inom granskande journalistik. Därför förvånas jag över hur lite jag egentligen vet om honom. Nästan ingenting. Jag får ta och köpa Lort-Sverige på bokbörsen. Lite journalisthistoria i bokhyllan är aldrig fel.

Att välja sitt ämne

Stora delar av ST:s TV-krönika handlade idag om skribentens magsjuka och hur mycket han spytt medan han skrev texten. Han försöker skriva om det på ett diskret sätt, men det går bara inte att skriva diskret om spyor. Är det vad man vill läsa om en söndagsmorgon? Nej.

The one and only

Björn visar återigen att det är han och ingen annan som har chansen att vinna hela melodifestivalen i Belgrad.

Del 1


Del 2

Konfrontation

Det är konstigt hur man fungerar. Jag flyttar till ett bostadsområde bredvid ett gammalt sinnessjukhus och tycker det är smått obehagligt. Vad gör jag åt det? Jo, jag går dit två gånger, en gång alldeles ensam och en gång med en god vän som tror på spöken. Sen bestämmer jag mig för att inte gå dit igen. Inte på en lång stund i alla fall.
Jag går till biblioteket för att plugga, men lånar istället en bok om sinnessjukhusets historia som jag sträckläser. Jag ser på gamla bilder och ritningar och känner igen mig: Där har jag gått, där har jag stått. Jag läser om lobotomi och insulinkoma och elchocker och mår inte så bra. Det handlar inte så mycket om spöken, snarare om allt det elände som ägt rum på den här platsen. På samma sätt som det vore obehagligt att besöka Auswitch, även om det "bara" är byggnader nu för tiden. Tegel och betong.

Men sakta växer ändå en tanke. Tänker mig mina bilder bredvid de gamla bilderna. Samma platser. Ritningar. Korta texter om sjukhusets historia. Som en sorts påminnelse, en tankeväckare, en fundering. Och jag tror att jag skulle vilja göra det. En utställning. Eller en fotobok. Eller kanske bara en hemsida. Om jag klarar det.

Och så har det redan gjorts. I tre år har Carina Möllerberg och Måns Berthas samlat arkivmaterial, letat upp gamla patienter och läkare, intervjuat, filmat och efterarbetat. Filmen heter Humanitetens tempel, som sjukhuset kallades vid invigningen. Intervjuer och en del dramatiseringar har gjorts inne på sjukhuset. I ST står det att Carina Möllerberg "har upplevt vistelserna i de gamla byggnaderna som obehagliga. Och hävdar bestämt att det spökar där.
- Man hör medicinkoppar falla i golvet fast det inte finns några där. Vi har faktiskt bandat ljudet om ingen skulle tro oss."

Jag lägger nog mitt projekt på hyllan. Men jag ska se filmen, den verkar riktigt bra. Och viktig. En annan projektidé vore ju att följa livet på flyktingförläggningen som flyttat in i de gamla sjukhuslokalerna, och sätta de bilderna bredvid bilder från sinnessjukhuset som det såg ut förr.

Husmodern vaknar

Den perfekta morgonen är att ligga i sängen och se solbelysta gardiner dansa i vinden medan morgontidningen prasslar i ens händer. En sådan morgon hade jag igår, och hur skulle en dag som börjar så kunna bli annat än underbar?

Jag plockade fram kvinnliga sidor jag inte ens visste att jag hade. Jag organiserade en receptsamling. Lagade lasagne, bakade paj och pizza. Två små smulpajer med hallon blev det också. Sen gjorde jag andra "kvinnliga" saker som att handla mat, diska och tvätta, men det gör jag ju i vanliga fall också.

Eftersom Ernsten i mig verkar ha vaknat till liv är det dags för ett ernstigt tips: Gör en bönröra (eller köttfärs om du är lagd åt det hållet) med tomatsås och lök. En bra blandning är kikärter, kidneybönor och svarta bönor med scharlottenlök. Gör gigantiska mängder och krydda med till exempel vitlök och mexikansk krydda. Använd samma röra till att göra paj, pizza och lasagne. Lasagnens vita sås, pajens äggstanning och pizzaosten ersätter du med en blanding av riven ost, keso och creme fraiche. När du sen är sliten efter allt knådande kan du äta tortillas med de sista resterna av bönröran och kesoblandingen. Och så har du matlåda för evigheter framåt, tjoflöjt!

För övrigt inser jag att den idylliska framtidsvisionen av mig själv bakande med mina tindrande barn inte kommer att bli verklighet. Jag tycker om att baka, men blir så fruktansvärt förbannad när degen inte gör som jag vill. Antingen den klibbar fast i bordet och kaveln eller bara glider omkring.
Och allting verkar hända samtidigt när jag ska baka och fixa: Bönröran bränner fast i kastrullen samtidigt som pajskalen ska ut ur ugnen och det finns ingenstans att ställa plåten för all yta är belamrad med mjöl och kladdigt hushållspapper och tomatsåsindränkta bestick och så bränner jag mig på plåten och rör om i bönorna så energiskt att tomatsåsiga kikärter flyger runt i köket. Inte så ernstigt.

