26 februari 2010

Mmmm


I vintras gick jag nästan på en fest som Gabriel "Håkan Bråkan" Odenhammar också nästan gick på. En sådan tur att vi båda bestämde oss för att inte dyka upp. Jag hade inte kunnat motstå att prata om potatis.

Potatis potatis potatis.

Potatis.

24 februari 2010

Tyckartips

Vi är många som tycker saker om SJ. Varför inte ta chansen att tala om det för dem?

Jag är med i kundpanelen där man får svara på ett gäng enkäter varje år. Där kan man till exempel föreslå bekvämare kuddar i liggvagnarna, bättre information eller möjligheten att önska fönsterplats när man bokar resa (det sista finns ju sedan ett tag tillbaka, tjoflöjt).

Just nu trycker jag hårt på att man ska kunna sortera resealternativen efter pris. Vi studenter bryr oss ofta mer om sånt än om den exakta avgångstiden. När SJ själva bett om våra åsikter får man ju hoppas att de lyssnar.

23 februari 2010

En nätt liten promenad eller Ett bad på det så blir man jä-hävligt mör

Gick rakt ut i skogen med solen i ögonen. Underbart! Klockan var en bit efter två, kanske närmare halv tre, dagens vykort var postade och allt var väl.

När skogen tog slut var det dags att gå hemåt. Det blir ju trist att gå samma väg tillbaka, tänkte jag, varför inte prova mer civiliserade och plogade cykelvägar? Går jag bara höger-höger här borde jag komma hem.

Det hade jag faktiskt alldeles rätt i. Problemet var bara att det låg ett berg i vägen. Precis som i tigerjakten var jag tvungen att gå runt det.

Jag gick. Och gick. Hittade ett tempel nära Eriksboparken. Fick se Lärje hed. Plötsligt blev det väldigt lantligt, stor 70-väg och industriområde. Inte ett spårvagnsspår så långt ögat nådde. Den där Gråbovägen är lång, sanna mina ord.

När jag tänkte ge upp började det äntligen skyltas mot Kortedala. Snart hemma. Uppför backen, runt kröken, snart borde jag se mitt älskade hem. Genom ett litet koloniområde. Heja heja.

Tjugo i fem, i Norra Bergsjön, gav jag upp och tog vagnen hem. Det tog bara tre minuter.

Nästa gång tar jag nog skogsvägen hem istället.

En sen snilleblixt

SJ har tydligen bestämt sig för att ta in extrapersonal, och hålla centralen i Stockholm öppen dygnet runt. Det var ju fint. Men varför först nu?

Jag kan köpa att det är en extrem vädersituation, med mer kyla och snö än på länge. Jag kan köpa att det blir en del problem på grund av det. Vi är trots allt inte vana. Det som förvånar mig att det inte tycks finnas någon plan för vad man ska göra i en sådan här situation.

För faktum kvarstår: Vi bor i Sverige, ett land där det blir vinter. Ett land där det blir snö. Man borde inte behöva ropa kris och katastrof bara för att vintern för en gångs skull innebär snö och kyla.

Att det tar flera dagar av kaos innan man tar in extrapersonal är ju skrämmande. I snövädersplanen (som borde finnas) borde det finnas direktiv om att exempelvis genast plocka in extrapersonal. Om rutiner för att ringa in ersättningsbussar, om kompensation till resenärerna, och så vidare. Dessutom borde sådana beslut kunna fattas snabbt på plats, långt ned i beslutskedjan, för att sedan förankras högre upp.

Allvarligt talat, SJ och Banverket, ni kan ju inte ha trott att vi aldrig mer skulle få en riktig vinter?

22 februari 2010

Google krossar fjortonårsfjanterier

Om en kille är obeskrivligt charmig och har utstrålningen från paradiset, har hår som är långt nog att pilla i, pratar en underbar dialekt, och frågar en om man har varit på Fanny Ambjörnssons föreläsning "Den farliga färgen? Rosa som könsmarkör, jämställdhetssymbol och motstånd" då kan man ge sig fan på att han är bög.

Suck. Jag som ville ha någon att ytligt distansdregla över.

Borde googla mindre.

Februarilyx

Avocado. Lax. Grillad kyckling. Babyspenat. Grovt bröd. Massa frallor. Fetaost. Mörk choklad. Lime. Baguetter. Många ostar.

Det är en måndag precis innan löning. Men paret före mig i icakön tycks inte ha fattat någonting.

20 februari 2010

...och alla dessa förbannade kvinnor

Nu är jag arg igen. Att det finns få kvinnor i skolans historieböcker är väl ingen överraskning. Men dessa drivor av kommentatorer och bloggar som vill försvara det överraskade mig.

