06 september 2011

Zebror och hästar


Vi var bara två personer som gick från bussen mot mitt bostadsområde sent den kvällen. Belysningen var kass, så det var mörkt. Han gick några meter framför mig. Och jag kunde inte låta bli att känna en sorts slentrianberedskap, som det här samhället med sin sjuka manssyn tycker att tjejer bör känna sådana här mörka kvällar. Var beredd eller var naiv. 

Så tror jag att han har vikit av till en annan väg, för jag ser ingen röra sig där framme längre. När jag tagit några steg framåt förstår jag varför, han har klivit åt sidan och står stilla i gräset bredvid gångvägen. Jag fryser ett ögonblick, som man gör när man trodde att man var ensam men hade fel. Och killen – han böjer sig ned i och använder mobilen för att lysa på marken. Så jag går fram och frågar om han tappat något. 

Nycklarna såklart. Vi sitter på huk och känner oss omkring i daggigt gräs, hans mobil lyser inte upp särskilt bra, och jag skojar om att man borde kunna ringa sin nyckelknippa. Den har visst studsat en bra bit, det blir jag som hittar den. Han tackar och vi ler och säger hej då. 

Just så odramatisk kan en mörk kväll vara, och för det är jag så väldigt glad.

05 september 2011

Igelkottens ambivalens


Ja, jag tyckte om Igelkottens elegans. Fäste mig vid karaktärerna, fick många tankar, fattade tycke för en del beskrivningar. Men hade jag överseende med den på grund av hur hyllad den blivit? Ja. Jag gav den fler chanser. Var mer öppen för dess goda sidor.

Om den i recensioner hade avfärdats som en pretentiös pseudodjup överlastad Paulo Coelho hade jag nog tyckt sämre om den.

Det är jag inte alls bekväm med. Jag föredrar att se mig som en självständigt tänkande människa. Och det här är första gången som min läsupplevelse blivit påtagligt störd av allt jag redan vet om hur andra uppfattat boken. Så svårt att frigöra mig från vad jag förväntades känna. En upplevelseängslighet som jag inte är van vid och inte tycker om.

05 juni 2011

Att upptäcka sitt extra sinne

Alberto Manguel, som jag skrev om igår, beskriver magin när han lärde sig läsa:  
"Det var som att få ett helt nytt sinne, så att vissa föremål inte längre bara bestod av det jag såg med ögonen, hörde med öronen, smakade med tungan, luktade mig till med näsan och kände med fingrarna utan av det som hela min kropp kunde tyda, översätta, ge röst åt, läsa."

Jag minns inte mitt exakta ögonblick. Men jag kommer ihåg när vi åkte förbi bilaffären och hur glatt det kändes inuti när jag läste alla skyltarna "Volvo, volvo, volvo". Min kompis avfärdade mig med ett "Du kände väl igen dig", och på ett sätt hade hon ju rätt - jag hade känt igen V och O och L och V och O.

Så fick det vara för mig. Jag tvingades aldrig lära mig läsa, jag drogs till det. Därför blir jag så ledsen av att se pojkarna i Gareth Malones "extraordinary school för boys" (som finns på svt play nu!). Det är pojkar i tio-elvaårsåldern som halkat efter med läsningen, och ska hitta lusten med hjälp av körledaren och entusiasten Gareth Malones experiment.

Jag kan redan nu få sagt att serien är full av unkna könsstereotyper. Det är synd att man inte tar upp hur barn kan stimuleras att lära sig genom temaundervisning, aktiviteter, utmaningar, medbestämmande med mera. Utan slår fast att pojkar behöver äventyr, flickorna - tja, de ju klarar sig bra trots vanlig fantasilös undervisning.

Men nu struntar jag i det ett tag. För i övrigt är det ett klokt och engagerande tv-program, som lyckas komma nära barnen.

Det är mycket som är hjärtskärande i serien. Tioåringarna som med självklarhet slår fast att pojkar helt enkelt inte är särskilt smarta. Som berättar att det liksom skriker i huvudet när de ska läsa, att varje ord de inte förstår bara blir ännu en bekräftelse på att de är dumma. Killen som förklarar att han inte blir ledsen när de förlorar en utmaning, han är ju van vid förluster, hans liv består av dem.

Det ledsammaste är ändå att de har hamnat i det här låsta läget med läsningen. Läsning är något tråkigt, ointressant, något som inte har med dem att göra utan pådyvlas dem ovanifrån. Något de måste lära sig för skolans skull, för betygens skull, för föräldrars skull. I deras relation till läsning finns inte en tillstymmelse till magi. Det är så sorgligt att det är från det hållet de ska närma sig läsningen.

Sakta vaknar ändå ett visst intresse. Pojkarna börjar ana att böcker kan vara något som angår dem. Det är inte kört bara för att det började fel. Det gör mig så jävla rörd, och lättad. För jag vill egentligen inte tvinga någon enda människa att läsa. Men med tanke på vad läsning har betytt för mig önskar jag att alla skulle få tillträde till samma värld. Uppleva samma lust. Samma magi. Som när Pleasantville går från svartvitt till färg.

04 juni 2011

På jakt efter bra bokstäver

"Man läste inte igenom böcker. Man bodde i dem, vistades mellan raderna i dem, och när man öppnade dem igen efter en paus stod man överraskande nog på det ställe där man hade gjort ett uppehåll."

Så citeras Walter Benjamin om barndomens läsupplevelser i Alberto Manguels En historia om läsning. Och han sätter fingret på den där lusten som var omöjlig att tygla, som fick mig att läsa Olas bok igen och igen i väntan på nästa läsebok.

Jag letar efter den där lusten nu. Har aldrig slutat att älska läsning, men det har blivit mer komplicerat. Koncentrationen saknas ofta. Och jag har hållt mig i min bekvämlighetszon, bland de få författarna som använder det avskalade språk jag tycker så mycket om.

Nu vill jag upptäcka fler författare och stilar. Hoppas att Manguels stillsamt poetiska historia, som jag ännu bara läst några enstaka sidor i, väcker lusten i mig.

På min inspirationsrunda har jag också läst Lena Kjersén Edmans Böcker som samtalar. Den handlar om hur författare lånar, kopierar och inspirerar varandra. Jag väntade mig något djuplodande och resonerande, men fick istället en lättläst "De som har läst den är boken har också läst dessa böcker"-ruta, en sådan där som finns hos alla internetbokhandlar. Författaren rusar fram, och snuddar vid massvis av böcker på varje sida. Inte mig emot, det gav mig 30-40 nya titlar på min läslista. Nu ska jag försöka plocka från den med lust, inte plikt.

24 maj 2011

Dag 24 – En låt jag vill ha på min begravning

Första gången jag hörde den här var som att trycka på en knapp till tårkanalerna. Jag lyssnar på den när någon dött eller när jag saknar någon som är död. Då lugnar den mig. Den här känslan vill jag att min begravning ska ha.
Andetag från skivan Volund.

23 maj 2011

Dag 14 – En låt som ingen tror att jag skulle älska

När andra gissar min musiksmak blir det gärna finstämt och klassiskt. Men en av mina absoluta favoriter är Kenneths nya med Svenska akademin.

(Höftar lite hursomhelst bland dagarna nu, skriver de jag känner för.)

20 maj 2011

"Har du pojkvän?"

frågade hon, när jag låg med min håriga fitta i vädret. "Nej". Hon nickade, "Då förstår jag. När du får det måste du." Och sedan drog hon, ritsch-ratsch, och det blödde och min bikinilinje blev ett enda stort blåmärke och när det bleknade var jag så fin och len i några veckor, tills jag blev mitt vanliga jag igen.

Hår.

Ett så klyschfeministiskt ämne att jag kanske borde låta det vara. För att vara feminist är inte lika med att vara hårig. Men en del av feminismen handlar om att ifrågasätta normer, och då kan vi hamna där i håret ändå.

Jag gick till Ica häromdagen, i knäkort sommarklänning och bara ben. Som inte blivit rakade på två månader. Fulla med centimeterlångt (minst!) mörkt lurv.

Inte för att jag tänker sluta raka mig. Jag tycker att rakat är överlägset snyggast. Men. Jag gör mig inga illusioner om att det beror på en personlig preferens. När det råder konsensus om att kvinnoben ska vara släta, så beror det såklart på ett gemensamt ideal.

Det jag strävar efter är odramatik. Att jag inte ska känna ett tvång att raka benen varje gång de kommer att synas. Jag vill ha en mer avslappnad inställning, vara hårig ibland och rakad ibland, utan mankemang. Så jag light-kbt:ar. Testar hur farligt det känns.

Och han som föredrar kvinnor så släta som möjligt vill säga rätt sak, något diplomatiskt som inte knäcker min glädje över hur okej det kändes, något snällt. Så han säger att tja, överlag kanske man borde bry sig mindre om ditt utseende.

Som om vi pratar om att jag har vågat gå ut i smutsiga kläder eller med fett och rufsigt hår. Men mitt mål var inte att prova att gå ut ful, utan att se om jag kan omvärdera för mig själv vad som är fint och fult.

Det som gör mig frustrerad är att jag vet att äcklet inför hår inte har något med verkligheten att göra. Hår är inte fult eller äckligt, hår är hår. Men är det inte ändå majoriteten som dikterar verkligheten? Om 90 procent av alla människor tycker att hår är äckligt, så blir det äckligt.

Det gör håret till ännu en del i den deprimerande buketten av föreställningar om manligt och kvinnligt. När en kvinnlig bloggare lade upp en bild på sina håriga ben spekulerades det i om det egentligen var mansben. För kvinnor är ju inte håriga. Lika logiskt vore det om jag ifrågasatte att kvinnor har naglar eller producerar saliv.

Och vi hamnar återigen i läget att en kvinnlig kropp aldrig är summan av att vara kvinna + att ha en kropp. En kvinnlig kropp måste skapas.

Tänk om kvinnors håriga ben, armhålor och fittor blev lika dramatiska som mäns håriga hakor. En stil som vissa gillar och andra inte. "Tjoho nu kör vi!" borde det stå här. Men jag kan inte tro att jag får uppleva den dagen.

19 maj 2011

Fy fan för Bamse

Bamse har tagit jobb på Migrationsverket och råkat glömma bort att människor flyr av en anledning. Vassa skribenter har försökt påminna honom om skillnaden mellan flykt och solsemester. Jag har beställt ett exemplar av tidningen för att kunna bilda mig en egen uppfattning om helheten.

Redan nu vill jag säga något om de överslätande reaktioner som har förekommit.

1: Bra att Migrationsverket vill göra förståeligt material för barn. Och ett sådant material måste självklart ta upp även risken att bli utvisad.

Ja, ambitionen är bra. Att inte vilja ta ifrån barnen hoppet är också bra. Men att skönmåla är bara fegt. Jag återkommer till det.