Vad är grejen med män som heter Björn?

Pratar i telefon med modern som måste avbryta hastigt för att se finalen av På spåret. Ur led är tiden. Men det har sin förklaring: hon är nämligen hemligt kär i Björn Hellberg.

1991 - året då allting hände

Minnet av Galenskaparnas värmlänningar svepte in mig i barndomsnostalgi. Tiden då vi åt negerbollar (som det hette då) på fredagskvällarna, lärde oss frisörens sång utantill och skrattade åt Bert Karlsson och Ny Demokrati utan att förstå att det var det vi gjorde. Tack youtube för några av höjdpunkterna från Grisen i säcken. Ett tips är att lära sig "Bara Ben" utantill och köra som partytrick...


Staffan Pärs vs bossakungen Astor Kvarts (Ullas uppfostrande sång Min lille streber kom också med på slutet)


Bara Ben

Den som gillar Grisen i säcken eller andra alster av Galenskaparna rekommenderas fantastiska sidan Turderland, fylld med manus, bilder och kuriosa.

Tioli versus Den tredje statsmakten

Så. Åtta timmar och 14 000 tecken är till ända. Hemtentan är inlämnad. En av frågorna var: "Vad är publikens roll i det mediala kommunikationsflödet?" Jag fick bestämt bekämpa min lust att svara "Det kan du fundera på, Görel lilla", som Galenskaparnas värmlänningar säger.

Men kursen masskommunikation har faktiskt varit jävligt intressant. Jesper Strömbäcks bok Makt och medier rekommenderas till alla som är intresserade av hur medier, makthavare och medborgare påverkar varandra. Ibland kan det bli lite väl mycket "å ena sidan, å andra sidan" eller "some kinds of communication on some kinds of issues, brought to the attention of some kinds of people under some kinds of conditions, have some kinds of effects" som Bernard Berelson sa. Men i stort sett är det en väldigt pedagogisk och lättfattad bok om ett stort och komplicerat ämne.

Jag har snubblat över många intressanta teorier under kursens gång, och har hela tiden tänkt skriva ett långt resonerande blogginlägg om medias makt och makten över media. Men det blir liksom inte av. Istället kommer några citat som får tala för sig själva.

Olof Petersson om journalistik som ideologi:
"Det rör sig om en egenartad blandning av elitism och populism. Journalistens förmåga att genomskåda makthavarna blir avgörande för demokratin. Folket både upphöjs och misstros. Journalisten har folkets uppdrag att nå och förmedla den kunskap som folket inte förmår finna på egen hand. Samtidigt medför fokuseringen till avslöjandet att det också är journalisten som avgör vilken kunskap folket vill nå. Det blir journalisten och inte medborgaren som drar slutsatsen"

"Det värsta som kan hända, enligt journalismens ideologi, är att makthavarna lämnas ensamma med det oskyldiga folket" (Olof igen)

"Ingen mediekoncern kan placera sig bland de tio största i världen om den inte har en betydande del av sin verksamhet i USA" (Hadenius & Weibull)

"The press may not be successfull much of the time telling people what to think, but it is stunningly successfull in telling its readers what to think about" (Bernard Cohen)

Slutligen, ett citat som inte har annat syfte än att beskriva känslan av hemtentan. Klockan två slår jag i panik upp den torraste kursboken för att snabbt hitta något om vad globaliseringen innebär för medieutbudet och vilka efekter den kan få. Något koncist som jag kan referera till. Och möts av stycket:
"Låt oss ta avstamp i den svenska presshistorien, vars rötter sträcker sig tillbaka till 1645 och grundandet av Ordinari Post Tijdender" (André Jansson)
Ehe... Kanske kan man köra Görel-svaret här också?

Mångalen

När jag skulle gå och lägga mig igår tittade jag ut genom fönstret och såg något fantastiskt. Månen. Jag har aldrig sett den så klar förut: Den visade varenda liten grop och rynka. Det var som om den kände på sig att något stort skulle hända. Fyra timmar senare förmörkades den. Då sov jag redan.

Hade jag varit vaken hade det kanske sett ut någonting sånt här:

Varför uppleva något på riktigt när man kan fejka?

Mer om kränkningar

Idag fixade DN en chatt med författaren till kränkningsartiklarna: Maciej Zaremba. Chatten är läsvärd och ger en chans att få svar på fler frågor.

Diskussionen leder bland annat till betygsfrågan, curlingföräldrar och daltande. Det blir lätt fel fokus, tycker jag.

Tidigare betyg förändrar inget, de är bokstäver på ett papper. Fortlöpande respons på det man gör är däremot viktigt. Och att den som hela livet fått höra hur duktig den är skulle vara fri från press är inte sant. Duktigheten blir ens personlighet och omgivningens höga krav blir aldrig så höga som kraven man ställer på sig själv.

Hela curlingdebatten gör mig illa till mods. När man lyfter fram curlandet som fel känns det som om man indirekt propagerar för motsatsen: att sätta gränser för sakens skull, att lägga vikt vid vuxnas auktoritet och barns lydighet, att utkämpa maktkamper oavsett relevans.

