De sorglösas provokation

Galet mycket SD här nu, och det är säkert att ge dem oförtjänt uppmärksamhet. Dessutom skriver jag för ingen, eftersom jag knappast tror att några sverigedemokrater hänger just här på min blogg.

Men det är verkligen det enda jag kan tänka på.

Jag blir uppriktigt provocerad varje dag när solen går upp och löven faller och vi köper thaimat och bussarna går enligt tidtabellen. Det känns inte rimligt. Och vapenbrodern säger att det måste bli så, det måste vara så att allt går åter i samma lunk, för alternativet vore att kasta sig från en bro och det är inget bra alternativ.

Även om min sorg inte åstadkommer någonting, snarare tvärtom, så känner jag att det enda ansvarsfulla är att sörja. Det är inte logiskt, men det är så jag funkar.

Och då blir jag fruktansvärt provocerad av de som fortfarande bloggar om inredning, cupcakes och dagens outfit. Det är oresonligt av mig, för om man har valt en inriktning på sin blogg så håller man väl den utan att plötsligt slå över i politik. Ingen tvingar mig heller att läsa. Men jag känner av hela mitt hjärta att det finns stunder då det lämpar sig att blogga om rosa påslakan, och det finns stunder då det inte lämpar sig, och just nu är ett sådant tillfälle.

Önskar att dessa bloggar som inte vill vara politiska kunde ta en tyst vecka. Inga uppdateringar förrän på måndag. För just nu finns ingenting i den här världen som är relevant att prata om, som inte rör politik.

(Mer läsning: Linna Johansson om att skippa amatöranalysen och fokusera på något annat)