"Det är ju inte konstigt eftersom historien domineras av män" är argumentet som används med varierande aggressivitet. Och visst är det så, det är något som artikelförfattarna själva tar upp.

Men kan man på allvar tycka att det är befogat att bara namnge två svenska kvinnor under hela 1900-talet? Var det bara Elise Ottesen-Jensen och Alva Myrdal som lämnade avtryck?
En annan bok tycker att hela sex stycken kvinnor var relevanta för århundradet: Kerstin Hesselgren, Anna-Greta Leijon, Anna Lindh, prinsessan Madeleine, Silvia Sommerlath och kronprinsessan Victoria.

Andra böcker nämner inte en enda svensk kvinna under hela 1900-talet.

Men som sagt, historien är ju faktiskt mansdominerad. Att ingen av historieböckerna tar upp exempelvis Marie Curie, det kan man förstå.

Hon och alla andra fruntimmer har ju ärligt talat inte åstadkommit så mycket här i världen.

19 februari 2010

Alla dessa förnärmade män

Apropå feminism ja. Läste en kommentar hos Hanna Hellquist:

"Jag är faktiskt inte med i någon jävla hejarklack. Det här patriarkatet ni pratar om finns inte att hitta någonstans i kroppen på mig. Jag bär inte och kommer aldrig att bära skulden till att någon kvinna har en sämre vardag än hon borde ha.
Hela den här tanken om att alla män delar något slags kollektivt medvetande (och nu alltså skulle vara på mycket dåligt humör allesamman eftersom det går dåligt för laget) är ett misstag: Den stämmer inte. Den är lika kränkande som påståendet att kvinnor hör hemma i en sämre division än män gör.
De orättvisor som finns i samhället idag beror på att ett stort antal män var och en för sig helt utan koppling till varandra bär på fördomar om vad det är att vara kvinna, samtidigt som många kvinnor var och en för sig och helt utan koppling till varandra bär på fördomar om vad det är att vara man.
Det finns ingen manlig konspiration lika lite som det finns en kvinnlig konspiration."


Suck. Alla dessa förnärmade män. Som aldrig tagit sig tid att verkligen lyssna. Som tittar med sina hundögon och menar att "Men jag är ju inte ond, jag gillar tjejer och har aldrig slagit någon, hur kan allt dåligt i världen vara mitt fel?". Det påstår varken jag, Hanna Hellquist eller Gudrun Schyman. Om du inte kan höra skillnad på ord som "norm", "könsmaktsordning" och "män" är det faktiskt ditt problem.

(Och att vara individualist så till den milda grad att man på allvar tror att ett stort antal människor var och en för sig och helt utan koppling till varandra har identiska åsikter och fördomar, det blir ju bara komiskt.)

Den enas röst, den andras tårar

Jobbar med en presentation av hur språket kan vara ett verktyg för att skapa och uttrycka en maskulin identitet. En av mina källor dödar fullständigt tanken om att både män och kvinnor påverkas av normer kring kön. Hon kallar det antifeminism och sammanfattar hela diskussionen mycket roligt: "Women can't vote/Men can't cry syndrome".

Visst har hon en poäng. Män har makt. Män har i alla tider
röstat, beslutat och chefat. Statsministrar och presidenter är män. Pengarna går till män. Självklart är det lättare för den maktfulla att avsäga sig makt än för den maktlösa att kämpa sig till den.

Den verkligheten försvinner inte för att man säger "Men män då,
de får ju inte visa sina känslor, tänkt på det?"

Men feminism är faktiskt inte en tävling om vem det är mest synd om. Det är en strävan efter en värld där vi har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett kön.

Om vi verkligen vill komma framåt, måste vi försöka se alla
aspekter klart. Där ingår inte bara maktdimensionen, utan även den personliga dimensionen. Att påstå att "om män inte trivs med sin könsroll är det ju bara att ändra den" är att fullständigt förneka att vi människor ingår i ett sammanhang, att vi har vissa förväntningar på oss och att vi anpassar oss.

Jag är en stenhård anhängare av teorin att vi alla reproducerar
det sociala könet. Den manliga chefen gör det, våldtäktsmannen, dagisfröken och den kvinnliga sexologen gör det också. Mitt ansvar för att försöka göra annorlunda är lika stort som någons.

18 februari 2010

Omedvetenhet

Vi gick förbi en lyktstolpe, jag och några andra tjejer. Där satt ett klistermärke som de fotade, något i stil med "Värna kärnfamiljen".