Respekt borde vara det centrala. Och att skilja på sak och person. Då torde nästan ingen ha problem med att ta positiv och negativ respons. Kanske skulle färre känna sig kränkta då?

Vem är nu kränkt?

DN har en mycket intressant artikelserie om kränkningar. Om inflationen i ordet och om Lärarhögskolans närmast absurda rädsla för att kränka någon. Det är riktigt genomarbetade texter med skön ton och humor, där stilen får ta plats.

Där finns många poänger, även om jag tycker att det är just kränkande att kalla någon "lilla vän" eller att säga "Om det bor en bög eller lesbisk i oss alla så bor det också en pedofil i oss alla". Om det är straffbart har jag dock ingen koll på.

Man kan inte ifrågasätta människors känslor. Om någon säger att de känner sig glada, arga eller stressade så gör de ju det. Och då säger man förlåt. Sunt förnuft.

När det gäller brott och straff borde det vara mer komplicerat. Omvänd bevisbörda låter konstigt, hur bevisa att man INTE kränkt någon? Och spelar uppsåt ingen roll alls? Ett litet ord: Rättssäkerhet.

Skön artikel som ger svar men framför allt väcker frågor och gör mig nyfiken. Måste tänka mer kring det här, men först sova, klippa mig och klara tentan.

Vårtecken

Fem plus i Sundsvall. I oktober skulle jag gnällt om skitvinter, men nu tar jag det som ett vårtecken. Tentapluggandet flyttar ut på gräsmattan. Tycker att jag borde få pris för färgmatchningen. Särskilt som jag har röd tröja och mina gröna conversekopior med paljetter, och skålen fylld med körsbärstomater och gröna vindruvor. (Märks det att jag gillar Amelie från Montmartre?)Övrigt på menyn (dock inte färgmatchat) är rostade pumpakärnor och kaffeglass.

Ett annat säkert vårtecken: videkissar. De översköljer mig med barndomsminnen och ett barns entusiasm. En kvist får följa med mig hem och bo i en flaska på köksbordet.

Getöga mot omvärlden

Castro avgår och vissa tror att det är början på en ny era, vissa tror inte att det blir någon skillnad. Andra sörjer. Jag har förstått nu att jag måste resa till Kuba och se det med egna ögon. Så fort jag lärt mig spanska och tagit körkort...

Och jag inser att jag kommer missa fantastiska Festivalen för Systerskap i Karlstad. Alla som bor i Värmland - besök den!

En ny idol

Mycket rolig recension i ST i lördags. Vad debattboken handlar om vill jag inte gå in på nu, dels eftersom jag inte läst den och dels eftersom jag tror att det skulle kräva ett lååångt, argt och argumenterande inlägg. En kvalificerad gissning är att jag håller med recensenten PO Ågren.

Han börjar med att påpeka att författaren visst har poänger, men att slutsatserna havererar. Så kommer hans briljanta avslutning:

"Dessa haverier betyder naturligtvis inte att NN är dum, men han verkar ha lite otur när han tänker"

Åh. Pennan är vassare än svärdet.

Den som väntar på något gott

Bränner en skiva:
"Cirka 14 938 dagar och 6 timmar kvar"
Så när jag är sisådär 60 år...

Meta mera

Angeltävling på Sidsjön idag. Jag läste lappen men hade ingen aning om vad det betydde. Lokalbor hjälpte mig: Att angla är som att pimpla, fast med många hål och med angeldon som smäller till när det nappar. 5000 kronor kunde man vinna. (Fast angeltävling är mest party, menade grannen. Man sätter upp sina angeldon och sedan öppnar man ölen och låter fisken sköta sig själv.)

Jag ställde väckarklockan på elva för att hinna vakna och utforska lite angeltävling. Sidsjön kryllade av folk. Och öl. Men inte bara - där fanns barnfamiljer och fiskeentusiaster också. Folk hade massvis med fiskeutrustning (och öl) i små kärror och pulkor. Det grillades direkt på isen.
Jag pratade med tre tävlande män, som hade tjugo-tjugofem hål, "men inte en fisk!". De tog det med ro: satt och pimplade och småpratade och njöt av vinterdagen istället. Vi pratade om fiske och vädret och Överskottsbolaget.
De sa att 65 fiskelag hade ställt upp idag, så det måste ha varit minst 190 fiskare på lilla lilla Sidsjön. Men visst finns det en del fisk också, regnbåge och röding är inplanterat medan gädda och abborre finns naturligt. Under angeltävlingen vill man åt gäddorna så att de inte äter upp all lax. (Förra året fångades 100 gäddor under tävlingen)

Så tog tävlingen slut samtidigt som kamerans batteri. Och jag gick hem med rosor på kinden och solsken i blick. Nu luktar mina kläder så där härligt grillat.




Allt man behöver för att angla.



Barnfamiljerna lämnar spår efter sig.


Gentlemannen.

En fiskare som lärde mig allt värt att veta om angling och Sidsjön.

Ytterligare en av mina läromästare.

Orange är det nya svarta.

Ynklig 1

Ynklig 2