2: Det är klart att Migrationsverket inte beskriver utvisning som resan tillbaka till helvetet, eftersom de måste tro på sin egen ideologi. Deras uppfattning är att de som behöver stanna får stanna, och de som skickas tillbaka är utom fara.

Inget att argumentera mot. Men kritiken riktar sig inte mot Migrationsverket så mycket som mot Bamseförlaget. Det finns ingen anledning att låna ut en älskad barnseriefigur som megafon åt Migrationsverket.

3: Det här är inget nytt. Bamse har alltid varit ideologisk/problematisk.

Att Bamsetidningarna kan drypa av underhållningsvåld, dubbelmoral och stereotypa könsroller är nog inte vad som åsyftas. På den fronten är Bamse inte värre än den mesta barnkulturen. Det här handlar om skatten och Mao.

I den välspridda serierutan om skatt beskriver Skalman korrekt vad skattepengar går till. Sedan blir han ideolog och påstår att i länder med lägre skatt "har bara rika råd med bra skolor,bra sjukhus och sådant".

Ja, det är ett politiskt ställningstagande. I en fråga som på inget sätt handlar om liv och död, och som jag tvivlar på att barnen är särskilt engagerade i. Harmlöst.

Hyllningen av Mao-Kina är värre. Nu är vi utan tvekan inne bland liv och död-frågorna. Men detta var snart 30 år sedan, och den förlåtande kan se det som en historisk synd. Viktigare är att det fortfarande inte direkt berör Bamses läsare. Svenska barn fick läsa om en utopi långt borta. Det var ingen specialutgåva som översattes till kinesiska och distribuerades i Kina.

Därför är utvisningsserien på en helt annan nivå. Här tar Bamse upp liv och död-frågorna som direkt berör de tilltänkta läsarna. Det här ÄR en specialutgåva till asylsökande barn, som gör anspråk på att beskriva deras verklighet. Förenkla, förklara, vad de går igenom. Det är vad som gör publikationen så outsägligt vidrig.

För det handlar inte om att ur ett vuxenperspektiv förfasas över en politisk serie. Det handlar om barnperspektivet. Serien kommer att ges till barn för att göra vardagen mer begriplig. Och när kartan de fått av vuxenvärlden inte stämmer med deras verklighet, vem är det fel på då? Hur ska de tolka det? Jag tror att den här serien snarare gör de asylsökande barnens liv mer svårbegripligt. Och det är hjärtskärande.

En acceptabel blandras

Vapenbroderns uppsatsande går ut på att jämföra rasistiska texter. Han läser partiprogram och broschyrer. Och jag frågar honom vilken ras jag är, enligt de här texterna. Av ingen särskild anledning, det är någon sorts blandning av intresse och skämt. Så han gör en rasanalys av sig själv och mig.

Och trots att det inte finns ett uns av allvar, blir vi mer och mer äcklade i takt med hans beskrivning.
"Vad obehagligt det var att höra dig säga så där."
"Och det kändes väldigt fel att säga det."

Jag tycker för det mesta att de är komiska. Men ibland snuddar den vid mig, insikten att de tänker så här på riktigt. Att vissa människor skulle definiera mig som en blandras. En acceptabel blandras. Och historiens vingslag och allting... Fan, vad otäckt det blir.

Hå hum

Framtiden alltså. Den lämnar mig inte i fred.

Vet inte vad jag vill.

Eller nej, det var fel. Jag vill ingenting. Jävligt ovant. Jag är en sådan som vill saker, massor, det har jag alltid varit.

Jag har tappat takten. 
Jag ser den inte någonstans, var katten har jag lagt den?

01 maj 2011

Dag 12 – En låt av ett band jag hatar

Ja, hat är väl ett starkt ord. Man jag avskyr verkligen dansband. Att det är mjäkig musik utan stuns och känsla kan jag leva med, man måste ju inte lyssna. Problemet är att det sätter sig. En dansbandslåt som hörs i förbigående kan poppa upp på repeat i hjärnan långt senare. När Brodern var riktigt liten var hans kvällsrutin att somna vaggad till en Sven-Ingvarsskiva. Någon tyckte uppenbarligen att det var en bra idé. Alltså hörde jag Byns enda blondin så gott som varje kväll.

30 april 2011

Dag 11 – En låt av mitt favoritband

Jag har svårt att välja ett specifikt favoritband, för det är inte så mitt musiklyssnande ser ut. Jag har aldrig varit den lyssnaren vet skostorleken på varje bandmedlem. Men en artist som ”leker med toner och kysser ord”, som Peps sa, är Ola Magnell. Han har funnits med sedan jag var barn, och honom kan jag nog aldrig tröttna på. Ett av flera mästerverk: Påtalåten!

29 april 2011

Dag 10 - En låt som får dig att somna

Det är svårt att skriva om musik. För det kan hända att vissa känslor gestaltas med musik av en anledning - de går inte att beskriva bara med ord. Därför blir det lätt pretentiöst och svulstigt när jag vill förklara hur mycket jag tycker om en låt. Med det sagt: med musiken är det för mig som med kärleken. Inför en ny låt händer det att jag känner ”Jag har aldrig hört musik förr, men det HÄR är musik, det hör jag ju”. Så var det med Coldplays Fix you, min vaggvisa:

28 april 2011

Dag 9 - En låt jag kan dansa till

Den första cd-skiva jag önskade mig och fick var M!ssundaztood med Pink. Jag hade hört några av hennes låtar på Rix FM i skolskjutsen till högstadiet om morgnarna, och gillade dem. Annars lyssnade jag i stort sett bara på gammal musik, sånt som min mor hade på kasettband. Sedan har jag min vana trogen inte lyssnat på särskilt mycket mer av Pink. Men den där första skivan vill jag fortfarande gärna sätta på de kvällar jag håller på att göra mig redo för utgång. Då dansar jag runt i lägenheten, klär mig och speglar mig och sprider grejer omkring mig sådär som i ett montage i en tjejfilm, känner hur kroppen blir glad, och laddar för en bra kväll.

Pinks Get the party started

22 april 2011

Dag 8 – En låt som jag kan hela texten till


Frank Sinatras My Way spelar jag inför allt viktigt. Uppkörning, livsviktiga telefonsamtal, första dagen på nytt jobb, svåra intervjuer och så vidare. Lyssnar, andas, står rak i ryggen och sjunger med.

21 april 2011

Dag 7 – En låt som påminner mig om ett speciellt tillfälle

Vi hade stått ute, några rökte cigarr. När de andra gick in tog vi två ett varv runt huset. Jag gick utan skor, strumpbyxfötterna direkt på den vassa aprilmarken, hans kavaj över axlarna. Inne igen kysser vi varann i soffan. Jag gillar hans läppar. Resten ska gå vidare till någon krog. Inte vi. Vi hamnar på en madrass på golvet i en garderob. Alltså, en sådan garderob som man kan gå in i, men ändå ingen walk in closet värdig tjejfilmerna. Madressen och fötterna sticker ut en bit genom dörröppningen. Jag har glömt att jag har ett sidenband kring midjan, så när jag ska dra av mig klänningen fastnar jag halvvägs och det tar ett tag att åla ut. Det är min första gång och jag är glad och nervös. Och han är snygg. Och han vill ha mig. Stereon står fortfarande på, och när vi ska börja börjar även den här låten. Jag börjar skratta: ”Nej, inte till den här”. Jag måste gå upp och stänga av.

Asereje med Las Ketchup.

13 april 2011

Dag 6 – En låt som påminner mig om ett ställe

Tanterna och gubbarna på äldreboendet där jag sommarjobbade var klara och dimmiga, sjuka och pigga. Men alla svarade på musik. Jag lade märke till vad de brukade nynna på, lekte detektiv på bibblan och brände en skiva. En sådan liten skitgrej, som jag räknar till en av de verkligt bra sakerna jag gjort i livet. Det var fantastiskt när dimmiga tanter lystrade, sa ”Det är ju Ulla Billquist!” och sjöng med alldeles felfritt. Sedan dess är 30- och 40-talsschlagers oemotståndligt charmiga för mig.

12 april 2011

Dag 5 – En låt som påminner mig om någon

Jag hade en kollega som gjorde ett första intryck av att vara en sådan där genomgod människa. Han verkade så snäll och mild, och det menar jag på ett fint sätt, men lite blyg. Alltid med vänliga ögon. Vi lärde inte känna varann bra, eftersom jag kan vara rätt mild och blyg själv och nästan behöver att människor attackerar mig för att jag ska lära känna dem. Jag kan ju inte ha frågat mycket om hans liv. För när han dök upp i ett youtubeklipp som gästartist till Säkert var det en fullständig överraskning. Min ”blyga” kollega spelar i en massa band. Och det finns det gubevars många som gör, men jag menar band som ger ut skivor och har spelningar och allt det där. Nu lyssnar jag på deras låtar och tänker att jag får jobba på min människokännedom.

Plötsligt händer det inte med Vapnet.

11 april 2011

Dag 4 – En låt som gör mig ledsen


Ingen vill veta var du köpt din tröja med Raymond och Maria. För att den sätter fingret på en så ledsen tanke: Ingen ser mig. Den fullständiga ensamheten i att inte ingå i ett sammanhang. Känslan av att nästan inte finnas. Hopplöshet och menlöshet.

10 april 2011

Dag 3 - En låt som gör mig glad

Det händer en massa! Det är marknad! Cirkus! Tivoli! Schvung! Must! Dans! Mustascher! Sockervadd! Karuseller! Elefanter! Leriga finskor! Aprikos himmel!

Bratislava med Beirut.

09 april 2011

Dag 2 - Min hatlåt

De senaste månaderna har min hjärna ägnat sig åt märkligheter. Att dåliga låtar fastnar och går runt runt är vardag. Men nu poppar det upp musik som jag nästan aldrig hört. Grejer som legat lagrade längst in i något dammigt hörn. Nästan dagligen sedan i julas har jag haft La det swinge på repeat i hjärnan.

Om jag ogillade den förut är det inget mot det intensiva hat jag känner nu. Upphakningen har gått så långt att saker i min vardag tar refrängens melodi. Om jag till exempel ska gå in på facebook så nynnar hjärnan "Fejiluttan fejiduttan dej". Det är inget annat än tortyr.

Dag 1 – Min favoritlåt

Bloggutmaning!