"Vänta lite så ska jag skrapa bort det" sa jag.
"Varför då?" sa en av tjejerna.
"För att det är Nationaldemokraternas" (eller Nationalsocialistisk front kanske det var, samma samma)
"Och vilka är det?"

Jag har aldrig förr träffat en människa som inte automatiskt studsar till när en organisation heter något med "National-". Som inte vet vad det innebär. Och med aldrig menar jag sedan högstadiet i en värmländsk håla, där det var helt okej att vara rasist så länge man stod för det.

Sensmoralen här är väl inte att den andra tjejen var korkad, egentligen. Utan hur lätt det är att umgås med sin lilla klick av människor och bara utgå från att alla andra vet och tänker ungefär samma saker. Och hur ofantligt mycket det finns att veta, som jag själv ännu är omedveten om.

17 februari 2010

Någon som förstår

"Jag tror inte jag skulle kunna älska någon som använder ordet 'snackis'." skriver Peter Englund idag. Och för det måste jag älska honom en smula.

13 februari 2010

Vanföreställningar till På Spåret

Idag kunde jag På Spårets musikfråga innan låten ens började spelas. Och vad har man en blogg till om inte för att skryta utan att bli avbruten?

Sedan var det något museum som var byggt av titan också, och då kände jag att detta är ju HELT OTROLIGT. Jag kände mig allmänbildad, smart, kulturell. Särskilt när de visade några skulpturer från Hannover och jag sa "Det ser ut som de vid Moderna muséet" och det var samma konstnär. Stoppa pressarna! Kvinnan som krossas varje vecka i DN:s nyhetstest och aldrig vunnit TP kunde svaret på tre och en halv fråga i På Spåret.

Grejen är att förut kunde man avfärda På Spåret för att det var töntigt och gubbigt. Nu är det plötsligt kult men fortfarande inte alls roligt eftersom man ställs inför faktumet att man inte är så jävla allmänbildad. Trots att man ska föreställa journalist och ung och engagerad.

Då är de här små stunderna av vanföreställningar så fina. Jag inser att jag beter mig precis som tjejen som andäktigt förklarade för mig hur hon på högstadiet plötsligt blev SUPERSMART och ett GENI och förstod ALLTING och därmed fick VG i biologin, och jag var tvungen att spela med och säga "Nämen!" på ett mycket chockat sätt.

Men låt mig hållas en stund, va. Låt mig hållas. Säg "Nämen!" eller var tyst.

12 februari 2010

Mitt liv: Projektet

De här dagarna jobbar jag med ett journalistiskt projekt som betyder mycket för mig. Jag vill inte avslöja något för jag är rädd att kasta en förbannelse över det.

Men det är något jag först fick idén till sommaren 2008. Det är något jag researchat till och från sedan april 2009. Något som engagerat mig oerhört, men också tyngt mig rejält. Researchen är sorglig läsning, och varje gång jag gjort något annat sedan i april har projektet funnits där i bakgrunden. Hur kan du skriva uppsats när du borde jobba med projektet? Hur kan du titta på film när du borde jobba med projektet? Vilket ärligt talat har lett till att jag skjutit upp det ännu mer. Jag har sett fem säsonger av Scrubs under hösten och vintern, och när jag tänker på all tid som kunnat användas förnuftigare får jag svindel.

För det här är viktigt. Och nu är jag så nära målet. Då kommer alla känslorna på en och samma gång, precis som för Gessle.

Euforin - Snart är jag fri! Det kommer bli så jävla bra! Jag får fina citat! Jag får fina fakta! Tvivlet - Har jag på fötterna? Kan jag verkligen skriva journalistiskt efter uppsatsen? Håller jag den röda tråden? Är mina slutsatser rimliga? Följer jag den ärliga väg som jag bestämt mig för? Sovrar jag rätt i mitt jättematerial? Är nybakade jag verkligen rätt person att rota i det här viktiga?

Och projektet leder vidare till nya trådar, inte att ta tag i nu, men som måste tas tag i. Någon gång, senare. Så många små lappar med anteckningar, tankar. Så många mappar med relevant bakgrundsinformation. Så många personer man skulle kunna prata med. Var ska jag dra gränsen?

Jag är så slut. Och så glad. Önskar att jag satt på en redaktion full av journalister att dela det här med.

Thaibryderier

När Fadern frågar om vi ska äta thaimat, är det läge att väga plus mot minus. Plus för att det är gott och han betalar. Minus för att han under middagen kommer omvandlas till Tabasco-versionen av Björn Gustavsson, och blanda i varenda krydda som finns i huset i den redan starka röran. Sedan kommer han medan vi äter obevekligen att nämna något om hur hettan kanske känns även imorgon, när maten kommer ut, höhö.

