Mänskliga berättelser

Och: Jag är så glad att det var män på Mia Skäringers show. Män som jag sedan hörde prata om hur bra det var.

För det är synd att Dyngkåt och hur helig som helst marknadsförs som och förväntas vara en kvinnoshow. Det Mia Skäringer pratar om är allmängiltigt. Jag tror att alla har varit med om att förnedra sig för att bli älskad. Att leta. Falla. Jämföra sig med andra. Använda mer eller mindre bra strategier för att klara livet. Göra sitt bästa man kan just då. Och, förhoppningsvis, så småningom landa. Inte i att det aldrig mer går dåligt, men i en trygghet. Att dessutom kunna formulera det så vasst och roligt som Mia gör är sann talang.

Att män inte kan identifiera sig med kvinnor är ett vanligt feltänk. Det finns böcker, sporter, shower, band, filmer. Och så finns det tjejböcker, damsporter, kvinnoshower, tjejband och tjejfilmer. Men vi tjejer har alltid identifierat oss med pojkar och män. Vi har förtjust följt Emils hyss, tyckt att Jonas Gardell med En komikers uppväxt talat rakt till vår själ, och känt Colin Firths bedövande sorg i A single man.

Detta är skildringar av hur det är att vara människa. Och det vore en stor förlust för män att bara ta del av halva mänsklighetens berättelser.