Dag 1 – din favoritlåt
Dag 2 – din hatlåt
Dag 3 – en låt som gör dig glad
Dag 4 – en låt som gör dig ledsen
Dag 5 – en låt som påminner dig om någon
Dag 6 – en låt som påminner dig om ett ställe
Dag 7 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
Dag 8 – en låt som du kan hela texten till
Dag 9 – en låt du kan dansa till
Dag 10 – en låt som får dig att somna
Dag 11 – en låt av ditt favoritband
Dag 12 – en låt av ett band du hatar
Dag 13 – en låt som är guilty pleasure
Dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
Dag 15 – en låt som beskriver dig
Dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
Dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
Dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
Dag 19 – en låt från din favoritplatta
Dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
Dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
Dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
Dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
Dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
Dag 25 – en låt som får dig att skratta
Dag 26 – en låt du kan spela på instrument
Dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
Dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
Dag 29 – en låt från din barndom
Dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Jag har velat hoppa på den här listan i några dagar, sedan jag såg den hos Mymlan. Har suttit och tittat igenom rubrikerna och försökt förbereda lite. Jävlar vad svårt det var. På vissa rubriker får jag krysta fram något, på andra är det nästan omöjligt att välja. Jag försöker vara sanningsenlig, men känner ändå inte riktigt att resultatet speglar min smak. Men kanske är min smak mer föränderlig än något annat. Den här listan blir som en hoper möbler och ägodelar: arvegods, grejer med affektionsvärde, presenter, reafynd, får duga så länge, favoriter som nästan är för fina att använda och så vidare.

Försenades lite extra av att man ska berätta om favoritlåten första dagen. Det finns ju så många favoriter, som passar för olika tillfällen. Låtar som varit med länge och sådana som jag är nykär i. Men nu när jag bestämt mig känns det självklart:

Soundtracket från Amelie har varit med sedan jag var tretton år och såg filmen två gånger på bio. Jag lyssnar på det när jag är glad och när jag är ledsen. Alltid när jag åker tåg och gärna när jag strosar på stan. Jag har lyssnat på det i alla mina lägenheter, alla mina städer, gärna sittande vid fönstret medan jag låtit tankarna vandra.

02 april 2011

Första

Alla dessa förstaupplevelser som vi aldrig får tillbaka. De senaste åren har jag hört Cat Stevens Father and son tillräckligt många gånger för att inte längre längta efter ännu en lyssning. Men första gången.

Jag var sjutton år och det var så vackert att jag ville gråta.

Första Fix you.
Första Release me.
Första True colors.

När man plötsligt känner så mycket att det liksom inte får plats.

Det spelar ingen roll att det väntar nya första gånger. Jag blir ändå alldeles oresonligt arg och ledsen över att jag aldrig mer får höra Father and son med oinvigda öron. Det var bara det enda, ynka, ögonblicket. Det får mig att känna mig väldigt... dödlig.

Glad lördag på er också!

Kommatera mera

Korrar mormors text och får inblick i ett annat slags skriftspråk. Långa meningar strösslade med kommatecken ger texten en vacker gammaldags rytm. Kommateringen stämmer inte riktigt med modernt bruk, men känns naturlig. Hon har en känsla för att placera ut kommatecknen, som jag är alldeles för ung för att kunna härma. Men det blir vilsam läsning med alla dessa små pauser. Texten håller en tydlig takt hela vägen.

30 mars 2011

Att blunda och kissa och kalla det för politik

Jag skriver ibland om att leva som om vi redan har uppnått utopin, som ett politiskt verktyg. Om att gå ensam på en mörk gata, trots att det förekommer (få) överfallsvåldtäkter, eller vägra att kroppsnoja.

Att pinka revir genom att blunda för de andra kissande hundarna. Att mota bort orättvisorna genom att vägra rätta sig efter dem.

Det är min övertygelse att förändringar börjar med oss. Vi kan inte vänta på att få friheten till skänks från någon annan. Någon var först med att använda ordet flata som något annat än ett skällsord. Ringar på vattnet, ni vet. Därför ser jag det som en början att gå ensam om natten eller bära tunga saker. Det är ett medvetet arbete för att människor inte automatiskt ska vända sig till mannen i rummet så fort en skruv ska skruvas i, ringa en kvinna för att fråga hur man egentligen steker omelett, eller bara erbjuda sig att följa sina tjejkompisar men aldrig sina killkompisar den ensliga vägen till busshållplatsen.

Men att det funkar ibland betyder inte att det kan översättas till alla situationer. Jag ser det som ett verktyg bland många, att använda med eftertanke. Mycket effektivt för vissa sorters kamper, kontraproduktivt för andra.

Att begära att tjejer ska vara glada, självsäkra, smarta, kåta, vackra, modiga, starka, pigga, händiga, snälla, vältaliga, bestämda, självständiga och så vidare, allt på en gång, är bara att lägga sten på börda genom kräva än mer perfektion. Att tänka att "det är väl bara" för tjejer och killar att bortse från samhällets normer och därmed som genom ett trollslag bli immuna mot dem är naivt. Därifrån är det nära till att börja döma människors personlighet, för att de inte "lever utopin" nog. Då gör man en frihetssträvande ideologi kvävande istället.

Strävan mot en isolerad utopi är övermänskligt krävande, orealistisk och öppnar för en smutsig elitism. Så kissa lagom. Och kom ihåg att sikta.

29 mars 2011

Att välja sex

Är inte titeln på Kay Pollaks nya bok. Utan handlar om att #prataomdet. Nu gör jag det. Nu har jag känt mig för länge nog, så låt oss öppna den där bökiga luckan till sexet.

Initiativet att snacka sexuella gränsdragningar, gråzoner och övertramp släppte fram många berättelser om rena övergrepp. Situationer som jag aldrig har varit i närheten av. Jag har upplevt det vanliga tafsandet. Det värsta: en främmande kille som plötsligt hade handen stadigt på min fitta, mitt på ljusa dan, på en knökfull stadsbuss där det inte fanns utrymme att vrida sig bort. Paniken. Där hade jag gärna upplåtit min plats till de som tycker att tafsande är en komplimang. Så har jag blivit förföljd en gång, och tjatad på. Mycket obehag, men inget som har känts direkt hotfullt.

Men #prataomdet ville också få oss att tänka på hur vi ser på sex och vad vi gör mot oss själva och andra. Där såg jag mig själv i nytt ljus.

Det var en utgång som blev katalysator.
Jag var på bra humör, och sa till en av vännerna ”Vet du, jag tror jag känner för att bli uppraggad”. Ja, det var så jag sa. Inte ”Jag ska ragga upp någon”. Hon tyckte okej, låt oss hålla utkik, säg till när du ser någon som är din typ. Och jag sa aldrig till. För vad är min typ? Det var som i den där Sundsvallsversen "Och såg vid såg jag såg varhelst jag såg". De var en massa, ingen kändes mer rätt eller fel än någon annan.

Jag är inte van att välja, utan brukar låta mig bli vald. I enlighet med stereotypt kvinnlig passivitet. Jag inser att jag aldrig har känt att ”Nu ligger jag med X”. Utan: ”Nu ligger X med mig”. Där finns en väsentlig skillnad. Jag har faktiskt aldrig reflekterat över om jag vill. Eller: Jag har inte tänkt på att det kan vara så att man inte vill. Vill någon ha en ska man känna sig smickrad. Passa på, liksom. Allt sex är bra sex.

Det har väl att göra med att jag, som oerfaren, har tyckt att det är praktiskt att låta den andra leda. Men till den grad att berättelsen om mitt sexliv är, tja, den är inte berättelsen om mitt sexliv.

Nej, ingen har utsatt mig för något. Jag har varit med fina killar och tjejer som jag inte vill framställa i dålig dager. Det har varit bra sex och dåligt sex. Men jag har handskats så onödigt slarvigt med något som kan vara så kul och skönt och bra. Gjort det mycket tristare än det är. Och jag har handskats slarvigt med mina kompanjoner genom att inte aktivt välja dem. Inte kul att vara medpart i sådana ligg. Att bli vald eller bortvald är något som alla förtjänar.

Nu vill jag ta kommandot. Nästa person vill jag välja.

25 mars 2011

Det personliga är...ja, ni vet

När jag hade skrivit fitta ungefär fremtielva gånger och undrade vad jag egentligen höll på med, kom jag att tänka på den där gången när jag och två vänner pratade om sex och sensualitet som kryper ner i åldrarna, och jag sa ”Jag tycker att det är viktigt att man onanerar ordentligt innan man förlorar oskulden, så att man känner sin kropp och vet vad som känns bra och inte”. Det blev tyst.

Inte för att detta var några extra pryda eller trångsynta tjejer, utan för att de inte väntade sig att jag skulle börja prata onani, antar jag. Jag klev över en osynlig gräns. För ibland är steget längre än man kan tro mellan samlagssex-snack och ensamsex-snack. Jag har pratat avsugningar med en hel del av mina nära vänner. Men det är betydligt färre som jag har pratat klitoris med.

Alltså. Vi är vuxna människor. Vi ligger. Det är privat. Men (ni vet vad som kommer nu) det personliga ÄR politiskt. Liggandet är precis lika omgärdat av ramar, fördomar och normer som resten av samhället. Antagligen mer. Det är därför vi ska prata om det. Det känns förbannat obekvämt bara att skriva det här. Just därför försöker jag skriva det. #prataomdet-gänget har gjort något stort genom att visa att det är det som skaver som behöver sägas högt.

Fittan i finrummet

Ibland dyker det upp örhängen, halsband, kuddar och broscher i form av fittor. Detta kan jag bli förvånansvärt förtjust över. Plötsligt önskar jag mig en beige cernitlerafitta att hänga om halsen. Varför då?

Vad är det egentligen jag vill säga med fitteriet?

Kanske:
"Jag har en fitta, och det är jag glad för."

Visst är jag det, den skänker mig mycket glädje, men vad angår det andra? Min fittglädje är personlig. Låt oss säga att det handlar om att låta fittan vara något annat än ett skällsord. Avdramatisera och avmystifiera kvinnors sexualitet. Fira fula, underbara fittan och bjuda in den i finrummet. Men sitter kuken i finrummet och sörplar te? Inte är det bara fittan som är portad därifrån, det är väl sexualiteten överhuvudtaget? Och vill man låta fittan bli en odramatisk kroppsdel bland andra är det inte rätt att lyfta fram den som en symbol för något större.

Kanske är det:
"Jag har en fitta, och det är jag stolt över."

Fittan är något jag har gemensamt med Elisabeth Tamm, Nour El Refai, Ada Nilsson, Gudrun Schyman, Lina Thomsgård, Nina Björk, Liv Strömquist och många fler. Jag är rädd att det är vad det handlar om. Att tillskriva mig själv del i ett kollektiv. Ett kollektiv av kämpande, drivna, fantastiska kvinnor.

Men oj vad kontraproduktivt. Intellektuellt är jag ju mot sådant där. De här personerna har behövt kämpa på grund av att de är kvinnor, de har inte fått sina egenskaper tack vare att de är kvinnor. Det är inte fittan som bestämmer vilka de är. Att tänka så är motsatsen till min ideologi.

