Fantastiska, ärliga Mia

Mitt skyddshelgon Mia Skäringer var i Karlstad i helgen. Hon, som först bara var en jävligt rolig människa, och som nu betyder massor för mig.

Jag har gått från att skratta åt hennes karaktärer till att skratta med dem. Tabita som ger ungarna en glass till, Gulletussan som förföriskt sjunger Cecilia Lind, Mia som inte kan skratta på rätt ställen eller göra sig platt nog för att passa in.

Mia har blivit någon jag håller mig i när det blåser. I riktigt svåra tider biter jag mig fast i mantrat "Kan Mia så kan jag". Just för att hon varit så ärlig med sitt eget mörker. Just för att hon verkar med ambitionen att spräcka illusionen om att det går så lätt och lyckligt där på andra sidan staketet. Ambitionen att nyansera en offentlig värld av cupcakes.

Mest tycker jag om att hon inte är fast i att vara en lyckad feminist. Den där märkliga bördan som läggs överst i högen av krav. Att vara en kvinna som alltid är nöjd med sin kropp, aldrig googlat maglyft, alltid är självsäker, aldrig är rädd, aldrig ställt upp på dåligt sex bara för att man är glad att någon vill ha en, aldrig försökt förändra sig för att förtjäna någon annans kärlek. Den där tolkningen där "det personliga är politiskt" betyder att du kan leva utopin själv, i en perfekt koloni isolerad från samhällets normer. Feminismen som tycker att kampen förs bäst genom att man låtsas att den redan är färdigkämpad. Som säger Var perfekt eller skäms (Julia Skott får exemplifiera: Var nöjd med din kropp eller skäms).

Jo, den finns, och Mia sticker hål på den med Tabitas tatueringsnål och Gulletussans sax. För det tycker jag om henne och respekterar henne oändligt.