14 december 2010

Ingivelse:

Jag älskar bibliotek. Jag älskar barnkultur. (Lånade nyss åtta böcker varav fyra är barnböcker) Att umgås med barn känns dessutom ofta, hur ska jag säga... meningsfullt och skitkul på samma gång.

Jag kanske skulle bli barnbibliotekarie?

Jo, det är lite knäppt att tänka så när jag nyss läst tre år på universitetet och samlat på mig studieskulder. Men hur dramatiskt det än låter så har jag anledning att omvärdera mitt liv just nu. Och när den där tanken kristalliserades, när jag stannat till på bibliotekstrappan för att ta på vantarna, kände jag mig entusiastisk på ett sätt som jag inte gjort på väldigt länge. Så jag sparar tanken. Låter den ta plats.

13 december 2010

Terroristbrott enligt lagen:

"För terroristbrott döms den som begår en gärning som anges i 3 §, om gärningen allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation och avsikten med gärningen är att
1. injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp,
2. otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller
3. allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation."

(källa)

Hur uttalat och genomtänkt måste det politiska syftet vara för att något ska räknas som terrorism? Hur fungerar det om gärningsmannen samtidigt är psykiskt sjuk? Om mannen som körde ned ungefär 20 personer med sin bil i Gamla stan, eller om han som urskiljningslöst slog omkring sig med ett järnrör på Åkeshovs tunnelbanestation senare hade sagt sig ha politiska motiv - skulle de ha räknats som terrorister då?

Visst ser lagkraven ganska hårda ut? Det räcker inte att ha ett uttalat syfte att påverka samhället, för att det ska vara terrorism måste man dessutom ha kapaciteten att verkligen göra det. Gärningen måste "allvarligt [kunna] skada en stat eller en mellanstatlig organisation."

Den lugna viken

När jag är skeptisk framstår jag lätt som lite ensidig. Jag hoppar över vissa tankeled och redovisar bara de senaste, så att det ser ut som om jag avfärdar självmordsbombaren som en bagatell. Det gör jag inte. Jag är medveten om att polisen bedömer explosionerna som terrorhändelser. Ändå tycker jag att de etiketter som sätts på detta brott är märkliga. Betydelserna som tillskrivs händelsen haltar.

Per Wirtén skriver det jag tänker: att Sverige inte alls har varit en skyddad vik förut, och om islamisering av terroristbegreppet.
Och Anders Dalsbro på Expo varnar för kollektiv skuld.

12 december 2010

Ordval

Enligt vad jag sett är det TV4 som håller sig sansade med ordval som "sprängdådet" och "självmordsbombare". Och att det kan vara mer än så.

De andra tycks redan ha bestämt sig. DN:s vinjett är "Terrorattacken i Stockholm", SVT kallar det för "terrordåd", Aftonbladet för "terroristattack". Expressen dundrar på med "Här når terrorn Sverige".

Och så kan jag inte låta bli att undra. Alla medier använder samma expertsnubbe för att säga att det ligger en organisation bakom. Men var är alla andra experter som dragit samma slutsats?

Ta det lugnt nu

Lisa Magnusson formulerade precis vad jag tänkte i natt:
Jag säger inte att det här inte skulle kunna vara ett terrorattentat iscensatt av en självmordsbombare på uppdrag av al-Qaida. Jag säger bara att det enda vi helt säkert vet när jag skriver det här är att:

1. Två bilar har förstörts i en explosion.
2. En person har dött i ytterligare en explosion strax därpå.
3. Någon har mejlat religiöst svammel till TT och SÄPO.

I natt insåg jag meningen med twitter #sthlmbomb

För som Mymlan sa:Tar mig friheten att citera givande debatt, kritiskt tänkande och förlösande skämt i en enda röra:

02 december 2010

Gulligt:

I en skvallertråd på flashback (som enligt de oskrivna reglerna följer temat att den uppmärksammade är fet, ful, dum i huvudet och knullat sig till alla jobb) smyger någon in och viskar, helt utan brösttoner* "Är det bara jag som har ett gott intryck av henne? Hon verkar trevlig och påläst."

*Ja förlåt, jag tycks ha hittat ett nytt favoritord.

Om tågen

Den här vintern har jag bestämt mig för att nollställa min inställning till SJ. Min uppfattning om dem baseras härmed bara på hur de beter sig från och med nu. Min ambition är att vara resonlig.

Självklart kan vi inte ha det som förra vintern, med en trög beslutskedja som gör att till exempel extraskottare inte tas in direkt, utan först efter långvariga problem. Eller som i somras, där personalen på plats inte tycktes ha mandat att låta passagerarna lämna tåget när de i timmar stod stilla i värmeböljan från helvetet.

Och visst blir det vinter varje år, visst måste det finnas beredskap att hantera snö och kyla. Visst måste staten investera i järnvägar och tågsätt som klarar svenska förutsättningar.

Men. Som det ser ut nu, med den utrustning som finns och det väder vi har, tycker jag att det är överdrivet att ta till brösttoner när tåg ställs in eller blir försenade. Att det händer borde inte förvåna, hur det hanteras är det essentiella.

Och den försening jag själv råkat ut för i vinter skötte personalen så smidigt att jag aldrig varit med om maken. Vi fick löpande information, uttömmande information,via sms och på perrongen och på tåget. Det fixades ersättningsbussar i förebyggande syfte, de andra anslutningarna väntade in oss, taxibilar ringdes. Det bjöds på fika. Det var kort sagt en uppvisning i strålande service.

Visst är det många som har andra upplevelser, men så ser min ut än så länge. Och därmed hejdar jag gnället tills jag har anledning att gnälla.