Precis som jag skrivit tidigare står systerskapsfeminismen för något som jag inte helhjärtat kan ta till mig, varken intellektuellt eller känslomässigt. Jo, det är vettigt att peka på att jag och andra kvinnor delar en gemensam erfarenhet: att på olika sätt bli bemötta utifrån vår könstillhörighet och de förväntningar som vilar på den. Och det är viktigt att lyfta fram att kvinnor gör viktiga saker, eftersom den allmänna uppfattningen annars lätt landar i att de inte är kapabla till det. Men från det och till att känna systerskap med alla kvinnor, nej, jag är inte med på det tåget.

Och det handlar om mer än så. Fittfeminism skulle säga att feminismen bara är en kvinnoangelägenhet. Den skulle särskilja könen ytterligare. När målet är, måste vara, det Nina Björk skrev i Under det rosa täcket:
"Att vara kvinna ska inte vara någonting fint - det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår egen identitet oavsett kön."

Jag får vara stolt över att vara del i samma kamp som människor jag beundrar så mycket. Jag får imponeras av den tidiga feminismen och hur de stretade på med samma övertygelse fast allt tycktes så tröstlöst. Men jag vill inte vara stolt över fittan. Den får stanna kvar i trosorna.

24 mars 2011

Den kladdiga politiken

Det går inte att prata med dem. Sakliga argument biter inte på dem, de spelar bara på känslor.

Så säger vi om Sverigedemokraterna. Som om en politik grundad på känslor är det stolligaste vi hört talas om.

Men min politiska övertygelse har också sin grund i känslor. Den bryr sig inte nämnvärt om detaljer, statistik och enstaka sakfrågor. Den är grundad i några enkla principer: Vi ska vara snälla mot varandra. Vi har ett ansvar, inte bara för de som står oss närmast, utan för alla människor. Vi ska hjälpas åt, bry oss om varandra, och ta hand om varandra. Samtidigt ska ingen behöva vara utlämnad till andra människors godtyckliga godhet. För det finns ett okränkbart människovärde, en nivå där vi alla är lika. Ett liv = ett liv. Det värdet ska vi försvara. Ungefär så. Och det var det.

Den övertygelsen låter sig inte ruckas på av en skattekrona hit eller dit. Och jag skulle inte vilja ha det så heller. Finns den politiska övertygelse som bygger på torr saklighet? Är inte politiken blödig och kladdig och sårig och rörig och känslosam som själva livet?

Det gör rasismen så mycket sorgligare och otäckare. För det är inte en siffra vi kan överbevisa, inte ett resonemang vi kan falsifiera, utan en känsla. Och sådant går djupt.

Inlägg på rymmen

Alltså nattbloggande. Inte alltid en bra idé. Har roat mig med att skriva en massa halvtänkta inlägg, och sedan råkat trycka publicera istället för spara. Medan tankeverksamhet pågår är inläggen alltid fulla med sådant här: XXX (?) /synonym/ (LÄNK).

Nu hoppas jag att jag har fått hem dem alla till fållan. Så ska jag hålla fingret borta från publicera-knappen tills jag orkar hålla ögonen öppna. Godnatt.

23 mars 2011

"Den är tung den där"

Vi inreder vår nya, stora, inglasade balkong. När Fadern och jag ska bära hem en hylla och några små plastlådor från IKEA tar jag hyllan ifrån honom och säger "Den vill jag bära, det blir för stereotypt annars".

Ja, det var kanske lite larvigt.

Men. Så ofta det händer mig och andra tjejer att man till exempel hjälper till med en flytt, hugger tag i en låda att bära uppför trappan bara för att mötas av en mans förvånade ögon, och repliken "Den är tung den där". Eh, jag vet, jag håller i den just nu.

Och så ofta det händer att tjejerna i ett flyttgäng uttrycker lättnad över att det är killar med, "så kan de bära soffan".

Därför känns det viktigt att bära sin tunga låda. Därför kändes det viktigt att vi var tre unga tjejer som körde flyttbilen 120 mil och packade och bar förra året. Det är inte frågan med stort F, men det är en delfråga. Det är en nålspets mot den stora ballongen som är våra föreställningar om manligt och kvinnligt.

För det är så mycket vi inte kan påverka. Så mycket som tar lång tid och är stort och svårt. Och så finns det sådant vi kan påverka. Gatubilden till exempel. Ju fler tjejer som är utomhus sent, desto mindre otäckt och dumdristigt kommer det att anses med tjejer som är ute sent. (Desto mindre otäckt kommer det de facto att vara, eftersom det är fler ögon ute.)

På samma sätt kan vi bidra med kvinnor som bär stora, tunga saker medan mannen bredvid bär små, lätta saker. Vi får göra vad vi kan. För en framtid där inga tjejer får höra "Den är tung den där".

15 mars 2011

Mammi-mammi-snutti-gulli

Det där med att vara mamma till djur, jag tog upp det även på facebook. Och fick bara mothugg. Så tjafsade vi lite lättsamt och kallade varann för blödiga eller kärlekslösa, och det var det.

Men hej i-landsproblem, mammandet provocerar mig på riktigt.

Jag må bete mig som en stereotyp aspergare, men jag tycker att orden ska betyda något. Mamma är man till barn, inte till djur. Har du haft djuret i livmodern eller fått det via Adoptionscentrum? När djuret dör, kommer du att sörja det som ett barn? Nej, just det.

När folk mammar sina djur går det inflation i orden. Om du är mamma till din kattbebis, så betyder ordet ingenting längre.

Men det är inte bara språkpolisen i mig som rasar. Jag är trött på ohejdat gullande överhuvudtaget. Precis som Panduro vill spy menlöst pyssel över världen så finns det de som spyr gullegull omkring sig.

Låt oss ta djuren. Jag tycker inte att de är gulliga. Vår New Foundlandshund Gaia till exmepel, hon var trygg, omtänksam, ansvarsfull och stönigt envis. Labradoren Bella var glad, lojal och extremt lyhörd. Katten Oliver var listig, lekfull, strategisk och tillgiven. Gulliga? Nej, så mycket mer. Teddybjörnar är gulliga. Levande varelser är mer komplexa än så.

När katten har dödat en ekorre och slitit sönder den i blodiga slamsor, är katten gullig då? Eller gulliga katter kanske inte gör sådant, de kanske mest ligger på en kudde och spinner. Ja, så måste det vara, mammi-mammis gulliga kissemiss har ingen instinkt att jaga och plåga sitt byte för att till slut döda och äta det.

Det handlar inte om att jag är kall. Men jag skulle aldrig uttrycka min kärlek genom att kalla en dotter för prinsessa, eller en pojkvän för prins. Om det är vad som krävs för att vara en varm människa, då är jag med glädje kylig.

För mig är gullandet med djur, barn, tanter och utvecklingsstörda förminskande. Fjantigt. Ett ovärdigt sätt att visa känslor.

Nu låter jag som en mycket allvarlig människa, och den som kallar mig torr har rätt. Men någon måste ju vara det. Någon måste vara motvikten till gullespyan som regnar över oss. Jag är ungefär som Frodo. Utvald. Jag följer mitt kall.

11 mars 2011

Grundkurs i logik

Saker jag inte klarar av: När folk kallar barn och djur med flera för prins eller prinsessa FAST DE INTE ÄR DET. Någon jävla ordning ska det vara.

Och: När folk påstår sig vara mamma eller pappa eller till och med mormor till ett djur. Är du en katt? Nej då så, då är du INTE mamma till katten. Så enkelt är det. Fnys.

09 mars 2011

Fjortonåringen

Tänker på en fjortonåring som blev skitsur när hennes mamma råkade spela över en VHS med tre dokumentärer, varav en handlade om prostitution i Indien. Någon handlade säkert om Aids också. De där dokumentärerna hade hon såklart redan sett, men de var så bra att hon ville se dem många gånger igen.

Jag saknar henne ibland. För sanningen är att idag är min allmänbildning bristfällig. Jag tycker att det är svårt att sortera bland all information, vad vill jag veta, vad är jag skyldig att känna till? Var ska jag hämta min kunskap ifrån, hur ska mina informationsrutiner se ut? Jag har en hel del vita fläckar.

I tidiga tonåren kunde jag briljera. Jag var så vetgirig. Och vilken spännande tid det var, jag blev medveten om världen och navigerade bland ideologier för att hitta just mina principer. Jag läste Katarina Wennstams Flickan och skulden, och plötsligt hade världen andra färger än förr. Om jag hade fortsatt i den takten hade jag för farao varit ett geni idag.

Men samtidigt. Allt var så jobbigt då. Skolan var tråkig och lärarna präktiga. Jag kände inte gemenskap med någon enda person i min egen ålder. Och hemma föll allting sönder. Folk bara bråkade, dog eller grät. Jag brydde mig nästan inte om några människor, och jag kände nog inte att någon brydde sig om mig. Även om den var självvald var ensamheten tung ibland.

Nu har jag mer än jag hade då. Jag har vänner och sammanhang. Det finns plats för mig att vara mig och samtidigt ha givande relationer med andra. Fler saker konkurrerar om min tid. I det sammanhanget är det kanske okej att allmänbildningen släpar efter.

Men lite smartare måste jag allt bli.

Mänskliga berättelser

Och: Jag är så glad att det var män på Mia Skäringers show. Män som jag sedan hörde prata om hur bra det var.

För det är synd att Dyngkåt och hur helig som helst marknadsförs som och förväntas vara en kvinnoshow. Det Mia Skäringer pratar om är allmängiltigt. Jag tror att alla har varit med om att förnedra sig för att bli älskad. Att leta. Falla. Jämföra sig med andra. Använda mer eller mindre bra strategier för att klara livet. Göra sitt bästa man kan just då. Och, förhoppningsvis, så småningom landa. Inte i att det aldrig mer går dåligt, men i en trygghet. Att dessutom kunna formulera det så vasst och roligt som Mia gör är sann talang.

Att män inte kan identifiera sig med kvinnor är ett vanligt feltänk. Det finns böcker, sporter, shower, band, filmer. Och så finns det tjejböcker, damsporter, kvinnoshower, tjejband och tjejfilmer. Men vi tjejer har alltid identifierat oss med pojkar och män. Vi har förtjust följt Emils hyss, tyckt att Jonas Gardell med En komikers uppväxt talat rakt till vår själ, och känt Colin Firths bedövande sorg i A single man.

Detta är skildringar av hur det är att vara människa. Och det vore en stor förlust för män att bara ta del av halva mänsklighetens berättelser.

Fantastiska, ärliga Mia

Mitt skyddshelgon Mia Skäringer var i Karlstad i helgen. Hon, som först bara var en jävligt rolig människa, och som nu betyder massor för mig.

Jag har gått från att skratta åt hennes karaktärer till att skratta med dem. Tabita som ger ungarna en glass till, Gulletussan som förföriskt sjunger Cecilia Lind, Mia som inte kan skratta på rätt ställen eller göra sig platt nog för att passa in.