Men. Det är ju gott.

Om bajs och medmänsklighet

En liten man stack ut huvudet från en offentlig toalett och sa "Kan du hjälpa mig?". Oj, de tankar jag hann med under sekunden som följde. Snälla människa, jag är en vuxen kvinna som jobbat i hemtjänsten och om någon behöver hjälp är det faktiskt bara att hugga i. Ingen annan i kön kommer att göra det. Och den dag jag själv är gammal eller vilsen och har skitit på mig eller vad det nu må vara, då vill jag bli hjälpt och inte hånad. Samtidigt är jag tre år gammal och VILL inte. Tycker att det är ju för allt i världen inte mitt ansvar.

Nu ville den lilla mannen bara ha toapapper, för hans var slut. Och det kunde jag ju för all del räcka honom. Ändå undslapp jag mig den där blicken, den där skeva tonen i rösten när jag sa "Okej". Det var ett okej, men ett mycket avståndstagande sådant. Vilken ful fisk man ändå är ibland.

03 februari 2010

Som om det vore Project Runway

Amerikansk kurslitteratur. Skona mig. Strukturen ser ut så här:

- Så här tycker några gamla teoretiker.
- En jävla massa belysande exempel på teoretikernas teorier.
- En sammanfattning av vad teoretikerna egentligen tyckte, om någon redan glömt det.
- Tusen argument mot teoretikerna, i en mycket raljerande och ordrik stil.
- En liten anekdot på det. Eller varför inte två? Tre kanske.
- Sammanfattning av varför teoretikerna är dumma i huvudet.

Så fort författaren vill slå fast något så strösslar h*n med utropstecken. Som Loes lärjunge tolkar jag det som att h*n egentligen inte har något att komma med, utan istället öser på med kosmetika. Tona ned nu, jänkare.

Alla som äter bröd är dåliga mammor

Att det finns människor som tycker att kvinnor är bebismaskiner och som konsekvent råkar glömma papporna när det snackas föräldraskap, är inget nytt. Därför borde jag inte bli så himla arg. Men det blir jag.

Lyckligtvis kan man ju knappast ta en person som Eva Sternberg på allvar. Hon är till exempel engagerad i föreningen Barnens rätt till föräldrarnas tid, som använder statistik på ett mycket kreativt sätt. I sitt flygblad har de en käck tabell som visar att de senaste 35 åren har antalet äktenskap gått ned och skilsmässorna har ökat. Samtidigt som förskrivningen av magsårsmedicin och antidepressiva läkemedel har gått upp. Kan ni tänka er? Den sönderfallande kärnfamiljen leder till depressioner.

Ursäkta mig, jag måste bara skratta hånfullt en stund.

HAHAHAHA.

Så.

Föreningens sätt att handskas med statistik påminner om brödexemplet. Om man undersöker ett gäng mördare, och kommer fram till att de alla äter bröd till frukost, kan man dra slutsatsen att alla brödätare riskerar att bli mördare. Ett klassiskt fall av att fästa uppmärksamhet på fel faktor. Eva och hennes anhang har ingen aning om vem som äter antidepressiva. Är det skilsmässobarnen? Mödrarna som försakat sina barn? Det vet vi inte, vi kan bara spekulera. Och det tycks ju de här människorna vara ganska bra på.

Om tacksamhet och Majsing

Min mor tyckte att man ska uppfostra barnen lagom, och i övrigt låta dem vara fria och glada. Hemma hade vi en regel: Efter klockan sex pratar man i normal samtalston. Dessutom kokade hon ner vett och etikett till en enkel riktlinje: Se trevlig ut, säg hej, tack och förlåt.

Men jag var nog ganska korkad när jag var liten, för jag förstod aldrig det där med tack.

Minns när jag och Systern skulle ta tåget hem. En främmande kvinna kom fram till mig och sa "Ursäkta, du tappade den här", och räckte mig min mjukishund Majsing. Efteråt tyckte Systern att jag borde ha sagt tack. Jag fattade ingenting. Tack var ju bara ett ord bland andra. Tack var ingenting mot hur det kändes inuti. Majsing, min underbara lilla Majsing som jag varit nära att förlora, var hos mig igen. Det var himlastrålande lycka. Ett tack hade aldrig gjort det rättvisa.

Så här i efterhand undrar jag: Trodde jag verkligen att andra kunde känna det som kändes i mig, utan att jag på något sätt förmedlade det? Lilla dumma barn.