Vidare

När kollegan intervjuade den här fascinerande tjejen kom vi att prata om att ta sig vidare respektive att bli kvar. Vi pratade om rastlöshet och upptäckarlust, om det märkliga i att nöja sig med det man har utan att ens undersöka resten av utbudet. Mitt leende måste ha stelnat, för här hejdade han sig och frågade om han trampat i klaveret.

Jag är inte rastlös. Känner ingen längtan efter att se hela hela världen. Trivs i det lilla. Men jag har pluggat för att kunna jobba med det jag verkligen älskar. Jag har inte levt ett år i Australien, däremot bott i Sundsvall, Göteborg och Östersund. Så visst har jag kommit vidare.

Kanske tänker alla så? Barndomsvännen jag möter på tåget skräder inte orden om "de där hemma" som "både ser ut och beter sig som när de var tolv". Själv bor han fyra, fem mil från hålan där vi växte upp. Och jag förstår honom, han har ju tagit sig vidare. Bytt vänskapskrets och frisyr och säkert en hel bukett med värderingar.

Det är nog så att vi alla tar oss vidare. Ibland är det bara svårare för de utomstående att se att det hänt.