Mia har blivit någon jag håller mig i när det blåser. I riktigt svåra tider biter jag mig fast i mantrat "Kan Mia så kan jag". Just för att hon varit så ärlig med sitt eget mörker. Just för att hon verkar med ambitionen att spräcka illusionen om att det går så lätt och lyckligt där på andra sidan staketet. Ambitionen att nyansera en offentlig värld av cupcakes.

Mest tycker jag om att hon inte är fast i att vara en lyckad feminist. Den där märkliga bördan som läggs överst i högen av krav. Att vara en kvinna som alltid är nöjd med sin kropp, aldrig googlat maglyft, alltid är självsäker, aldrig är rädd, aldrig ställt upp på dåligt sex bara för att man är glad att någon vill ha en, aldrig försökt förändra sig för att förtjäna någon annans kärlek. Den där tolkningen där "det personliga är politiskt" betyder att du kan leva utopin själv, i en perfekt koloni isolerad från samhällets normer. Feminismen som tycker att kampen förs bäst genom att man låtsas att den redan är färdigkämpad. Som säger Var perfekt eller skäms (Julia Skott får exemplifiera: Var nöjd med din kropp eller skäms).

Jo, den finns, och Mia sticker hål på den med Tabitas tatueringsnål och Gulletussans sax. För det tycker jag om henne och respekterar henne oändligt.

08 mars 2011

Systrar och bröder på kvinnodagen

Via twitter hittar jag en till som är ledsen på åttonde mars: Tone Schunnesson.

Hon skriver träffande, och hittar hoppet i det här stycket:
"Men, ni älskade kvinnor, är dom som bär mig under tider som dessa. När jag inte längre orkar debattera eller tycka, slåss eller kämpa. För under det här året, när jag mötts av en sådan manssolidaritet som ibland fått mig att i ren desperation gråta, har jag även möts av ett systerskap jag inte trodde fanns. Det är ni, kära kära systrar, som lärt mig vara feminist."

Men. Där har vi det där systerskapet som jag aldrig får kläm på. För visst blir jag också buren av andras kamp, visst blir jag på nytt hoppfull och inspirerad i deras sällskap. Men inte bara av systrar. Jag är rädd att systerskapet osynliggör mina andra syskon i den här kampen.

Någon som bär mig genom att oförtrutet ryta, grubbla, problematisera, utmana, konkretisera och kämpa är Linus Fremin. En feminist som förstår att feminismen är större än kvinnorna och att alla vinner på att få fler möjligheter. Med honom känner jag större "systerskap" än jag känner med diverse kvinnor.

Grattis!

Första maj. Är man inte vänster kanske man inte förstår. Det är en dag då vi ser tillbaka på alla segrar och sträcker på oss. Då vi ser framåt på allt vi ännu vill förändra, och känner att vi tillsammans har styrkan att göra det. Då vi lyfter blicken från detaljer och målar bilden av den värld vi vill leva i. Första maj är dagen då hoppet rinner i oss.

Det är vad åttonde mars har potential att vara, och ibland lyckas med. Systerskapsfestivalen i Karlstad till exempel, som i flera år varit en fest av samtal, föredrag, debatter, workshops och demonstrationer.

Problemet med åttonde mars är att det inte finns någon konsensus kring vad dagen innebär. För mig är det en feministisk kampdag. Några tycker att det är en hyllningsdag till Kvinnan, detta mytologiska väsen. Något som bara ökar klyftor och spelar särartsfeminismen (=kvinnor är annorlunda, men bäst) i händerna. Andra menar att när kvinnorna "får" en dag så innebär det att vi tolererar att alla andra dagar är männens.

Och jag tror inte att någon skulle lyfta fram första maj som en passande dag att gratulera arbetare eller bjuda dem på restaurang. Men när det gäller åttonde mars höjs plötsligt röster om att dagen borde vara lite mera blommor och choklad, tjo och tjim.

Klarsynta Lisa Magnusson twittrade igår: "ni som är emot att gratta kvinnor den 8:e mars: ja kvinnodagen är politik, inte firande. men det finns faktiskt mycket bra med att ha fitta! fattar därför inte alla arga tweets som antyder att kvinna = synonymt med kass lön och pepparsprej, att det är därför man inte skall gratta."

Jag gillar både blommor och choklad. Och min fitta. Men precis som Lisa säger är det inte vad den här dagen ska handla om. Hur välment grattandet än är så gör det mig så jävla ledsen. Det förminskar hela den här dagen till ett syskon till dagarna för morsor, hjärtan och kanelbullar.

Uppdatering:
Lisa Magnusson skriver mer om problemen med kvinnodagen. Som jag alltså vill ha kvar. Men vad fan ska vi göra med den?

Vilse i det digitala

När jag var på Arbetarbladet kom Mymlan dit för att puffa för sociala medier. Vi vikarier fick inte lyssna, utan producerade tidning istället, men vid lunchen hamnade vi vid samma bord.

Nej, nu ljuger jag. Jag satte mig där med mening. Ville prata. Och kunde knappt säga något. För jag blev så generad. Kände att jag visste alldeles för mycket om denna främling. Det var första gången jag träffade henne, men jag känner till både hennes trasiga pappa-relation och hennes dotters kamp med ledsenheten.

Saker som hon och Björk själva valt att blogga om. Och det har varit en ynnest att bli insläppt så nära, få nya tankar och lära sig saker om sig själv på kuppen. Ändå kände jag mig som om jag snokat, rädd att försäga mig. Och var sak har sin tid - att något bloggats betyder inte att det automatiskt kan eller ska tas upp var som helst sedan. Verkligen inte. Därför var jag rädd att få någon sorts spontan-tourettes där vid lunchen. Höll mest tyst och tuggade min tonfisksallad.

Sanningen är att jag är vilsen i den digitala världen. Läser många stora bloggar sedan länge, tycker att jag känner författarna, men kommenterar i regel inte. Kikar förtjust in genom fönstret till det ständiga coctailparty som pågår i Lottens kommentarsbås, men stannar för det mesta utanför. Smög in på AC/DC-pojkens keramikvernissage och smög ut igen utan att säga mer än hej. När jag vill kommentera personligt och bry-mig-om-igt inne hos Björk, garderar jag med att säga att nej, någon stalker är jag inte, jag tänkte bara...

Och twitter. Har jag precis börjat med och inte riktigt fått kläm på hur jag vill använda. Men läser gör jag, det tycks mig mer och mer oumbärligt. Och när man läser vill man förr eller senare lägga sig i, reagera, svara. Det som händer då, ja herregud.

Jag känner mig som en sjätteklassare som vågat tilltala en nia. Vem tror jag att jag är egentligen? Ska jag slänga ur mig en replik till någon klok och kanske känd främling som jag beundrar, ska vi samtala som jämlikar? (Ja, min olycksaliga tendens att bli starstruck kan vi tala om en annan dag.) Jag försöker väga mina ord noga och väntar med spänning på ett svar. Vanligtvis tycker jag om att uttrycka mig i skrift, men dessa korta meddelanden där tonen så lätt gå förlorad gör mig nervös. Tänk om jag blir missförstådd?

Det låter som om jag har hemskt dåligt självförtroende. Så är det inte. I den analoga världen är jag rätt trygg med mig själv och tycker att jag vet (nåja) vem jag är. Jag är inte den där sprudlande tjejen med mängder av bekanta, inte den som råkar prata bort en kvart med konsumkassörskan, och har ingen önskan att vara det. Jag är ju jag.

Men internet ger även oss ensamvargar chansen att diskutera och dela. På nätet kan jag plocka fram andra, fler sidor. Vem är jag här? Det är det jag inte har kommit underfund med. Tills vidare är jag mest en rädd liten tant, en sådan där som snubblar med fingrarna på tangentbordet och ropar "O nej! Vad gjorde jag NU? Var det något i datorn som gick SÖNDER?"

28 februari 2011

Att vara eller inte vara snygg

Jo, jag vet att mode är en stor grej på Oscarsgalans röda matta. Men jag blir ändå lite illamående av detta ständiga betygsättande av utseende, på en filmgala. Kvinnorna är vackra, bedårande, förtjusande, bla bla. Och från hyllandet är det så nära till hånet: Hur tänkte de där, usch vilken nyans, pinsamt, omodernt, för mycket löshår, fel smink och så vidare. Så befriade männen är från det där, i sina kostymuniformer.

04 februari 2011

Pysseldöden

Jag har nära till irritation just nu. Med det sagt: pysselföretagets vårkatalog fyllde mig med helig vrede. Allt annat är en underdrift.

Det började redan på första sidan, där jag erbjöds köpa en materialsats med fanerägg, vita fjädrar, pärlor, knappar och dekorpapper. Av detta skulle jag göra "romantiska vintageägg". Det var egentligen inte det felaktiga och tramsiga bruket av ordet "vintage" som irriterade mig. Utan en anda som genomsyrade hela katalogen.

Jag förväntar mig att en hobbykatalog ska tillhandahålla färger, tyger, pärlor, papper, lera, ståltråd, stenar, flirtkulor, träbitar, glitter, lim, fjädrar och sånt.

Dessa färdiga materialsatser är något annat. Klistra fast ett par ögon där, och en fjäder där, och så har du pysslat en egen påskkyckling. Fyll i färg längs den här linjen, så har du gjort ditt eget kurbitsmåleri. Och så vidare. Jag förstår inte. För det finns ju inget tvång att pyssla. Du måste inte. I brist på idéer och inspiration får man låta bli. I brist på engagemang får man låta bli. Det finns ingen obligatorisk pysseltimme när du måste sitta med lim och färg.

(Samma irritation känner jag inför pulver som ska blandas med vatten för att baka sina alldeles egna muffins. Snälla vän, det går an att köpa färdiga.)

Det är det ena. Det andra är vilka saker de har mage att tycka att jag ska lägga tid på att tillverka. Visst kan det vara kul att göra ett eget kort ibland, eller klä in en ask kanske. Men detta sopberg av pyssel. Av gullegull, av pasteller. På produktbilderna har de tagit något vardagsmässigt och liksom kräkts pyssel över det. Det är saftflaskor fullkomligt inklädda i vimplar och etiketter och tygskynken och spetsbårder och stämplar. Och jag vill ringa och skrika "Är det här vad ni tycker att jag ska göra med mitt liv?!"

Nej, jag tycker inte att varje minut av livet måste ägnas åt meningsfullheter. Inte alls. Men att sakta närma mig döden i sällskap av en vägledning för hur jag tillverkar "fräscha vita tuppar med färgglada fjäderstjärtar". Där går min gräns. Jag tror att till och med ett avsnitt av Two and a half men skulle vara mer givande. Och då ska man veta vad jag tycker om
Two and a half men.

