Som långa preludier inte är i min smak, frågar jag er kort och gott: vill ni bli min hustru? Jag förstår nog, att en sådan fråga kan vara svår att besvara, så där på rak arm, i synnerhet som ni ännu känner mig så litet. Jag väntar heller inte att ni ska svara ja med detsamma. Men om ni känner med er själv, att det aldrig kan bli annat än nej, så finns naturligtvis intet skäl för att ej säga det genast. Tror ni däremot på en möjlighet av att ni framdeles kan komma att tycka bättre om mig än nu, så är det bäst att vi blir bekanta, ju förr dess hellre, och jag skall i så fall be att få göra ett besök hos edra föräldrar. Jag ber er, att ni inte stöter er på den torra tonen i detta brev. Den kommer av att jag inte vill yttra ett ord mer än tvunget är, ty ger ni mig ett avslag, så är det bäst för oss båda ju mindre som blivit yttrat i detta ämne. Med anhållan om snart svar.
Vördsamt Börje Olsson."
Så börjar Fru Marianne, med brevet från Börje. I nästa brev skriver han: "Nej, Marianne, vad ni än tror om mig, så tro inte att jag med ett enda ord vill övertala er att bli min hustru. - Min av fri vilja, eller också alldeles inte!"
Från och med de här breven tycker jag om honom och hans raka sätt. Han är en rejäl bonde som i hemlighet lockas av lyx men vägrar att slösa. Han värderar hederligt arbete. En tänkande människa som lär sig bara för lärandets skull. Hederlig och charmig. Men alldeles för naiv.
Marianne däremot är en fjant. Gång på gång måste jag hejda mig själv och minnas att hon uppfostrats till att vara en fjant. En sextonårig borgarflicka vars liv har varit alldeles skyddat. Hon tycks mestadels ha gått på bal och läst romantiska romaner. Dessutom är hon fullständigt indoktrinerad av de hierarkier som nästan kräver att hon skäms för Börje - han är ju bara en bonde.
Mellan dem skapas en kärlek som påminner om Bonde söker fru eller Ensam mamma söker. När deras känslor svallar trots att de inte känner varandra, kommer jag att tänka på hur deltagarna i dejtingsåpor efter fem minuters bekantskap tvärsäkert beskriver vilken ljuvlig människa deras tilltänkta är. För att de är i en miljö, en sluten värld, där allt kretsar kring kärleken. Där kärleken är det enda som förväntas. Men Marianne är bara kär i kärleken, och Börje är kär i Mariannes värld: "/.../där - så nära att han kunde nå henne med sina händer - satt hon ju, den förkroppsligade elegans, som han dittills endas fått tillbedja på avstånd. Han greps av samma känsla som brukade komma över honom på teatern: ett slags feber i blodet, ett begär efter glans och nöjen, efter eggande njutningar, förfining och lyx".
Marianne däremot är en fjant. Gång på gång måste jag hejda mig själv och minnas att hon uppfostrats till att vara en fjant. En sextonårig borgarflicka vars liv har varit alldeles skyddat. Hon tycks mestadels ha gått på bal och läst romantiska romaner. Dessutom är hon fullständigt indoktrinerad av de hierarkier som nästan kräver att hon skäms för Börje - han är ju bara en bonde.
Mellan dem skapas en kärlek som påminner om Bonde söker fru eller Ensam mamma söker. När deras känslor svallar trots att de inte känner varandra, kommer jag att tänka på hur deltagarna i dejtingsåpor efter fem minuters bekantskap tvärsäkert beskriver vilken ljuvlig människa deras tilltänkta är. För att de är i en miljö, en sluten värld, där allt kretsar kring kärleken. Där kärleken är det enda som förväntas. Men Marianne är bara kär i kärleken, och Börje är kär i Mariannes värld: "/.../där - så nära att han kunde nå henne med sina händer - satt hon ju, den förkroppsligade elegans, som han dittills endas fått tillbedja på avstånd. Han greps av samma känsla som brukade komma över honom på teatern: ett slags feber i blodet, ett begär efter glans och nöjen, efter eggande njutningar, förfining och lyx".
Vännen Pål är klarsynt när han säger: "Det kommer månget olämpligt äktenskap till stånd, bara därför att man inte vill förstå att flirtation är ett sällskapsnöje likaväl som krocket och pantlekar. Nej, bevars! Härhemma döper man det högtravande till kärlek och gifter sig på det. Dumheter!"
När de ska jämka ihop sig går det som förväntat snett. Där Börje anpassar sig till hennes värld och konverserar Mariannes ibland snobbiga familj och bekantskapskrets så låter hon helt enkelt bli. Allt på Börjes gård är för henne simpelt och tråkigt och menlöst. Ovärdigt: "[Börjes] ögon kunde lysa när han sade: Marianne, se bara på den kon, se, vilken läggning! Vilket fint litet huvud! Och Marianne såg en den grymmaste, dummaste best, som blängde på henne med förfärliga glosögon, så att hon kunnat springa och skrika, om det inte hade varit en skam att bli utskrattad. Men hon kom att avsky Börje, därför att han kunde säga att kor är vackra. Hon vågade knappt ge sig utom en dörr, bara därför att hon fruktade att möta dem."
Men Börje har själv uppmuntrat det här, så naiv han är. I Marianne tycks han vilja ha en lyxig docka att plocka fram och beundra när andan faller på. När hon ska flytta ut till hans gård ger han henne två rum att inreda som hon vill. I dessa rum vill han ha henne, isolerad och oförstörd, obesvärad av det dagliga arbetet på gården, konserverad i flärd och snobberi. Deras världar får under inga omständigheter blandas, smittas av varandra. Han vill hälsa på henne i kokongen av lyx och oskyldighet, bli förtrollad, för att sedan kliva ut i vardagen igen. Utan henne.
Hur gick det sen? I nästa inlägg kan jag inte låta bli att spoila handlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar