Vilse i det digitala

När jag var på Arbetarbladet kom Mymlan dit för att puffa för sociala medier. Vi vikarier fick inte lyssna, utan producerade tidning istället, men vid lunchen hamnade vi vid samma bord.

Nej, nu ljuger jag. Jag satte mig där med mening. Ville prata. Och kunde knappt säga något. För jag blev så generad. Kände att jag visste alldeles för mycket om denna främling. Det var första gången jag träffade henne, men jag känner till både hennes trasiga pappa-relation och hennes dotters kamp med ledsenheten.

Saker som hon och Björk själva valt att blogga om. Och det har varit en ynnest att bli insläppt så nära, få nya tankar och lära sig saker om sig själv på kuppen. Ändå kände jag mig som om jag snokat, rädd att försäga mig. Och var sak har sin tid - att något bloggats betyder inte att det automatiskt kan eller ska tas upp var som helst sedan. Verkligen inte. Därför var jag rädd att få någon sorts spontan-tourettes där vid lunchen. Höll mest tyst och tuggade min tonfisksallad.

Sanningen är att jag är vilsen i den digitala världen. Läser många stora bloggar sedan länge, tycker att jag känner författarna, men kommenterar i regel inte. Kikar förtjust in genom fönstret till det ständiga coctailparty som pågår i Lottens kommentarsbås, men stannar för det mesta utanför. Smög in på AC/DC-pojkens keramikvernissage och smög ut igen utan att säga mer än hej. När jag vill kommentera personligt och bry-mig-om-igt inne hos Björk, garderar jag med att säga att nej, någon stalker är jag inte, jag tänkte bara...

Och twitter. Har jag precis börjat med och inte riktigt fått kläm på hur jag vill använda. Men läser gör jag, det tycks mig mer och mer oumbärligt. Och när man läser vill man förr eller senare lägga sig i, reagera, svara. Det som händer då, ja herregud.

Jag känner mig som en sjätteklassare som vågat tilltala en nia. Vem tror jag att jag är egentligen? Ska jag slänga ur mig en replik till någon klok och kanske känd främling som jag beundrar, ska vi samtala som jämlikar? (Ja, min olycksaliga tendens att bli starstruck kan vi tala om en annan dag.) Jag försöker väga mina ord noga och väntar med spänning på ett svar. Vanligtvis tycker jag om att uttrycka mig i skrift, men dessa korta meddelanden där tonen så lätt gå förlorad gör mig nervös. Tänk om jag blir missförstådd?

Det låter som om jag har hemskt dåligt självförtroende. Så är det inte. I den analoga världen är jag rätt trygg med mig själv och tycker att jag vet (nåja) vem jag är. Jag är inte den där sprudlande tjejen med mängder av bekanta, inte den som råkar prata bort en kvart med konsumkassörskan, och har ingen önskan att vara det. Jag är ju jag.

Men internet ger även oss ensamvargar chansen att diskutera och dela. På nätet kan jag plocka fram andra, fler sidor. Vem är jag här? Det är det jag inte har kommit underfund med. Tills vidare är jag mest en rädd liten tant, en sådan där som snubblar med fingrarna på tangentbordet och ropar "O nej! Vad gjorde jag NU? Var det något i datorn som gick SÖNDER?"