Medfödd språkglädje?

Sju år gammal fick jag en prenumeration på Bamse. Varje gång tidningen kom var något av en högtidsstund. Jag satte mig att läsa koncentrerat, och det tog lååång tid. Efteråt var jag alldeles matt.

Innan dess, på lekis, erbjöds läseböcker till de intresserade. En serie om tre böcker, där den första hette Olas bok. När jag var klar med den tog det lång tid innan jag fick nästa. Så jag läste Olas bok igen. Och igen.

Den har alltid funnits där, längtan och nyfikenheten på språket. Hur skriver man det ordet och hur låter den bokstaven? Inte för att vara duktig, utan för att det var spännande. Outforskat område, ett nytt sätt att kommunicera. Därför har jag aldrig förstått de som inte vill läsa.

När jag läste Olas bok var min kompis skeptisk. Bokstäver var något att lära sig först när man var tvungen, inget som skulle komma och störa redan på lekis. Det där läsandet, vad skulle man ha det till?

Då och då möter jag människor som säger att de inte läser. I alla fall "inget annat än det man måste i skolan" eller "inte mer än två böcker hittills i livet".

Jag kan inte förstå varför man väljer att skära bort en hel dimension ur sitt liv. För att läsa är inte alls som att se på teve eller lyssna på ljudbok, gå på teater eller fantisera fritt. Det är en helt unik upplevelse. Att inte läsa låter för mig som att leva livet i svartvitt eller i tystnad.

Och jag tänker, att någon måste ha gjort dem detta. Någon måste ha dödat deras språkglädje. Jag kan inte tro att det föds människor utan intresse för ord. Det är för stort för min hjärna att greppa.


Psst. Nu läser brodern Olas bok. Jag bläddrar i den och får plötsliga känslominnen. Vissa ord utlöser en liten glädjekick. De måste ha varit speciella då för tretton år sedan: Svåra att läsa, nya betydelser, sköna ljudbilder. Ord som Virus och Iris...