Saknan

Saknar lägenheten i Göteborg. Stora köksbordet och trasmattorna som egentligen aldrig var mina. Att gå rakt ut i Kortedalaskogen och ploppa upp någonstans i Bergsjön. Brödlukten och spårvagnssången om nätterna. Saknar bron till Annersia i Östersund. Utsikten från Stocketitt, och hembygdsgårdens Kjell som är så varm som en människa kan vara. Och Sundsvall, underbara Sundsvall. Norra Berget, Sidsjön med de tama svanarna, Barista och Evolet och Tant Anci, universitetet som ser ut som någon liten korsvirkesby. Andfåddtrappan. Våldtäktsparken. Alla de här platserna har sin egen luft, som jag vill andas av idag.

02 februari 2011

Synd om, eller?

Tänker på vad man får och inte får känna. Och vem man i så fall ska stå till svars inför.

Det finns ett gäng känslor som är så fula att man måste skämmas om man känner dem. Bitterhet. Hat. Avund. Kanske är det något jag har med mig hemifrån, för Systern har beskrivit samma inställning.

På gymnasiet fick jag fler nyanser att se livet med. Vapenbrodern introducerade bitterhet för mig. Och när jag alldeles förskrämd erkände min avund- och svartsjuka inför kuratorn så ville hon inte utplåna den utan sa "Jamen föreställ dig att du kokar de där tjejerna i olja eller något." Jag lärde mig att var sak har sin tid. Hat kan vara ett bra verktyg, en fas du måste igenom utan att fuska dig förbi. Det är inte farligt att känna saker, däremot är det ganska dumt att ignorera känslorna och tro att de därmed ska försvinna. Det är min övertygelse idag.

Men en oväntad känsla utgör fortfarande tabu nummer ett. Jag inser det först nu. Den till synes okonstruktiva ledsenheten. Det känns som om jag ser ett mönster som förut har varit osynligt för mig.

När Vapenbrodern har mått dåligt och delat det med mig så har jag dels känt tacksamhet, för att jag tycker att det är ett väldigt fint förtroende att släppa in någon annan i det mörkaste. Dels har jag känt: Satan vad det här är otäckt. För jag vill fixa allt. Jag tänker att meningen med att visa sitt mörker för någon är att mörkret ska bort. Och så blir jag inte klok på hur jag ska kunna utplåna någon annans mörker.

Jag har också delat mitt mörker med honom, och varit så glad för hur han hanterat det. Alltid har han kommit med rätt kommentar, något cyniskt och humoristiskt som är medkännande samtidigt som det flyttar fokus och får mig på bättre humör.

Det är så vi gör. Analyserar och distanserar och drar upp strategier. Försöker muntra upp. Säger att nu kan det bara bli bättre, och har du tänkt på... Försöker göra något åt. Hitta nya vinklar. Vill trösta. Fixa. Så är det inte bara mellan honom och mig, utan i alla mina relationer. Vi pratar om det svåra, men bara med ett outtalat syfte att fixa det. Vad kan säga så att han mår bättre? Hur kan jag beskriva det mörka så att det inte blir för otäckt för den som lyssnar? Så att det ändå låter lite hoppfullt?

Och ibland, när någon har visat att de vill lyssna på det där ledsamma, så har jag sagt tack men nej tack. För jag vill inte ha någon stämpel som den ledsna tjejen. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill vara lösningsorienterad, klara mig fint, klara mig själv. Inte en gnälligt ältande och okonstruktiv person, av den typen som jag själv har så svårt för. Ibland har det såklart varit en ren överlevnadsstrategi. Jag har inte tid att vara ledsen nu, jag orkar inte känna det där nu.

Eller: Rationalitet. Jaja, men det finns ju andra som det är mer synd om än mig. (Och det är det ju inte bara jag som tycker. För en gång satte jag faktiskt ord på hur min och X:s relation inte gav någon plats för mig att vara ledsen, för hur dåligt jag än mådde så kunde jag inte konkurrera med X, som alltid mådde sämst av alla. Och den jag delade det här med tittade förvånat, oförstående, på mig och konstaterade "Ja? X mår ju sämst." Poängen gick förlorad.)

Ett klargörande: Jag är djupt och ärligt glad för dessa människor som vill analysera, distansera och strategisera med mig.

Men det slår mig, det riktigt överraskar mig: Tänk om det faktiskt har varit synd om mig ibland? Helt osannolikt är det inte. För om var sak har sin tid så borde även det ledsna ha en plats. Tycka-synd-om borde ha en plats. Väl.

Vi är så rädda för att fastna i ältande och självömkan. Eller att det mörka ska vara obärbart för våra vänner. Vi vill direkt till nästa fas, genom att hoppa över den första. Bråttom vidare. Vi (jag) tror att ledsen och stark är motsatser.

Nu syftar jag inte på det vi lärt oss av livet: Att inte blotta strupen för vem som helst, hur som helst. Utan om hur vi gör i verkligt nära och goda relationer, där vi delar det djupaste. Trots att jag har delat mycket ledset så är jag osäker på om jag i vuxen ålder har visat det oreserverat ledsna för någon. Det som finns om natten i sängen, de där enstaka gångerna när jag snurrar runt utan att kunna sova. Eller som en tyngd i kroppen ibland.

Att överlämna det ledsna knytet utan fixarsyften, och utan hänsyn till mottagarens eventuella obehag. Gör folk så? Jag tror att vi borde det. Jag tycker att vi borde börja med att tänka tanken.

01 februari 2011

Idealen förändras

Så här säger friherrinnan i - suprise surprise - Fru Marianne om just tramsiga nyförlovade Marianne:
"Det är riktigt rörande att se Marianne, snövit, oskyldig, som hon är. Ja, fru Björk, det visar vad en omsorgsfull uppfostran kan åstadkomma, till och med i våra tider. Jag tror mig kunna säga att - så fästmö hon är - tänker hon på ingenting. Ett riktigt duvosinne! - Vad jag blir upprörd när jag hör dessa nya idéer, om att unga flickor skall veta allt möjligt - läsa anatomi och allt vad tänkas kan. Vilken råhet i tidsandan - Det vore just smakligt med så väl bevandrade ungmör!"

Och så mansidealet. Jane och Lizzy i Stolthet och fördom vet bestämt hur en man ska vara. Så här översvallande smickrande beskriver de Mr Bingley:
"- Han är just vad en ung man bör vara, sade [Jane], förståndig, godlynt, livlig, och jag har aldrig sett ett så behagligt sätt - så otvunget men samtidigt belevat.
- Han ser bra ut också, svarade Elisabet, vilket är en mans skyldighet, om han möjligtvis kan. Hela han blir därigenom fullkomlig."

Scen från senhösten

Utanför Cyrillushusets fönster drar en man upp jackärmen för att titta på klockan. Änder simmar runt statyerna i dammen. Ett par cyklar förbi och de har hjälm. Kanske är det Per och Pernilla Strömgren, stans hängivnaste cyklister.

Det här är Karlstad, och jag tycker om det.

Här inne i Cyrillushuset är konsten så betryggande tråkig: tavlor med deprimerade blickar, en häst som tuggar på en äng, och en byst av någon gubbe.

30 januari 2011

Samtidigt på en annan plats

En Egyptenbild lånad från youtube. Den säger allt.

När oväsentligheter ställer sig i förgrunden

Fest igår. Lyckat. Idag märklig känslostorm över gårdagens urringning. Som ser bra ut när man tar på sig klänningen, men sedan börjar glida omkring. Bröstiga bilder på facebook.

Förvånas över mig själv. Det är väl en värdslig sak. Om det enda man ångrar efter en utekväll är avsaknaden av en säkerhetsnål ligger man i lä.

Kan inte riktigt sätta ord på vad jag nojar över. Att det såg billigt, slampigt, pinsamt, misslyckat, desperat, fult ut? Känslan av att ha gjort bort sig? Förstärkt av den där svajiga dagen-efter-förnimmelsen av att inte ha haft kontroll... Är det någon sorts heder jag oroar mig för?

Men herregud människa. Vilket navelskådande. Misslyckade klädval sker. Bröst finns, bland annat på mig, ibland syns de. Shit happens. Att jag skulle ha så mycket 1800-tal i mig anade jag inte.

29 januari 2011

Där mitt ankare ligger kastat

Herulen är Värmlands Museums vandring genom värmlänningarnas och själva mänsklighetens historia. Men det är inte undervisning, det är poesi.

Jag går där och upplever dem för femtielfte gången, känner dem var och en. Andäktig inför gamla spikar, men ännu mer inför de små små keramiktärningarna. För tärningar är inget man behöver, det är något man skapar för nöjes skull. Och där stannar tiden, med förnimmelsen av att vissa saker är eviga. Det är samma känslor då som nu. Samhällena, etiketten, normerna varierar men känslorna är sig alldeles lika.

Jag står med näsan en centimeter från en kyrkport från 1100-talet, och det är galet bra hantverk. Vid passagen tillbaka till nutiden, till framtiden, är jag rörd.

Stolt. En känsla jag aldrig brukar förstå annars. Det där som jämtarna måste uppleva när de står på ett packat torg och vrålar "Jamtland, Jamtland, jamt och ständut" under Storsjöyran lyser upp mig inifrån nu.

För jag är en del av detta. Mina fötter står djupt i leran och mossan, jag är förankrad i världen. Hör till. Djupet är stort, men jag bottnar.

Mitt Värmland.

Hettan från Egypten

Igår. Kairo brann, twitter brann, och där hittade jag en länk till Al Jazeeras direktsändning. Fastnade, uppkrupen på soffbordet med sändningen på lilldatorn och twitterflödet och andra textuppdateringar på stordatorn.

Jag mindes skildringarna från de som var med när muren föll, den febriga stämningen, kakafonin av knackande när stycken av muren hackades loss. Och hela världen såg på, hoppades och fruktade. Är det här vår mur?

Jag kände i alla fall starkt: Det här vill jag vara vittne till. Stämningen blev rent fysisk, jag satt med tårade ögon medan vågor av rysningar gick genom mig. Historia skrivs väl varje dag, stora världsnyheter passerar obemärkt, och i medievärlden pratar man om hur närheten avgör engagemanget. Närhet i tid, i rum, i kultur.

Det här kom så nära, på ett sätt som aldrig hade varit möjligt förr. På Al Jazeeras Kairoredaktion gick en reporter ut på balkongen och pekade: "Där nere brinner det, och ni hör sirenerna". Det var en av internets högtidsstunder, samtidigt som egyptierna förvägrades just internet.

I en så extrem situation blev journalistiken av den naturliga sorten. Vad händer, vad hoppas ni, vad fruktar ni?

Hela tiden hetsen, hettan. Twitterrapporterna som rasslar in, bilderna som flimrar fram. Egypten sover inte, hur kan jag sova? Kolsyra. Spänd förväntan.

Vad de riskerar, vad de kämpar, vad de vågar. Vilka livsnödvändigheter de tvingas kämpa för. Och mitt i detta skyddar de sitt museum. Den starkaste känslan var barnslig förundran: Detta händer verkligen på samma jordklot som jag lever på.

28 januari 2011

Det gåtfulla folkets böcker

Undrar ju ibland. Är det barn jag vill ha, eller bara någon i allmänhet att läsa undersköna Solägget för? Dela Mamma Mu-glädjen med? Gottar mig i kapitelboken om Mamma Mu och Kråkan nu. Skrattar högt, och tycker verkligen att den rymmer massvis med livsvisdom och livslust. På ett självklart, otillkrånglat sätt. Som bra berättelser kan de väcka så mycket tankar om de stora, och små, frågorna. Istället för att skriva barn på näsan med dåliga berättelser. Det är slappt och respektlöst.

27 januari 2011

Logiska kategorier

Min långa filmer-att-se-lista har i skrivande stund fyra rubriker:

Svenskt,
nordiskt,
doku,
filmer med Stephen Fry.

Lite skevt kanske.

26 januari 2011

Och därför är jag glad åt mina fötter

Kom att tänka på en fråga som dyker upp då och då i min bekantskapskrets: Vilken kroppsdel är du mest nöjd med?

Kan inte komma på vad jag skulle välja. Mina ögon är vackert mönstrade. Jag är tacksam för mitt hår, så tjockt att det går att klippa och fixa på många olika sätt, och dessutom har jag att ta av om det börjar falla av när jag blir gammal. Trots en del tjafs med mig själv så trivs jag i en kropp med tydliga kontraster mellan höfter och midja. Mina fylliga läppar gillar jag skarpt, och mina kindben. Jag är helt enkelt nöjd med en massa saker.

Ha, SÅ förväntas man ju inte känna. Alldeles Mora Träsk-igt:

Mina fötter, så bra att jag kan gå på mina fötter
Sen sätter jag mig ner när jag blir trötter
Och vilar och masserar mina fötter

Mina fötter, dom står på marken men dom saknar rötter
Med tårna kan jag plocka upp små nötter
Och därför är jag glad åt mina fötter

Mina händer, så bra att jag kan ta med mina händer
Dom kastar brödet när jag matar änder
Sen vinkar jag till dig med mina händer

Mina händer, dom håller borsten när jag borstar tänder
Och känner när jag går i mörka gränder
Jag klappar dig på kind med mina händer

Mina öron, så bra jag hör med mina båda öron
Jag hör att någon står och käkar päron
Det smaskar och det hörs i mina öron

Mina ögon, så bra att jag kan se med mina ögon
För blundar jag då kan jag inte se nån
Därför är jag glad åt mina ögon

(Här och här skrev jag också om kroppen)

Jag gillar Börje, men han skulle avsky mig

"Karl hade vanor, i vilka han kände sig fullt berättigad, men som kunde reta gallfeber på Börje. Så till exempel kunde han - med en fysik som en jätte - ligga och sova till klockan elva eller halv tolv på dagen, och Börje kände en till äckel stegrad avsmak vid blotta tanken på en sådan onaturlig lojhet."

Fru Marianne av Victoria Benedictsson
(...som det var ett tag sedan jag läste nu, men under läsningen satt jag med block och antecknade, så jag har Marianne och Börje-material att ösa ur ett litet tag till)

24 januari 2011

Guldgnället

Guldbaggegalan, och på twitter slentriangnäll på svensk film. Som när jag som barn tvingades smaka på maten, hade broccoli i munnen i en halv sekund, för att sedan spotta ut den utan att ens överväga saken.

Kritik kan vara konstruktiv. Sådan kritik brukar till exempel handla om små resurser, om hur filmstöd delas ut, eller om dålig fantasi och filmer som stöps i samma form. Men ikväll lät det mest: Åh, vad löjligt att ha en filmgala i Sverige, jag lider, svensk film blaha blaha. Det var som om klagarna hade fått en släng av sjukan att försöka plocka poäng genom att stämpla allt med Sverige som trist, så där som görs på vissa förfester där festarna helst vill flytta till Indien eller USA, men bara råkar bli kvar i Borås. Som om gnället skedde av princip, och sådant gör mig ärligt förbannad. I sådana lägen känns argument som "Gör det bättre själv då" eller "Låt bara bli att titta på skiten" plötsligt legitima.

Man måste inte gilla allt. Men det är just det: Filmåret 2010 fanns det ju så mycket att välja på. Jag har fortfarande massor av filmer från förra året som jag ser fram emot att se. Att i det läget behandla "svensk film" som EN genre känns ungefär lika balanserat som att säga "Färger är fula" eller "Mat är äckligt".

Tre riktigt bra filmögonblick för mig under 2010: Snabba cash, vars ångest tog tag i mig. För kärleken, stundtals övertydligt moraliserande, men ofta träffande. Himlen är oskyldigt blå, där Bill Skarsgård och Peter Dalle briljerar. Bill har verkligen förmågan att få mig att glömma att jag tittar på film. Så naturlig, okonstlad.

Filmer jag fortfarande ser fram emot: I rymden finns inga känslor, Svinalängorna, Sebbe, Cornelis, Till det som är vackert, Miss Kicki. Och ja, jag tänker se Änglagård och Fyra år till också. Alla kan de ge mig något, på olika sätt.

Fröding och jag

Värmlands Museum visade en massa Frödingporträtt i somras, och kastade mig tillbaka till den där dagen i köket när jag ritade en skäggig gubbe. "Det ser precis ut som Gustaf Fröding" sa modern, och teckningen hamnade på väggen med de andra.

Så var det alltid hemma. Allt var värdefullt och allt barnen gjorde skulle tas på allvar. Ett platt "vad fint" var inte nog. Och aldrig en ton av falskt beröm, uppskattningen var äkta. Den uppfostran är nog det finaste jag fått.

22 januari 2011

Hulliga ord

En spin-off på förra inläggets fokus på det fantastiska ordet hull:

Hull
Kött
Fett på kroppen
Mjukdelar
Fyllighet
Korpulens
Embonpoint
Välmåga
Fetma
Frodighet


Det var bara det jag ville säga.

"Det var omöjligt annat än att ge akt på denna vackra nacke"

Nu är det dags för Fru Marianne igen! När jag pratade i telefon häromdagen lät det ungefär så här:

Jag: Och vet du, en till sak med Börje och Marianne... Eller, det här kanske inte intresserar dig så mycket?
Han: Jag är intresserad av ditt liv, och om det just nu består av Börje och Marianne så är det så.

Fint. Till saken. Fascinerande med Victoria Benedictssons språk är hur hon samtidigt kan vara så sedlig och opryd. Å ena sidan skriver hon aldrig ut svärord. När karaktärerna svär står det "förb." eller "f-n". Även om vi alla är på det klara med vad som sägs så får det inte skrivas.

Å andra sidan. Boken fullkomligt dryper av åtrå, på ett sätt som jag inte föreställde mig att den tidens texter kunde göra. Så här låter det när Börje och Marianne ska gå på bal:

"Ur den vida, mjuka kappa, vars vadderade sidenfoder veks upp en smula vid knät, stack Mariannes ena arm fram: det var den hand hon höll solfjädern med, och ovanför den långa handsken syntes en skymt av armens vita hull."

"Sedan Börje hängt upp teaterhuvan, tog han emot kappan. Marianne vred sig vigt ur den, som en fjäril ur sin puppa, och i det hon gav släpet en hastig sväng med foten, ställde hon sig fullfärdig och triumferande framför honom.
Han blev stående ett ögonblick med den tomma kappan i sina händer, blodröd i ansiktet."

"Hon var klädd i blekblått storblommigt siden, i sammansättning med mörkblått sammet. Livet slöt fast åt figuren och liknade ett harnesk. Över axeln rundade det sig upp mot halsen, men var öppet i en lång snibb ned på ryggen och likaså framme. Av ärm fanns inte ett spår. Tvärtom, det var uppringat så att hela axeln blev blottad och visade sin rundning helt upp över leden. Ringningen var endast kantad med en chenillesnodd, vilken satt så stramt åt, att den nästan skar ned i hullet. Varken vid axeln eller kring halsen syntes en skymt av linne, och man fick ett intryck av att det inte fanns något under klänningen, utan att den vilade på hennes nakna kropp."

"Marianne hade kort hals och något höga skuldror; man kunde genom den snibbformiga ringningen se deras fina form. Det var omöjligt annat än att ge akt på denna vackra nacke, med dess fria hårfäste, därifrån en skuggning av fjunblont hår löpte nedåt halsen och förtunnades - en hals, som i sin varma vithet gav intrycket av att vara belagd med ett stoft av omärkligt frömjöl. Ingenting skulle bättre än sammetens djupa ton framhållit detta. Det hela väckte föreställningen om något på en gång moget och oberört, som hos stora, mjuka penséer."

Vitt hull, klänningar som vilar direkt på nakna kroppar, varm vithet, stoft av frömjöl, stora mjuka penséer - det är ju fantastiskt!

Sensommarnaivitet


Modern ser en orm när hennes moder matar änder
Brodern kastar stenar så de ploppar en i sänder
Den torra hunden sitter vid min sida, den blöta hunden drar i faderns arm
Höstens första dag är just så: Klar och glad och lagom varm



(En barnslig grej jag skrev för två-tre år sedan)

Men åh

Svindlande höjder. Kanske ska man känna att oavsett vad som händer och oavsett elakingar så går det ganska bra ändå tillslut. Men jag blir så trött på dessa människor, som slänger bort sin egen lycka därför att de aldrig ger någon en andra chans, aldrig sväljer sin stolthet, aldrig släpper tanken på vad folk ska tycka, aldrig utmanar sina fördomar, aldrig försöker se utanför det uppenbara, aldrig förlåter och går vidare, aldrig sträcker ut en hand, aldrig ger någon the benefit of the doubt (Har vi ett sådant uttryck på svenska?). Vilket slöseri med liv.

Bekännelse:

Jag gillar filmen En riddares historia. Inte ironiskt. Vi fick se den någon gång på högstadiet, samtidigt som betygssnack pågick i korridoren. Och jag blev - berörd. Känslan sitter i. Jag tycker den är fin. Och så var det med det.

20 januari 2011

Om jag får nåt att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Har lyssnat på Dansa på min grav fem gånger och även om jag börjar tröttna så ryser jag fortfarande lika mycket. På lågstadiet tog vår lärare upp det där med att få gåshud av musik. Och jag förstod inte alls vad hon menade. Trots att jag hade en massa bra musikupplevelser och musikglädje så hade jag aldrig någonsin blivit rys-berörd. Inte av något annat än musik heller. Det var en dimension jag inte hade än. Undrar om det gäller alla barn eller om det bara var jag som var exceptionellt endimensionell.

Bo Kaspers låt hittade jag via bloggen Heja Abbe. Som också får mig att rysa då och då.

11 januari 2011

Om hur en tramsig kvinna bara kan godkännas genom att utplåna sig själv

Har snöat in på Fru Marianne. Här är mitt förra inlägg om boken. Nu avslöjar jag hela handlingen, så läs gärna boken först.

Börjes kärlek till sin barndomsvän Pål är så innerlig att jag blir mer och mer övertygad om att de skulle ha varit ett par om de levt i en annan tid. Börje berättar om Pål:

"Det var nästan mer än vanlig vänskap, jag tror att det för mig motsvarade vad det första tycket är för andra pojkar. [...] Pål såg inte ut som en bondpojke. Han hade ett utseende som en förklädd flicka. [...] Och jag var stolt över honom. Jag förstod att han var kvickare än de andra pojkarna. [...] Jag tyckte han såg ut som en prins, jag tyckte att han var mycket förnämare än jag, och jag inbillade mig alltid att någon skulle komma och hämta honom, så att han en dag skulle komma till stor härlighet. [...] Ser du, på den tiden var jag ännu inte så förtjust i Pål, som jag sedan blev. Det kom när vi båda var vuxna och han var hemma under ferierna. Han var lång och rank då, det var en mjukhet i hans sätt som om han varit en kvinna, och så var det så märkvärdigt att tala med honom. Han var med liv och själ inne i sina studier, och han hade ett sådant sätt att tala, att man tyckte allting blev klart, bara han talade om det, jag riktigt dyrkade honom."

När Pål kommer för att bo på gården blir han och Marianne förälskade. Kanske är Marianne förtjust i att Pål är som hon, med smak för lyx och litteratur och att uttrycka sig sofistikerat. Kanske är hon förtjust i att han genomskådar henne. Inget av det Börje imponeras av gör intryck på Pål.

Så småningom tappar jag den där glada känslan av att karaktärernas känslor och bevekelsegrunder står klara för mig. Säkert inte för att de tänker ologiskt, utan bara för att den logik de följer är så olik min. Marianne bestämmer sig efter lite (eller rätt mycket) svärmeri för att bli helt hängiven Börje och gottgöra de tankar hon haft om Pål. Hon vänder helt plötsligt, trots att det inte verkar finnas några direkta känslor mellan henne och Börje just då. Trots att hon inte haft något emot att flirta med Pål förut.

Det är inte kärlek som får henne att ändra sig. Men hon är med barn, och jag tänker att det slår en våg av normer och moral över henne. Normen om monogam tvåsamhet, om att vara trogen i sitt äktenskap snarare än att sträva bort från det, har stark makt över henne. Men för att hitta tillbaka till Börje, eller snarare hitta honom överhuvudtaget, måste hon göra sig fri från andra normer. Hon måste se på Börje och livet på gården med klara ögon, utan att döma. Utan den förförståelse hon har som bortskämd borgarflicka. Utan att tänka att hon borde skämmas för honom eftersom han "bara" är bonde. Hon måste titta med intresserade ögon.

Problemet med Marianne var att hon i kärlek och äktenskap använde den enda guidning hon kände till: romanerna. Hon var, som sagt, en fjant. När hon nu ska frigöra sig från fjanteriet blir det alldeles för mycket. Hon går från ointresse till självutplåning. Istället för att de två närmar sig varann, så måste Marianne BLI Börje. Det är som om hon inte vore mer än en behållare, att fylla med vad man vill, sagor eller bondevärderingar. Plötsligt vill hon bara väva och påta i trädgården, och alls inte läsa några förkastliga romaner.

"En dag hade hon, då hon på måfå slog upp en bok [i Börjes arbetsrum], fått tag i en beskrivning om myrornas levnadssätt, och den intresserade henne; hon kunde inte sluta igen. Det var mycket mer spännande än en roman. Och hon satte sig vid skrivbordet med armbågarna på det och fingrarna så vidsträckt som möjligt utbredda över huvudet. Och allt detta om att bladlössen liksom mjölkas av myrorna, och att myrorna har ordentliga slavar och allt sådant där, allt hade Börje säkert vetat länge, men aldrig hade han nämnt något till henne om det. Börje visste allt en hel del, han. O, så lärorikt det var! Sådant ville hon lära sig istället för de otäcka romanerna."

På så sätt lappar Marianne ihop äktenskapet och de lever lyckliga i alla sina dagar, ungefär. Men oj vad den lösningen skaver för mig. Det är inte det att jag tvivlar på deras möjligheter att bli lyckliga tillsammans. Men för att bli godkänd av oss läsare och förlåten av Börje tvingades Marianne ge upp hela sin personlighet. Inte det minsta fjanteri fick finnas kvar. Och det är tamejfan inte rättvist mot henne.

Om Börje och Marianne och hur olika man ser på en ko

"Fröken!
Som långa preludier inte är i min smak, frågar jag er kort och gott: vill ni bli min hustru? Jag förstår nog, att en sådan fråga kan vara svår att besvara, så där på rak arm, i synnerhet som ni ännu känner mig så litet. Jag väntar heller inte att ni ska svara ja med detsamma. Men om ni känner med er själv, att det aldrig kan bli annat än nej, så finns naturligtvis intet skäl för att ej säga det genast. Tror ni däremot på en möjlighet av att ni framdeles kan komma att tycka bättre om mig än nu, så är det bäst att vi blir bekanta, ju förr dess hellre, och jag skall i så fall be att få göra ett besök hos edra föräldrar. Jag ber er, att ni inte stöter er på den torra tonen i detta brev. Den kommer av att jag inte vill yttra ett ord mer än tvunget är, ty ger ni mig ett avslag, så är det bäst för oss båda ju mindre som blivit yttrat i detta ämne.
Med anhållan om snart svar.
Vördsamt Börje Olsson."

Så börjar Fru Marianne, med brevet från Börje. I nästa brev skriver han: "Nej, Marianne, vad ni än tror om mig, så tro inte att jag med ett enda ord vill övertala er att bli min hustru. - Min av fri vilja, eller också alldeles inte!"

Från och med de här breven tycker jag om honom och hans raka sätt. Han är en rejäl bonde som i hemlighet lockas av lyx men vägrar att slösa. Han värderar hederligt arbete. En tänkande människa som lär sig bara för lärandets skull. Hederlig och charmig. Men alldeles för naiv.

Marianne däremot är en fjant. Gång på gång måste jag hejda mig själv och minnas att hon uppfostrats till att vara en fjant. En sextonårig borgarflicka vars liv har varit alldeles skyddat. Hon tycks mestadels ha gått på bal och läst romantiska romaner. Dessutom är hon fullständigt indoktrinerad av de hierarkier som nästan kräver att hon skäms för Börje - han är ju bara en bonde.

Mellan dem skapas en kärlek som påminner om Bonde söker fru eller Ensam mamma söker. När deras känslor svallar trots att de inte känner varandra, kommer jag att tänka på hur deltagarna i dejtingsåpor efter fem minuters bekantskap tvärsäkert beskriver vilken ljuvlig människa deras tilltänkta är. För att de är i en miljö, en sluten värld, där allt kretsar kring kärleken. Där kärleken är det enda som förväntas. Men Marianne är bara kär i kärleken, och Börje är kär i Mariannes värld: "/.../där - så nära att han kunde nå henne med sina händer - satt hon ju, den förkroppsligade elegans, som han dittills endas fått tillbedja på avstånd. Han greps av samma känsla som brukade komma över honom på teatern: ett slags feber i blodet, ett begär efter glans och nöjen, efter eggande njutningar, förfining och lyx".

Vännen Pål är klarsynt när han säger: "Det kommer månget olämpligt äktenskap till stånd, bara därför att man inte vill förstå att flirtation är ett sällskapsnöje likaväl som krocket och pantlekar. Nej, bevars! Härhemma döper man det högtravande till kärlek och gifter sig på det. Dumheter!"

När de ska jämka ihop sig går det som förväntat snett. Där Börje anpassar sig till hennes värld och konverserar Mariannes ibland snobbiga familj och bekantskapskrets så låter hon helt enkelt bli. Allt på Börjes gård är för henne simpelt och tråkigt och menlöst. Ovärdigt: "[Börjes] ögon kunde lysa när han sade: Marianne, se bara på den kon, se, vilken läggning! Vilket fint litet huvud! Och Marianne såg en den grymmaste, dummaste best, som blängde på henne med förfärliga glosögon, så att hon kunnat springa och skrika, om det inte hade varit en skam att bli utskrattad. Men hon kom att avsky Börje, därför att han kunde säga att kor är vackra. Hon vågade knappt ge sig utom en dörr, bara därför att hon fruktade att möta dem."

Men Börje har själv uppmuntrat det här, så naiv han är. I Marianne tycks han vilja ha en lyxig docka att plocka fram och beundra när andan faller på. När hon ska flytta ut till hans gård ger han henne två rum att inreda som hon vill. I dessa rum vill han ha henne, isolerad och oförstörd, obesvärad av det dagliga arbetet på gården, konserverad i flärd och snobberi. Deras världar får under inga omständigheter blandas, smittas av varandra. Han vill hälsa på henne i kokongen av lyx och oskyldighet, bli förtrollad, för att sedan kliva ut i vardagen igen. Utan henne.

Hur gick det sen? I nästa inlägg kan jag inte låta bli att spoila handlingen.

Den första klassikern

Sanningen är att jag aldrig blivit berörd av en klassiker. Visst hade Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd ett oväntat pratigt och drivet språk i min stil. Visst var ämnet i Elin Wägners Pennskaftet intressant. Men historierna passerade utan att lämna några känslor hos mig. Precis som Dickens, Goethes och Jack Londons böcker.

Jag har läst dem som allmänbildning istället. Precis som när jag går på kassa teateruppsättningar och fokuserar på fin scenografi eller kreativ ljusdesign så har jag kunnat glädjas åt någon klassikers oväntat flytande språk och någon annan klassikers bild av sin samtid. Men läslusten har inte funnits där.

Alla klassiker jag läst har haft en gemensam distans. De beskriver händelser och känslor så torrt att det känns som om jag ser karaktärerna genom ett fönster, istället för att vara i deras innersta. De upphör aldrig att vara romankaraktärer, blir inte personer. Jag bryr mig inte om dem.

Tills Victoria Benedictssons Fru Marianne. Den har djupa karaktärer, och Victoria Benedictsson låter mig uppleva deras känsloliv och innersta tankar, visar vilka de är. Här finns så mycket starka känslor att de ibland blir överväldigande. Det är en roman som står för sig själv, och inte bara i egenskap av klassiker. En historia om främmande världar, skapad kärlek och normer. Mer om den i nästa inlägg.